Fallet Sofie

Dokumentären handlar om 14-åriga Sofie Lohede som har blivit våldtagen av en 42-årig man. Men samma dag som rättegången ska hållas så tar Sofie livet av sig.

Sofie blev förflyttad till HVB hemmet Lövingstorp som ligger i Jönköping där 6 stycken tjejer mellan 14 – 18 år kan bo samtidigt.

Natasha som också bor på HVB hemmet hon bor redan på hemmet när Sofie kom dit. Sofie och Natasha blev bästa vänner och gjorde nästan allting ihop. Natasha märkte att det var nånting med Sofie eftersom hon frågade alltid om hon fick sova i Natashas rum. Men Sofie pratade aldrig vad som hade hänt henne i hennes liv förut och vad som pågick.

Sofies föräldrar hade själva haft problem med droger och alkohol innan Sofie föddes. Men sedan de flyttade till en liten by utanför Jönköping hade de slutat. Föräldrarna skilde sig när Sofie fortfarande var ganska lite men hon bodde kvar med sin mamma. Hennes pappa flyttade ihop med en kvinna som hette Maryan som blev Sofies extramamma.

När Sofie precis fyllt 12 år dör hennes pappa efter att ha tagit dolcontin och samtidigt druckit alkohol. Efter detta började Sofie skolka från skolan och hamnade ofta i bråk både i skolan och hemma med sin mamma. Hon gjorde även ett hål i ögonbrynet på samma ställe där hennes pappa hade haft och började hänga mer och mer med äldre kompisar. Men en av Sofies kompisar som hon hade på högstadiet var Hanna. Hon och Sofie var mycket när de gick i sjuan och fanns alltid där för varandra. De va lite till och från men de hade alltid varandra som de kunde prata med om det var något de ville prata ut om eller om de bara ville prata med någon. Hon kunde till exempel ringa Hanna mitt i natten när hon mådde dåligt och bara säga som det var att hon sitter och skär sig nu och att hon inte kan sluta.

En dag strax innan sommarlovet ringer både Sofie och hennes mamma in till socialen och förklarar att de bråkar mycket hemma och att hennes mamma inte kan hantera henne.  Socialen kommer hem till  Sofie samma kväll och tar med henne till HVB hemmet i lövingstorp. Det som kommer hända med Sofie nu när hon har hamnat på HVB hemmet är att hennes drog och alkoholproblem ska kartläggas, att hon ska få den hjälp hon behöver och att få hjälp att komma ikapp i skolan. Men så blev det inte alls, istället blev det nästan tvärtom. Sofie och Natasha valde att inte gå till skolan för ofta och det blev till en vana att inte gå dit alls. Istället för att inte gå till skolan hängde dom nere vid stationen i Jönköping ända tills de var tvungna att komma tillbaka till hemmet. Men ibland åkte de inte alls hem, personalen var tvungna att hämta dom.

Sofie hade sagt att hon inte ville ta droger eftersom att hennes pappa hade gått bort i samband med de. Men Natasha som bodde med Sofie på HVB hemmet säger att det förändrades under tiden de bodde på hemmet.

När Sofie och några av hennes kompisar var ute på kvällarna vid stationen träffade dom en 42 årig man som är missbrukare som gav dom tjack (amfetamin). Natasha var med en gång och träffade mannen och hon beskriver honom som att han ansikte var insjunket och läskig. Den 42-åriga mannen hade gjort flera brott innan och bar oftast runt på en yxa och kniv. Han är en känd missbrukare i Jönköping och har stark övervakning av kriminalvården.

Natasha som Sofie brukade vara med mest på hemmet blev flyttad därifrån. Då var Sofie ofta ensam nere vid stationen och tog amfetamin med den 42 åriga mannen. Han börja ta på Sofie men hon sa nej men han fortsatte ändå. Han tog henne på “privata delar” på kroppen som inte är okej. Mannen som tar på Sofie tar med henne in till en skog och sedan våldtog henne. Hon gjorde en anmälan på mannen men ångrade det fort.  

Sofie berättade inte om händelsen till någon vuxen eftersom att då riskerade hon att åka in på ett låst hem.

Sofies extra mammas son åker och besöker Sofie på lövingstorp för att ingen av föräldrarna får tag på personalen. När han kommer in i hennes rum ser han hur hennes mascara har runnit och hur djupa skärsåren på hennes armar är. Samma dag åkte Sofie in på akuten för sina sår.

En sommarkväll var Sofie på en badplats med några kompisar och även den 42-åriga mannen. Hennes kompis Hanna kom med några andra kompisar till samma badställe samma kväll. Sofie tar med Hanna en bit ifrån grillplatsen där de sitter. Hon berättar om händelsen till Hanna men är riktigt noga med att hon inte får säga till någon.

Strax efter midsommar flyttar Sofie hem igen.

Emelie som Sofie hade börjat lära känna innan hon flyttade till lövingstorp blev hennes allra bästa vän när hon blev utskriven från hemmet.

När Sofie och Emelie hade varit ute och festat en sommarkväll blev dom hemkörda för det var någon som tyckte att de var för fulla. Sofie brast ut i gråt när de kom hem till Sofies mamma och berättade om alla övergrepp som hänt henne. Hon och hennes mamma gjorde en anmälan på den 42-åriga mannen.

När förhören med Sofie hölls frågade de frågor som vart denna mannen tog på henne någonstans, hur långt in i skogen de gick och vilken ställning de hade under själva händelsen.

Sara Landström, barnförhör expert säger att Sofie får ta ansvar för detta som har hänt och att det förväntas av henne att hon borde förstått att hon inte skulle få tjack (amfetamin) gratis utan att hon skulle betala med sin kropp.

Sofie fick känslan av att poliserna som förhörde henne inte trodde på de hon sa. Hon började tveka på om hon hade tagit rätt beslut om att berätta vad som hänt och hon började tveka på sig själv. Efter många förhör med Sofie ville hon till slut bara ta tillbaka sin anmälan och inte tänka på det mer.

Hon började skära sig igen.

Samma morgon som rättegången mot den 42-åriga mannen skulle hållas går Sofie in på toaletten och hänger sig själv. Hennes storasyster Nadia hittar henne och ringer styvmamman Maryan och skriker ut i telefonen att Sofie e död. När åklagaren som skulle hålla i rättegången får reda på vad som hänt beslutar han att lägga ner åtalet mot 42-åringen.

En av Sofies kompisars mamma hörde vad som hänt på radion och blev alldeles chockad, arg och ledsen. Hon fick iden på att göra en namninsamling för att visa att åklagaren gjorde fel. Namninsamlingen fick över 9000 underskrifter.

