Kan inte andas

Jag  går hem från jobbet. När den har svarta bilen saktar in bredvid mig. Sakta åker ner bilrutan och en man röst  frågar  om vägen till närmast till bensinstation, när jag hör rösten vänder jag blicken till bilen det mörkt så jag kan inte se mannens ansikte.

“ fortsätta rakt fram och ta  sen vänster, du kan se efter det. så jag till mannen ,mannen tackar och går sin väg. Och jag går min väg. det kallt ut, efter lite stund kom jag hem. jag öppnade dörren med mina nycklar och sen går rakt till mitt rum på andra våningen, när jag kom till mitt rum ringer min telefon jag tar och ser att det min bror som ringer jag svarar.

“ Hej, ”

“ Hej, jag ringade att du skulle veta att jag ska sova hos min kompis.

”okej, ha rolig” svarar jag tillbaka snabbt.

Jag lägger ner telefonen och går till skrivbordet och sätter igång min laptop. jag tittar ner fönstret som är öppet, jag ser bilen som jag sett vägen hem står framför min hus efter en stund hörde jag någon som öppnar dörren. Jag blir jätte rädd för att mamma och pappa åkte idag till annan stad, de kommer om två dagar och min bror kommer inte kväll. Den stunden hörde jag också att fotsteg som kommer upp. Jag blir jätterädd och kan inte tänka vad jag ska gör så jag tar telefonen från sägen och gömmer mig bakom dörren.

Min dörrhandtaget tryckas sakta och ljudlöst ner samtidigt som jag håller andan. jag vågar inte röra eller andas och mina händer skakar och jag är rädd att tappa telefonen, En man kommer in och går rakt fram min skrivbordet. jag kan inte ansikten. Den stunden ser jag att mannen har kniv i handen, snabbt tar jag min chansa  att spring till dörren. Jag vet inte när jag kom så snabbt ner i köket. Det mörkt men jag kan se matbordet så jag gömmer mig under den. jag är så rädd  att jag tror min hjärta kommer  ut  vilken stund som helst, jag tar upp telefonen och slår in 112.Medan signalerna går, tittar jag efter mannen, jag ser inte honom men jag hör fotsteg i trappan. han kommer sakta och sakta ner på trappan.

“sos 112, vad har inträffar”.

“det mitt hus, ni måste hjälpa mig.

“okej vi ska hjälpa dig, kan du berätta vad som händer i ditt hus.

“en man med kniv är in i mitt hus,

okej vilken adress befinner du dig.

“ näsetvägen A4, snälla skynda.

“okej. var där du är, vet du var han är.

nej, jag tror han är i trappan, jag hör inget, jag ska titta.

nej, gör inte så, du måste vara där du är.

jag kom ut från bordet och tittar upp trappan när plötsligt någon tag min hand och jag blev upptryckt mot väggen och.

“ lägg på samtalet. säger mannen. det samma man som jag visade vägen, jag kan känna från  rösten.

Jag trycker röda knappen. den stunden kommer någon in i dörren. när jag hörde min bror röst. mannen trycker  hårt kniven mot min  hals och hans så om jag gör ett ljuda så  dör jag. han så viskning men jag kunde hör jättebra. Min bror kom snabbt in i köket  och tända lamporna och när han ser mig blir han jätte rädd. kniven trycktes hårdare mot min hals.

“ ett steg och hon dör.  mannens röst var lite höger den har gången.

Min bror tar lite steg sen stannar. när jag ser att mannen är nervös, tar jag chansen och biter hans hand och kniven ramlar ner hans hand och han lossnar  greppet .och jag springer till min bror; snabbt tar min bror kniven . jag vet inte vad som hände efter min bror tar kniv. men när jag tittar efter ser jag att mannen ligger golvet och blöder.  min bror kommer snabbt fram och frågar om jag är okej och kram mig. sen vi går ut från köket, den stunden kommer polisbilen och två polis kommer och frågar vad som hänt.

Fredag den 13:de

Jag har precis vaknat av alarmet som ringer klockan 6 varje morgon. Jag ligger i sängen och tänker på hur trött jag är, sen somnar jag om och vaknade tio i åtta.

Jag har alltså tio minuter på mig att göra iordning mig för att sedan gå ner till Tindra, eftersom jag ska åka med henne till skolan idag.

När jag väl har kommit ner till Tindra helt flåsande av att jag sprungit hela vägen, så är bilen inte där. Jag ser ett tänt ljus i huset så jag går fram och knackar på. Jag brukar oftast höra stegen när någon är på väg till dörren för att öppna men jag hör inte det idag. Jag känner i dörrhandtaget och dörren var upplåst så jag går in.

Jag tänkte nämligen att Tindra skulle stå runt hörnet och skrämma mig. Jag ropar hej, men får inget svar. Hon kanske inte hörde mig tänkte jag, så jag går vidare ner för trappan till Tindras rum.

Hennes rum ligger i källaren det är läskigt och gå ner där helt ensam. I hennes rum ligger hennes vita lilla kattunge. Det plingar från min telefon som ligger uppe i hallen så jag rusar upp för trappan. När jag springer i trappan känns det som att det är någon som jagar mig så jag springer ännu snabbare. När jag väl har kommit upp för trappan går jag bort mot dörren och min väska. Dörren står vidöppen så jag blir jätterädd och tar min väska och springer ut till vägen.

Det är ett SMS från Tindra, hon skrev för 10 minuter sedan att hon redan har kommit till skolan. Vi börjar om 10 minuter och det tar ungefär 30 minuter om jag går i ett bra tempo, så jag inser ju direkt att det inte är någon bra lösning.

