Smått kan bli stort

Kan du göra någons dag med bara ett ord? Har du någonsin varit med om att din dag förändras på bara en sekund? Tänker vi människor på hur vi beter oss och vad kan vi göra för att sprida glädje?

När jag kom till skolan var jag peppad på dagen men hade inga höga förväntningar. Det var mörkt ute och kylan gjorde att hela jag kände mig frusen. Mitt humör började gå ner och jag var genast inte lika taggad på dagen. Men när jag kom till skolan stod en tjej i dörren och höll upp den för mig när jag gick in och sedan sa hon hej och log.  Det “hejet” gjorde att min morgon genast blev lite bättre och jag blev genast på bättre humör, jag började då tänka på hur mycket en liten gest kan göra och hur bra man kan få andra människor att må genom att bara säga hej.

Det fick mig även att tänka på att jag antagligen fått någons dag att bli lite bättre, bara genom en liten gest. Jag tror inte att vi människor tänker på att även de små sakerna vi gör eller säger kan göra att en person mår så mycket bättre och jag hoppas även att vi alla blir bättre på att vara vänliga, även mot de vi inte känner.

Så fort vi människor går förbi någon vi aldrig tidigare mött så hejar vi inte eller ler. Varför beter vi oss så och varför känner vi inte behovet av att vara trevliga mot obekanta? När jag själv går förbi någon i affären eller på stan som jag inte känner över huvud taget, då tänker jag inte på att vara trevlig utan jag tänker alltid att om personen jag går förbi inte säger hej först, så gör inte jag det heller. Så funkar nog det flesta människor och det är nog det som gör att vi har så svårt att vara trevliga mot alla vi möter.

Tänker man efter så hade världen varit så underbar om varje människa gjorde små gester för andra, till exempel hjälpa en äldre över gatan, heja och le när du går förbi någon, hålla upp dörren för någon, heja när du går förbi en elev i skolan. Hjälper man bara någon med något litet så kan det göra att den/dem du hjälper mår mycket bättre, men framförallt så mår man bra av att göra goda handlingar. När man gör en god handling mot någon så mår man oftast mycket bättre och samtidigt lyser man upp någons dag.

Tveka inte att hjälpa till när du ser någon som behöver hjälp, du kan pigga upp någons dag samtidigt som du själv blir varm i hjärtat.

Stella Isaksson Ahlström

Varför just på bussen?

En gång kom det in en person på bussen och ville sätta sig bredvid mig, jag minns att jag mumlade ”ja” till svar. Det känns lite som att när det kommer någon och frågar om den får sätta sig kan jag inte säga nej. Det känns taskigt att säga nej till någon som frågar om han eller hon får sätta sig bredvid mig. Jag tycker att det är konstigt att jag sitter och hoppas på att någon inte ska sätta sig bredvid mig, men när någon kommer och frågar kan jag inte säga nej. Jag kan inte riktigt förklara varför det är så. Jag tror att det kan vara likadant för andra som för mig, men jag vet inte om någon annan kan förklara varför det är så.

Jag har upplevt att när man åker buss och det stiger på fler människor, brukar de flesta gå och sätta sig helt själva. Varför är det så, varför sätter de sig inte bredvid någon? Personerna som stiger in i bussen kanske har en dålig dag och inte vill prata med någon, eller har det att göra med att man blir lite obekväm. När någon man inte känner sätter sig bredvid en? Jag tror att man blir lite obekväm? När någon man inte känner helt plötsligt kommer och sätter sig bredvid en. När det finns lediga platser brukar de flesta alltid vilja sätta sig där, helt ensam. När en person sätter sig bredvid en på bussen tror jag att de flesta undrar varför personen satte sig just där. Varför satte sig inte personen bredvid någon annan eller ensam som alla andra? Personen kanske inte ens tänker så mycket på det. Det kanske bara var närmast eller så fanns det ingen anledning, det bara blev så.

