Utøya

Utøya

Fredag 22 Juli 2011 skedde en fruktansvärd händelse på den norska ön Utöya, strax utanför huvudstaden Oslo. Det var ett terrordåd, något som det fredliga landet Norge inte alls kunde arna skulle ske. Gärningsmannen hette Anders Behring Breivik och var 32 år gammal. Tidigare samma dag som terrordådet var sprängde han även en hemmagjord bomb vid regeringen i centrala Oslo.

Anders satt hemma hos sin mamma framför datorn. Han skrev om sina planer och tog därefter bilder på sig själv när han poserade med sina mordvapen som polisen sedan skulle kunna använda sig av. Efter det körde han in till centrala Oslo i sin vita skåpbil. Det var mitt på eftermiddagen när han sprängde bomben vid regeringen. Direkt efter det körde han ut till Utöya, där ett politiskt sommarläger var i full gång.

Utöya är en liten ö, 500×300 meter. På ön befann sig drygt 560 personer, där av var nästan alla tonåringar och unga vuxna. Den yngsta som befann sig på ön var endast 13 år gammal.

I dokumentären får man höra några av de drabbade som var med på utöya under terrordådet. De berättar att de fick reda på att det hade varit skottlossning i Oslo och deras ledare hade då sagt att Utöya var de tryggaste stället de kunde vara vid.

Anders hade klätt ut sig till polis. Han gick i land på ön med målet att alla personer på ön skulle vara döda när han gav sig av igen. De han inte sköt skulle han skrämma ut i vattnet. Första dödsoffret var en lägervakt. Andra offret var husmorn. Efter det var det bara att fortsätta med mördandet. Personerna på ön sprang för sina liv och gömde sig överallt. Efter 10 minuter var 25 personer redan döda. De vapnen Anders använde sig av var en pistol och ett gevär.

Anders hade innan verkat vara en helt vanlig människa. Han hade ett intresse för basket och brukade även måla. Men under utredningen av brottet fick polisen reda på att han hade planerat terrordådet i flera år. Anders var fascism, vilket är en politisk ideologi. Kortfattat kan man säga att man har många dumma tankar om samhället och hur folket borde vara fördelade. Han tyckte att kvinnor skulle “veta sin plats” och att muslimer var en egen ras.

Skottlossningen fortsatte. Ön täcktes av blod och döda kroppar, tårar och panik. Ljudet av skotten hörde man konstant. Vissa gömde sig bland träden, vissa under stenar och vissa kastade sig i vattnet och försökte simma till fastlandet. Vatten var mycket djupt på sina ställen, ungefär 300 meter. Avståndet mellan Utöya och Oslo var runt 600-700 meter.

En halvtimma efter första larmsamtalet dök första polisen upp. Det hade det redan kommit helikoptrar med reportrar från olika tidningar. Även Anders hade ringt in till polisen. Han sa att han ville överlämna sig. Samtalet avbröts och Anders fortsatte sitt mördande.

När Anders var klar var det totalt 77 döda på ön. Över 100 personer var skadade. Man bekräftade även minst ett dödsfall från bomben vid regeringen. Den yngsta som miste sitt liv var 14 år.

Rättegången tog 10 veckor och slutligen fick Anders 21 år i fängelse, lagens hårdaste straff. Han ser sig idag som en hjälte och är mycket stolt över det han gjort.

Redaktören som gjort dokumentären har intervjuat personer som var med på ön. Några av de som man fick lyssna på var Ali, Marte och Lovisa. De berättade om deras tankar och hur de gjorde för att hålla sig i liv under skottlossningen. Man får även höra en annan person som pratar mer om fakta och vad som hände i helhet.

Egna tankar

Jag tycker dokumentären var mycket spännande. Den var väldigt intressant så man satt verkligen koncentrerad när man lyssnade på den. Till varje sak de sa så fick man upp tusentals tankar och frågor. De berättade verkligen i detalj vilket gjorde att det hela kändes väldigt verkligt. Det var även mycket intressant att få lyssna på några av de personerna som faktiskt var med i själva händelsen. De pratade mer om känslor och specifika situationer de hamnade i vilket ledde till att man själv kände olika känslor och kunde fördjupa sig mer i dokumentären och händelsen. Man fick upp bilder i huvudet, vilket kanske inte var så jätte mysigt då det var en väldigt hemsk händelse. Men det jag menar är helt enkelt att med hjälpa av de olika vinklar man fick och de detaljerade beskrivningarna så fick man en mycket klar bild av det hela.

Ett annat perspektiv som skulle vara intressant skulle vara polisens. De hade det antagligen otroligt stressigt. Självklart är det inte heller jättekul att få ett samtal om att det är en man som skjuter ihjäl ungdomar, men det gäller ändå att hålla sig lugn. Kanske var det någon polis som kände någon ute på ön? Då blir det extra svårt att vara lugn.

Att få höra ur gärningsmannens perspektiv skulle också vara intressant. Jag tycker inte det finns en enda vettig anledning till det han gjorde så det skulle vara intressant, eller kanske bara jobbigt att få lyssna på hans anledningar till dådet. Hur han kände i stunden då han såg helt oskyldiga ungdomar falla ner döda på marken på grund av ett skott han just skjutit iväg. Att han såg sig själv som en hjälte efter detta är helt ofattbart. Man blir verkligen äcklad av det. Av honom.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag skulle vilja dokumentera om. Jag är väldigt rädd av mig och är nog alldeles för nära mina känslor för att kunna dokumentera om någon sån här hemsk händelse. Jag skulle troligtvis börja storgråta, så något lite mildare får det nog bli. Jag har ett stort intresse för musik. Det finns många intressanta artister ute i världen. Kanske skulle jag intervjua någon av mina favorit artister.

Jag skulle även vilja dokumentera om något fattigt land. Det kanske låter hemskt men jag har länge drömt att få åka till något riktigt fattigt land och se hur de har det. Jag tror man skulle få en annan syn av livet om man hade sett hur folk kan ha det. Oftast jämför vi människor oss själva med folk som har det bättre än oss, vilket leder till att vi alltid är missnöjda. Det kan jag erkänna att jag själv gör i alla fall. Det skulle därför vara intressant att få åka till andra sidan jorden och få testa på livet där. Så om jag på något sätt skulle kunna lyfta upp det och visa den rikare delen av världen hur bra vi faktiskt har det här så skulle det vara riktigt kul. Då kanske vi skulle kunna hjälpa till på ett bra sätt också. Så jag skulle alltså valt att göra en dokumentär om musik eller fattigdom, gärna båda två!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *