Den sanna historien om Avicii

Den tjugonde April nåddes världen av den tragiska nyheten om Aviciis bortgång. Han hade en fantastisk karriär med många världshits. Det är inte alltid så bra som det ser ut och detta ser man i Aviciis dokumentär “True Stories”.

Tim Bergling eller Avicii som han är känd för, är en av världens mest kända DJs. År 2016 meddelade han att han skulle sluta turnera men att han skulle fortsätta med musiken. I december 2016 avslutade Avicii samarbetet mellan honom och sin manager Arash Pournouri.

 

Aviciis dokumentär True stories släpptes i Sverige i slutet av 2017, då hade det drygt gått ett år sedan Avicii slutade med att turnera och det var på grund av hälsoskäl.

True stories handlar om Tims karriär och hur hans liv var under åren innan han blev känd och så vidare. Vid många tillfällen i filmen säger Tim att han måste sluta med musiken och ta ledigt eftersom att hans både fysiska och psykiska hälsa var så pass dålig, men han fortsätter med musiken.  

En stor faktor till att han mådde så som han mådde var att han led av bukspottkörtelinflammation. Det är en inflammation i bukspottkörteln som oftast kommer om man dricker mycket alkohol väldigt ofta. Tim led också av symtom från till exempel magknip.

 

Jag tycker denna dokumentären är jättebra, man blev väldigt tagen eftersom man trodde att han mådde bra när han turnerade. Men egentligen så mådde han inte alls bra och hade väldigt mycket ångest inför varje spelning. Så för att dämpa ångesten innan varje spelning så drack han alkohol, vilket inte var bra eftersom det gav en negativ effekt på hans sjukdom, men han tänkte bara att alla andra DJ:s klarar ju det så då borde jag också det.

 

När hans sjukdom var som värst så fortsatte han att turnera, han gick på starka mediciner för att inte få ont. Ibland tog han en paus i hans karriär i några månader och då fick man se hur bra han mådde utan att turnera och få så mycket press på sig, men sedan började han igen. Alla lyssnade på Avicii men ingen lyssnade på Tim Bergling.

Tim Bergling gick bort fredagen den 20 april 2018, han hittades död i ett hotellrum i staden Muskat i Oman. Det känns som att dokumentären var ett avslut. Han ville att folk skulle förstå hur han egentligen tyckte och kände, och hur han mådde när han turnerade och så vidare.

Nu efter hans bortgång har det pratats väldigt mycket på sociala medier om att alla inte mår så bra som det ser ut. Detta har nu tagits mer på allvar för nu vet man hur det kan gå om man inte lyssnar på kroppen och bara fortsätter jobba.

 

Jag kan inte säga att det är positivt men det är något bra i det eftersom nu har fler människor börjat förstå att alla mår inte bra bara för att du själv gör det, och de som mår dåligt förstår att det inte bara är de som mår så.

Denna dokumentären får 5/5 poäng av mig eftersom den var så pass bra och man blev väldigt tagen, den var också väldigt känslosam, så jag tycker att alla som inte har sett denna ska se den.

 

Skolan på 80-talet

Jag har intervjuat Mathias Svensson 43 år om hur det var att gå i skolan för 30 år sedan när han gick i åttan på lyckeskolan. Han gick först på strömskolan, sedan lycke och till sist Marks gymnasium.

Hans favoritämne i skolan var de praktiska ämnena så som träslöjd osv. Det ämnet som han dock inte gillade lika mycket var musik.

Jag ställde frågan om man ofta fick skäll av läraren alltså om de var strängare än vad de är idag.

  • Jag fick inte skäll så ofta men det hände ibland. Jag hade en klassföreståndare som var en ganska hård lärare, den lärare sa alltid vad han tyckte och tänkte precis som jag så ibland var jag inte helt överens med honom, men oftast var jag de och då var han en go gubbe, säger Mathias.

Och precis så är det ju idag också, kommer man överens med en lärare så blir det oftast bra.