Ibland stiger det in någon på bussen och tittar lite konstigt på en, är det för att man ser konstig eller intressant ut? Eller är det för att man kollar vem det är som stiger på bussen? Personen kanske känner igen en för att man åker buss så ofta. När någon stiger på bussen brukar jag hoppas att personen inte sätter sig bredvid mig, men jag vet inte varför jag hoppas på det. Det finns ingen anledning att hoppas på att någon inte ska sätta sig bredvid mig, men ändå hoppas jag på det. Jag kan prata, men jag blir lite obekväm. Ibland sätter sig någon bredvid mig, då brukar jag mest sitta tyst och titta på mobilen eller bara titta ut, låtsas som om det inte var någon där.

Vi människor behöver socialt umgänge, men vi vill inte prata eller umgås med främmande människor. Varför blir vi obekväma av främmande människor på bussen? Jag tycker att det är konstigt att vi kan lära känna människor som vi aldrig träffat förut, men inte just på bussen.

Är det viktigt att ha en bucketlist?


Bucketlistan har alltid varit något nästan alla har tänkt på. Vissa kanske har gjort en, men jag tror att de flesta inte har gjort det utan bara tänkt på det. Jag skulle säga att en bucketlist blir mer nödvändigt och kul desto äldre man blir.

En bucketlist innebär alltså att man skriver ner alla saker man skulle vilja göra innan man dör. Det kan ju låta lite brutalt att säga “Detta måste jag hinna med innan jag dör!”. Istället använder man ordet bucketlist som låter lite mer modernt och kul. Man har tagit ordet från engelskan ”Things to do before you hit the bucket.” Om man översätter det skulle det bli ungefär ”saker man vill göra innan man slår i hinken.”

Det är väldigt enkelt att skriva ner saker man vill göra. Däremot är det inte lika enkelt att utföra det. Man måste ha tid, pengar och så vidare. Dessutom sätter man höga förväntningar och mål om sina bucketlist önskningar. För att få tillräckligt med pengar till alla saker du vill ha och alla resor du vill åka på kanske du behöver jobba hårt och länge. Grejen med listor är ju att man ska kunna checka av dem, så om man har skrivit att man vill åka hit och dit i världen på sin bucketlist behöver man jobba, tjäna pengar och spara. Tänk då känslan sedan när man väl är utomlands några år senare. Då kan man checka av listan och tänka “Äntligen! Allt jobb lönade sig tillslut.”

Men är det inte i nuet vi lever? Ska man verkligen planera vissa saker i framtiden, eller ska man bara ta det som det kommer? Det är svårt att veta hur man ska göra. Om man skriver en bucketlist på saker man vill göra i framtiden kan det vara lätt att glömma av den. Det kan kännas så långt bort när man skriver om saker man vill göra i framtiden. Det kan vara bättre att göra en ”veckolista” som blir som en ny bucketlist varje vecka, där man skriver sakerna man ska göra under den veckan. Då får man lite samma känsla. Man gör det man ska och då kan man checka av det.

Ju äldre man blir desto mer stämmer nog punkterna på din bucketlist. När man blir äldre blir man också mera mogen. Man ändrar sig genom åren, så när du är till exempel 18 år kanske du längtar tills du får köpa på Systembolaget eller tills du ska köpa din första bil. Men när du är 35 år har du nya mål eller önskningar som till exempel att köpa hus eller skaffa barn om du inte redan har gjort det. Unga personer har massor av saker de vill göra. Till exempel resa över allt, köpa massor av dyra saker eller få en ny mobil. De har alltså inte så specifika saker de vill göra. Vuxna däremot har oftast “been there done that”, så de har mera specifika saker på sina bucketlistor.

Istället för att leva i nuet lever de flesta redan i framtiden med alla sina planer om resor och inköp. Kanske ska vi ta det lite lugnare och bara leva i nuet istället?

