Pinsamma föräldrar

”Kan du tänka dig hur pinsamt det var när mamma hämtade mig från träningen? När man står där i det kalla dimmiga mörkret och alla står och letar efter sin förälders bil, när man ser billamporna i dimman och hoppas på att det är sin förälder eftersom att det är kallt. Då kommer det en ful bil som alla kollar på och den stannar bredvid mig. Jag menar, hon hade ju inte ens tagit den snygga bilen utan den fula gamla volvon .”
Nej det kan du inte, för du ser inte vad som var så pinsamt med det. Men jag kände det och min mamma såg det på mig.


Alla går igenom det. Det är ett steg i mognadsprocessen, precis som ”jag kan själv-perioden” när man är fyra år och i puberteten när man är tolv år. Man avfärdar (ignorerar) sina föräldrar. Man vill framstå som självständig och tuff inför kompisarna.

Egentligen är jag mer imponerad av de ungdomar som är stolta över sina föräldrar. De som kan gå ut och handla kläder med sina föräldrar utan att känna sig obekväma. Det verkar lite mer vuxet att kunna göra det. Så länge man får bestämma själv och ta egna beslut så är det väldigt vuxet att kunna umgås med sina föräldrar. Så länge man framstår som vuxen inför sina kompisar så är det inte pinsamt, utan snarare lite coolt.


När jag var i 12-13 åldern så var jag ofta ute med min mamma för att handla kläder och varje gång jag fick syn på en kompis så gömde jag mig, om det inte blev för uppenbart för då hälsade jag istället med ett sånt hej som verkligen signalerar att man inte har tid/vill prata. Allt för att ingen skulle komma fram och se att jag var ute med min mamma.


Men i slutändan så har jag fattat att uttrycket ”Det blir vad man gör det till” funkar mer än väl när det gäller fallet pinsamma föräldrar. Om du tror att det kommer bli pinsamt så visar
din kropp det och gör det pinsamt, till exempel om du nu skulle vara ute och hjälpa mamma eller pappa att handla, du ser en kompis som är och köper godis med sina kompisar. Du tror att dom kollar på dig och skrattar men egentligen pratar dom om vad som hände precis innan du kom, du tror de skrattar åt dig och därför tycker du det är pinsamt och då gör du det pinsamt. Dom ser att du känner så och då börjar de tänka på det.

Detta kommer hända alla nån gång. När ni får barn och det växer upp lite så kommer de tycka ni är pinsamma och deras barn kommer tycka de är pinsamma också kommer det fortsätta och aldrig sluta. Så lev livet med dina barn medans de är små.

Jag tror det handlar om att du måste inse ditt värde.

Jag tänker ofta på hur jag spenderade så mycket tid på mitt utseende, allt för någon annans skull. Vems skull? Det vet jag inte. Ingens. Allas. Det var bara självklart att det var så en tjej i min ålder skulle leva, det syntes ju överallt. Så oändligt många instagram- och blogginlägg som handlade om precis samma sak, att vi tjejer har det så svårt. En bild på en smal tjej med former och hud man bara kan drömma om och sedan en lång text om hur jobbigt livet är. Det var någonstans där jag fick nog. De här tjejerna var allt jag ville vara och ändå hittade de fel hos sig själva. Hur blev det så här? Har vi alla blivit lurade av sociala medier att det är så här livet ska levas? Vi alla klagar, men ingen gör någon skillnad.  

Tänk om jag hade växt upp i det motsatta könet? Hade jag bläddrat bland oändligt många bilder på perfekt skapade tjejer? Hade jag upplevt den där känslan i magen, som börjar som ett obehag och med tiden bryter ut till ett starkt illamående, känslan av att jag inte duger? Hade jag behövt spendera flera dagar i veckan på gymmet för att uppnå en timglasfigur, för att sedan misslyckas- för att vissa saker inte går att ändra på? Hade jag som kille känt mig lika värdelös, för att jag föddes till den jag är? Att vara tonåring är inte lätt, men jag kan med ganska stor säkerhet säga att vara 14, 15 eller 16 år och dessutom vara tjej, inte är lättare.