Nu för tiden när man inte sköter sig i skolan så brukar man endast få en liten tillsägelse, men för några år sedan i skolan kunde man få kvarsittning, vilket inte händer ofta eller alls idag.

Om det finns något i matsalen idag som vi inte gillar så kan man ju bara gå och köpa mat på någon restaurang. Men när Mathias gick i skolan så åt man alltid i skolan, men han tyckte också att maten var väldigt bra.

På rasterna så hängde han oftast nere i källaren på lyckeskolan, där det fanns ett uppehållsrum med både biljardbord och pingisbord. Där spenderade han sina raster med sina kompisar.

I Mathias klass gick det ungefär 22 stycken elever, och det var från klass A till G alltså 7 paralleller. Så det är ju lite fler klasser än vad det är idag i skolan för då har vi bara 3 paralleller.

Skoldagarna när Mathias gick i skolan är ungefär samma som idag. Han började 8 och slutade runt tre.

Han hade en bit till skolan ca 4 km så för att ta sig dit så brukade han cykla eller så fick han skjuts, och sen när han fyllde femton så tog han moppen.

Nu för tiden när man kommer hem från skolan så måste man oftast plugga till något prov eller skriva på någon inlämning, så det är rätt så mycket läxor i perioder och ibland är det rätt lugnt. Så var det när han gick i skolan också, alltså ibland fanns det mycket och plugga och ibland inget alls.

Sammanfattningen jag gör av denna intervju är att skoldagarna är rätt så lika idag och som de var för 30 år sedan när Mathias gick i åttan på lycke. En stor skillnad är ju dock att vi har datorer och andra tekniska grejer som vi kan plugga med. Men när han gick i skolan så var det papper och penna som användes.

Flygkraschen i Ishavet

Jag har lyssnat på många dokumentärer tidigare, både från P1, P2 och P3. Dokumentärerna från de olika kanalerna skiljer sig lite åt, P1 skildrar berättelser från verkligheten och P2 gör dokumentärer med fokus på människor bakom musiken, avslutningsvis P3 blickar bakåt och gräver i arkiven samt pratar med de som var med när det hände.

Innan jag valde letade jag lite grann mellan de olika kanalerna, jag fastande för P1 och deras ganska nya berättelse från Flygkraschen i ishavet.

Den handlar om en kille som heter Troels Hansen och hans 20 år yngre kompis Oliver som ska flyga ett litet propellerplan från USA och hem till Sverige. Troels arbetar sen många år tillbaka som pilot och flyger turister till Kanarieöarna. Han är också flygplanstekniker och älskar motorer och att renovera gamla flygplan. Just nu hade han inget flygplan och han hittade de han ville ha i USA. Planet var av modell Cessna 337, ett litet plan med två propellrar.

Resan skulle ha skett i Augusti men det dröjde ända till december eftersom han renoverade planet.

Det var planerat att starta från Wabush i norra Kanada, därefter över Huddsonsundet via Iqaluit och rakt öster ut över öppet hav mot Grönland. De vill ju pricka in dagsljuset. Men på morgonen den 7 december 2008 hade det snöat så de blir lite sena till start.

I och med att de ska flyga över öppet hav tar de på sig sina överlevnadsdräkter, detta var en verklig livräddare.

Det har precis slutat snöa och de flyger nu i klar blå himmel. Norra Kanada är ett enormt område med ingenting, bara lite kalfjäll, så det är rätt så öde mark.

Troels och Oliver stiger till 11 tusen fot, de har flugit i ungefär 3,5 h, då är det första gången det inte känns helt normalt. Man kan höra motorerna, det är som ett instrument som spelar samma takt hela tiden och du kan höra om något går ur synkronisering, just detta händer och Troels vaknar till. Han tänker inte så mycket på det just då.

Solen går ner och det är fantastiskt vackert, de tar varsin kopp kaffe till solnedgången, sen blir det mörkt.