Sofia Elzer 9A

Fenomenet som har vänt hela Tellus upp och ner

Mobilen har kommit att bli en utav de största fenomenen i vår generation. Stress, ångest, avundsjuka och ett livsideal har den fört med sig under sin extremt snabba utvecklingsperiod. Idag föds barn in i en värld kryllande av mobiler och vare sig de vill eller inte föds de in i en värld full av jämförelse, förväntningar, förvirring och så mycket mer.     

Klockan var 5 på eftermiddagen och jag satt ensam i mitt rum med min mobil i handen. En travel vlog från youtube utnyttjade min tid och jag var helt insatt i klippet. Stora båtar, surfbrädor, flygplan, turkost vatten, smala, solbrända flickor och drömliknande bilder på rosalila solnedgångar. Klipp efter klipp satt jag och kollade på liknande youtube videos och varje gång jag hade kollat färdigt ställde jag mig själv samma fråga. Vad gör jag med mitt liv? Varför sitter jag här 13 år gammal i mitt rum, i gråa, dystra, tråkiga Sverige, när alla andra är på Maldiverna och äter lyxig hotellfrukost vid havet varje dag? Frågor snarlika till dessa är frågor som människor ställer sig själva varje dag. Detta fick mig att börja tänka.

Stup i kvarten öppnar vi våra mobiltelefoner, kollar våra sociala medier för att göra vadå? För att kolla på när någon sminkar sig själv? För att gilla en bild på när någon poserar i en kort klänning, putandes med både rumpa och läppar tills hen nästan viker ryggen på mitten? Eller för att skåda en bild av någon annans hälsosamma, hyper färgglada måltid och sedan känna skuld över att din måltid var beige och alldeles för stor? Mobilen och sociala medier har ändrat människors sätt att tänka på, hur man beter sig bland människor, vad vi säger, vad vi tycker om varandra och de har på något märkvärdigt sätt bestämt hur vi SKA leva våra liv. Hela vår värld är baserad på teknologi och hur man än försöker undkomma den, så är det i princip ogenomförbart. Såvida du inte bor i en grotta, helt ensam, utan någon som helst social kompetens och lever ditt liv genom att jaga rovdjur och klappa skalbaggar. När vi behöver få tag i någon nära eller kära tar vi upp mobilen, slår en signal, talar om vårt dilemma för den andra personen och så är problemet löst. Man kan ofta tänka “vi har det bättre nu” och det är sant gällande många saker i livet, men inte längre kan vi sitta på bussen, kolla ut genom fönstret och bara njuta. Istället riktar vi våra pupiller nedåt, söker med blicken som en övervakningskamera och finner ett lår. På låret ligger en lysande liten teknisk pryl som slukar in ditt medvetande i en video på när någon hoppar upp och ner i svettiga träningskläder och rekommenderar att äta ett majskorn om dagen för att se ut som henne. I dagens globala samhälle kan inte en 15 åring gå en halvtimma utan att desperat gräva i sin väska i hopp om att man inte missat något på sociala medier då en liten kick av panik slår en i ansiktet sekunden man lägger ifrån sig den. I skolorna uppmuntras killar och tjejer att inte ha mobilen fastspikad på hjärnhinnan jämt. Men hur ska vi kunna följa detta råd när man så fort man missat ett inlägg på Instagram som över natten blev jätte populärt, medvetet eller ej blir utfryst och anses vara trögfattad och jobbig?

Ja, utan våra mobiler vet vi inte vad Kim Kardashian gör i just denna sekund och ja, utan våra mobiler kan vi inte söka upp ett svar på Google så fort man får en grundläggande fråga om vår historia eller om vilken sjö som är Sveriges största. Utan våra mobiler kan vi inte på ett besatt och avundsjukt sett följa andra människors liv medans du glömmer av att leva ditt eget. Men måste vi verkligen ha tillgång till alla dessa saker? Måste vi veta allting om alla andra hela tiden och måste vi ständigt ha en lösning på allt?

Förr var då, imorgon är sen, men finns det verkligen någon som lever nu?