Tänk dig att kunna kliva in i en simhall, 14 år gammal och flicka och slippa behöva oroa dig över om din bikini framhäver dina höfter på rätt sätt. Att komma in i en simhall med självsäkerhet och visa upp dig och din bikini med glädje, utan att behöva tänka på de där blickarna som bränner i ryggen när du går längs med poolkanten. Tänk att vara 15 år gammal och kunna gå utanför ditt rum, kanske till och med utanför  ditt hus, utan att behöva måla över dina små fel i ansiktet. Att slå upp dörrarna till skolan med ingenting annat än ditt leende på ansiktet.

Jag tror det handlar om att du måste inse ditt värde. Du måste inse att de fel du ser hos dig själv, är det ingen annan som ser. Vi är så mycket mera än kropp och utseende. Vi har en själ, vi har känslor. Vi har kärlek. Den kärleken, oavsett vad, är starkare än och viktigare än allt annat.

Som Joakim Hillson sjunger:

Du är så vacker som du är

Å att du aldrig kan förstå det

Du är så rå mot dig själv

Ser allt som ingen annan ser

Och du kladdar mer och mer

Alva Sjödahl, 9A

Varför sitter man ensam?

V

Det var en helt vanlig dag, det var molnigt och blåsigt. Jag skulle gå till bussen för att åka hem. Det är väldigt mycket folk som ska med bussen vilket kändes lite obekvämt

eftersom att man oftast inte vill sitta jämte någon annan, man vill helst sitta själv. Det har nästan alla känt någon gång. Men varför?

När man väl kommer in på bussen, stämplar på och går in och sätter sig kommer oftast en liten paniktanke om att någon ska sätta sig jämte mig. De flesta brukar oftast bara gå förbi och sätta sig någon annanstans, sätta sig själva. Varför sätter man sig inte med någon annan istället för att bara ta upp mer plats i bussen, varför tar inte folk bort sina väskor från den lediga platsen jämte dom när bussen är tom på lediga platser?

Anledningen till varför jag skulle tycka att det var konstigt om någon kom och satte sig jämte mig när det finns nästan 30 andra platser i bussen är nog för att man har aldrig gjort de. Idag är det nästan en norm att man inte sätter sig jämte någon annan som man inte känner när det finns andra platser. Ingen vet hur det egentligen har blivit så, det bara är så. Varför man sätter sig själv kan vara att om man sitter själv kan man sprida ut sig lite mer och ha sina grejer ifred men sitter man jämte någon kan man oftast inte det. En del kanske vill ha och behöver ha det lilla utrymmet man får för sig själv. Man kanske känner sig obekväm och känner att man inte kan göra vad man vill på sin mobil som exempel för att personen bredvid ska kolla vad man gör. Men själv skulle jag aldrig våga eller kunna med att gå fram och sätta mig jämte någon annan, men jag vet inte varför.

Att det är såhär tycker jag nog att det är både bra och dåligt vilket jag tror att en hel del kan hålla med om. Det som är dåligt med denna situationen är att man blir nästan rädd för människor man inte känner och så ska det inte vara. Tänk vad trevligt det hade varit om en person som man inte känner bara säger ett litet ynkligt “hej” till dig när du sitter där på bussen helt själv, vad mycket det hade förändrat en person i folks ögon.

Nästa gång jag åker buss ska jag istället för att stå upp när bussen inte har några lediga ensamma platser sätta mig jämte personen vars plats jämte är ledig, jag ska försöka säga det lilla ynkliga “hejet” som de andra inte sade till mig när jag gick förbi eller när jag satte mig jämte någon. Egentligen är det så viktigt att se och försöka vara trevlig, det gör verkligen din personlighet utåt mycket mer fin. Försök att tänka på det här när du åker buss, jag kan nästan lova att det blir mycket trevligare och inte alls lika “stelt”.

