Upp och ner, ett bipolärt liv

“Imperfection is beauty, madness is genius and it’s better to be

absolutely ridiculous than absolutely boring.” -Marilyn Monroe

Jag vill uppmärksamma och förmedla hur det är att leva med bipolär sjukdom och hur en vardag för en bipolär kan se ut. Hur man mår, känner och tänker. Är det annorlunda på många sätt?

Det är inte många som vet vad bipolär sjukdom är för något. Många hör talas om folk som är bipolära och kopplar det till något helt annat än vad det är, eftersom de inte har någon kunskap.

Jag ville veta mer än den informationen Wikipedia ger och intervjuade därför Jenny Sjödahl, 40 år.

-Alla människor är glada ibland, men är man bipolär är man mycket mer uppåt och mycket mer nedåt när man är sjuk, berättar Jenny. 

Men det är inte alltid man är uppåt eller nedåt utan man kan också vara i ett mellanläge där man är så kallad normal. Jenny upplever det som att när man är som gladast blir det alldeles för mycket energi vilket gör att man sedan faller ner och hamnar i depression. När man är uppåt kallas det för att man är i mani, då vet man inte riktigt vem man är eller vad man gör, men är man i hypomani är man fortfarande medveten. Hypomani är en annan variant av att vara uppåt, det betyder med andra ord under-mani.

Mani, hypomani och depression

När man är manisk kan man vara euforisk. Det betyder att man är överdrivet glad. Man gör allting i ett snabbt tempo, pratar väldigt mycket, slutar sova och kanske till och med slutar äta, men framförallt blir man mycket kreativ. Till slut förlorar man verklighetskontakten och man kan då få vanföreställningar. När man får vanföreställningar kan man tro tex att man är gud eller att man kan flyga, båda två är väldigt vanliga och förekommer ofta. När detta händer har man hamnat i en så kallad psykos.

Som hypoman har man inte tappat verklighetskontakten men man är fortfarande väldigt energisk och kreativ, pratar fort och tar en del för snabba beslut. Det är vanligt att man spenderar väldigt mycket pengar, blir översexuell, kör för fort och knyter många kontakter. Egentligen gör man allt som går fort, men man blir inte så galen som man blir som manisk.

Jenny berättar om sina bipolära kompisar som tagit snabba beslut som de sedan ångrat. De har tex tatuerat ansiktet, piercat sig och köpt en massa hästar och sedan ångrat det. Hon har också haft kompisar som stött på helt fel människor, som tex deras chefer. Man går helt enkelt över gränser. Jenny har inte gått över några strikta gränser utan har mest blivit väldigt sprallig med sina elever, vilket kanske inte är så som en vuxen ska bete sig i en jobbsituation.

När man är i en depression har man inte någon energi alls, man sover mycket och är man i en djup depression känner man bara hopplöshet och vill inte längre leva. Tyvärr är de flesta som begår självmord bipolära.

Olika former

Bipolär sjukdom finns i olika typer. De vanligaste är typ 1 och 2. I typ 1 får man manier och har också fått psykos någon gång. Efter en mani hamnar man i en depression. Typ 2 är när man inte haft en mani eller psykos, utan man har bara haft hypomanier. Det kan vara minst lika påfrestande för hjärnan och då går man ner i depression.

Sedan finns det fler, men de är inte alls lika vanliga. Det finns en typ där man nästan bara har depressioner. Sedan finns det de som har både hypomani och mani samtidigt och de som växlar väldigt fort emellan. Jenny är typ 2 men har också blandtillstånd.

“Man lever lite ensammare”

Jenny kan bara svara för sig för vad som är jobbigast med sjukdomen eftersom det är så olika för alla, men för henne är det att hon får ångest ganska lätt. Det får henne att avstå från saker som hon gjorde innan, som att träffa människor och sjunga på ställen, för hon vet att hon kan få ångest av det. Jenny måste anpassa sitt liv för det finns så många saker som kan trigga att man blir hypoman eller manisk och sedan hamnar i depression. Sömn och mat är viktigt, därför är rutiner så bra. När saker börjar bli roligt måste man hejda sig och ta pauser för att det inte ska trigga igång någonting.