Jag går till Tindras cykelställ, och ska hoppa på hennes cykel men den är låst. Jag minns att hon har sagt ett hemligt ställe där hon brukar lägga sina nycklar. Men det ligger ingen där. Jag springer fort in i huset och ner till hennes rum, jag kollar runt och ser nycklarna på bänken längre in i rummet. Jag tar med mig dem och springer upp för trappan och ut till cykelstället.

Jag sätter in nyckeln i låset och låser upp. Nu tänkte jag på hur mycket otur jag har haft idag, så kom jag på att det kan bero på att det är fredag den 13, vilket är otursdagen.

Det tar ungefär en kvart att cykla så därför köttar jag uppför första backen. När jag kommit upp är jag helt slut. Det är så pass tidigt på morgonen och långt in på vintern så det är ganska mörkt ute. Jag stannar för att sätta på lampan på cykeln, men den var ju såklart sönder just idag.

Det sticker i fingrarna när jag åker ner för den långa branta backen, eftersom att det har varit minusgrader i natt. Så marken har frusit och det är inte många ute. När jag försöker bromsa så biter däcket inte i marken utan jag bara slirar. Jag kör i full fart och ser inte om det kommer någon bil efter svängen. Jag trycker in både handbromsen och fotbromsen men inget hjälper. Jag hoppas på det bästa och fortsätter nerför. Jag kollar upp och ser en stor lastbil i svängen. Bara den kör lite snabbare så det är fritt i svängen när jag kommer så ska det nog funka tänker jag. Som tur är så ska den inte uppför backen så jag kan köra i svängen utan att krocka in i lastbilen. Svängen var väldigt skarp men jag klarade den som tur var.

Nu är det bara en liten bit kvar till skolan men jag tror inte att jag kommer hinna ändå. Nu ser jag de två sista uppförsbackarna framför mig, jag är fortfarande trött från den förra backen men kör ändå riktigt fort uppför dessa två backarna. Nu ser jag skolan ungefär 200 meter framför mig. Vi började för 10 minuter sen så det är redan försent. Jag ställer cykeln i cykelstället och låser fast den. Det känns väldigt konstigt att gå från cykelstället och fram till skolan helt själv. När jag är framme vid trappan ser jag några från min klass som står vid skåpen så jag undrar vad de gör där. Vi började ju för ett antal minuter sen. Jag går uppför trappan och hör ännu mer människor från skåphallen. När jag kommer upp flåsande från trappan ser jag några av mina kompisar som sitter på bänken utanför klassrummet. De säger att lektionen är inställd och vi har 1 timma hål. Det blev trots allt bra och jag hann till nästa lektion som tur var. Fortsättningsvis kommer jag att sätta fler alarm så att jag inte försover mig igen, för det var ingen skön känsla att vara så stressad.

Påkörd

 

 

Det var en varm sommardag och solen sken på den öppna blåa himlen medans jag cyklade hem.

Det var långt hem, det tog nästan 40 minuter att cykla den snabbaste vägen hem, men eftersom att det var bra väder och jag inte hade bråttom så tog jag en liten omväg.

Jag cyklade förbi sjön, det var massa barn som gapade och badade med varandra.

Jag fortsatte en bit längs sjön till en brygga. Det var ingen där så jag gick dit och satte mig, Jag doppade fötterna i vattnet, det var väldigt varmt och skönt. Jag tyckte det var väldigt avslappnande att sitta ensam vid sjön.

Jag fortsatte att cykla hem, Jag cyklade igenom centrum.

Men när jag cyklade igenom korsningen kom en bil i hög hastighet och träffade mig från sidan.

Medans jag flög i luften han jag tänka på att det var väldigt dumt att jag hade lämnat hjälmen hemma och att detta skulle göra ont.

Jag landade på asfalten och började rulla runt.

När Jag hade slutat rulla så  försökte jag resa mig upp men så fort jag reste mig upp så ramlade jag ihop av smärtan.

Jag förstod att något var fel med benet när det gjorde så ont. Jag blev väldigt rädd för att något skulle vara brutet när de gjorde så ont.

Personen som körde bilen gick ut och kom fram till mig och frågade hur det gick och bad om förlåtelse, Jag svarade att det var J****** dumt gjort och att jag hade väldigt ont i benet.

Personen tittade på mitt ben och sa att han skulle ringa en ambulans.

Ambulansen var snabbt på plats. Dem sa att mitt ben var brutet och att dem skulle ta med mig in till sjukhuset, sen lastade dem in mig i ambulansen och körde iväg.

När Jag kom till sjukhuset så möttes jag av både läkare och min mamma.

Mamma såg orolig ut medans att läkarna tog in mig till röntgen rummet.

När dem hade röntgat mig så sa läkaren att mitt lårben var helt av.

Jag blev ledsen eftersom att jag visste att jag inte skulle kunna göra så mycket med ett gipsat ben.

Läkaren följde mig till väntrummet där mamma satt och sa att jag skulle vänta där en kort stund.

Men jag visste att när en läkare säger att man ska vänta en kort stund så kan det ta flera timmar så jag gick och tog en tidning och började läsa i den, den handlade om en familj som själva hade startat ett byggföretag som det nu gick väldigt bra för.

Tiden gick och efter 40 minuter hade jag läst ut tidningen och läkaren hade fortfarande inte kommit.

Jag sträckte mig efter en ny tidning och började läsa, den var ganska spännande eftersom att den handlade om min idol Anders Svensson.

När jag hade läst i nästan en timme så kom läkaren och sa att jag skulle hänga med han in till ett rum.

Jag haltade till rummet och när jag kom dit stod läkaren med ett leende på läpparna och sa att dem hade sett fel på röntgenbilderna och att mitt ben bara var stukat.

Jag blev glad och pustade ut.

Efter att ha fått beskedet så åkte jag och mamma hem och åt kvällsmat.