Oliver säger till Troels att temperaturen på den främre motorn sjunker, Troels kollar lite och sedan sjunker även oljetrycket, då är det illa. Troels ska precis stänga av den motorn eftersom han vet att det går att köra ett flygplan med en motor. Men den stänger av sig själv, den skär och tjuter, sedan står den still.

Troels skruvar in nödfrekvensen i hans radio och transporterar ut en nödsignal, han får svar direkt av ett KLM flygplan att gå högre.

Det går bara några få minuter sen händer samma sak med den andra motorn. Troels och Oliver glider nu tyst i mörkret, det enda som hörs nu är vinden utanför det lilla cessna planet. Rakt under de är Huddsonsundets öppna vatten. Det gäller att få flygplanet att glida så bra som möjligt.

De är såpass högt upp i luften så de har ungefär 10 minuter på sig  innan de träffar marken.

Troels ropar på nödfrekvensen igen att den andra motorn också har stannat och att de är påväg ner.

Nu tar de på sig sina överlevnadsdräkter, och bakom sätena ligger all deras nödutrustning som t.ex livflotten och nödraketer.

Det kommer en ny radio som säger att trafikledningen nu vet om hur det står till, han frågar även vad Troels behöver, han säger bara att de ska skicka någon som kan rädda oss.

Nu har de kommit halvvägs ned när de är klara med dräkterna och utrustningen och ligger nu på 5 tusen fot alltså ungefär 1,5 km upp i luften.

Troels försöker en sista gång att starta motorerna, då går all ström från batteriet till det och han tömmer sitt batteri, nu kan han inte se fartmätaren på instrumentbrädan och den är väldigt viktig för att veta vilken hastighet de ligger i.

Men som tur är så är det månljus ute så han ser till så att han kan hålla vingarna på planet raka.

Troels svänger mot iskanten så att de har så kort väg som möjligt in till isen. De kraschar i vattnet, helt fantastiskt att de klarar sig oskadda. Planet och all räddningsutrustning går till botten och killarna kommer upp på ett isflak. Här får de stanna i nästan 24 timmar. Vid flera tillfällen hör de plan och helikoptrar men de är alldeles för långt bort för att upptäcka de.

Under tiden killarna är på isflaket får anhöriga hemma i sverige beskedet att planet har kraschat och att killarna troligtvis omkommit i kraschen.

Men efter många kalla timmar på isen ser de ett ljus långt bort, efter ett tag förstår de att det är en båt som närmar sig. Båten har en stark sökarlampa som lyser omkring, först höger sen vänster och efter ett tag så är lampan rakt mot Troels och Oliver. Och då förstår de att de är hittade.

Det visar sig vara en fiskebåt som hört deras nödrop i radion. Kaptenen valde att omedelbart avsluta fisket och bege sig till platsen. Efter att de kommit ombord på båten och fått på sig varma kläder så ringer de hem till Sverige och får prata med familjen. Och då rinner tårarna på alla t.o.m skepparen på fiskebåten.

Jag tycker att dokumentären har varit jättebra. Eftersom att det är Troels själv som berättar så förstår man från början att de ska överleva men den är fortfarande spännande.

Händelsen är vinklad på de sättet att huvudpersonen Troels berättar och då blir dokumentären mer intressant än om någon som inte var med om händelsen hade berättat. Jag tycker inte att det går att vinkla den på något annat sätt, eftersom han berättar själv om sina egna upplevelser om händelsen.

Om jag skulle få välja att en händelse blev en dokumentär så skulle det vara förra årets bussolycka i Sveg. Det finns så många frågor som man vill ha svar på.

 

Fredag den 13:de

Jag har precis vaknat av alarmet som ringer klockan 6 varje morgon. Jag ligger i sängen och tänker på hur trött jag är, sen somnar jag om och vaknade tio i åtta.

Jag har alltså tio minuter på mig att göra iordning mig för att sedan gå ner till Tindra, eftersom jag ska åka med henne till skolan idag.