Åtalet togs upp igen och nu var det Sofies nära vän Hanna som var vittne. Mannen dömdes till 1 år och 4 månaders fängelse för att ha utnyttjat Sofie sexuellt.  

Jag tycker att denna dokumentären var jättebra. Man fick höra vad Sofie sa själv och hur hon upplevde det samtidigt som man fick höra hur andra såg på det.

Flygkraschen i Ishavet

Jag har lyssnat på många dokumentärer tidigare, både från P1, P2 och P3. Dokumentärerna från de olika kanalerna skiljer sig lite åt, P1 skildrar berättelser från verkligheten och P2 gör dokumentärer med fokus på människor bakom musiken, avslutningsvis P3 blickar bakåt och gräver i arkiven samt pratar med de som var med när det hände.

Innan jag valde letade jag lite grann mellan de olika kanalerna, jag fastande för P1 och deras ganska nya berättelse från Flygkraschen i ishavet.

Den handlar om en kille som heter Troels Hansen och hans 20 år yngre kompis Oliver som ska flyga ett litet propellerplan från USA och hem till Sverige. Troels arbetar sen många år tillbaka som pilot och flyger turister till Kanarieöarna. Han är också flygplanstekniker och älskar motorer och att renovera gamla flygplan. Just nu hade han inget flygplan och han hittade de han ville ha i USA. Planet var av modell Cessna 337, ett litet plan med två propellrar.

Resan skulle ha skett i Augusti men det dröjde ända till december eftersom han renoverade planet.

Det var planerat att starta från Wabush i norra Kanada, därefter över Huddsonsundet via Iqaluit och rakt öster ut över öppet hav mot Grönland. De vill ju pricka in dagsljuset. Men på morgonen den 7 december 2008 hade det snöat så de blir lite sena till start.

I och med att de ska flyga över öppet hav tar de på sig sina överlevnadsdräkter, detta var en verklig livräddare.

Det har precis slutat snöa och de flyger nu i klar blå himmel. Norra Kanada är ett enormt område med ingenting, bara lite kalfjäll, så det är rätt så öde mark.

Troels och Oliver stiger till 11 tusen fot, de har flugit i ungefär 3,5 h, då är det första gången det inte känns helt normalt. Man kan höra motorerna, det är som ett instrument som spelar samma takt hela tiden och du kan höra om något går ur synkronisering, just detta händer och Troels vaknar till. Han tänker inte så mycket på det just då.

Solen går ner och det är fantastiskt vackert, de tar varsin kopp kaffe till solnedgången, sen blir det mörkt.

Oliver säger till Troels att temperaturen på den främre motorn sjunker, Troels kollar lite och sedan sjunker även oljetrycket, då är det illa. Troels ska precis stänga av den motorn eftersom han vet att det går att köra ett flygplan med en motor. Men den stänger av sig själv, den skär och tjuter, sedan står den still.

Troels skruvar in nödfrekvensen i hans radio och transporterar ut en nödsignal, han får svar direkt av ett KLM flygplan att gå högre.

Det går bara några få minuter sen händer samma sak med den andra motorn. Troels och Oliver glider nu tyst i mörkret, det enda som hörs nu är vinden utanför det lilla cessna planet. Rakt under de är Huddsonsundets öppna vatten. Det gäller att få flygplanet att glida så bra som möjligt.

De är såpass högt upp i luften så de har ungefär 10 minuter på sig  innan de träffar marken.

Troels ropar på nödfrekvensen igen att den andra motorn också har stannat och att de är påväg ner.

Nu tar de på sig sina överlevnadsdräkter, och bakom sätena ligger all deras nödutrustning som t.ex livflotten och nödraketer.

Det kommer en ny radio som säger att trafikledningen nu vet om hur det står till, han frågar även vad Troels behöver, han säger bara att de ska skicka någon som kan rädda oss.

Nu har de kommit halvvägs ned när de är klara med dräkterna och utrustningen och ligger nu på 5 tusen fot alltså ungefär 1,5 km upp i luften.

Troels försöker en sista gång att starta motorerna, då går all ström från batteriet till det och han tömmer sitt batteri, nu kan han inte se fartmätaren på instrumentbrädan och den är väldigt viktig för att veta vilken hastighet de ligger i.

Men som tur är så är det månljus ute så han ser till så att han kan hålla vingarna på planet raka.

Troels svänger mot iskanten så att de har så kort väg som möjligt in till isen. De kraschar i vattnet, helt fantastiskt att de klarar sig oskadda. Planet och all räddningsutrustning går till botten och killarna kommer upp på ett isflak. Här får de stanna i nästan 24 timmar. Vid flera tillfällen hör de plan och helikoptrar men de är alldeles för långt bort för att upptäcka de.

Under tiden killarna är på isflaket får anhöriga hemma i sverige beskedet att planet har kraschat och att killarna troligtvis omkommit i kraschen.

Men efter många kalla timmar på isen ser de ett ljus långt bort, efter ett tag förstår de att det är en båt som närmar sig. Båten har en stark sökarlampa som lyser omkring, först höger sen vänster och efter ett tag så är lampan rakt mot Troels och Oliver. Och då förstår de att de är hittade.

Det visar sig vara en fiskebåt som hört deras nödrop i radion. Kaptenen valde att omedelbart avsluta fisket och bege sig till platsen. Efter att de kommit ombord på båten och fått på sig varma kläder så ringer de hem till Sverige och får prata med familjen. Och då rinner tårarna på alla t.o.m skepparen på fiskebåten.

Jag tycker att dokumentären har varit jättebra. Eftersom att det är Troels själv som berättar så förstår man från början att de ska överleva men den är fortfarande spännande.

Händelsen är vinklad på de sättet att huvudpersonen Troels berättar och då blir dokumentären mer intressant än om någon som inte var med om händelsen hade berättat. Jag tycker inte att det går att vinkla den på något annat sätt, eftersom han berättar själv om sina egna upplevelser om händelsen.

Om jag skulle få välja att en händelse blev en dokumentär så skulle det vara förra årets bussolycka i Sveg. Det finns så många frågor som man vill ha svar på.

 

Terrordåden i Paris

Den trettonde november 2015 skedde något som förändrade Paris, och världen, för alltid. Händelsen kom till att påverka hundratals-om inte tusentals människor, och inte till det bättre.