 

Glömsk

Jag var hemma hos min kompis Isak, och jag skulle hem. Klockan var 18.30 och bussen kommer om 20 minuter,  och det tar 10 min att gå till busstationen. Jag kammade mitt hår och gjorde en backslick, sen packade alla mina saker i Isaks rum som var rött med en dubbelsäng, bord och garderob i hörnet, och sen checkade av att jag hade allt i min väska, på vägen till busstationen kände jag i min ficka för att kolla om jag hade med mig busskortet. Jag fick panik! jag glömde buss kortet hos Isak, jag sprang så fort jag kunde tillbaka till Isaks hus. Jag knackade och bara på några sekunder öppnade Isak med hans krulliga hår, han undrade varför jag var så stressad. Jag hade ingen tid att förklara så jag la min hand på hans axel och sa “mitt busskort!”. “du tog med dig busskortet och lade den i din väska” sa Isak, jag checkade min väska och såg att jag hade busskortet där i, jag tog ut den och la den i min ficka. Jag blev arg på mig själv, och slog min hand på mitt panna men inte hårt. ‘’Tack så mycket Isak’’ sa jag, sen rusade jag till stationen igen. När jag var ungefär 100 meter till stationen ramlade jag och fick ett sår, jag hade inte mycket energi kvar så jag kunde inte resa mig upp. Efter ett tag fick jag lite energi tillbaka och jag reste mig upp i en slow motion rörelse. Jag såg min buss åka förbi mig när jag reste mig, och såg registreringsskylten ”PCY 486” samtidigt som att allt gick i slow motion. Jag skrek till busschauffören att stoppa, men han hörde mig inte. Jag la ner handen i min ficka för att ta fram min mobil, men där var den inte. Jag försökte komma ihåg vart jag la min mobil. Jag hade lagt min mobil i min väska också tänkte jag, så jag checkade min väska. Jag hade tur och såg mobilen, det luktade starkt parfym. Då såg jag att parfymen hade spillt över hela min väska, jag stressade och tog ut allt från min väska, speciellt mobilen så att den inte gick sönder. När jag hade tagit ut allt var det som en pyramid av blöta kläder som luktade jätte starkt. Jag tog fram mobilen och ringde till min mamma, men hon svarade inte. Nu tänkte jag att mitt liv var förstört av denna dagen. Men plötsligt hörde jag en bil tuta, jag såg en kvinna som liknade min mamma och jag trodde att det var henne. Men när bilen kom närmare och närmare så såg jag att det inte var mamma. Men sen tutades det en gång till, men en buss denna gången. Jag såg mamma bredvid busschauffören och det hade samma registreringsskylt som bussen innan, PCY 486. När bussen var nära stannade den och mammas röst ‘’kan du vänta 4 min?’’. Hon sprang ut till trottoaren och hjälpte mig att packa mina kläder i väskan och drog med mig in i bussen, hon frågade om mitt busskort och tog den från min ficka sen hörde man ljudet när man stämplar kortet. 

Några timmar senare….

var vi hemma och jag såg min blommiga trädgård, min lilla syster och pappa som väntade på oss. Det var en av den värsta dagen och turligaste dagen i mitt liv.

Kan en dröm vara verklighet

Jag hörde att glaset nerifrån krossades, jag var kall och trött. När något nerifrån rörde sig, tyst och smidigt satte jag mig upp i sängen och gnuggade mig i ögonen. När jag tog upp min telefon och kollade vad klockan var hörde jag att något klöste på väggen vid källartrappan. Jag stelnade till, jag kunde inte röra mig, jag försökte men på något sätt ville inte min kropp. När jag satt som förstenad i min säng och hörde hur något med tunga steg gick upp för trappan, insåg jag att ”saken” som var på väg upp för trappan snart skulle vara framme vid min dörr. Jag bröt mig loss från min förstening och slängde mig under sängen. Den öppnade dörren och jag såg till min förskräckelse två pälsklädda stora fötter med vassa klor. Den gick in i mitt rum och bort från dörren. Jag tittade fram och kunde se ett stort huvud klätt av päls, stora öron och en stor käft fyllda med stora gula tänder. Varelsen såg sagolik ut. Kroppen var lång och stor, den såg muskulös ut. Den gick med lite framåtböjd överkropp och hade långa armar och ben. Pälsen var lurvig och fläckad av smuts. Jag såg min chans att komma ut härifrån, men insåg snabbt att varelsen i mitt rum skulle springa efter. Jag såg mig själv ligga halvt död på marken medans varelsen stod över mig helt blodig runt munnen. Jag hann inte tänka klart tanken innan varelsen vrålade, ett öronbedövande ljud som gav mig panik. Jag ville egentligen bara ligga här och vänta men jag förstod att jag måste ut härifrån, NU!. Jag väntade, sekunderna gick och jag fylldes mer och mer av skräck. När jag kröp mot kanten av sängen tittade jag fram, varelsen gick till fönstret. När den stod där kröp jag så snabbt jag kunde ut från sängen och sprang, ut ur rummet och ner för trappan. Jag hade inte tid att ta på mig något. Jag vände mig och såg varelsen titta på mig, den stod vid foten av trappan. Den morrade och jag sprang, ut i snön och mot baksidan av huset. Det var kallt att springa i snön i bara pyjamas, men jag hade inte tid att tänka på det. Varelsen var på framsidan av huset. Jag var vid vägen när jag hörde varelsens vrål igen. Jag sprang över vägen och upp i skogen, smaken av blod spred sig i munnen och det kändes som jag skulle spy. Varelsen kom lunkande några meter bakom mig. Var det här verkligt? Hände det på riktigt… Jag hann inte tänka klart tanken varelsen var nära nu! Jag sprang så fort jag kunde tills jag inte såg eller hörde varelsen längre.