Nora Kristensson, 9A 

Ingen fredag utan tacos

Det är äntligen fredag. Klockan är sex och min lillasyster ropar att det är mat. Jag öppnar dörren till mitt rum och en bekant doft slår emot mig. Tacos. När jag sätter mig vid bordet börjar jag fylla ett bröd i samma ordning som alltid. Först köttfärs och ost och efter det tomat, gurka, majs, sallad och ananas. Till sist lägger jag på avokadoröran och nu är tacon redo att ätas. Jag tar en tugga och känner den välbekanta smaken av köttfärs, grönsaker och sås blandas i min mun, precis samma smak som fredagen innan, och fredagen innan det. Varje fredag är ‘tacofredag’. Jag har ätit tacos varje fredag i flera år. Det har blivit en tradition som under inga omständigheter får brytas. Varför gör vi så? Vi svenskar håller så hårt i våra traditioner, det är som att vi är rädda för att testa någonting nytt och tänja på våra gränser.

Tacos kommer ursprungligen från Mexico och spreds senare till resten av världen, även Sverige. I början var inte tacos en succé i Sverige, men svenskarna vande sig in med maträtten och idag är det vardagsmat för många. Vi har försvenskat maträtten och gjort den till vår, precis som vi gör med mycket annat. Många av oss svenskar skulle inte kunna tänka sig ett liv utan tacos, vi har blivit så fästa vid tanken på att tacos är livet. Tacofredagar är en tradition som vi har skapat, men helt ärligt äter jag det mest bara för att det är tradition. Om det skulle serveras någonting annat hemma hos mig en fredagkväll skulle jag inte bli alltför besviken. Men det är svårt att bryta traditioner som satt sig fast i huvudet på folk.

Varför har vi blivit så bundna vid traditioner? Tacokvällar har blivit en tradition som vi tar för givet, en självklarhet. Utan traditionerna skulle livet förmodligen vara tråkigare eftersom att vi inte skulle haft någonting att se fram emot, kalendern skulle vara tom och alla dagar skulle se likadana ut. Jul, nyår och midsommar är traditioner som förekommer varje år, tillställningar som många av oss inte kan leva utan. Ibland känns det dock som att vi firar vissa traditioner bara för att det har blivit en vana. Vi kanske inte vill äta tacos varje vecka, men det kan vara svårt att bryta och komma på någonting nytt att äta. Kanske är vi rädda att den nya maträtten inte kommer vara lika god som den gamla och välbekanta. Vissa traditioner vill man kanske bryta och vissa inte, eftersom att det är de som för oss samman och är någonting som vi delar med varandra. Men ibland vill man testa någonting annat, kanske hitta en ny tradition. Då tror jag att det är viktigt att vi inte håller tillbaka oss själva, utan tänjer på våra gränser.

Även om vardagen är kaos, så finns traditionerna där som en trygghet. När de stora högtiderna inträffar samlas familj och vänner för att fira tillsammans. Det gäller att ta vara på även de lilla traditioner man har med sina nära och kära, för det kan vara höjdpunkten på någons vecka.

Thea Westh, 9A

Gör det, bara gör det

GJag sitter med min dator på mitt rum och ska börja skriva på historiainlämningen som ska in om två månader. Jag börjar med att kolla vad det är vi ska ha med i uppgiften och sedan börjar jag läsa om det. Jag får ett flyt i skrivandet men helt plötsligt plingar det till i mobilen. Jag har fått ett sms från en kompis som undrar ifall jag vill följa med henne och några kompisar ut och äta mat. Självklart säger jag “ja tack” och stänger ner min dator för att bege mig ut. När jag går ut genom dörren tar jag en sista titt på min dator. Ännu en gång skjuter jag upp på mina arbeten, men varför inte prioritera det tråkiga, för att sedan kunna känna en lättnad för att man är klar?