-Man lever lite ensammare kanske man kan säga, berättar Jenny och tittar ut genom fönstret.

När man är i mani eller depression är man i ett så kallat skov, en tidsperiod, och för varje skov man har kan det lämna spår i hjärnan vilket gör att man blir långsammare i tänket. Jenny kan tex inte längre räkna lika bra matte som förut. Andra hinder i vardagen är att hon ofta blir trött. Man blir trött av mycket intryck, därför är det jobbigt att gå och handla. Hon kan inte heller jobba.

Många saker Jenny nämner kan hon inte skilja på om det är ADD eller bipolär sjukdom. Skoven har gjort att hennes ADD försämrats. Med båda hennes diagnoser har hon svårt att ta tag i saker men också att avsluta det som är roligt, man fastnar i saker.

Det är väldigt vanligt att man har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, dvs ADD, ADHD och alla autismdiagnoser när man är bipolär.

Behandling

Jenny hade sina första mildare depressioner som 14-åring och upplevde sin första riktiga hypomaniska period som 17-åring. Inte förräns hon var 34 år gammal blev hon diagnostiserad.

Medicineringen fungerar just nu rätt bra, även fast hon har tvingats ta bort sina ADD-mediciner. Det var något läkarna valde att göra eftersom de medicinerna triggar igång manier och hypomanier.

Jenny har ändrat sina mediciner förut och kan få göra det senare i livet om kroppen inte mår bra.

Bipolär sjukdom är en livsfarlig sjukdom om man inte medicineras. Vissa klarar sig utan medicin, men det är de som inte har så mycket depressioner. Samtalsterapi är också något som hjälper mycket.

“Vi är inte konstiga”

-Har du något mer du vill säga till alla dem som inte vet vad bipolär sjukdom är för något?, frågar jag Jenny. 

Hon tar ett andetag och tänker i några sekunder.

-Att vi är inte konstiga, en del är det, men det är en del bland alla människor, svarar hon och skrattar.

Hon berättar senare att bipolära kan upplevas som konstiga när de är i tex en psykos, men i övrigt är de som vem som helst. De är precis som alla andra, bara att de blir sjuka och deprimerade ibland.

Bipolär sjukdom kan vara något väldigt jobbigt, men det för också många bra saker till världen. Några av de allra mest framgångsrika var bipolära. Isaac Newton, Mozart, Beethoven och Van Gogh är bara några och listan kan göras mycket längre.

Bland de bipolära är det en överrepresentation av forskare, framgångsrika handelsfolk, konstnärer, musiker, kompositörer och artister. Allt som är kreativt och som man behöver tänka “outside the box” är bipolära väldigt bra på.

Vi har lärt oss och fått så mycket av de bipolära. Tack.

Dokumentär ”fallet Sofie”

Dokumentären berättar om “fallet Sofie” som utspelas under år 2008-2009. 14-åriga Sofie Lohede utsätts för sexuella övergrepp och våldtas flera gånger av en 42-årig man. Samma morgon som hon ska vittna mot sin misstänkta våldtäktsman tar hon livet av sig, bara 15 år gammal.

Mannen erkände att han har haft sex med Sofie och gett henne amfetamin. Trots det lades fallet ner när hon gick bort. I vrede startar en av Sofies kompisars mamma en namninsamling för att rättegången ska återupptas.

12 år gammal förlorar Sofie sin pappa. Nu vänder hennes liv helt och hållet. Hon börjar hänga med äldre, skolka och bråkar mycket med sin mamma. Sofie utvecklar ett självskadebeteende och berättar om det för sin kompis Hannah. Hannah är den enda hon kan öppna upp sig för.

Bråken mellan Sofie och hennes mamma fortsätter och tillslut ringer de till socialen. För att Sofies mående ska bli bättre hamnar hon på ett hvb-hem, men där blev det bara sämre. Personalen där hade ingen koll och de kunde smyga ut utan att någon märkte. Sofie och en annan tjej som bodde där, Natasha, smög ut och hängde i Jönköping på nätterna. Tjejerna börjar träffa Sofies våldtäktsman för att köpa amfetamin av honom. Natasha beskriver honom som gammal, sliten och nerknarkad. Hon säger också att han brukade gå omkring med knivar och yxor.