 

Jag gick upp mot en kulle och blickade ut över skogen, helt kritvit av all snö. Jag såg en älg, men det var något konstigt med den. Den stod där, helt stilla och tittade mot en stor gran. Jag blinkade, för en sekund och sedan hörde jag en duns och ett vrål. Vrålet var fyllt av ilska och hat. Jag såg sedan hur den mystiska varelsen stod vid det livlösa liket av älgen. Blodet droppade från klorna och färgade den vita snön röd. Jag såg hur samma sak kunde hända med mig om jag inte sprang. Jag vände mig om och den stod där. Det stod där! De gula ögonen tycktes se in i min själ. Jag fick panik, varelsen höjde armen, jag förstod att det var över…

 

Jag vaknade med ett skrik, svettig och iskall. Jag låg på golvet, jag hörde min faster komma springandes från sitt rum. Hon öppnade dörren och överöste mig med frågor.

– Vad har hänt, varför ligger du på golvet, mår du bra!?

– Jag mår bra, det var bara en dröm.

 

De springande korna

Jag och Matilda cyklar hem från en mysig picknick vid stranden. Solen skiner och det är sommarlov. Det är varmt, vi börjar närma oss en hage som ligger jämte vattnet. Hagen som vi tidigare cyklade igenom har nu invaderats av kor vilket det inte var innan. Jag cyklar på och känner hur korna kommer närmare och närmare mig. Jag känner hur rädd jag blir och börjar sakta in för att korna täcker vägen. Min första tanke är att jag bara ska cykla så fort jag kan genom hagen men sedan inser jag att jag inte vågar. Det virvlar massa tankar i min hjärna och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag börjar cykla tillbaka eftersom att jag inte kan ta mig framåt. När jag vänder mig om känns det som att det tar en evighet medans det bara tar ett par sekunder. Jag står vid min cykel på ena sidan av stängslet och funderar jag på vad jag ska göra.

En del av korna som har sprungit efter mig står nu och kollar på mig medans resten av korna springer efter Matilda. Matilda bara cyklar och plötsligt står hon på andra sidan stängslet. Hon ropar att jag också ska cykla men jag tvekar.

Det kommer en silvrig liten bil bakifrån som jag försöker cykla efter. Korna kommer mot både bilen och mig men bilen fortsätter köra så jag fortsätter också att cykla eftersom att de känns som den enda utvägen. Jag hör hur korna råmar och känner hur de nosar när de är som närmast. Eftersom att jag cyklar i samma fart som bilen kör kan jag ta mig ut ur grinden samtidigt som bilen. När jag äntligen kommer ut ur hagen känner jag hur lättad jag blir men ändå sitter rädslan kvar. Jag känner hur hårt hjärtat slår hårdare slag än vanligtvis.

Vi fortsätter att cykla med skakiga händer och ben mot stugan. Medans vi cyklar pratar vi om hur rädda vi blev och att vi skulle fika på något annat ställe nästa gång. Vi pratar också om att vi inte ska ta med några kokostoppar för det känns fortfarande som att de sitter längst uppe i halsen.

Man känner hur lukten av koskit avtar. Medans vi cyklar pratar vi om vad som egentligen hände.

När vi väl kommit fram till stugan berättar vi allt för mormor. Hon skrattar åt oss och säger att det inte är någon fara och att de inte hade gjort något mot oss. Sedan cyklar vi vidare och berättar allt för Matildas farmor och hon säger precis samma sak.

Jag sitter i mormor och morfars soffa och läser i tidningen att det är en man som har råkat ut för samma sak som vi gjorde tidigare idag fast värre. Han har nämligen också blivit jagad och nedtrampad av kor. Det hände i närheten och det stod att han tom. dog. Jag tänker på vad som verkligen hade kunnat hända och ringer till Matilda och berättar om mannen. Hon blir rädd och säger att de är tur att det gick så bra som det gjorde.

Jag ligger i sängen och håller på att somna. Min sista tanke är om den händelsefulla  dagen.   

 

Springer för livet, men står ändå still

Klockan hade nyss slått över midnatt. Vi hade precis bäddat ner oss på våra madrasser som låg utspridda här och var på golvet. Det hade varit en kul kväll tillsammans med mina polare och nu var det dags att sova. Jag och tre kompisar hade fått hänga med Gabbe och hans familj ut till deras sommarstuga. Dante, en av de tre kompisarna, sträckte sig för att släcka lampan, så rummet nu blev kolsvart. Tusan också, tänkte jag och kramade hårt om mitt täcke. Det var det här jag var rädd för. Kunde dem inte bara glömma av att släcka lampan? Låta den vara tänd? Jag är inte direkt mörkrädd, men jag är riktigt rädd för vad som kan vara i mörkret, mer eller mindre livrädd. Jag kände hur mina kompisar började somna, en efter en. Själv låg jag med vidöppna ögon, rullandes med huvudet från sida till sida för att konstant kontrollera att det inte kommer något slags monster. Kanske skulle monstret ha stora, spetsiga huggtänder som den kan bita i min hals med så blodet bara sprutar åt alla håll. Eller kanske långa vassa naglar, precis som 10 livsfarliga knivar, som han river mig med så jag får stora, röda märken. Jag tog ett ännu hårdare grepp om mitt täcke, försökte stänga ögonlocken för att somna men öppnade genast upp dom igen. Kanske skulle jag bara hålla mig vaken?

Jag kisade med ögonen i ett försök att se någonting, men allt jag kunde se var silhuetter av den stora byrån och den gamla trästolen i ena hörnet av rummet. Jag kunde alltså inte se nåt monster, men det gjorde mig bara ännu räddare, han kan vara exakt var som helst.