När jag väl har kommit ner till Tindra helt flåsande av att jag sprungit hela vägen, så är bilen inte där. Jag ser ett tänt ljus i huset så jag går fram och knackar på. Jag brukar oftast höra stegen när någon är på väg till dörren för att öppna men jag hör inte det idag. Jag känner i dörrhandtaget och dörren var upplåst så jag går in.

Jag tänkte nämligen att Tindra skulle stå runt hörnet och skrämma mig. Jag ropar hej, men får inget svar. Hon kanske inte hörde mig tänkte jag, så jag går vidare ner för trappan till Tindras rum.

Hennes rum ligger i källaren det är läskigt och gå ner där helt ensam. I hennes rum ligger hennes vita lilla kattunge. Det plingar från min telefon som ligger uppe i hallen så jag rusar upp för trappan. När jag springer i trappan känns det som att det är någon som jagar mig så jag springer ännu snabbare. När jag väl har kommit upp för trappan går jag bort mot dörren och min väska. Dörren står vidöppen så jag blir jätterädd och tar min väska och springer ut till vägen.

Det är ett SMS från Tindra, hon skrev för 10 minuter sedan att hon redan har kommit till skolan. Vi börjar om 10 minuter och det tar ungefär 30 minuter om jag går i ett bra tempo, så jag inser ju direkt att det inte är någon bra lösning.

Jag går till Tindras cykelställ, och ska hoppa på hennes cykel men den är låst. Jag minns att hon har sagt ett hemligt ställe där hon brukar lägga sina nycklar. Men det ligger ingen där. Jag springer fort in i huset och ner till hennes rum, jag kollar runt och ser nycklarna på bänken längre in i rummet. Jag tar med mig dem och springer upp för trappan och ut till cykelstället.

Jag sätter in nyckeln i låset och låser upp. Nu tänkte jag på hur mycket otur jag har haft idag, så kom jag på att det kan bero på att det är fredag den 13, vilket är otursdagen.

Det tar ungefär en kvart att cykla så därför köttar jag uppför första backen. När jag kommit upp är jag helt slut. Det är så pass tidigt på morgonen och långt in på vintern så det är ganska mörkt ute. Jag stannar för att sätta på lampan på cykeln, men den var ju såklart sönder just idag.

Det sticker i fingrarna när jag åker ner för den långa branta backen, eftersom att det har varit minusgrader i natt. Så marken har frusit och det är inte många ute. När jag försöker bromsa så biter däcket inte i marken utan jag bara slirar. Jag kör i full fart och ser inte om det kommer någon bil efter svängen. Jag trycker in både handbromsen och fotbromsen men inget hjälper. Jag hoppas på det bästa och fortsätter nerför. Jag kollar upp och ser en stor lastbil i svängen. Bara den kör lite snabbare så det är fritt i svängen när jag kommer så ska det nog funka tänker jag. Som tur är så ska den inte uppför backen så jag kan köra i svängen utan att krocka in i lastbilen. Svängen var väldigt skarp men jag klarade den som tur var.

Nu är det bara en liten bit kvar till skolan men jag tror inte att jag kommer hinna ändå. Nu ser jag de två sista uppförsbackarna framför mig, jag är fortfarande trött från den förra backen men kör ändå riktigt fort uppför dessa två backarna. Nu ser jag skolan ungefär 200 meter framför mig. Vi började för 10 minuter sen så det är redan försent. Jag ställer cykeln i cykelstället och låser fast den. Det känns väldigt konstigt att gå från cykelstället och fram till skolan helt själv. När jag är framme vid trappan ser jag några från min klass som står vid skåpen så jag undrar vad de gör där. Vi började ju för ett antal minuter sen. Jag går uppför trappan och hör ännu mer människor från skåphallen. När jag kommer upp flåsande från trappan ser jag några av mina kompisar som sitter på bänken utanför klassrummet. De säger att lektionen är inställd och vi har 1 timma hål. Det blev trots allt bra och jag hann till nästa lektion som tur var. Fortsättningsvis kommer jag att sätta fler alarm så att jag inte försover mig igen, för det var ingen skön känsla att vara så stressad.