Av Filippa Stenholm

Varför äter ingen upp den sista tårtbiten?

V

Pappa hade kalas, hela släkten var hemma och vi satt och fikade, alla pratade om hur god tårtan var, flera personer frågade efter receptet. Men fast att alla pratade om hur god tårtan var så finns det ändå en liten bit kvar. Varför tar ingen den sista biten om den nu var så god?

Det kan ju inte vara för att dom är mätta, för tårta kan man inte bli mätt på, det vet ju alla. Ljuger dom och säger att tårtan är god bara för att vara trevliga? Men varför skulle dom då ta det så långt och fråga efter receptet? funderar dom på om någon annan vill ha tårtbiten så att dom inte vågar ta den själva? Men varför skulle man fundera på det, om ingen reser sig upp för att ta tårtbiten så borde det ju inte vara någon annan som vill ha den? Går dom på någon diet som gör att dom bara får äta en viss mängd tårta? Fast ingen är ju överviktig, tvärt om nästan, de flesta är ju smala som pinnar här inne.

Jag reser mig upp för att gå och ta den sista biten, jag får arga blickar från mamma men fattade inte varför. När jag satte mig vid bordet igen så tittade alla på mig som om jag hade dödat någon. Varför reagerar dom såhär? Det var ju ingen annan som reste sig upp för att ta den sista biten, och jag väntade faktiskt fem minuter innan jag reste mig upp. Jag kom på mig själv med att jag tänkte på om någon annan ville ha tårtbiten, varför gjorde jag det, om jag vill ha en tårtbit och ingen annan har tagit den så är det ju bara att ta för sig.

Varför bryr man sig så mycket om vad andra människor ska tycka och tänka? Om jag tar på mig en ful mössa så borde jag ju inte tänka på vad andra ska tycka om det, jag ser ju ändå inte mössan själv, det viktiga med en mössa är ju dens funktion. Tycker andra att mössan är ful så är det ju faktiskt inte mitt problem med tanke på att jag inte ser mössan när jag har den på mig. Tänk om ingen skulle bry sig om vad andra skulle tycka och tänka om vad man gör och vad man har på sig. Skulle det då bli mycket lättare att leva i samhället för att vi endast skulle behöva bry oss om vad vi själva tycker och tänker. Eller skulle det bli tvärtom, skulle det bli kaos för att alla gjorde precis tvärt emot varandra?

Jag tror att vi människor tänker alldeles för mycket på vad andra människor ska tycka och tänka. För mig är det obeskrivligt varför man ska lägga en timme varje morgon på att sminka sig och göra iordning håret på morgonen trots att jag själv fixade mig i håret varje morgon för ett år sedan. Jag tycker däremot inte att vi människor ska sluta tänka helt på vad andra ska tycka och tänka om ens handlingar. Vi ska se till att vi inte påverkar andra människor negativt med våra handlingar, men i lägen där ens handlingar inte påverkar andra människor negativt så bör vi inte fundera på vad andra ska tycka och tänka om ens handlingar.

Jag tog sista tuggan av min tårtbit, jag hade fortfarande arga blickar på mig från mamma. Men jag kände ändå att jag hade tagit ett steg i rätt riktning genom att gå emot normen att man alltid ska lämna kvar en liten bit av tårtan. Det finns ju ingen anledning att lämna kvar en liten bit tårta för att sedan slänga den. Jag önskar att fler människor ska sluta leva upp till alla normer som om de vore lagar.

Jorden håller på att gå under,

men ändå gör vi ingenting.

Måndag, regn. Tisdag, snö. Onsdag, sol. Torsdag, frost. Fredag, sol. Lördag, kallt väder och söndag regn. Man tittar ut genom fönstret. Det är molnigt och regnigt igen. Det är vått på marken och dimma. Man har läst tidningen på morgonen om isarna som smält eller ännu en tsunami i asien. Tyfoner, översvämningar, jordbävningar och vulkanutbrott. Världens alla ledare som säger att vi måste göra någonting, men ändå sitter de bara där och ingenting händer.