Efter ett antal självmordsförsök beslutar socialen att Sofie ska sättas på Lövängstorp. Mötena med mannen fortsätter och det är nu de sexuella övergreppen börjar. I förhören berättar Sofie att hon sa nej flera gånger men vågade inte fortsätta säga nej när han grep tag i bröst. Sexuellt umgänge tvingades sedan på.

En person har sett Sofie och Natasha gå in till mannens lägenhet några gånger och ringer till polisen. Civilpoliser väntar utanför mannens lägenhet och när tjejerna kommer ut tar de med de till stationen. Där drogtestas de och testen visar positivt. Eftersom Sofie är 14 år skjutsas hon till Lövängstorp. Ingen frågar vad tjejerna gjorde hemma hos mannen.

Sofies mamma kontaktar hennes son och får honom att åka och kolla till Sofie. Han kommer dit och ser henne i ett skick som han aldrig sett henne i förut. Hon hade djupa skärsår och utsmetad maskara. Hela rummet stank sprit. Samma kväll hamnar Sofie på akuten för sina skärsår.

Hannah träffar Sofie och mannen på en badplats. De satt och grillade. Hannah berättar att Sofie går iväg med henne. Sofie börjar berätta om alla övergrepp och hot.

Efter 6 månader av sexuellt utnyttjande får Sofie flytta hem. Hon har fått en ny bästa vän, Emelie. De pratar aldrig om någonting, men en dag berättar Sofie för både Emelie och hennes mamma om övergreppen. De pratade länge om de skulle anmäla eller inte och fortsätter vela när skolan börjar.

Sofie bestämmer sig för att anmäla våldtäkt och i december 2008 börjar förhören. Det är kriminalinspektör Anders Jonsson som håller i de flesta förhören. Sara Landström forskar om sexuella övergrepp bland barn och unga och hon har fått lyssna på förhören. Hon säger att Sofie förmodligen inte kände sig trygg med polisen och utelämnade mycket detaljer. Förhören har kritiserats. Totalt sex gånger frågar Anders om Sofie fått knark i utbyte mot sex och lägger då ett ansvar för våldtäkterna hos Sofie.

I februari skriver Sofies mamma till Anders och säger att de inte vill fortsätta med förhören för att Sofies psykiska hälsa försämrats. De sista förhören hålls trots detta och rättegången närmar sig. Sofie ville inte att det skulle komma ut vad som hänt, men på något sätt har det hamnat i tidningen.

Det är april 2009, natten innan rättegången. Sofie sover över med en kompis och tidigt på morgonen går hon in på toaletten. Där hänger hon sig.

Fallet läggs nu ned. Folk börjar demonstrera på gatorna och på en natt har det spridits som ett kedjebrev. Man tar med sig bekanta ut för att demonstrera.

Anna, mamma till Veronica som bodde på samma hem som Sofie, startar en namninsamling om att fallet inte ska läggas ned. Hon fick ihop 9200 underskrifter.

Åklagaren begär omprövning av sitt eget beslut och åtalet tas upp igen. Hannah vittnar. Under rättegången spelas också sju timmar av förhören upp. Mannen döms för både våldtäkt av Sofies vän och utnyttjande av Sofie. Han får 1 år och 4 månaders fängelse.

Efter att all information kommit ut får Sofies behandlingshem mycket kritik och läggs ner.

Redaktören har vinklat det ifrån Sofies familjs perspektiv, vänner och polis. Tex Natasha, Hannah, hennes mamma och han som höll i förhören. Jag tyckte dokumentären var bra. Den var mycket detaljerad och man fick en tydlig bild av händelsen. Ibland var den dock lite långtråkig, men det var bara när det hände ungefär samma saker hela tiden. Om man skulle vinkla händelsen på något annat sätt skulle det vara ifrån den utsattes perspektiv, i detta fall Sofies. Nu skulle detta vara lite svårt eftersom Sofie gått bort.

Jag skulle vilja dokumentera bussolyckan utanför Sveg. Det finns många teorier om vad som hände och det skulle vara spännande att dokumentera och kanske till och med reda ut. Jag skulle sättas in mer i situationen och förstå bättre vad som hände, känslor de inblandade fick osv.