Vad som kom till att bli en väldigt lång och händelsefull kväll började utanför en fotbollsmatch på Stade de France. Det var en stor höjdpunkt som många hade väntat på då Frankrikes och Tysklands herrlandslag skulle mötas i en vänskapsmatch i fotboll. Nästan hela arenan var full och folket jublade och klappade med glädje under matchen. Men mitt i allt jublande hörde publiken plötsligt en smäll. Till en början var det ingen som lade märke till det och matchen fortsatte. Men bara minuter senare hördes ännu en smäll och senare ytterligare en till. Den gången lade publiken märke till vad de hörde och blev oroliga. När de sedan var tvungna att avsluta matchen blev åskådarna ännu mer förvirrade och rädda. När det sedan gick rykten om att Frankrikes president hade blivit evakuerad från matchen ville åskådarna ta sig ut ur arenan. Men de kom inte långt eftersom att polisen stängt utgångarna till arenan då alla åskådare var tvungna att stanna kvar inuti byggnaden. Ingen på arenan visste vad som pågick men de skulle senare få reda på att de varit med om den värsta terrorattacken sedan andra världskriget.

Paniken spred sig på fotbollsmatchen men de var inte längre ensamma. Det fanns panikslagna människor som kämpade för sitt liv på de två restaurangerna Le Petit Cambodge och Le Carillon. Där hade människor kastat sig på golvet och försökt gömma sig för att några gärningsmän hade börjat skjuta från en bil utanför restaurangerna. Gärningsmännen lyckades döda 15 människor och lämnade 10 svårt skadade människor efter sig. Men det var inte slut än.

Inne i konsertlokalen le Bataclan spelade rockbandet Eagles of Death Metal inför en fullsatt publik. Bara minuter efter skjutningen på restaurangerna trängde sig tre, beväpnade män in i konsertlokalen och öppnade eld. Då hade flera människor sprungit och gömt sig bakom och under scenen, inuti förråd, inne i logen och andra ställen som människorna hittade för att söka skydd. Många av åskådarna slängde sig på golvet, medans en stor del föll ner. Gärningsmännen lyckades ta livet av 89 människor medans 300 fick svåra skador, både fysiskt och psykiskt.                                                        Många av människorna som kom ut ur lokalen vid liv var de som hade lyckats gömma sig. Men gärningsmännen tänkte inte låta dem komma undan så lätt. De höll de överlevande konsertbesökarna som gisslan i flera timmar. Efter människorna suttit livrädda en lång stund kom äntligen deras hjältar. En insatsstyrka hade tillslut lyckats ta sig in i lokalen och kunde äntligen fria gisslan.

Den kvällen skedde ytterligare tre attacker. En utav attackerna skedde utanför en McDonalds då några attentatsmän öppnade eld och dödade åtta personer. Den andra attacken tog plats utanför en restaurang, där dödades ytterligare 19 oskyldiga människor. Utanför ett cafe befann sig ännu en självmordsbombare som tog livet av sig själv och en till person.                                                                                                                      Senare visade det sig att gärningsmännen var med i terroristgruppen IS (islamiska staten) och de gick ut med att det var de som var ansvariga för dåden.

Detta var en hemsk kväll för många, men speciellt för parisarna. Deras liv skulle aldrig bli detsamma efter alla hemska upplevelser från den kvällen. Men för många såg det ännu värre ut. De skulle vakna upp till ett telefonsamtal om att någon nära till dem gått bort i den värsta attacken sedan andra världskriget.                                                                          Den kvällen handlade också om orättvisa. 130 oskyldiga människor dog den kvällen och över 300 personer lämnades med allvarliga skador. Men det värsta är att det kommer hända igen, det har det redan gjort.

Jag tyckte att detta var en jättebra och spännande dokumentär. Den var så bra eftersom att man fick lyssna på människor som var med i attacken. De berättade om hur de kände och vad de gjorde under den hemska kvällen. Jag tror att det är omöjligt att förstå människornas rädsla i denna situationen men berättarna gjorde att man fick en förståelse av hur hemskt det måste ha varit. Eftersom att man fick höra om verkliga upplevelser så gjorde det att alla ens känslor förstärktes eftersom att man visste att människor faktiskt hade varit med om attacken. Man fick också lyssna på videos som människorna spelade in när attackerna skedde. Man fick till exempel höra när männen började skjuta inne på rockkonserten. Man hörde hur alla skrek och greps av panik och det gjorde att allt blev så verkligt, nästan som om man var där.                                                              Dokumentären var också jätteintressant. Man fick inte bara höra om människors upplevelser men också om vad polisen gjorde för att skydda folket. De träffade många oroliga människor och man fick veta vad de gjorde för att lugna dem och se till så att de var säkra. Det var inte bara människorna som behövde vara modiga, men även polisen och militären. Det var dem som var tvungna att rycka in för att rädda människorna mot terroristerna. Där riskerade de deras liv eftersom att terroristerna var beväpnade. Jag tycker att det var bra att de berättade vad poliserna gick igenom också eftersom att de hade så stor betydelse den kvällen. Tack vare dem så blev terroristerna stoppade och folket kunde känna sig lite tryggare på grund av deras stora insatser.

Jag tycker att de valde att berätta dokumentären ur rätt perspektiv då man fick mer detaljerad information eftersom människorna var med om attacken. Det gjorde också att man fick mer förståelse för vad som hände, men det blev också mer intressant.            Jag tycker dock att de borde intervjuat mer poliser eftersom att de spelade en sån stor del inom attacken. Utan dem hade det blivit kaos och man hade inte kunnat stoppa gärningsmännen. Jag hade velat veta vad som gick på inom deras huvud och vad de tänkte, var de rädda? Jag hade velat veta vad deras första reaktion var när de hörde om attacken. Vad gjorde de för att få kontroll över läget och hur höll de sig lugna? Men framförallt tycker jag att de borde ha fått mer uppmärksamhet eftersom att de visade sådan styrka i en sådan läskig och riskabel situation.                                                        Alla gärningsmän är döda, några bombade sig själva medans andra blev skjutna. Men om de levt idag hade jag velat veta varför de attackerade massvis av oskyldiga människor? Jag hade velat att de skulle sättas dit för de hemska sakerna de gjorde och att de inte kommit undan utan en förklaring. Men oavsett deras skäl så hade inte det räckt. Massvis av människor förlorade sina liv den kvällen på grund av dem och det kommer aldrig vara okej.