Det är bara lite cancer

Boken som jag har läst under dessa veckor heter “det är bara lite cancer”. Författaren som har skrivit boken heter Henrik Ekblom Ystén, han är journalist på fotbollsmagasinet Offside. Men har då också varit med och medverkat i denna boken.

Bokens huvudperson är Klas Ingesson. Klas främsta kännetecken som spelare var en oslagbar kämparglöd och en ständig tro på att allt var möjligt. Egenskaper som kom att sättas på prov när han åtta år efter karriärens slut diagnostiserades med kronisk benmärgscancer.

Boken handlar om Ingessons liv. När han var yngre så höll han på mycket med jakt och fotboll. Han växte upp i en liten stad som heter Ödeshög. Klas spelade mycket fotboll på fritiden. När han blev äldre så flyttade han till Göteborg och började i IFK göteborg. Under hans karriär som utlandsproffs spelade han fotboll i sju olika klubbar i fem olika länder.

Klas hade sett många tecken det senaste halvåret t.ex att han inte hängde med i hans frus Vickis tempo varken när de åkte skidor eller joggade, och massa andra varningssignaler. När han låg i sjukhussängen så grubblade han över hur han bara hade trängt undan allt som pekade på att kroppen mådde dåligt, och nu låg han här med en kronisk cancerdiagnos.

Han låg på Universitetssjukhuset i Linköping. Där hade hans pappa åkt in akut för sin första, andra och tredje hjärtinfarkt. Han hade själv hamnat här efter frontalkrocken med älgen strax innan VM i USA. Det var här Vicki med akut havandeskapsförgiftning hade fött Martin, deras ena son. Och det var här deras andra son David föddes, och i samband med födseln höll han och Vicki på att dö. Alla gångerna hade döden lurat runt hörnet. Men ingen visste hur det skulle bli denna gången.

Boken utspelar sig i dåtid. Det märker man genom att boken är en berättelse av Klas liv och hans karriär.

Boken var ganska lättläst eftersom den är såpass intressant hela vägen. Det tyckte jag eftersom den som berättar i boken gör det väldigt bra så att man förstår mycket och man kommer ganska fort in i boken. Min läsning har fungerat bra eftersom den var så intressant så man tappar inte intresset för boken. Boken var lätt att läsa och förstå eftersom att författaren använder ett vardagligt språk. Jag tycker boken är mer intressant än spännande eftersom man vet att det är en sann historia där huvudpersonen själv berättar.

Jag tycker boken var jättebra, så jag rekommenderar dig verkligen att läsa den.

Boken är en biografi dvs. att boken är en redogörelse för Klas Ingessons liv som Henrik Ekblom Ystén skrivit åt honom.

Jag tycker att boken riktas till alla. Den handlar dock mycket om fotboll och Klas karriär. Men jag rekommenderar dig att läsa boken oavsett om ni bryr er om fotboll och Klas Ingesson, för det räcker gott att ni bryr er om livet. Många är drabbade av cancer på något sätt t.ex om en nära vän eller släkting är drabbade av det.

Det är flera av Ingessons vänner och familj som berättar i boken. Det finns också fd. lagkamrater, tränare och Klas läkare som är med och berättar i boken.

Jag tycker att budskapet med boken är att man ska ta hand om sina nära och kära. Eftersom livet blir inte alltid som man tänkt sig så ta vara på det.

I början av boken var handlingen inte så känslosam. Eftersom då handlade den mycket om fotboll och hans karriär. Men senare i boken kom det in mer på hans liv och när han drabbades av diagnosen, då blev den däremot mer känslosam. När Klas berättar i boken att han får reda på av läkarna att han bara har några veckor kvar att leva var det jätte sorgligt tyckte jag. I slutet av boken berättade han dag för dag vad som hände, t.ex när han träffade sina vänner för sista gången.