Ensamheten är inte värd att leva för.

Jag tar tag i dörrhandtaget och drar igen toadörren efter mig. Händerna darrar när jag tar tag i låset och vrider om. Det är mörkt i badrummet, men jag låter det vara så. Mobilen halkar ur mina händer och landar på toalocket. Jag blundar och försöker att sluta skaka. Mina lungor fylls med luft från ett djupt andetag. Jag släpper inte ut den utan låter smärtan stråla genom kroppen. Hjärtat dunkar hårt i bröstet och hjärnan skriker efter syre. Jag andas ut och drar häftigt efter luft.

När jag slår upp ögonen möter jag min egen blick i spegeln. Det är inte jag som står där, det är tjejen som är ensam. Tjejen som gråter sig till sömns varje kväll. Tjejen som skadar sig själv. Jag vet inte vart jag tog vägen, för det är inte jag.

Jag kan inte hjälpa att tänka på Thilda. Jag fylls med ilska och sorg och vet inte vad jag ska göra. Automatiskt höjer jag näven. I ett snabbt slag slår jag sönder spegeln. Kraset ekar i hela rummet. Glasskärvorna faller ner i handfatet.

Jag tänker tillbaka på alla stunder med Thilda. Vi hade så roligt tillsammans, men sedan vi började i åttan har hon inte pratat med mig. Hon fick nya vänner och nu har hon blivit en av dem, en riktigt brat. Nu är det som om hon inte ser mig, som om jag inte finns. Kanske skulle det vara bäst så, om jag inte fanns.

Handen söker sig ner mot skärvorna och jag lyckas hitta en stor och vass glasbit. Jag tar upp den i handen och kollar på den, speglar mig i den, ser mitt fula ansikte. Frestelsen att pressa den mot huden är stor. Jag har gjort det förr, jag kan göra det igen. Mina ögon sluts och jag känner den kalla kanten mot min arm. Håret reser sig. Det här gör jag för att jag kan. Jag har kontrollen och det är bara för nu.

Innan jag hinner trycka till hör jag dörren smälla igen där nere. Mamma är hemma.

“Ida? Var är du?”

Jag hör hennes steg närma sig toan. Låste jag dörren? Min blick är fäst på handtaget. Hon rycker i den och jag hoppar till. Det blir ett litet snitt från glasskärvan. Jag fryser till i en sekund innan jag släpper glasbiten och sätter på kranen till badkaret.

“Jag tar ett bad!”, säger jag och hoppas på att mamma ska gå därifrån. Hon svarar inte. Det är tyst, knäpptyst. Jag trycker örat mot dörren för att se om hon är kvar utanför.

Det tar en lång stund innan jag vågar mig tillbaka till mitt egenskapade kaos. Jag andas ut och ser mig själv i det som är kvar av spegeln. Vad har jag att leva för? Inget. Jag spenderar mina dagar på ett ställe där ingen vet vem jag är. Innan hade jag någon som brydde sig om mig och det togs ifrån mig på en dag. Varför? Jag vet inte. Kanske var jag inte cool nog för Thilda.

“Du är ensam.”, säger jag till mig själv i den krossade spegeln.

Jag känner hur en tår rinner nerför kinden. Den rinner ner till min öppna mun. Jag tar handen och torkar bort den innan saltsmaken hinner tränga sig in i min mun.

Badkaret har hunnit fyllas med vatten. Jag stänger av kranen och känner på det varma vattnet. En rysning sprider sig över min kropp. Jag tittar bort mot den krossade spegeln igen. Mina ögon söker på golvet efter glasskärvan jag tappade. Den ligger under handfatet. Jag plockar upp den. Det är mitt val om jag vill fortsätta leva. Jag kan avsluta det här och nu, om jag vill. Jag sluter handen runt glasbiten och lägger mig i badkaret med kläderna på. Två snitt och allt är över. Allt lidande, all ensamhet. Ensamheten är inte värd att leva för.

Hjärtat dunkar hårt i bröstet, nästan som om det vill hoppa ut och springa härifrån. Kanske är det den gamla Ida som vill springa härifrån, skrika och gråta. Men nu är det nya Ida som bestämmer och hon vill göra det här.