Jag skulle vilja göra en dokumentär om då Donald Trump blev Amerikas president. Denna händelsen har haft stor betydelse för de senaste åren. Det har inte funnits en enda vecka, eller en dag då man har gått in på nyheterna och inte sett en bild på Donald Trump. Han har tagit många olika beslut och gjort förändringar som oftast gett ett negativt resultat. Han har t.ex dragit sig ut ur Parisavtalet vilket är väldigt dåligt för vår del. Usa är ett av de länder som bidrar mest till växthuseffekten och därför är det nödvändigt att de är med på detta avtal. Men presidenten ansåg att det skulle vara dåligt för Amerikas ekonomi så han drog sig ut ut avtalet. Detta var själviskt gjort eftersom han inte tänkte på hela världen, utan bara på Amerika. Han har tagit flera beslut som nödvändigtvis inte gett några negativa följder för Amerika, men för omvärlden. Därför skulle jag vilja intervjua människor som röstade på honom och veta varför de röstade på honom och vad de tänkte? Jag skulle vilja veta varför de bestämde sig för att rösta på en oansvarig ledare och om de visste vilka följder det skulle ha. Om människorna visste att deras röst skulle leda till så mycket problem, skulle de fortfarande rösta på honom? Det återstår att se.

Fallet Marina Johansson

                Fallet Marina Johansson.

Jag lyssnade fallet Marina Johansson. Polisen misstänker mord och den misstänkta  är hennes ex sambo.

 28 Julia 2010 Marina och hennes lilla syster planerat att åka   wakeboard men marina kom inte. Senare den dagen  fick lillasyster  sms som skickas från Marins telefon sms säger att marina är på väga till Linköping men lilla syster raderade sms eftersom hon var arg, sen efter några minuter kom en till sms från marins telefon och säger “ jag älskar dig” med ett smeknamn som familjen kallar en av systrarna, I faktum finns marins telefon närheten i hennes bostad när sms skickas. Efter några dag försöker lilla syster att få tag i marina och frågar om marins vänner men ingen vet och lilla syster åkte till familj hem för hitta Marin, men ingen var där. Söndag ringade familjen polisen och lilla syster uppge förhöret, och polisen förhörde ex sambo också.

Polis mannen som förhörde ex sambo sa att han inte bete sig  någon som saknar någon. När polisen kom och sökte marins hus var  huset  städ och det var inte likt Marina. Samma dag när marina telefon skickade sms plockas pengar från hennes bankkort. polisen tar slutsätts om att marin är inte försvann frivillig.  När man förhörde ex sambo har han pengar och polisen misstänkte att det var han som ta ut pengarna i marins bankkort. Familjen hoppas att hitta marina i liv.

Marina och hennes ex sambo slutade men han bodde kvar  marins källaren tills han hittar annan bostad. polisen håller ex sambo som misstänkte och polisen börjar söka marina med polishundar men polisen hittar inget.  Marina har skrivit brev till ex sambo som säger att  hennes familj är orolig om hur han höjer rösten på henne framför familjen och publiken och att hon hatar honom.  

Ex sambo skulle fira hans födelsedag med Marina men när de kom tillbaka har de bråkat och var ovänner. Polisen tänker att ex sambo har dött marina hans födelsedagen. När en nära familj flyttar marins hus efter att år hittar de att marins säng är full av blod och men förstår inte hur polisen kunde missa detta. Polisen misstänker att marina blev dött i hennes säng.Polisen griper ex sambo som mord misstänkt. ex sambo fortsätter förneka och säger  sista natten han har sett marina sa hon till honom att hålla sig bort  från henne. Tingsrätten vågade inte besluta att marina är död utan att hitta  kroppen och man friar ex sambo. 2 år sedan söker man marins kropp och man hittade skuggan att stor paket som man har gömde kroppen. Man identifierar med tandkort och kroppen är marins kropp. Tillslut pekar allting ex sambo och när man hittar sms som skickade  och säger marina är död  och polisen tänker att han har använde någon för att döda marina och andra bevisar. och man dömer honom 16 år fängelse.

producent: Maria Hansson 

Jag tyckte dokumentären  var jätte bra och producent gjord jätte bra för att berätta den och hur allting hände. dokument  ska man höra hennes syster och mamma och polisen som jobbade marins fall och det var jätte lång fall, man blir chock när man hör att man har hittat hennes kropp 2 år senare. Man ska känna hur familj känd. jag hade hörde inte om detta fallet det var intressant att höra om den och hur ex sambo planer att allting men tillslut kom det ut. Och det bra att man hörde polisens perspektiv och familjens. Man blir lite rädd om när man lyssnar någon som blivit mördad men för mig blev jag inte så rädd.

Om jag skulle göra en dokument skulle jag vilja berätta något som hände som den här fallet eller händelse som har hände i ett land ex, 1991 inbördeskrig i Somalia den händelse var stor. Jag tycker när man berättar historia.

Utøya

Utøya

Fredag 22 Juli 2011 skedde en fruktansvärd händelse på den norska ön Utöya, strax utanför huvudstaden Oslo. Det var ett terrordåd, något som det fredliga landet Norge inte alls kunde arna skulle ske. Gärningsmannen hette Anders Behring Breivik och var 32 år gammal. Tidigare samma dag som terrordådet var sprängde han även en hemmagjord bomb vid regeringen i centrala Oslo.

Anders satt hemma hos sin mamma framför datorn. Han skrev om sina planer och tog därefter bilder på sig själv när han poserade med sina mordvapen som polisen sedan skulle kunna använda sig av. Efter det körde han in till centrala Oslo i sin vita skåpbil. Det var mitt på eftermiddagen när han sprängde bomben vid regeringen. Direkt efter det körde han ut till Utöya, där ett politiskt sommarläger var i full gång.

Utöya är en liten ö, 500×300 meter. På ön befann sig drygt 560 personer, där av var nästan alla tonåringar och unga vuxna. Den yngsta som befann sig på ön var endast 13 år gammal.

I dokumentären får man höra några av de drabbade som var med på utöya under terrordådet. De berättar att de fick reda på att det hade varit skottlossning i Oslo och deras ledare hade då sagt att Utöya var de tryggaste stället de kunde vara vid.

Anders hade klätt ut sig till polis. Han gick i land på ön med målet att alla personer på ön skulle vara döda när han gav sig av igen. De han inte sköt skulle han skrämma ut i vattnet. Första dödsoffret var en lägervakt. Andra offret var husmorn. Efter det var det bara att fortsätta med mördandet. Personerna på ön sprang för sina liv och gömde sig överallt. Efter 10 minuter var 25 personer redan döda. De vapnen Anders använde sig av var en pistol och ett gevär.

Anders hade innan verkat vara en helt vanlig människa. Han hade ett intresse för basket och brukade även måla. Men under utredningen av brottet fick polisen reda på att han hade planerat terrordådet i flera år. Anders var fascism, vilket är en politisk ideologi. Kortfattat kan man säga att man har många dumma tankar om samhället och hur folket borde vara fördelade. Han tyckte att kvinnor skulle “veta sin plats” och att muslimer var en egen ras.