Idag när det pratas om klimatet, är det många som förstår och tar detta på allvar men på samma sätt inte. De vet vad som kommer hända men ändå inte. Kan det vara för att det inte ser ut som att det pågår nu eller att man tänker att det är långt innan det händer? Eller kanske för att folk tycker att vi inte skulle kunna göra någon skillnad. Jordens befolkning vet vad de kan göra för att förhindra detta, till exempel att cykla istället för att ta bilen eller inte slänga för mycket mat men det är mer än så. Vissa tänker inte på att om man ska resa och väljer att ta flyget, släpper flygplanet ut samma mängd avgaser som all bilkörning i Sverige. De tänker inte på vad som händer när man slänger sin gamla mobil för att köpa den nyaste modellen och hur mycket av jordens resurser som går åt att göra en ny iPhone.

Vi tar inte detta på allvar. Just nu pågår det smältning av glaciärer, stormar, höjda havsnivåer, extrema temperaturer och låt oss inte glömma bränderna. I somras härjade kaliforniens största brand de någonsin haft, med flera som dog och skadades bara på grund av oss människor och vad vi har gjort med vår jord. Vi har fått en möjlighet att leva på den enda planeten som det idag går att leva på, men vi slarvar bort den möjligheten. Vi bränner fossila bränslen i form av kol, olja och gas i en sådan stor utsträckning, bara för att ta bilen i två minuter för att man är för lat för att gå.

Det diskuteras att man ska tillverka mer och mer elbilar. Ändå finns det bilar som fortfarande går på bensin även fast vi är fullt medvetna om vad som händer.

“ Det blir för dyrt “ säger dem. “ Vi kan inte göra något sådant stort steg än.”

Men hallå? Om människan lyckades hata varandra så mycket att de ordnade ett världskrig kan de väl lyckas med en sådan liten sak som att ta fram elbilar. “ Det är för dyrt. “ Det påståendet kommer jämt. “ Det är för dyrt för att avveckla kolet. “ Men kära någon? Just nu håller vi på att förstöra jorden, det kan man se så fort man tittar ut genom fönstret. Det är januari, men det känns som mars. Har världsledarna missat alla tecknen som bevisar att klimatet förändras stort?

Har de missat översvämningarna, bränderna, stormarna, tyfonerna, de höjda vattennivåerna, smältningen av glaciärer, vulkanutbrotten, tsunamisarna,  jordbävningarna eller det faktumet att Sverige hade den varmaste sommaren vi haft på över 100 år? De pratar bara om pengar. Att allt skulle vara för dyrt och man kan hamna i ekonomisk kris men vem behöver pengarna dagen då jorden går under? Ska de verkligen behöva se jorden gå sönder i två delar för att förstå?

Greta Thunberg, i samma ålder som jag, höll ett tal om detta för världens ledare på FN:s klimatmöte i Katowice, Polen i december. I sitt tal sa hon då “ You say you love your children above all else, and yet you are stealing their future in front of their very eyes”

Öppna ögonen, snälla. Innan det är försent.

Jennifer Gustavsson 9A

Det började på en helg och slutade i världssuccé

Det jag har valt att recensera om en spelserie som heter Tomb Raider. Tomb Raider är ett spel som endast 6 killar skapade på ca 3 års tid, dom började skapa spelar år 1993 och spelet släpptes år 1996.

Core Design är ett företag som skapades år 1988 men blev känt genom Tomb Raider år 1996. Företaget Eidos Interactive köpte företaget Core Design år 1996. Företagets tillgångar såldes till Rebellion Developments år 2006.

Tomb Raider handlar om en äventyrare som heter Lara Croft och är en av de mest kända kvinnliga spelkaraktärerna i världen. Tomb Raider spelen har inget samband mellan varandra men spelen har på sätt och vis samma handling. Varje spel handlar om att Lara hittar ett äventyr som hennes döda pappa inte hann avsluta. Det som alltid är olika i varje spel är äventyret för att det är något nytt varje gång. Hon brukar alltid få resa runt till andra länder och gå in i t.ex grottor eller tempel, överallt i spelet finns också ledtrådar.