Jag lyfter upp armarna över vattenytan och försöker se venerna i handleden. Händerna darrar när jag för glasskärvan mot armen. Tårarna rinner nerför kinderna. Jag kan inte hjälpa det.

Det svider till en kort stund men övergår sedan i en behaglig känsla. Jag sänker ner armen jag skurit i. Vattnet runt omkring mig blir snabbt blodfärgat. Jag tar ett andetag och samlar mig. Snart är det över. Jag lyfter upp den skurna armen igen för att göra likadant på andra, men hindras när min mobil lyser upp. Med darriga händer sträcker jag mig efter den. På displayen står det att jag fått ett nytt meddelande. Jag måste trycka flera gånger på knappen för att styrkan ska vara tillräcklig för att det ska öppnas. Texten är suddig. Jag blinkar till några gånger för att se klarare.

“Vill du träffas idag? Saknar dig. Förlåt för allt.

Thilda.”

 

Den vita döden, Camilla Lagerqvist

Bokens huvudperson heter Julia. Hon är tretton år och har för några veckor sedan lagts in på ett sanatorium eftersom att hon lider av lungsjukdomen tuberkulos.

Julia spenderar sina dagar på ett sanatorium i Uppsala. De består av olika sorters behandlingar, mat och mycket sömn. Julias liv förändras när hon får upp ögonen för en nyanländ kille på slottet. Han heter Luca och är en italiensk cirkusartist. För första gången i sitt liv, upplever hon riktig kärlek. 

Boken utspelar sig på ett sanatorium nån gång mellan slutet på 1800-talet fram tills andra världskrigets slut. Det var vid den tiden tuberkulos var som värst och det var då man använde sig av sanatorium. Författaren beskriver väldigt bra, det var som att kolla på en film. Boken var väldigt rätt för mig. Det händer mycket hela tiden så man tappar inte lusten till att läsa. Det är som att man lär känna personerna i boken och då får man mer inlevelse när man läser. Känslorna som karaktärerna i boken känner, kände också jag.

Min läsning har fungerat bra. Språket är lätt att förstå, författaren använder nästan bara vardagligt språk. Jag skulle säga att det är en romantik/dramabok. Den byggs bland annat på romansen mellan Julia och Luca. Spänningen ökade hela tiden och därför tröttnade jag aldrig. Det är en ungdomsbok. Den är riktad till både killar och tjejer, men det är nog flest tjejer som dras till den här typen av bok. Boken är skriven i jagform, alltså är det Julia som berättar.

Om boken har något budskap är det nog att man ska leva i nuet och vara glad i stunden. Människor kan tas ifrån en när som helst.

Jag såg slutet i boken komma. Allting var lite för perfekt och sedan hände det som inte fick hända. Julia hade varit iväg i två dagar och hennes sjukdom var nästan helt borta. När hon kom tillbaka till slottet fick hon reda på att Luca hade fått hög feber och gått bort. Även fast jag såg det här komma, vällde tårarna nerför kinderna. Det var som att jag var Julia och det var jag som hade förlorat Luca. Jag har själv bara upplevt att äldre släktingar gått bort, inget liknande som i boken.

Boken är väldigt trovärdig. Allt som skrivs kan ha hänt på riktigt. Tuberkulos och gulsot var en väldigt vanlig dödsorsak och att två på slottet blev förälskade är inte omöjligt.

Familjen Sjödahl i Kroatien

Farmor och farfar firade sin 40-åriga bröllopsdag i somras. De ville att alla skulle fira den tillsammans och bjöd med den närmsta släkten till Kroatien. Det är 2017 och samma år som pappa fyller 40 och min faster fyller 30, så det blev extra firande. Farmor, farfar och deras fyra barn med familjer, inklusive våran, bodde tillsammans i ett hus i Kroatien i en hel vecka.

Resan dit blev lite krånglig. De hade tankat vårat flyg för mycket och vi blev tvungna att ta en buss till andra sidan flygplatsen, för att sedan vänta i 20 minuter för att få gå ombord på planet. När vi väl kom fram till Kroatien tog vi en båt till ön Brac där vårt hus låg.