Skottlossningen fortsatte. Ön täcktes av blod och döda kroppar, tårar och panik. Ljudet av skotten hörde man konstant. Vissa gömde sig bland träden, vissa under stenar och vissa kastade sig i vattnet och försökte simma till fastlandet. Vatten var mycket djupt på sina ställen, ungefär 300 meter. Avståndet mellan Utöya och Oslo var runt 600-700 meter.

En halvtimma efter första larmsamtalet dök första polisen upp. Det hade det redan kommit helikoptrar med reportrar från olika tidningar. Även Anders hade ringt in till polisen. Han sa att han ville överlämna sig. Samtalet avbröts och Anders fortsatte sitt mördande.

När Anders var klar var det totalt 77 döda på ön. Över 100 personer var skadade. Man bekräftade även minst ett dödsfall från bomben vid regeringen. Den yngsta som miste sitt liv var 14 år.

Rättegången tog 10 veckor och slutligen fick Anders 21 år i fängelse, lagens hårdaste straff. Han ser sig idag som en hjälte och är mycket stolt över det han gjort.

Redaktören som gjort dokumentären har intervjuat personer som var med på ön. Några av de som man fick lyssna på var Ali, Marte och Lovisa. De berättade om deras tankar och hur de gjorde för att hålla sig i liv under skottlossningen. Man får även höra en annan person som pratar mer om fakta och vad som hände i helhet.

Egna tankar

Jag tycker dokumentären var mycket spännande. Den var väldigt intressant så man satt verkligen koncentrerad när man lyssnade på den. Till varje sak de sa så fick man upp tusentals tankar och frågor. De berättade verkligen i detalj vilket gjorde att det hela kändes väldigt verkligt. Det var även mycket intressant att få lyssna på några av de personerna som faktiskt var med i själva händelsen. De pratade mer om känslor och specifika situationer de hamnade i vilket ledde till att man själv kände olika känslor och kunde fördjupa sig mer i dokumentären och händelsen. Man fick upp bilder i huvudet, vilket kanske inte var så jätte mysigt då det var en väldigt hemsk händelse. Men det jag menar är helt enkelt att med hjälpa av de olika vinklar man fick och de detaljerade beskrivningarna så fick man en mycket klar bild av det hela.

Ett annat perspektiv som skulle vara intressant skulle vara polisens. De hade det antagligen otroligt stressigt. Självklart är det inte heller jättekul att få ett samtal om att det är en man som skjuter ihjäl ungdomar, men det gäller ändå att hålla sig lugn. Kanske var det någon polis som kände någon ute på ön? Då blir det extra svårt att vara lugn.

Att få höra ur gärningsmannens perspektiv skulle också vara intressant. Jag tycker inte det finns en enda vettig anledning till det han gjorde så det skulle vara intressant, eller kanske bara jobbigt att få lyssna på hans anledningar till dådet. Hur han kände i stunden då han såg helt oskyldiga ungdomar falla ner döda på marken på grund av ett skott han just skjutit iväg. Att han såg sig själv som en hjälte efter detta är helt ofattbart. Man blir verkligen äcklad av det. Av honom.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag skulle vilja dokumentera om. Jag är väldigt rädd av mig och är nog alldeles för nära mina känslor för att kunna dokumentera om någon sån här hemsk händelse. Jag skulle troligtvis börja storgråta, så något lite mildare får det nog bli. Jag har ett stort intresse för musik. Det finns många intressanta artister ute i världen. Kanske skulle jag intervjua någon av mina favorit artister.

Jag skulle även vilja dokumentera om något fattigt land. Det kanske låter hemskt men jag har länge drömt att få åka till något riktigt fattigt land och se hur de har det. Jag tror man skulle få en annan syn av livet om man hade sett hur folk kan ha det. Oftast jämför vi människor oss själva med folk som har det bättre än oss, vilket leder till att vi alltid är missnöjda. Det kan jag erkänna att jag själv gör i alla fall. Det skulle därför vara intressant att få åka till andra sidan jorden och få testa på livet där. Så om jag på något sätt skulle kunna lyfta upp det och visa den rikare delen av världen hur bra vi faktiskt har det här så skulle det vara riktigt kul. Då kanske vi skulle kunna hjälpa till på ett bra sätt också. Så jag skulle alltså valt att göra en dokumentär om musik eller fattigdom, gärna båda två!

Terrordåden i Paris

Jag har lyssnat på en dokumentär om terrorattacken i Paris som skedde den 13 till 14 november 2015. Det var en vanlig fredagskväll i Paris. På en fotbollsarena mötte Frankrikes- och Tysklands herrlandslag varandra, på Le Bataclan spelade ett rockband, och på en restauranggata var det fullt av hungriga och festsugna människor. Men för människorna i Paris blev inte kvällen som de hade tänkt sig.

Det började med att en smäll hördes utanför fotbollsarenan, följt av en till smäll. Ingen fattade riktigt vad som hände men sedan började svartklädda män springa in och skjuta på människorna med maskingevär. Folk fick panik och slängde sig på marken av rädslan att bli träffade. Samtidigt i en annan del av staden var människor på en restaurang- och bargata när en svart bil saktade in och började skjuta hejdlöst. Alla skrek och sprang längst in i restaurangerna och gömde sig. Några svenskar som de intervjuade berättade att alla kollade ner i sina mobiler för att få uppdateringar om vad som hände. Ingen fattade vad som pågick och svenskarna hade inget internet så de visste inte vad som hände.

I konsertlokalen Le Bataclan spelade ett rockband och det var över tusen människor som tittade. Men mitt i konserten började män skjuta och det blev kaos när alla slängde sig ner på golvet och försökte ta sig bort därifrån. Människor gömde sig överallt – bakom scenen, under scenen, i förråd och på toaletter. Terroristerna tog även människor som gisslan. De satt gömda i minst tre timmar innan militären och polisen kom. Men till och med när de ropade att det var säkert så vågade inte människorna komma ut, ifall att det var terroristerna som lurades.

Det var sammanlagt bombning och skjutning på sex olika platser runt om i Paris, 130 personer dödades och 300 personer skadades. Det är det största terrorattentatet sedan andra världskriget i Frankrike. Detta är helt nytt för Europa, och hela världen är i chock. Senare erkände sig IS – den Islamiska Staten – som skyldiga. I dokumentären berättar de att man såg militärer var nästan man än var i Paris i flera månader efteråt. De gick runt överallt och visiterade människor. Poliser gjorde även husrannsakan på människor som de trodde hade någonting med terrorattentatet att göra. Detta gjorde människorna både trygga men också rädda, eftersom att man ofta förknippar militärer och poliser med någonting otäckt. EM hölls ändå i Frankrike året efter, och ända sedan terrordåden var har man försökt göra allting normalt igen.