Det som jag läste i boken kan jag jämföra med verkligheten eftersom det är en sann historia och Klas drabbades av cancer år 2009 och förlorar kampen hösten 2014. Min farmor fick cancerbeskedet sommaren 2012, hon och vi levde med sjukdomen i fyra år. Farmor dog hemma några dagar efter julafton förra året. Hennes sista önskan var att fira jul med familjen hemma, och så blev det.

Boken är trovärdig eftersom detta har hänt på riktigt. I februari 2014 tar författaren Henrik initiativet till att skriva boken tillsammans med Klas, ett projekt som pågick ända fram till klas död den 29 oktober samma år.

En heldag på Liseberg

I somras var jag, Kajsa, Emelia och Tilda på Liseberg. Vi kom dit vid 11 tiden så vi var nästan först i kön. När vi sen kom in i parken så gick vi direkt till Lisebergsbanan. Vi åkte nästan alla attraktioner förutom de små. Fast vi gick aldrig gasten, för Kajsa va för rädda för de!

Den attraktionen som vi åkte mest under dagen var Atmosfear. Den är väldigt rolig, fast sista gången vi åkte den så fick Emelia sitta själv på andra sidan eftersom det inte fanns plats för alla fyra på en sida. Men vi överlevde ändå som tur va!

När vi skulle käka lunch så var det så lång kö i nästan alla restauranger så vi käkade bara mackor, men det funkade ändå.

Vi åkte kolorado med några andra som vi inte känner, som tur va så blev bara dem blöta och vi fick nästan inget vatten på oss alls. Men däremot när vi åkte flumride så satt jag längst fram och Emelia bakom, vi blev jätte blöta då.

Vi käkade som vanligt en Ben o Jerry glass uppe vid Atmosfear och Helix, som vi alltid gör när vi är på Liseberg.

Vi hade expresspass på Helix, Balder och Flumeride. Och de är så bra att ha de för då kan man bara gå före hela kön!

Senare på dagen så spelade Kajsa såklart på ett chokladhjul, hon spelade med 20 kr och vann då en stor Marabou. Vi blev ju inte lite avundsjuka på henne.

Lite senare på kvällen så kom Kajsas mamma och hämtade oss, alla fyra var så trötta så vi somnade nästan när vi åkte hem.

Mindre läxa

Jag tycker att vi ska ha mindre läxor att ta med hem från skolan, eftersom då får vi mer fritid. Nu när vi är äldre så slutar vi mycket senare och har längre skoldagar än vi hade innan och då blir man mycket tröttare. Så man orkar inte engagera sig mer på att göra läxa.

Vi sitter ju mycket still i lektionssalarna i skolan och om vi ska göra massa läxa när vi kommer hem så sitter vi ännu mer still och får inte så mycket tid till att t.ex vara med kompisar eller träna. Forskningen har visat att vi sitter mycket mer still än vad ungdomar i våran ålder gjorde för några år sedan. Om man t.ex har ett stort prov att plugga till så kan det bli jobbigt om man ska göra läxa också eftersom vi har ungefär 3-4 läxor varje vecka. På fritiden så vill man ju hitta på saker så man får mer energi men det blir svårt om man ska göra sin läxa. Om man ska göra läxan när man kommer hem så måste hjärnan anstränga sig ännu mer och då blir man tröttare.

 

Om man har färre läxa eller ingen läxa alls så behöver man kanske göra den i skolan, men då kan man ju bara göra det på en speciell lektion. Så när man väl har slutat skolan för dagen så behöver man inte komma hem och känna att man måste göra massa läxa för då vill man vila, få mer energi och göra det fritiden är till för.

 

Lärarna vill att man ska ha läxa med sig hem för att repetera det man har jobbat om i skolan, men då kan man ju bara ta en annan lektion till att repetera. För det är ju bättre att göra all läxa i skolan när man väl är där.