I varje spel är det också en typ av arme som är ute efter samma sak som Lara, hon måste dit före dom och göra så att dom inte får tag på de dom letar efter. I spelen är det nästan alltid en viss övernaturlig kraft av något slag, den kraften kan förstöra världen och därför måste Lara dit innan någon annan kommer dit.

Det finns inte bara spel utan under tiden så gjorde man tre filmer, filmerna kom ut 2001, 2003 och 2018. I de två första filmerna var det Angelina Jolie som spelade Lara Croft, i den senaste filmen så är det en svensk skådespelerska som heter Alicia Vikander. Den senaste filmen har fått väldigt mycket kritik om att Alicia som spelade Lara, inte hade tillräcklig kvinnlig kropp. Men den också fått väldigt mycket positiv kritik också t.ex att i början i filmen har hon dåligt med pengar och kämpar för att få det bra och det kan dom flesta relatera till

Jag tycker att spelen är bättre och roligare än filmerna eftersom att då får jag styra själv och det är mycket mer spännande eftersom det händer alltid något du inte är beredd på, i filmerna fattar man lite vad som ska hända enligt mig.

Först skulle Lara Croft vara en sydamerikansk tjej som hade varit uppväxt i militären, hon skulle heta Lara Cruz och vara mycket mer argsint men dom ändrade sig och ville ha en engelsk kvinna istället. Dom ville att hon skulle heta Lara men visste inte vilket efternamn som passade bra, sen träffade dom den riktiga Lara Croft och gillade namnet så mycket så att dom namngav sin hjälte till det.

Hon är en av de bäst säljande kvinnliga hjältinnorna inom spel i världen.

Mina åsikter om spelen är att dom är väldigt roliga och spännande. Jag tycker att om man är intresserad av mysterier och spänning och har tålamod så skulle man älska detta spelet så jag rekommenderar verkligen det.

/Linnea Olsson

Filmen alla pratade om

Bakgrund:

Filmen Solsidan är en svensk komedifilm som är baserad på tv- serien. 1 December 2017 släpptes Solsidan filmen. Det har varit en väldigt omtalad film och många var spända på att se den. Regissörerna till filmen är bröderna Felix och Måns Herngren. Solsidan som tidigare har funnits i serier där familjerna bor i Saltsjöbaden har nu gjorts i en film. Det finns 5 stycken säsonger som har varit väldigt omtyckta. Det första avsnittet släpptes i Januari 2010. December 2015 sändes det sista avsnittet.

Handling:

Solsidan som var årets bästa svenska komedi film. När man ser filmen får man del av mycket skratt och även lite sorg. Filmen är baserad på Annas och Alexs skilsmässa. Filmen inleds med att de berättar om sin skilsmässa för deras vänner Mickan och Fredde som blir förskräckta.

Fredde får även problem med sin pappa som kommer dit ovälkommen och sin son Viktor som är väldigt envis och rebellisk. Även om Mickan och Fredde är väldigt rika finns det folk som lever i ännu mer överklass. Mickan vill passa in i Torekov där de fina folket är vilket inte går som planerat. Anett och Ove vill bli gravida men klarar inte av det själva vilket leder till konflikter.

De tre paren som filmen handlar om är väldig olika. Mickan och Fredde som är den rika och finare familjen. Anna och Alex är medelklass människor som har det väldigt kämpigt och dåligt självförtroende. Anett och Ove är underklass och väldigt snåla. Solsidan är en film som många kan känna igen sig i och därmed kan ta del av.