Mina tankar:

Jag tycker att dokumentären var väldigt spännande och bra. Detta hände för ungefär två år sedan och jag har inte hört så mycket om det. Därför var det intressant att få veta mer, vad som verkligen hände och vad som hände efteråt. Jag hängde verkligen med i dokumentären eftersom att det var så så spännande så att det aldrig blev tråkigt. Eftersom att de intervjuade människor som var med, fick man verkligen en känsla av hur det var. Dokumentären var alltså vinklad ur människornas (som var med) perspektiv. Man fick också en känsla av närvaro när man fick höra klipp från till exempel skjutningen på Le Bataclan. Det kändes som att man var där, vilket var både läskigt och spännande. Det blev en helt annan upplevelse mot när man bara får fakta av ett nyhetsankare, till exempel.

Jag tycker att de har vinklat händelsen väldigt bra, men en annan intressant synvinkel skulle kunna varit ur terroristernas perspektiv. Då skulle man få reda på bakgrunden till varför de gjorde det. Alla terrorister dödades efter eller under attentatet, eftersom att många bombade ihjäl sig själva. Självklart skulle det inte spelat någon roll vad än deras anledningar var, eftersom att det inte finns några ursäkter till att döda någon, men det skulle ändå vara intressant. Redaktören hade också kunnat vinkla händelsen ur polisens perspektiv. Hur deras reaktion var när de först fick reda på bombningen och hur de tänkte när de snabbt behövde ta fram en plan för att hitta gärningsmännen och rädda skräckslagna människor.

Om jag skulle dokumentera en händelse skulle det vara om terrorattentatet i Stockholm 2017. Det var då en lastbil körde in på Drottninggatan mitt i Stockholm i hög hastighet och dödade fem personer. Denna händelse skakade om hela Sverige. Jag tycker att det skulle vara intressant att höra tankar från människor som var med när det hände. Människor som kastade sig åt sidan när lastbilen kom och människor som var oroliga när de inte fick något svar från sina vänner och familjer. Det skulle även vara spännande att höra hur familjerna och vännerna till de som dog har tacklat sorgen. Om de till exempel har gått tillbaka till platsen där det hände och hur de mår idag.

Thea Westh, 8:1

Utöya, 22 juli 2011

Jag har lyssnat på Utöya, 22 juli 2011.

Den handlar om en man som heter Anders Behring Breivik som har som mål att döda alla på ön, Utöya. Han går omkring i över 1 timme och skjuter ungdomarna på Arbeiderpartiets sommarläger. Totalt dödas 69 personer på ön.

Klockan 15.26 sprängs en bomb vid regeringskvarteret i Oslo. 8 personer dödas. Detta är bara början på ett av de värsta attentaten som hänt i Norge på väldigt lång tid. Ungefär 2 timmar senare anländer Anders på ön utklädd till polis, och han har en pistol, ett gevär och över 1000 patroner. Han börjar skjuta deltagarna på det norska socialdemokraternas ungdomsförbunds sommarläger. Deltagarna kan inte göra något annat än att simma eller gömma sig. De två yngsta som dog var bara 14 år.

Lovisa Nordin Pedersen var år 2011, 16 år gammal. Hon simmar för sitt liv med sin kompis, medans Marte Gustavsen Ödegården, 17 år, har blivit skjuten i ryggen två gånger. Hon kämpar för sitt liv i säkert 30 minuter. Och den svenska politikern Ali Esbati duckar och springer ifrån skotten.

Författaren/redaktören har vinklat händelsen mot personerna som var på ön, alltså deras upplevelse och deras tankar. I dokumentären är det 3 personer som var med i massakern som berättar vad som hände och om deras egna upplevelser på ön. Men när de inte pratade så var det en man som berättade om vad som hade hänt, vad Anders gjorde och hur han tänkte osv.

Jag tycker att den var jättebra, eftersom att de hade så mycket detaljer i dokumentären. Man fick till exempel höra skott från en video en person hade filmat på fastlandet. Det gör det så verkligt och det blir nästan som att man är där själv när man får höra skott och allas berättelser om hur de kände, hur stämningen var, hur alla reagerade och vad alla gjorde. Det som också var bra var att personer som var på ön när det hände berättar, för då blir det mer spännande. Då får man liksom höra hur det egentligen var och vad som egentligen hände. De berättade helt enkelt väldigt bra och detaljrikt.

Man skulle kunna vinkla händelsen så att personer som var på fastlandet fick berätta vad de såg och hörde. Man skulle också kunna vinkla den mot Anders Behring Breivik, så han kunde förklara varför han gjorde det han gjorde, hur han upplevde saker osv. Och vad som hände när poliserna tog honom och vad som hände därefter till exempel.

Om jag skulle få göra en dokumentär om något skulle det antagligen vara om dans. Det är min stora hobby och jag skulle gärna vilja veta mer om dansens historia, hur den har utvecklats från de första dansstegen till den dans man dansar idag.

Självmordet på Flashback

Hösten 2010 satte Marcus Jannes på sin dator och började skriva om sina självmordstankar på hemsidan “Flashback”. Bara minuter senare får han sin första kommentar: Lycka till då. Fler liknande kommentarer fortsätter sedan att dyka upp i tråden som Marcus skapat, Hängning.

I dokumentären så får man höra om det första svenska självmordet som sändes på nätet. Marcus Jannes som var 21 år hade högfungerande autism det var alltså svårt för honom att förstå hur man umgås, de sociala koder som finns. Man får höra mer om Marcus och hans familj men man får också höra experter prata om självmord och vad självmord kan handla om generellt.

Marcus Jannes är en utav de få som valt att skriva om sitt självmord och sedan visa när han hänger sig själv på nätet. Han hade haft mycket ångest och starka självmordstankar i runt 6 månader, och han var rädd för hur starka hans känslor var. Innan sitt självmord så skrev Marcus ett brev till sin familj som han postade på Facebook. Efter hans självmord så skrev Marcus mamma till Flashback för att hon ville att man skulle ta ner den tråden som Marcus skapat, men hon fick inget svar. Familjen valde också att vara med i tidningar som skrev om Marcus, de säger att de inte ville att Marcus bara skulle vara en till nyhet utan att han faktiskt var en människa, så de blev inte glada när en del tidningar bara skrev om själva självmordet utan att nämna Marcus namn. De säger att det nästan kändes kränkande att man inte skrev att det var han, då det inte blev personligt och det var lätt för andra att glömma av att det faktiskt var en människa som hade haft ett liv och familj. De blev också arga när folk gjorde skämt filmer om Marcus och lade upp dem på nätet vilket familjen tyckte var otroligt respektlöst.  