Varför skjuter vi då upp det tråkiga? Det kan vara så att det kan vara väldigt svårt att börja med en uppgift och man inte riktigt vet vad det är man ska skriva om, därför tänker man att man kan lika gärna gör det någon annan gång när man har mer erfarenhet om uppgiften. Istället kan man ta tag i sitt arbete och tänka att det inte alls kommer bli bättre dagen efter. Det blir bara mer stressigt för att man inte har kommit igång och då tänker varför gjorde jag inte detta igår. Kolla på en film om uppgiften eller teckna ner sånt som du redan vet om det du ska skriva om och ge lite förslag på vad som kan framställas i uppgiften.

Jag vet att det är många som känner igen sig i att man skjuter upp grejer. En del vuxna skulle kunna känna igen sig i att man skjuter upp sina räkningar eller saker man ska betala in. Istället för att göra det kollar man på något roligt klipp på Youtube. När man skjuter upp saker kan det leda till bråk eller annat. Någon kanske ber en person att plocka ur diskmaskinen till exempel och personen svarar bara” jag ska”, men det händer aldrig. Tillslut blir det att den som frågade gör det istället och man blir arg bara för att man får göra det istället för att den personen man frågade inte gör det, och det kan leda till diskussioner.

Nästa gång du funderar på att skjuta upp något, gör det inte. Gör det med en gång, så att det är gjort. Då slipper du känna stress, och du kommer må mycket bättre. Testa själv. Allt kommer bli mycket lättare, lita på mig.

// Tindra 9A

När vi vilar våra fötter finns det människor som knappt kan stå

Efter fredagens tacos är jag så mätt att jag knappt kan gå. Jag kryper till soffan och lyckas ta mig upp för att sätta mig ned. Jag sträcker mig efter fjärrkontrollen, men jag når inte. Jag lägger ned all min energi för att försöka nå kontrollen, men det går inte. För att få tag på kontrollen måste jag alltså resa mig upp, jag måste lyfta på mig. Oj vad jobbigt. Efter att tagit mig upp på fötterna och hämtat kontrollen kan jag äntligen lägga mig ned i soffan igen. Pust. Jag sätter på tv:n, men möts inte av de glada minerna som jag förväntat mig. På tv:n visas en reklam för Unicef. Här är det inga barn som ligger och latar sig på soffan, absolut inte. De här barnen har ingen mat, inget hus och ingen familj. De har ingenting. Barnen lever under sådana dåliga förhållanden att det är ett mirakel att de fortfarande lever. Medans jag har ätit mig mätt av fredagens tacos, får de inte ens känna lukten av mat. När vi vilar våra fötter finns det människor som knappt kan stå.

Vi alla ser dessa problemen, det är inget vi kan blunda för. När vi tittar på tv och möts av människors lidande, lider vi för dem. Under de få sekunderna som vi får se in i dessa människors hemska vardag vill vi göra skillnad. Vi önskar att det finns något vi kunde göra, något som gör att människorna slipper lida. Under dessa få sekunderna får vi se hur en alldeles för stor del av mänskligheten lever. Vi ser människor leva på ett sätt som inte är mänskligt. Vi människor som ser dessa hemskheterna på tv har dock en stänga-av knapp. Valet att stänga av och försöka ignorera människornas lidande är något vi har, det har inte de. De kan inte bara stänga av eller byta kanal, detta är deras liv.

Hur kan vi göra såhär? Hur kan vi bara stänga av tv:n och låtsas att det inte finns människor som lider, och behöver vår hjälp? Vissa kanske säger att det är mänskligt, “vi är bara människor”. Hur kan detta vara mänskligt ifall 10% av jordens befolkning lever under fattigdom? Över 700 miljoner människor kämpar för sin överlevnad varje dag, medans vi bara ser på och låter det hända. Vi ser det bara genom en skärm. Deras lidande existerar bara i en tv-skärm för oss. När vi sitter här hemma blir det därför lätt för oss att glömma av att det är verklighet. Denna orättvisa existerar inte bara i våra skärmar, det är på riktigt.