Till kvällen hade alla familjer kommit till huset från lite olika håll. Våran och två andra familjer kom från Danmark, en kom från en annan stad i Kroatien och en familj hade bilat ner från Sverige.

Vi spenderade den mesta tiden på stranden, fotbollsplanen och vid poolen. De flesta dagarna hade vi rutiner. Vi åt frukost, badade i poolen och under förmiddagen gick de vuxna och handlade och alla barn som är tillräckligt stora för att gå, gick till hamnen och köpte glass. Jag är äldst av barnen och den enda som ville sola. Därför följde jag ibland med de vuxna ner till stranden när de andra barnen stannade i poolen. I Kroatien är vattnet så klart så jag provade på att snorkla på riktigt. Det var roligt. Jag fick min jämngamla kusin att komma ner till stranden och vi följde med min fasters sambo ut på lite djupare vatten. Han är brandman och van vid att dyka. Vi hade såklart smort in oss men jag hade glömt den enda delen som stack upp ur vattnet när jag snorklade, min rumpa. Jag kunde inte sitta på hela dagen.

Efter lunch var det dags för siesta. Den varar mellan klockan tolv och tre när solen är som starkast. Då stängs alla affärer och man får inte göra saker som låter mycket, tex som att bada. Vi spenderade de här timmarna i skuggan med spel och drinkar. När siestan var över var det första man gjorde att slänga sig i poolen.

På kvällarna gick vi ner till fotbollsplanen vid skolan. Där fanns det alltid barn och vuxna som spelade. Alla i vår familj spelar fotboll så det blev att vi bildade ett lag från Skandinavien som mötte kroaterna. Vårt lag bestod av våran familj och två norrmän. Vi spelade varje kväll och vann de flesta matcherna.

Eftersom farmor och farfar bjöd på huset och resan till Kroatien, så ville vi överraska dem. Vi bokade bord på en fin restaurang och hyrde en minibuss som skulle ta oss dit. Alla fick en bra stund på restaurangen. De mindre roades av ankorna som gick fritt på berget. De äldre roades av umgänget. Jag roade mig med maten.

Dagen därpå hyrde vi bilar och körde till Bracs sydkust. Där finns den kända stranden Zlatni Rat som betyder gyllene horn, den heter så för att den går ut i havet som en spets. Där träffade vi farmors och farfars vänner en stund och sedan begav vi oss till gatorna vid hamnen. Vi kollade i några butiker och köpte glass innan vi gick till stranden. Där var snorklingen inte lika bra som vid huset, men vi såg en del fiskar som vi följde efter ut i vattnet. Sedan gjorde vi något av det bästa jag har gjort. Vi åkte tube. Det är som en gummibåt som man kan sitta upp till sex personer på. Den sitter i ett rep efter en båt och så åker man på vågorna som bildas efter båten.

När en vecka hade gått var det dags för oss att lämna Villa Perkenjan. Det var en vecka med blod, svett och tårar. På riktigt.

Alkohol-för vanligt bland minderåriga

 

Vi har i Sverige en alkoholgräns på 18 år men ändå brukas alkohol av alla åldrar. Svenskarna drack år 2004 i genomsnitt 10,5 liter alkohol per person. Det var då från 15 år och äldre.

Alkoholmängden vi brukar per person har minskat sedan 2004, men ändå dricker vi mycket mer än vad vi gjorde på 1990 talet. Ungefär 36% av tjejerna i årskurs 9 och 44% av killarna konsumerar alkohol. Siffrorna är betydligt högre på gymnasiet då det är 76% av tjejerna och 73% av killarna som dricker.

De flesta ungdomar börjar dricka för att kompisarna gör det, för att vara en del av “gemenskapen”. Andra kanske provar för det verkar spännande och det kan sen bli en vana att dricka.

Unga påverkas mer av alkohol. Hjärnorna hos ungdomar är inte färdigutvecklade och kan därför ta mer skada av det. Skadorna alkohol gör kan vara allt ifrån sämre reaktionsförmåga till förmaksflimmer och gulsot. Om man dricker stora mängder på en och samma gång så kan det leda till dödsfall. Enligt en rapport från år 2014 dog 1483 män och 467 kvinnor.