Det är inte ofta som självmordsbenägna människor vill dö, det handlar ofta mer om att man inte står ut med att leva. Många har sagt att man bara vill försvinna inte direkt dö. Detta är något som Mikael Westerlund berättar om då han forskar inom just självmord, speciellt självmord på nätet. Westerlund pratar om hans forskning och om flera fall som liknar Marcus. Han säger att man inte får tänka på självmord som den enda lösningen. Westerlund säger också att en utav anledningarna till att många känner att de kan prata mer om självmord på nätet än i verkligheten är att man är anonym. Han påpekar att det är viktigt att man vågar prata mer om självmord och inte dölja det som man ofta gör. Han pratar om både fördelar och nackdelar med Flashback och man får även höra om hur polisen försökte rädda Marcus och vad familjen gick igenom under de timmar som Marcus var aktiv i tråden.  

Jag tycker att dokumentären var väldigt bra. Den var väldigt känslosam och man får höra om vad många olika människor tänkte och gjorde under tiden som Marcus var aktiv i sin tråd på Flashback. Familjen deltog i intervjuer om Marcus och hans liv men också om vad de kände och hur de fortfarande mår. En kvinna som bad Marcus att skriva ett brev pratar också om vad hon gick igenom när hon var inne på Flashback och såg när Marcus tråd kom upp. Familjen pratar om hur de var tacksamma mot Eva, som kvinnan heter, eftersom att hon hade försökt att hjälpa Marcus vilket inte många gjorde. Jag tycker att detta gör dokumentären bra, man förstår mer om vad som hände när man fick synvinklar från många olika personer och det var intressant att få höra polisens syn på det hela. Men det som gjorde dokumentären ännu bättre var att de mitt i allt hade med fakta om psykisk ohälsa och anledningar till självmord. Det var forskare som pratade om sådant och jag tycker att det var en väldigt bra sak som de hade med i dokumentären. Jag hade dock gärna velat höra fler synvinklar på hur de som bevittnade Marcus självmord upplevde det. De hade med en person men det hade varit intressant och få höra det ur andras perspektiv också. Annars tyckte jag att de hade med många olika personer och man fick en bra helhetsbild.

Om jag hade fått välja att dokumentera något så hade jag nog valt att berätta om modebranschen. Hur man kommer på idéer till nya kollektioner och hur man arbetar för att få den ut på catwalks och senare ut i butiker och på nätet. Men även hur kläderna är tillverkade, varifrån man köper typ och hur de personerna som tillverkar kläder har det. Ofta där stora företag tillverkar kläder så kan de använda sig utav barnarbete eller personer som har hemska förutsättningar utan att företaget vet om det eller så bryr de sig inte. Jag hade velat ta reda på hur företag ser på den saken och vad de eventuellt gör för att förhindra det. Man får höra om företag som låter dessa personer tillverka kläderna men det är inte så ofta som man får höra företagets syn på det och vad de gör för att undvika det. Kanske är det inte så lätt? Och hur ställer sig företagen till klimatet? Tänker de på hur mycket utsläpp de gör eller tillverkar de sina kläder på ett miljövänligt sätt? Detta är bara några av de frågor som jag har, och jag vill gärna ta reda på svaren.

Julia 8:1

 

Skolskjutningen på Columbine high school

I den lilla byn Columbine som ligger utanför Colorado skedde en förskräcklig skolskjutning år 1999 som skakade om hela landet. Skolan blev känd över hela USA, fast för fel anledning.

Jag har lyssnat på dokumentären skolskjutningen på Columbine high school. Dokumentären handlade om elever som kände sig utstötta och ville ge hämnd. Händelsen skedde i April månad. De var två killar som hade planerat händelsen i detalj. De hade bestämd hur de skulle utföra detta. En av killarna brydde sig inte om vad som skulle hända dem efter de hade skjutit alla. De intervjuar journalister, elever och lärare. Före denna skolskjutning hade det skett många skolskjutningar och en journalist som de intervjuade berättade hade han inte tyckte de var någon ide att åka ditt för att det säkert var någon eller några elever som riktade vapen mot elever och lärare men inte sköt. Men så var det inte, dödssiffran var 13. 12 elever och 1 lärare hade dött. Journalisten var ute och åkte, åt samma håll där skolan låg då han plötsligt såg att en helikopter flög över skolan. Då förstod han att detta var allvarligt och åkte dit.

Elever gömde sig i salar och man fick höra ett samtal när en elev ringde till ett tv bolag för de inte nådde fram till polisen. I samtalet får man höra en skräckslagen elev, hon berättar att hon lyssnar på deras sändning och sedan säger hon att hon måste vara tyst för de går utanför. Personen som eleven pratar med säger att hon inte får utge platsen hon befinner sig på, för då skulle gärningsmannen kunna gå dit, för han kanske kollar på sändningen. Gärningsmännen sköt sig själva efter de sista skottet hade avfyrats. Elever berättar att gärningsmännen går runt i långa rockar. Polisen kan även berätta att det inte bara är 2 gärningsmän utan 6 stycken. De berättas även om hur elever och lärare.

Redaktören har vinklat dokumentären från elevers, lärares, föräldrars, två av gärningsmännens och journalisters vinklar. Man får höra om varför gärningsmännen gjorde detta. De berättar att de gör de för att de har blivit trakasserade och inte fått den uppmärksamhet de vill. Elever beskriver att när de sitter i cafeterian att de kommer in någon och skjuter. Alla vid deras bord blir skjutna förutom dem. Rektorn på skolan möts av att ett skott kommer mot honom, precis förbi honom och in i hyllan där alla troféer står. Direkt efter de springer han iväg och gömmer sig. Alla föräldrars hopp om att deras barn ska ha klarat sig och att sedan komma ut från skolbussen oskadda. En som var med i skolskjutningen berättar att varje April så händer det något konstigt med honom. På 13 år hade han varit med om 6 stycken bilolyckor. Hans fru ville inte åka bil med honom den månaden. Tv bolag är utanför skolan och det är första gången man sänder en skolskjutning.

Jag tyckte att dokumentären var bra. Intervjuerna var bra och man fick sig en bild i huvudet om hur det hände. Händelsen skedde när jag inte var född så det var spännande att få höra om en händelse som skedde när jag inte var född. Jag frågade även mina föräldrar om de hade hört om händelsen. Min pappa hade hört talas om den, men inte min mamma. Det var även spännande om hur man fick höra utdrag från samtal och sändningar från TV.

Man skulle kunna ge andra vinklar som hur föräldrar kände när de fick reda på att de var skolskjutning på en skola där deras barn går. Hur polisen utreder händelsen. Om hur föräldrarna till barnen som var gärningsmännen reagerade. Om gärningsmännen skulle levt idag så skulle de kunna berätta om hur de tänkte om händelsen.