Nästa gång du sitter på soffan och ser människors lidande genom tv-rutan, sucka inte bara och byt kanal, gör något. Alla kan göra något. Bli månadsgivare. Ge pengar till de som verkligen behöver det. Lägg ned 100 kr på att hjälpa andra istället för att köpa ett par nya örhängen. Du kan leva utan örhängena, men de kan inte leva utan din hjälp. Res dig upp från soffan och gör andra medvetna. Hjälp andra människor förstå att det finns människor som behöver hjälp, akut hjälp. Ju fler desto bättre.

Kom ihåg att medans du håller på att somna på soffan under fredagskvällen efter en lång veckas arbete, så finns det människor som inte har tak över huvudet. De får aldrig ta en paus, de får aldrig somna på soffan. De kämpar varje timme av varje dag. De kämpar för att överleva. Nästa gång din mamma bjuder på bränd kyckling, var tacksam. För att oj vilken tur vi har, vi kan äta oss mätta.

Emelia Skoglund

Vem har sagt hur våra kroppar ska se ut?

Jag hade på mig en tight tröja och fick kommentaren “du är så smal och måste äta mer.” En annan gång så undrade någon om jag hade anorexia. Varför ska man kommentera folks kroppar? Om man får en komplimang då och då blir man glad men det är inte alltid så kul att få höra att man är smal och sedan få höra att man är tjock av någon annan. Man säger aldrig till någon att den är tjock för det är taskigt men varför ska man då säga till någon att den är smal. Om en person säger till någon att den är smal kanske personen som säger det tänker att det är snällt och fint att vara det, men personen som får höra det inte gillar det alls.

I många år har det varit populärt att vara smal men vad är smal? Vem har sagt att man ska vara smal? Ena stunden är man för smal annars är man för tjock. På senaste tiden har det blivit väldigt populärt att tjejer “ska” ha stora bröst och en stor rumpa. Killar “ska” vara vältränade och ha stora muskler. Ingen ska behöva ha den pressen att man ska se ut på ett visst sätt för det är ingen som kan bestämma över ens egna kropp.

Man ser på olika sociala medier att folk är jätte vältränade och har de “perfekta” kropparna. Det är inte ofta man ser bilder på folk som är lite större och inte nöjda med sina kroppar. Folk ser inte bakgrunden till alla dessa bilder. Det kan leda till att folk har ätstörningar såsom anorexia och bulimi. Man ser smala modeller men det är inte verkligheten, de får inte äta som de vill för att de ska vara smala. Annars photoshoppas bilder och då bildas ett ideal som inte är det mänskliga och borde inte finnas. I den yngre tonåren då många är väldigt osäkra tror jag att det börjar, man kollar på modeller och influencers och tar efter dem. Därför tycker jag att de ska visa sitt verkliga liv och inte bygga upp en fasad som inte är sann. Många yngre barn kan även påverkas mycket av sina föräldrar om de tränar mycket och inte äter bra. Det kan leda till att barnen kan få tex. anorexia i en ung ålder som påverkar hela barnets liv. Eftersom att barn tar efter det som föräldrarna gör.

Varför kan man inte bara träna för att må bra och tycka det är kul istället för att ha den pressen att man ska vara jätte vältränad. Personer som är jätte vältränade och nyttiga mår förmodligen inte så bra, visst att vissa kan göra det men jag tror inte att alla som ser ut så mår helt bra. Det går ut över hela deras liv på ett negativt sätt. Om man äter normalt, tränar normalt och sover bra tro jag att kroppen mår som bäst. Jag tror ett “vanligt” liv är det bästa eftersom att då får man ta del av allt som tex. träning, mat och omgivning man gillar.

Hur skulle du känna dig om någon kommenterade din kropp? Speciellt om det är något som du tycker är jobbigt. Brukar du kommentera folks kroppar och hur tror du de som får höra det känner sig då? Alla ser ut på olika sätt och det får vi respektera.

Kajsa Jönsson

Varför är det människorna som stannar för bilarna och inte tvärtom?