Alkohol kan också få ungdomar att prestera sämre i skolan p.g.a att man får sämre tankeförmåga och minne. Sömnen och känslor påverkas också.

Jag vill att man ska vara noggrannare med vilka man säljer alkohol till. De flesta ungdomar köper inte alkoholen själv utan får en myndig att köpa ut åt de. Finns det nåt sätt att veta vart alkoholen ska någonstans? Nej, det är inte så lätt. Men man kan alltid fråga, märker man att det är något skumt på gång kan man kolla upp det. Om vi får folk att sluta köpa ut alkohol till minderåriga kan brukningen minska, bättre resultat i skolan och framförallt inte några onödiga skador.

 

Alva Sjödahl

 

En oförglömlig dröm

Jag vaknar kallsvettig med ett ryck. Det hörs ljud från undervåningen som jag inte känner igen. Långsamt reser jag mig upp och känner hur huvudet värker och dunkar. Jag blir påmind om de främmande ljuden när jag hör en stor duns. Med min skakiga kropp lyckas jag ta mig fram till dörren. Jag öppnar den så ljudlöst som jag kan. En strimma av ljus lyser upp det mörka rummet.

Jag kikar ut och får syn på någonting nedanför trappan. Det glittrar. Jag öppnar dörren helt och tar ett steg ut ur mitt rum. Min blick är fastlimmad på det glittriga. Långsamt närmar jag mig det, ett trappsteg i taget. Halvvägs ner knakar ett av dem. Jag stelnar till. Då hörs det där ljudet igen, och det kommer närmare. Mitt hjärta dunkar hårt i bröstet. Jag får syn på en skimrande varelse och all min oro släpper, jag blir lugn. En varelse jag aldrig sett förut.

Jag går nerför trappan för att komma närmare. Den liknar en varg i formen, men har snälla bruna ögon, silverskimrande päls och stor man. Jag tittar den i ögonen. Min hand närmar sig den stora manen. Försiktigt stryker jag över pälsen, den är varm.

När jag tar bort min hand ser jag att den blivit alldeles glittrig. Jag tittar upp på varelsen igen.

– Kom, jag vill visa dig något, säger han.

Mina ögon spärras upp. Han kan prata. Chockad följer jag efter varelsen. Jag vet inte varför, men någonting inuti mig vill följa efter honom.

Han leder mig till ytterdörren. Jag kollar konstigt på den och sedan ner på varelsen.

– Öppna den, säger han och viftar på sin silvriga svans.

Jag öppnar dörren och ser något jag inte hade väntat mig. Ett stort landskap breder ut sig framför mina ögon. Hundratals varelser som ser likadana ut som den som tog mig hit, höga träd med frukt och en klarblå sjö. Längst bort i horisonten finns det några höga kullar. Solen lyser ner på landskapet som kryllar av blommor i alla olika färger.

Yiki går ut genom dörren och in i landskapet. Han vänder sig om och tittar mig i ögonen. Försiktigt stäcker jag ner en fot. Det gröna gräset tränger sig upp mellan tårna. Långsamt sträcker jag ner den andra. Jag vänder mig om. Dörren är borta.

– Yiki!, utbrister en varelse lite längre bort.

– Heter du Yiki?, frågar jag.

Han nickar. Yiki går bort till varelsen som ropat på honom. Jag vågar inte följa efter. Istället går jag fram till ett träd. Det har små ljusrosa frukter. Jag tar en frukt och luktar på den. Doften påminner om lime. En tugga och min mun fylls av syrlig saft.

Efter någon minut kommer Yiki gående ifrån skogsbrynet. Jag slutar äta av frukten.

– Hoppa upp på min rygg, säger han.

Jag gör som han säger och hoppar upp på Yikis rygg utan att fråga vart vi ska. Mina händer greppar tag i hans man.

Innan jag hinner blinka är vi på väg i full fart. Jag känner vinden i mitt långa hår. Allting susar förbi och plötsligt är vi på en äng. Det höga gräset går upp till min midja. Jag ser ett bergstup några hundra meter bort, men Yiki verkar inte se det.