Karaktärer/ skådespelare:

Anna – Mia Skäringer

Alex- Felix Herngren

Mickan- Josephine Bornebusch

Fredde- Johan Rheborg

Anette- Malin Cederblad

Ove- Henrik Dorsin

David (Annas kille)- Henrik Schyffert

Mauritz (Freddes pappa)- Sven Wollter

Bella (Alex tjej)- Frida Hallgren

Jämförelser:

Solsidan filmen är en film som många kan relatera till vilket gör att den är väldigt omtyckt. Till skillnad från serien kommer det in mer karaktärer tex. Freddes pappa som inte har varit med något i serien. I serien har man fått se mycket av Alex mamma som har dött, medans i filmen kommer det in nya skådespelare. Detta gör att filmen blir mer händelserik. Alla roller är de samma i filmen som i serien och de bor även i samma hus. Filmen är som en fortsättning på serien, därför underlättar det om man har sett serien innan man ser filmen. Det gör att alla bitar faller på plats och man hänger med mer i filmen.

Omdöme:

Jag tycker att filmen är väldigt rolig, den får en lätt till skratt men ändå lite irritation. Skådespelarna och teamet har jobbat tillsammans i många år. Det märker man på hur mycket de går in i sina roller, vilket förstärker känslan som tittare. Alla är väldigt duktiga skådespelare som gör att man tar del av filmen på ett annat sätt.

Avslutning:

Denna filmen är absolut en sevärd film då den ger lätt till skratt. Den får även många att tänka till hur de är som personer och hur de har det i sin vardag. Filmen innehåller både komedi, sorg, kärlek och drama. Vid de sorgliga tillfällena är det även del av komedi inblandat. Enligt mig är filmen bättre än serien och en perfekt film att titta på med både familj och vänner, då den passar alla åldrar.  

En enastående film

Stephen Hawking var en utav våra mest kända och framgångsrika fysiker någonsin. Vägen till succe är dock inte alltid så enkel som man kan tro. Vid bara 21 års ålder fick han en livsförändrande sjukdom, ALS. Sjukdomen gjorde att hans muskler sakta skulle sluta fungera, till den punkten då han inte längre kunde prata. Hur skulle Stephen då fortsätta jaga hans dröm och bevisa sina teorier? Hur skulle det gå för honom och hans nya kärlek Jane? Skulle sjukdomen sätta stopp för allt, eller skulle han fortsätta kämpa? Denna prisbelönta filmen ger oss en uppfattning om hur Stephens liv såg ut, och ger oss bevis på att livet inte alltid går som planerat.

“The theory of everything” ger oss en inblick i livet av vår tids mest berömda fysiker, Stephen Hawking. Stephens berättelse började under hans tid som en av de bästa eleverna på Oxford University. Här imponerade Stephen på lärarna gång på gång. Stephen levde ett toppenliv tillsammans med hans vänner, de festade, cyklade, pluggade och festade ytterligare lite till. Men hans liv skulle bli ännu lite bättre när han träffade Jane. De två träffades på en fest, och efter det var de oskiljbara. I filmen får man se hur gnistan mellan de två studenterna växte till en flamma. Men man brukar säga att livet är som en berg-och dalbana, och detta stämde i Stephens fall. Stephen var på toppen av höjden, men sedan gick det brant nedåt. I mitten av denna romans fick Stephen livsförändrande nyheter, han fick diagnosen ALS. Doktorn förklarade att hans muskler skulle sluta fungera och att han efter ett tag varken skulle kunna äta eller prata. Doktorn gav han två år till att leva. Genom denna svåra tiden och trots Stephens sjukdom bestämde Jane att Stephen var den rätta. De två bestämde sig för att kämpa genom sjukdomen tillsammans. All tid de hade tillsammans var dyrbar, och efter ett tag fann de sig gifta med tre barn. Trots Stephens svåra tillstånd fortsatte han utveckla sina teorier om tidens början. Även om de flesta tvivlade på Stephen fortsatte han kämpa, och till allas förvåning lyckades han bevisa sina teorier. Hans teorier blev en stor succe och Stephen blev känd världen över. Men då hans kropp blev svagare var han tvungen att kämpa mer och mer. Stephen var inte den enda som hade det tufft, Jane hade det kämpigt som dag in och dag ut var tvungen att ta hand om Stephen. Snart tog Stephens sjukdom ifrån han hans talförmåga och saker och ting blev ytterligare lite svårare för paret. Men när Jane träffade en ny vän, Jonathan, blev hennes dagar lite ljusare. Men talade Jane sanning? Var Jonathan bara en vän?