Med en nu lite småsvettig panna, djupa, tunga och få andetag låg jag med näsan upp mot taket. Kom igen nu, lyckas somna tänkte jag. Men i samma veva så hörde jag ett stort högt krasch. Fönstret i rummet gick sönder i tusen bitar. Skit, monstret är här. Det var allt jag hann tänka innan jag i ren panik hoppade upp från min madrass, la en sista blick över mina vänner som konstigt nog fortfarande låg sovande, men nu fulla med glas, rinnande blod och äckliga sår. Jag sprang ner för trappan i stugan, jag tror jag hörde någon efter mig, men var alldeles för skraj för att vända mig om och kolla, istället öppnade jag ytterdörren och sprang ut till den lilla grusvägen som låg precis utanför stugan.

De glesa och halvtrasiga gatulamporna var allt jag hade som lyste upp min väg. Med andan uppe i halsen flåsade jag samtidigt som jag sprang allt jag kunde. Precis som jag trodde så var han efter mig. Monstret. Han var stor, nästan som ett helt hus. Hans tänder var lika vassa som jag hade föreställt mig, om inte ännu vassare. Några knivar till naglar hade han inte dock. Faktum med att han inte hade några händer överhuvudtaget. Men från hans överkropp stack inte bara ett huvud upp, utan två. Vilket innebar dubbelt så många livsfarliga tänder.

Jag undrade hur mina kompisar inte kunde ha vaknat. Kanske hade monstret redan dödat dom, eller dragit ut deras själar så det bara var ett par bara livlösa kroppar. Jag hann inte tänka mer på det då jag plötsligt snubblade över en sten, jag tappade helt balansen och föll rätt ner på den grusiga lilla vägen. Jag hade sett sådana här scener flera gånger i film, att man springer på liv eller död, snubblar och ramlar. Jag brukade alltid fnysa och komma med en småkaxig kommentar om att man är helt dum i huvudet om man ramlar i en sådan situation. Men nu låg jag där på marken med skrapsår över hela knäna och ena armen. Jag såg hur monstret kom närmre och närmre.

Men inte en chans att jag, Helmer Sören Eriksson, ska ge upp nu. Jag var snabbt uppe på fötter igen och fortsatte min flykt ifrån det kusligt stora monstret, som nu hade kommit riktigt, riktigt nära efter min vistelse nere på marken. Jag sprang och sprang. Det var bara några få meters avstånd mellan oss nu. Jag kollade bak varannan millisekund. Varför kom han plötsligt så nära? Då märkte jag det. Jag kom inte längre framåt. Mina fötter och ben jobbade allt dom kunde men jag sprang bara på stället, jag kommer ingen vart.  Det var som att springa i en rulltrappa åt motsatta håll. Meningslöst. Jag kunde nu känna monstrets hetsiga andetag i nacken och det dröjde inte länge till han fick tag i min axel. Jag stängde hårt igen ögonlocken och skrek, allt jag kunde. Men inget hördes. Försiktigt och långsamt öppnade jag smått upp ögonen. Vart var monstret? Han var inte där, och likaså inte jag heller. Jag satt i en bil. Gabbes bil. Bakom ratten satt Gabbes morsa, Åsa, och bredvid satt Gabbes lillasyrra Lotta. I baksätet satt jag, Gabbe och Julius trångt ihopklämda med lite väskor här och var.

– Vakna för tusan!

Hörde jag Gabbe säga och skakade mig med sin hand på min axel. Han vände sig därefter med en blick i syfte av att få någon slags bekräftelse av Julius, och precis som han ville så la Julius till ett slags retligt fnys ljud. Åsa gav Gabbe en sträng blick men kollade snabbt ut på vägen igen. Jag gnuggade i mina trötta ögon och kollade ut genom bilrutan. Vi körde förbi en skylt, Gruvsby 12 kilometer, stod det. Jag visste precis vad det var för ställe. Det är där stugan ligger. Vi har alltså aldrig kommit dit. Hela dagen har varit en dröm. Jag tog ett djupt andetag och Åsa svängde in på en liten grusväg. Jag kunde inte låta bli att ge den lilla vägen en allvarlig min. Men denna gången åkte vi i alla fall framåt, vi var på rätt rulltrappa och inte på den åt motsatta håll. Bakom träden som omringade grusvägen kunde man se hur solen sken. Det här skulle bli en bra dag. En bra dag utan monster.

Elvira 8:1

 

Blåa gummistövlar och en kniv

Hennes kropp var helt lealös i mina armar och jag kämpade för att orka bära henne genom skogen. Jag tyckte hela tiden att jag hörde fotstegen komma närmre och min puls började skena. Ett steg, två steg, tre steg. Jag tittade över axeln och snubblade i leran, jag landade på henne och fallet tryckte luften ur mina lungor. Steg, snabba steg. Jag ryckte till och reste mig upp, snubblade igen på hennes klänning och föll med ansiktet först tillbaka i leran. Jag vred på huvudet och såg rätt in i hennes ögon. Ögon som brukade vara fulla av liv men nu var blodsprängda och hennes ansikte var lerigt. Jag började skaka, allt var mitt fel, om jag inte hade tagit med henne hit skulle inget av det här hänt.

Bilen hade susat fram genom staden på väg från Luleå. Vi hade skrattat, dansat till musiken som varit på högsta volym och vi hade inte brytt oss om alla arga blickar när jag kört som en dåre genom stan. Alla visste redan att det var vi, jag och Anna. Det perfekta paret. Eller par och par, vi var inte ihop men folk hade trott det ända sedan vi båda hade totalt nekat våra dejter till vårbalen för att vi skulle gå tillsammans. Varken jag eller Anna hade brytt oss och vi hade helt klart haft roligast på hela festen. Nu var vi de som mest människor ville vara runt, alla som ville ha kul. Jag hade tittat på Anna där hon suttit med halsduken virad flera varv runt halsen och med vantar men hon hade ändå sett lycklig ut. Skrattande, med smilgropar och ögon som glittrade när hon sett på mig. Hon började sjunga, högt och falskt och jag hade skrattat åt henne men stämt in. Vi hade suttit skrikande och skrattande med rutorna nerdragna och musiken som skrålade i högtalaren.