– Yiki stanna!, ropar jag för full hals.

Men Yiki bara ökar farten. Vi kommer närmare och närmare, och tillslut inser jag att han inte kommer stanna. Paniken uppstår, men jag kan inte göra någonting. Jag blundar och håller fast så hårt jag kan i Yikis man. Tårar tränger sig fram och blöter ner den silvriga manen.

Jag vaknar med ett ryck. Det är mörkt i rummet. Jag sätter mig upp i sängen och förstår att allt bara var en dröm. Mitt hår faller ner över ögonen. Jag tar min hand för att stryka bort det. Då ser jag någonting på handen. Det är glitter.

 

 

 

 

Fångad-Lucy Christopher

Jag fastnade för denna boken redan när jag såg titeln.  Den handlar om att bli bortrövad, att bli fångad.

Kidnapparen Tyler har aldrig blivit älskad i sitt liv. Hans mamma stack när han var liten. Allt han ville var att bli älskad. Därför kidnappade han Gemma, en 16-årig stadstjej, med föräldrar som ständigt jobbar och därför reser hit och dit. Tyler ville rädda” Gemma från detta resande och tog henne till öknen i Australien. Mitt i ingenstans hade Tyler under flera års tid förberett ett litet hus med en gård. Gemma blev helt plötsligt omringad med sand, stekande sol och en väldig värme.

Jag tolkar denna boken som att den är främst riktad till tonårstjejer. Jag tror att författaren vill förmedla att man ska vara försiktig och kanske inte ta en kopp kaffe med en främmande man som Gemma gjorde. Såklart kan vem som helst läsa boken, men budskapet är nog främst riktat till tonårstjejer.

Allt detta författaren beskriver om att vara fångad tror jag många, precis som jag, kan relatera till. Kanske inte att vara kidnappad, men att man kan känna sig fångad och instängd i sina tankar eller sin kropp.

Hela boken är ett brev från Gemma till Tyler. Man kan inte riktigt veta om Gemma upplever ”Stockholmssyndromet”, eller om hon och Tyler faktiskt blir kära. Det är lite otydligt eftersom man aldrig får höra Tylers version av det hela. Ändå finner jag det väldigt känslosamt. Den kvällen jag läste ut boken hade jag tårar rinnande nerför kinderna. Att skiljas från någon man älskar är aldrig lätt. Oavsett om det är som i Gemmas fall, att kidnapparen åker i fängelse, eller om något annat skiljer än åt.

Jag skulle säga att det var en dramabok, vilket passar mig väldigt bra i stilen.  Det ska hända spännande saker hela tiden för att en bok ska fånga mitt intresse. Denna boken var uppbyggd på ett annat sätt, spänningen ökar ju längre in man kommer i boken, vilket gjorde att man inte kunde lägga ifrån sig boken i slutet. Då hade författaren slutat kapitlet vid något jättespännande så man måste läsa nästa.

Boken är lätt att förstå och har inte många svåra ord. Jag skulle rekommendera den till en kompis.

Recension av Alva Sjödahl

Större rastlokal

Lyckeskolan stängdes en dag innan skolstart på grund av mögel.
Man har lyckats fixa skollokaler hyfsat bra och det är lärarnas förtjänst att vi elever känner oss trygga. Men vi har ingen rastlokal just nu. Vi går runt i affärer för att få värme.

Vi har väntat länge på denna rastlokal som är till för oss 7:or och 8:or. När vi väl fått lokalen på plats, så får vi reda på att den är ungefär lika stor som ett klassrum.

Vi som har trängts i smala korridorer ska återigen få trängas.  Även om alla inte har rast samtidigt, så kommer det ändå bli trångt. Jag menar ett klassrum för minst två klasser samtidigt, det kommer inte funka.

Resten av denna paviljong är utrymme för lärarna. Lärarna har under de här veckorna fått stanna kvar och jobba inne på Lyckeskolan, så vi förstår ju att de behöver den platsen. Om politikerna inte lägger allt på en ny skola så  borde ju de isåfall komprisera oss med flera paviljonger så att det räcker till både elever och lärare. Sätt elever och lärare i första hand istället för pengar!

Alva Sjödahl