För att kunna spela den knepiga rollen som Stephen Hawking måste man vara oerhört begåvad. Vad finns det som Eddie Redmayne inte klarar av? Han tog sig an rollen som Stephen med sådan elegans. Från sättet han böjde fingrarna och flyttade sina fötter till det minsta ansiktsuttrycket gjorde att han övertygade mig om att han faktiskt var den riktiga Stephen Hawking. Eddie Redmayne har sådan talang vilket gör att han var helt perfekt för att spela rollen. Hans enastående prestation som Stephen har gett honom en Oscar, vilket han verkligen förtjänade. Felicity Jones spelade rollen som Jane Hawking, och var precis som Eddie, helt fantastisk. Hon spelade rollen helt perfekt och visade hur starka Janes känslor var, även fast hon inte alltid uttryckte dem med ord. Genom olika ansiktsuttryck och kroppsrörelser visade Felicity Jones precis hur upprörd Jane var, och det blev som om man själv kände hennes ilska. Hon visade verkligen vilken kämparglöd Jane hade, men även att allting kanske inte alltid är så bra som man tror. I filmen får man även se vilken betydelse hon hade för Stephen. Utan Jane tror jag att Stephen hade gett upp och låtit hans sjukdom ta över hans liv. Tack vara Jane fortsatte han kämpa och lyckades bli den framgångsrika fysikern som han drömt om att bli. Jane gav aldrig upp på honom och jag tror att en stor del av hans framgång är på grund av detta.                      Alla skådespelare i filmen passade perfekt in i karaktärerna, och det var just detta som lyfte filmen till en annan nivå. Det var tack vare skådespelarna allting kändes så verkligt och detta gjorde att alla känslor som filmen skapade förhöjdes ytterligare. Man blev extra arg och ledsen eftersom man visste att personer har gått igenom de hemska sakerna i verkligheten. Skådespelarna gjorde ett fantastiskt jobb och utan dem hade inte filmen varit alls lika bra.

Ibland när man tittar på verklighetsbaserade filmer känner man inte igen någonting alls i handlingen. Filmen kanske handlar om en person eller händelse som man känner igen så väl, men när man tittar på filmen blir man som ett stort frågetecken. Filmerna förlorar alltså fokuset på vad som är viktigt och handlar inte alls om de verkliga händelserna. Som tur är var detta inte fallet for “The theory of everything”. Här höll man sig till de viktigaste händelserna i Stephens liv. Man fick se alla hans framgångar och motgångar men filmen var även väldigt detaljerad. Man fick se hur Stephens sjukdom utvecklades från de minsta rörelserna i hans fingrar till då han inte längre kunde gå med käpp, och blev tvungen att sitta i rullstol. Det var det jag älskade så mycket med filmen, att den var så verklig. Inga explosioner, biljakter eller superhjältar. Allting handlade bara om Stephen och hur han levde sitt liv. Anledningen till att allting var så verkligt är för att Jane Hawking varit med och skrivit filmen. Hon har då kunnat ge olika vinklar och perspektiv på hur Stephen var och hur hans liv verkligen såg ut. Hon har även kunnat berätta om sina egna erfarenheter och hur det är att bo med en person som varken kan prata, äta eller gå.