Om jag skulle dokumentera en händelse skulle jag dokumentera om terrordådet i Stockholm 2017. En lastbil körde in i hög fart på Drottninggatan och personer behövde kasta sig ur vägen för att inte bli påkörda. Lastbilen körde in i Åhléns affären. Det var 5 stycken som dog. Jag skulle vilja dokumentera om denna händelse för att få reda på om hur de drabbade har tacklat händelsen. Varför gjorde gärningsmännen de, om de nu lever. Hur har man rett ut händelsen. De som slängde sig ur vägen hur de tänkte när de såg en lastbil komma i för en alldeles höghastighet.

 

Utöya

Dokumentärens handling:

Dokumentären handlar om terrordådet i Norge 22 juli 2011. En bomb explosion skedde i Oslo vid ingången till regeringshögkvarteret. Två timmar senare hade den 32 årige gärningsmannen Anders Behring Breivik tagit sig ut till Utöya. Utöya är en liten ö som det hålls ungdomspolitiska läger varje sommar. Ön ligger ca. 4 mil från Oslo. En svensk politiker som bor i Oslo var välkommen dit.

Anders plan var att han först skulle släppa en bomb i Oslo och sedan ta sig ut till ön Utöya. Först tänkte han halshugga folk och sedan skjuta dem men det blev ingen halshuggning.

Anders Breivik tar kort hemma när han har på sig en uniform med vapen och sedan byter han om till en hemmagjord polisuniform. Han åker i en vit skåpbil till Oslo som bomben ligger i. Han parkerar bilen utanför regeringshögkvarteret, tänder på bomben som det tar 7 min för tills den sprängs. Man hörde hur en mamma med barn leker en bit bort på en lekplats. När han har tänt på bomben tar han sig till en flyktbil som står lite längre bort och kör mot Utöya. Bomben sprängs, mamman sa till barnen att hon inte trodde att det var så farligt. Personerna på Utöya fick meddelanden om att det hade sprängts en bomb i Oslo. Nyheterna gick ut på nätet och spreds överallt medans Breivik var på väg till ön. Alla började genast bli oroliga men ledarna försökte lugna ner dem och sa att det hade hänt i Oslo och det kommer inte hända här. De sa att de var på den tryggaste platsen ute på ön. Anders Breivik var tidig till färjan men när han sedan skulle på påstod han att han var någon annan. Han påstod att han var en polis som skulle kolla läget ute på ön. Han hade 2 vapen, över 1000 patroner och rökgranater med sig.

Första offret var lägervakten med 3 skott i huvudet. Han gick upp mot café platsen alltså den högsta punkten på ön. Ledarna ropade i samma stund ut till alla att de skulle samlas eftersom att de hade hört något. När de kom ut från tältet såg de honom. Han såg ut som en vakt i svarta kläder. Tre stycken dödades vid café platsen. Han riktade vapnet mot tältplatsen där det hade samlats mycket människor. Alla försökte springa därifrån, de ropade och några ramlade men fick hjälp av sina kompisar upp. Alla försöker gömma sig överallt, men många blev hittade och skjutna. Många stod vid strandkanten och klädde av sig för att kunna simma ifrån ön. När en del började simma såg de mannen med geväret, många hann simma därifrån medans några blev skjutna under tiden de tog av sig kläderna. Han sköt 2-3 meter ifrån några men som tur var nådde skottet inte ända fram. Breivik ringde polisen så att de visste att något höll på vid Utöya. Samtalet med polisen bröts när han var på väg till den norra sidan av ön. Han skrev även på Facebook att han var oskadd. Tillslut kom det båtar som hämtade upp de som simmat från ön och det kom även helikoptrar. Många fick åka till sjukhus och tas hand om där. Än idag får folk lida av sina skador ifrån tex. skott som har träffat dem. Minnena får de även stå ut med än idag och resten av sitt liv.

69 stycken personer dödades och 33 stycken ungdomar blev rejält skadade. Under bomben i Oslo dödades 8 stycken och 9 blev skadade. Efter 10 veckor blev det rättegång och där erkände han sig skyldig. Han hade planerat dåden i flera år. De visste inte om han hade någon sjukdom eftersom att han betedde sig som han gjorde men de kom fram till att han inte hade det. Detta gjorde att han dömdes till fängelse. 24 Augusti 2012 fick han sitt straff. Han dömdes för lagens strängaste straff. Han är stolt för det han gjorde eftersom att han inte tycker likadant som resten av Norges befolkning om politik. Därför anser han att det var det rätta. Polisen säger även att gärningsmannen hade kunnat stoppas tidigare.

Vinklat händelsen:

I berättelsen hör man människor som var med under händelsen, berättar om deras känslor och hur det var när det hände. Det gjorde att allt blev mycket mer känslosamt eftersom att de berättar med inlevelse att de tex. ser sina döda kompisar ligga vid strandkanten eller i vattnet. Redaktören berättar mer hela händelsen och så kommer de inslag då de drabbade personerna berättar.

Tycker om dokumentären:

Jag tyckte att dokumentären var jätte bra men ändå väldigt sorglig eftersom att det var en så hemsk sak den handlade om. Men jag tror att det var bra att det var en sån stor sak, för det tror jag gjorde att jag blev mer intresserad än om det bara hade varit något litet. Den var berättad på ett väldigt bra sätt eftersom att det hände saker hela tiden så man ville inte sluta lyssna för att missa något.

Vinkla händelsen på annat sätt:

Man skulle kunna vinka händelsen ur tex. polisens perspektiv. Med att få höra mer om utredningen och hur det var när de fick reda på det om utöya när det precis hade sprängts en bomb i Oslo. Man hade även kunnat få höra det ur Anders Behring Breiviks perspektiv om hur han tänkte om varför han gjorde det och hur det kändes under tiden han sprang och sköt folk.

Egen dokumentär:

Jag tror att jag skulle vilja dokumentera om något hemsk för när jag hör något hemskt bli jag rädd. Jag vill ändå veta allt för om man bara hör lite av något hemsk kommer man på egna tankar som kan vara värre än vad det egentligen är. Om man hör på hela brukar de inte alltid vara så hemskt som man egentligen tror. Jag tycker även att det blir mer spännande om det är något läskigt istället för att det bara är något litet som man inte får någon riktig tankeställning om. I denna dokumentären fick man verkligen en tankeställare om hur hemskt det verkligen var. Innan när jag har hört talas om detta har jag inte tänkt så mycket på det men nu när jag lyssnade på denna blev jag verkligen intresserad och tagen.