Nu i leran grät jag, tvingade mig själv att vända upp huvudet i leran för att sedan hosta upp kaskader av blod. Jag kände paniken när de tunga stegen kom närmre, en kvist bröts och händer tog ett hårt tag i mitt hår, slet mig upp från marken och jag skrek. Jag skrek som jag aldrig gjort förut, men jag visste att ingen skulle höra mig. Jag var ensam, ensam med en döende Anna och mannen som försökt döda oss. Paniken kom flödande och jag sparkade honom, jag tog i med allt jag hade. Jag rev, slet och sparkade. Han släppte mig när jag i ren panik rev honom över ögat och hans blod rann över hans ansikte och ner i mitt hår. Jag vände mig om och sparkade honom i magen, han föll till marken och jag drog upp Anna från marken och började springa igen. Jag såg mig desperat omkring, det måste finnas en väg någonstans. Allt jag behövde var en liten landsväg och en vänlig själ, någon som kunde hjälpa, kanske var inte Annas tid ute om hon fick komma till ett sjukhus. Minnen från resan kom som flashbacks medan jag kämpade mig genom skogen på flykt från mannen.

När vi väl hade kommit ut från stan och de små förorterna lugnade vi ner oss. Jag körde fortfarande snabbt men vi tonade ner musiken och Anna tittade längtande bakåt mot Luleå. Hon såg lite lätt anklagande på mig, en blick som sa att hon inte ville längre in i skogen utan att hon hade trott att vi som längst skulle till en villa i utkanten av stan, inte rätt ut i skogen till en förfallen enrumsstuga. Jag hade förklarat en miljon gånger vart vi skulle så jag orkade inte ta det igen utan jag tittade bara lika menade på henne och vi brast båda två ut i skratt. Jag drog upp volymen och sa att det bara var en halvtimme kvar till mormors stuga.

Mina ben värkte nu, jag hade alltid haft en spinkig kropp som jag varit stolt över men det var inte det bästa när man sprang från mördare med sin bästa väns liv, bokstavligt talat, i händerna. Jag vågade inte titta ner på hennes ansikte eller ens kolla om hon hade en puls, den enda tanken i mitt huvud var spring. Spring som aldrig förr. Jag visste att mannen hade kommit upp på fötter nu, att han var på väg mot mig igen. Jag stannade tvärt. Vad gjorde jag? Han hade försökt att döda oss, skulle jag låta honom komma undan med det? Anna skulle antagligen inte överleva det här och jag sprang ifrån hennes mördare istället för att få honom att betala. Jag fattade ett blixtsnabbt belut. Jag skulle inte fly, jag skulle slåss.

När vi tillslut kom in i den fallfärdiga stugan fick jag ännu en dömande blick av Anna. Stugan hade lätt gula tapeter med små rosa rosor på, små fönster som knappt lät något ljus komma in men möblerna var nog det värsta, riktigt gamla fåtöljer som dessutom var dammiga och den enda sängen i stugan var en enmans säng som det antagligen bodde råttor under. Dammråttor flög om våra fötter när vi inspekterade stugan ytterligare, en vedspis som vi nog kunde få igång utan större problem men det fanns ingen kyl vilket Anna påpekade. Det luktade unket, vilket var logiskt då ingen bott här sedan mormor dött. Vi satte ner våra väskor på golvet och gick ut för att se oss omkring i trädgården. Ett vitt, lite söndrigt staket ramade in den gamla stugan men inget mer. Det fanns bara träd så långt man kunde se. Jag log mot Anna som faktiskt inte såg lika skeptisk ut längre, men hon fick plötsligt en allvarlig min och hon sa:

“ Det är ingen som ser om jag dödar dig här.”

Jag såg lika allvarligt på henne.

“ Det är därför du är här, för att jag ska döda dig.”

Vi brast ut i gapskratt och trillade ihop i det höga höst gräset. Vi skrattade som aldrig förr och Anna vände sig mot mig, jag förstod hennes blick genom skratt tårarna, vi skulle alltid vara där för varandra.

I mörkret lade jag ner Anna bakom en buske, ville inte att han skulle hitta henne här. När jag bäddat ner henne under lite gula löv såg jag in i hennes ögon. Blå, kristallklara irisar men istället för att vara vita runt omkring så var de röda av blod. Mina ögon tårades återigen, varför Anna? Varför inte mig istället?

Vi hade suttit under filtar i den gamla soffan med varsin kopp med varm choklad. Vi hade suttit tysta och lyssnat på regnet som smattrat mot taket. Det var ofta vi satt så, tysta och bara tittade varandra i ögonen. Ingen förstod varför, men vi hade alltid haft en slags kontakt där vi inte behövde prata för att förstå varandra. Det började att bli mörkare ute medans vi bara satt där, vi hade lämnat spisen på för att värma upp den iskalla stugan.

Plötsligt hoppade Anna till och tittade skräckslaget ut genom det spindelvävs täckta fönstret. Sekunden efter bultade det på dörren och vi skrek till. Sakta smög jag fram till dörren och öppnade. Där ute stod en man med en svart regnrock och blå gummistövlar, han tittade på mig med en väldigt obehaglig blick och jag kände mig med ens väldigt illa till mods. Jag försökte att stänga igen dörren men han satte sin fot i dörröppningen och jag var inte så ouppfostrad att jag slog igen dörren på hans fot och han kanske behövde hjälp med sin bil eller var allvarligt skadad. Jag öppnade dörren och mannen stormade in med en kniv som han gömt bakom ryggen. Jag skrek till Anna att han hade en kniv men det var redan försent.