James Marsh har gjort ett fantastiskt jobb med att regissera denna filmen. Alla scener och händelser hade ett jättebra sammanhang och man fick en tydlig bild av hur Stephen var som person. Filmen var oerhört spännande och vissa delar av filmen gjorde att man var tvungen att bita på naglarna. Den blev aldrig tråkig och man var tvungen att titta vidare hela tiden för att man så gärna ville veta vad som hände. Filmen var även väldigt intressant då man fick se bakom kulisserna i Stephens liv. Stephen Hawking var en väldigt berömd människa som många såg upp till. Många kanske hade målat upp en bild av hur han var som en person och hur han levde sitt liv. Tittar man på filmen kanske man får en bekräftelse på att ens bild stämmer, eller så inser man att man hade helt fel. I filmen får man se att allting inte alltid är så lätt som det ser ut. Det var därför den var så bra, de målade inte upp en falsk bild av hur hans liv var, man fick se allting. På grund av filmens ärlighet blev det en ögonöppnare, att man aldrig ska ta något för givet. Stephen levde ett helt perfekt liv, och helt plötsligt togs det livet ifrån honom. Filmen förmedlar därför är det viktigt att leva i nuet, då något oförutsägbart kan hända vem som helst, vilken stund som helst.

En helt fantastisk film! 10/10

Emelia Skoglund

Den sanna historien om Avicii

Den tjugonde April nåddes världen av den tragiska nyheten om Aviciis bortgång. Han hade en fantastisk karriär med många världshits. Det är inte alltid så bra som det ser ut och detta ser man i Aviciis dokumentär “True Stories”.

Tim Bergling eller Avicii som han är känd för, är en av världens mest kända DJs. År 2016 meddelade han att han skulle sluta turnera men att han skulle fortsätta med musiken. I december 2016 avslutade Avicii samarbetet mellan honom och sin manager Arash Pournouri.

 

Aviciis dokumentär True stories släpptes i Sverige i slutet av 2017, då hade det drygt gått ett år sedan Avicii slutade med att turnera och det var på grund av hälsoskäl.

True stories handlar om Tims karriär och hur hans liv var under åren innan han blev känd och så vidare. Vid många tillfällen i filmen säger Tim att han måste sluta med musiken och ta ledigt eftersom att hans både fysiska och psykiska hälsa var så pass dålig, men han fortsätter med musiken.  

En stor faktor till att han mådde så som han mådde var att han led av bukspottkörtelinflammation. Det är en inflammation i bukspottkörteln som oftast kommer om man dricker mycket alkohol väldigt ofta. Tim led också av symtom från till exempel magknip.

 

Jag tycker denna dokumentären är jättebra, man blev väldigt tagen eftersom man trodde att han mådde bra när han turnerade. Men egentligen så mådde han inte alls bra och hade väldigt mycket ångest inför varje spelning. Så för att dämpa ångesten innan varje spelning så drack han alkohol, vilket inte var bra eftersom det gav en negativ effekt på hans sjukdom, men han tänkte bara att alla andra DJ:s klarar ju det så då borde jag också det.

 

När hans sjukdom var som värst så fortsatte han att turnera, han gick på starka mediciner för att inte få ont. Ibland tog han en paus i hans karriär i några månader och då fick man se hur bra han mådde utan att turnera och få så mycket press på sig, men sedan började han igen. Alla lyssnade på Avicii men ingen lyssnade på Tim Bergling.

Tim Bergling gick bort fredagen den 20 april 2018, han hittades död i ett hotellrum i staden Muskat i Oman. Det känns som att dokumentären var ett avslut. Han ville att folk skulle förstå hur han egentligen tyckte och kände, och hur han mådde när han turnerade och så vidare.

Nu efter hans bortgång har det pratats väldigt mycket på sociala medier om att alla inte mår så bra som det ser ut. Detta har nu tagits mer på allvar för nu vet man hur det kan gå om man inte lyssnar på kroppen och bara fortsätter jobba.

 

Jag kan inte säga att det är positivt men det är något bra i det eftersom nu har fler människor börjat förstå att alla mår inte bra bara för att du själv gör det, och de som mår dåligt förstår att det inte bara är de som mår så.

Denna dokumentären får 5/5 poäng av mig eftersom den var så pass bra och man blev väldigt tagen, den var också väldigt känslosam, så jag tycker att alla som inte har sett denna ska se den.