 

För om vi hade gjort läxan i skolan så hade vi blivit vana med det och kanske jobbat hårdare i skolan då. Och om man jobbar bättre i skolan  så kan man kanske höja sig och få bättre betyg. Om man får bättre betyg så är det lättare att komma in på den gymnasielinjen som man vill.

 

En annan lösning är att de elever som känner att de vill ta med saker hem och öva på och repetera kan göra det och de andra eleverna som vill göra läxan i skolan får göra det i skolan.

Så jag tycker att vi ska få mindre läxa att ta med hem från skolan.

 

Ebba Svensson

 

Den vita bilen

Jag vaknar med ett ryck. Det hörs ljud från undervåningen som jag inte känner igen.

Jag sätter mig upp i sängen tyst och lyssnar. Det låter som viskningar. Jag går sakta fram till min dörr och öppnar den försiktigt. Nere i hallen ser jag bruna leriga fotspår på det vita stengolvet.

Väl borta vid fönstret ser jag en vit firmabil, utan registreringsskylt. Rädslan kommer och jag känner mig svettig, jag lägger handen på bröstet och känner att min puls har gått upp.

Mammas och Pappas sovrumsdörr står vidöppen och jag kikar in, de är inte där. I handen känner jag hur mobilen vibrerar av att jag får ett sms, de står ”God morgon, jag och pappa är ute och går”

Jag öppnar min storebrors dörr försiktigt och hör snarkningar av att han sover. Jag går fram till hans säng och väcker honom. Han undrar varför jag väcker honom och jag säger:

– Det hörs konstiga ljud ifrån undervåningen, mamma och pappa är inte hemma.

Vi går ut till trappan och tittar ner, jag hör svaga röster, vi tittar på varandra samtidigt som jag säger,

– Känner du igen språket?

Jag tar min bror i armen och vi går in till mitt rum.

Några få minuter senare hoppar jag till av rädsla när jag hör ytterdörren stängas. Vi springer ut till fönstret och ser den vita firmabilen åka iväg.

Vi går ner och tittar på undervåningen, de ser ut som de inte har tagit någonting. Jag tar upp hemtelefonen och ringer 112, berättar vad som har hänt. Samma stund som polisen parkerar på gården kommer mamma och pappa hem. De springer in och frågar vad som har hänt, jag berättar allt medans poliserna går runt och skriver i sina anteckningsblock. Poliserna säger:

– Vi har fått in andra anmälningar ifrån det här området.

– Men det är ingen fara för nu vet vi vilka de två personerna är, vi har andra kollegor som är ute och letar efter den vita bilen nu.

Veckan efter får vi reda på att de två männen är tagna. De visade sig att bilen var stulen i Malmö. Både bilen och de två männen har de nu kopplats till många inbrott.

 

Den nya skolan

Jag tycker att de ska börja bygga på den nya skolan!

De har vetat om att det har varit mögel i skolan länge men inte tagit något beslut att bygga en ny. Även om de har vetat att det har varit fuktskador i tio år och ena delen av skolan har varit stängd i fyra år. det är också dåligt att de berättade dagen innan skolan började att hela skolan måste stängas, de har haft ett helt sommarlov på sig, eller rättare sagt tio år.

Det är jobbigt att gå ifrån alla ställen när man har idrott i Kinnahallen, träsljöd på Strömskolan, syslöjd och bild i Wilma lokalen och musik i gamla postenhuset. Det funkar ju men det skulle varit mättre om alla elever och lärare varit samlade.

I den nya skolan tycker jag att det ska vara en större matsal eftersom fyrorna, femorna och sexorna ifrån Strömskolan också kommer och äter på Lyckeskolan. Jag tycker också att alla elever på skolan ska få varsin dator för det kan vara jobbigt om man ska dela på datorerna. Jag tycker att bygget ska vara klart om två år alltså 2018.