Jag såg mig omkring i skogen, jag skulle behöva något spetsigt. Något spetsigt att döda honom med. Det hade hunnit bli väldigt mörkt ute nu, vad kunde klockan va? Tio? Nej, klockan hade bara varit runt sju när jag flytt från stugan med Anna i armarna. Just här i skogen hatade jag hösten. Att det alltid skulle bli så mörkt, jag hade inte märkt det när jag hade haft en sådan panik att komma ifrån mannen.

Annas skrik var hjärtskärande i den lilla stugan, jag rusade mot henne och fångade henne innan hon föll ihop på marken med kniven fortfarande djupt i magen. Hennes pupiller vidgades och hon började hosta upp blod. Jag höll hennes hand och började gråta, gråta av rädsla och ilska. Jag satt som paralyserad vid hennes sida medans mannen såg på oss. Jag såg upp på honom, synen var nästan helt blockerad av tårar men jag kunde se att han kom närmre och jag släppte Anna och drog mig instinktivt tillbaka mot väggen. Han suckade och drog ur kniven från Annas kropp, torkade lätt av den innan han direkt tittade på mig med djävulska ögon och någonstans inom mig förstod jag att det var min tur. Han skulle döda oss båda två.

Jag bröt av en spetsig gren och gav Anna ett sista löfte om att jag skulle hämta henne senare, efter att jag dödat honom. Mina händer tog ett fastare tag om den blöta grenen och jag kunde riktigt ta på spänningen runt mig, det var inte längre en rolig resa till landet med min bästa vän det hade blivit en fråga om liv eller död.

I stugan hade han kommit mot mig, suckande och höjde kniven i ett ytterligare försök att hugga mig. Jag dök under soffbordet och kravlade bort mot dörren, tittade bakåt och såg Annas kropp som började skaka okontrollerat med blodet som fortfarande forsade ut hennes mun. Mannen stod nu över mig, höjde åter kniven men jag rullade undan igen och fick tag i något metallrör som jag slog till honom med. Han föll till marken och jag kröp fram till Anna i panik, jag förstod att hon försökte säga något men allt som hördes i den lilla stugan var hennes gurglande med blod fortfarande forsade ut genom munnen och mina häftiga andetag. Jag slet henne upp från golvet med alla krafter jag hade kvar och sprang så gott jag kunde ut från stugan och djupare in i skogen.

Nu var jag här, smygandes genom skogen i ett desperat försök att hämnas min bästa vän och skydda mig själv. De blöta grenarna knäcktes under fötterna och det var svårt att hålla balansen i den tysta svarta skogen. Mitt hjärta bultade och mina händer skakade. Kanske 30 meter framför mig såg jag en man i svart rock och blåa gummistövlar, jag började springa mot honom med grenen i ett stadigt tag. Mannen vände sig om och jag såg hans blänkande kniv och i den stunden insåg jag att det var ett fruktansvärt misstag att försöka döda honom. Han hade en kniv, vad hade jag? En stor blöt gren. När tanken träffade mig var det redan försent. Kniven borrade sig in i min mage genom min tröja och djupt ner i min kropp. Jag föll till marken och ångrade att jag valt att komma efter honom, inte ens ett slag hade jag fått in innan jag nu låg på marken med en kniv i magen. Jag började hosta upp mer blod precis som Anna hade gjort och jag såg mannen komma närmre men jag kunde inte röra mig. Han såg på mig bara några centimeter från mitt ansikte och jag spottade på honom, det enda jag kunde göra. Han skrattade och drog upp kniven innan han satte kniven mot min strupe och mumlade på någon sång. Jag kände hur kniven åter trycktes mot min hud och jag fick svårt att andas. Han fortsatte mumla och det var det sista jag hörde innan han helt skar upp min hals. Jag skulle aldrig få veta varför.

Julia 8:1

 

Skolans hjälte

Klockan var exakt 15.00. Skolklockan ringde och massor av glada och energifyllda elever sprang ut ur klassrummen för att det var fredag. Äntligen. Jag satt kvar sist i klassrummet och väntade på att alla hade gått. Jag tittade ut genom fönstret som såg ut mer som en tavla än verklighet. Träden sprakade med färg och solen sken starkare än någonsin. Imorse kom årets första frost och gräset hade fortfarande vita fläckar. Min blick vändes tillbaka till min fröken som smällde igen sitt datorslock och samlade ihop sina böcker. Hon gav mig en konstig blick men sa inte ett ord, det gjorde hon aldrig. Om någon hade frågat mig varför jag satt kvar hade jag sagt att jag var tvungen att vänta på någon. Sanningen var den att jag inte vågade lämna klassrummet. Där inne var jag säker och utanför rummet låg farozonen. Om jag gick ut visste jag att Bullen, Nicke och Jonas skulle stå där ute och vänta på mig för att ge mig spö. Men jag var tvungen att gå för att läraren skulle låsa klassrummet. Med spända steg klev jag ut till farozonen. Självklart stod de i det högra hörnet i korridoren, som vanligt. De gav mig hånfulla blickar och skrattade åt mig. Fröken gick sin väg och jag stod där helt ensam med tre hungriga vargar som tänkte äta upp mig. Jag vände ryggen mot dem och gick raskt till andra sidan korridoren. Men det var ingen ide att försöka komma undan för jag hörde hur de sprang mot mig med stora bultande steg. När jag vände mig om såg jag att de var bara några meter bakom mig och jag började springa av rädsla. Men helt plötsligt började hela byggnaden skaka och jag sprang av en annan slags rädsla. Rädslan av att dö.