Hela Kinna är ett övergångsställe, där är det gångfart som gäller, men ändå kör bilarna snabbare och det är människorna som stannar för bilarna istället för tvärtom. Tekniskt sätt ska en människa kunna gå rakt ut i vägen utan att bli påkörd. Men så funkar det inte. När man står vid vägkanten och ska gå över ett övergångsställe så vet man mycket väl att bilarna ska stanna men ändå så väntar man oftast tills bilen kört förbi, varför är det så?

När jag kommer med moppen och kör igenom Kinna så märker jag att, även om man kör sakta, så är det väldigt ofta som man inte behöver stanna för någon som ska gå över gatan. Det är inte för att det inte finns någon där, utan för att de hellre släpper förbi fordonet. Det hade varit en annan sak om man hade kommit i 70 km/h och kört, men eftersom det är gångfartsområde så kör man under 10 km/h. Jag märker dock att vissa kör betydligt mycket snabbare än vad man ska göra i Kinna. Då kanske man inte vill riskera att fordonet inte hinner stanna innan man går ut i vägen.

Tänk på när du står vid vägkanten och ska gå över vägen, det händer ofta att man släpper förbi fordonet som kommer, kanske för att man inte litar på bilisten att den ska stanna.
Detta kan man jämföra med situationer där man inte litar på en person. Till exempel om din kompis säger något till dig och sedan inte håller det. Då kanske man inte vågar lita på personen nästa gång den säger någonting. Jag tror att om en person gång på gång ljuger för dig så tappar du lusten att lita på den personen eftersom du vet att du ändå kommer bli lurad.

Jag tycker att folk i fordon borde överraska människorna och stanna oftare så att det tillslut blir en vana. Det blir också lugnare i trafiken då och förhoppningsvis sker det mindre olyckor.

Ebba S

Ångest i kollektivtrafiken

Varför väljer man två tomma säten eller att hellre stå upp på bussen istället för att sätta sig på ett tomt säte bredvid någon annan? Varför väljer man att sitta längst ut för att ingen annan ska kunna sätta sig bredvid en, eller varför lägger man sin väska på platsen bredvid? Är det ett sätt att signalera att man vill sitta själv?

Varje morgon åker jag buss till skolan och varje dag är det samma sak. Så fort jag ser bussen försöker jag avgöra ifall det finns lediga platser eller ifall jag ska behöva stå upp. Det är alltid lika ångestfyllt att gå på bussen för att jag inte vet vilka som ska sitta där. Jag sveper snabbt med blicken efter två tomma säten och om jag inte ser några lediga så bestämmer jag mig direkt  för att stå upp.

Jag tycker att det blir extremt obekvämt ifall jag eller en person som kliver på bussen skulle välja att sitta bredvid mig. Min lösning på det brukar vara att lägga min väska på sätet bredvid mig eller att sätta mig längst ut så att personen som kliver på bussen förhoppningsvis förstår att jag vill sitta själv. För det är väl de det signalerar till folk? Att man inte vill att någon ska sitta där. Sen så är jag ju tvungen att hoppa in ifall någon vill sitta bredvid mig och då kommer det bli obekvämt när jag behöver be om att få komma förbi när jag ska av, ifall personen mot förmodan inte gått av före mig.  

Vissa kanske tycker att det bara är att sätta sig på en ledig plats, trots att någon sitter bredvid. Men på något sätt klarar jag inte av det, jag får en typ av panik när jag inte ser två lediga säten och står hellre upp hela resan, som oftast inte är så lång. Jag vet egentligen inte varför det är så, men det är väl så vi gör här i Sverige. Vi gillar helt enkelt inte när det blir obekvämt. För det är vad jag anser att det blir ifall man skulle sätta sig bredvid en person man inte känner eller ställa sig bredvid en annan person som väntar på bussen.

Hur kommer det sig att vi är så rädda för sociala situationer?  Jag har faktiskt inget riktigt svar på det, ändå beter jag mig likadant.

Lina Lindqvist