Golvet under mina fötter skakade och jag såg hur det började lossna cement från taket och hur bokhyllorna föll ner från väggen. Detta hade jag varit med om en gång innan. En jordbävning. Jag stannade för ett ögonblick och försökte minnas vad min pappa hade lärt mig om jordbävningar. Jag kom ihåg att man skulle gömma sig under något. Ett bord. Jag skulle gömma mig under ett bord. Men det verkade som mina fiender hade samma tanke. De hade alla tre gömt sig under det närmsta bordet som fanns och jag var tvungen att springa vidare till nästa bord. Men precis när jag tog mitt första steg hördes det ett stort brak och taket framför mig rasade. Jag hade inte längre något annat val än att gömma mig tillsammans med de andra tre, och det var bråttom. Jag samlade ihop all min kraft och mod och började röra mig till bordet. Men det var en större utmaning än väntat. Mina ben skakade av både chock och rädsla för att jag visste att detta handlade om liv och död. När jag hade lyckats samla mig fortsatte jag att röra mig till bordet. Bullen, Nicke och Jonas satt under bordet med ansiktet begravt i sina knän. Jag kröp in jämte dem och de märkte inte ens av mig på grund av allt buller som dämpade ljudet av mina rörelser. Men då lyfte de på sina huvuden och mitt hjärta stannade. Men till min förvåning sa de inte ett ljud. Situationen eskalerade dock när väggen bakom oss rasade och vi hörde hur den kraschade mot marken som låg två våningar under oss. Jag såg hur alla de tre killarna greps av panik och Nicke grep tag i mina axlar och började skaka på mig. Han skrek på mig att jag skulle hjälpa dem och han lovade att han skulle göra vadsomhelst åt mig bara jag gav dem hjälp. Varför skulle jag hjälpa dem? Under mina tre år på denna skolan hade de haft ett mål: att tortera mig. Varje dag hade de gett mig blickar och sagt taskiga saker, de brukade till och med slå mig. De tyckte att jag var värd att få stryk. Fast var de värda att dö? Nej. Jag skulle hjälpa dem.

Jordbävningen hade lugnat sig och vi passade på att ta oss vidare. Vi var tvungna att bege oss neråt för att sedan komma ut ur skolan. Vi kröp ut från under bordet och började gå med händerna på huvudet för att skydda oss. Vi visste att trappan till nedervåningen låg precis runt hörnet men när vi kom dit insåg vi att det fanns ett problem. Vägen var blockerad. Vi alla stod där framför vad som för några minuter sedan föreställde ett uppehållsrum. Jag tittade på de andra och jag såg frustrationen i deras blickar. Efter en kort diskussion bestämnde vi oss för att vi bara hade ett val, att försöka gräva oss igenom raset. Bullen, som var starkast, drog bort massor av plankor som blockerade vägen och vi hade till sist ett litet hål. Jag var den enda som fick plats i hålet och jag var därför den första att ta mig till andra sidan. Där trodde jag att jag skulle mötas av ännu en katastrof, men till min förvåning såg allting ganska normalt ut. Bortsett från alla stolar som hade blivit omtumlade och låg på marken, alla böcker som låg utspridda och det stora pingisbordet som låg på snedden. Jonas ropade på mig att jag skulle hjälpa till och jag gjorde som jag blev tillsagd. Jag, den lilla, smala och klena killen som jag är började flytta på stora brädor och stolar. Mitt i allvaret kände jag mig stolt. Jag hade tagit oss hela vägen hit och nu lyfte jag på saker som jag aldrig trodde att jag skulle orka. Vänta bara tills jag skulle få berätta detta för min storebror, Örjan. Hela familjen skulle dela min glädje och alla skulle, för första gången någonsin, vara stolta över mig.

När Jonas och Nicke hade tagit sig igenom till andra sidan återstod det bara för Bullen att klättra över berget av möbler, plankor och cement. Men då hände det som inte fick ske. Det kom ytterligare ett skalv. Hela berget rasade och jag såg hur Bullen ramlade ner och fastnade mellan två bokhyllor. Som tur var så varade inte skalvet länge och jag reste mig direkt upp från min försvarsposition och sprang till Bullen för att försöka få loss honom. Men då märkte jag att Nicke och Jonas sprang ner för trappan och ut i det fria. De lämnade mig helt ensam för att själv få lösa ytterligare ett problem. Det var i stunder som denna som det faktiskt visade sig vem som var det starkast trots allt. Efter jag låtit ilskan av att de övergav mig passera återvände jag till att försöka få loss Bullen. Jag försökte lyfta på bokhyllan så att han skulle komma loss men hans fot satt fast. Trots att han rörde den runt och runt så kom han inte loss. Då fick jag iden att klättra tillbaka till andra sidan och försöka gräva loss foten från det hållet istället. Jag föste undan bitar av cement och Bullen hjälpte till genom att vricka på foten. Efter en lång stund av att ha tagit bort flera bitar av cement lyckades han äntligen vrida sig loss. När jag klättrade tillbaka till andra sidan stod bullen där och jag trodde nästan att han skulle börja gråta. Han gav mig en stor kram och tackade mig minst 100 gånger, och han menade det verkligen.

När vi kom ut på skolgården möttes vi av hundratals elever och lärare som hade tagit skydd bakom idrottshallen. Alla tittade på mig med stolthet och beundran och för första gången någonsin var jag sedd. Folk brydde sig om mig och stöttade mig. För första gången i mitt liv hade jag människor som pratade med mig och lyssnade, jag kanske till och med hade lyckats få en vän. Äntligen.