6 Låtar och 25 Minuters magi

“Before we burn each other up

Before we lose our minds

Before I’m not enough, for you

Baby I need some time

Before you break my heart

Oh before we need to talk

Before we even start something

I’m sorry I didn’t call”

Så lyder refrängen i Before som är en utav låtarna på Ulrik Munthers nya EP, Are You Alright?  På EPn märker man tydligt att han har svängt in sig på ett annat spår i jämförelse med hans senaste musik. Nu med mycket lugn och stora delar instrumentalt.

EPn innehåller 6 låtar. De är en känslostorm och varenda låt är som en berättelse. Det är lätt att bli berörd av de vackra texterna. Tillsammans med den mäktiga musiken och de fantastiska instrumenten skapas en otroligt fin och känslosam helhet. Det är svårt att inte bli berörd.

Låttitlarna

  • Frank Ocean
  • Daughter
  • I Don’t Wanna Talk Right Now
  • Say Goodbye
  • Before
  • Are You Alright?

Ulrik Munther har tidigare gett ut 3 album, Ulrik Munther, Rooftop och Allt jag ville säga. 20/4 släppte han sin första EP, Are you alright? Skillnaden på album och EP är att album har fler antal låtar, runt ett tiotal medans en EP innehåller lite färre. Hans två första album var på engelska, på tredje albumet ändrade han sig till svenska istället, men nu är han tillbaka med engelska låtar igen.

Ulrik var född 18 Februari 1994 i Kungsbacka och är idag 24 år gammal. Redan som 15 åring gjorde han succé i Lilla Melodifestivalen med låten En vanlig dag där han fick sig en seger. Därefter har han även deltagit i den vanliga Melodifestivalen två gånger och hamnade båda gångerna på en tredjeplats. Under sin karriär har han även medverkat som huvudroll i långfilmen Efterskalv och fick vidare där en nominering i Guldbaggen 2016 inom kategorin Bästa manliga skådespelare, men någon vinst blev det inte.

Är man ute efter partymusik så är det inte första bästa valet. Musiken är lugn och avslappnad. Passar perfekt om man vill lugna ner sig, ha något litet i bakgrunden eller bara behöver få andas ut.

Mycket av det han sjunger om kan jag på något sätt relatera till, även fast vi kanske inte menar precis samma sak. Jag gillar när man kan koppla ihop musik med verkligheten. Det är lite som att man låter musiken tala ut ens känslor åt en. Så är det i alla fall för mig, kanske bara är jag? Jag har personligen ett mycket stort intresse för musik och resonerar nästan kring varenda litet ord.

Jag tror det är lätt att tycka att EPn och låtarna är väldigt enformiga. Det är lite samma stuk på alla låtar. Jag själv tycker dock inte att det är något problem. Man får en klar och tydlig bild på hur hans musik har utvecklats och ser ut idag. Jag tycker det blev en röd tråd genom hela EPn. Något liknande har jag aldrig hört.

I det stora hela tycker jag att Ulrik har gjort en grymt jobb. På en skala mellan 1-5 skulle jag ge det en 4. För att nå upp till 5/5 skulle jag vilja ha något litet extra. Något som får en i chock, som man inte riktigt kan glömma. Men ett musikaliskt geni är han absolut ändå. Superbra jobbat Ulrik!

Elvira Ahlborg

Skolan på 50-talet tills nu

Skolan är ständigt ett aktuellt ämne. När ska man få betyg? Hur är skolmaten? Hur är själva undervisningen och har man tillräckligt med lärare? Jag har intervjuat Lena, 70 år och tagit redan på hur det kunde se ut förr i skolan. Lena har även jobbat som lärare i ungefär 40 år och har då verkligen fått se hur skolan utvecklats genom åren.

Vi slog oss ner vid köksbordet och jag började med att ställa lite personliga frågor, såsom hur hon själv trivdes i skolan och om hon såg sin skolgång som bra eller dålig. Jag la även till frågan om hon minns vad hon tyckte var bäst samt sämst med sin skola.

Lena berättar att hon tyckte om att gå i skolan, hon trivdes bra och hade bra vänner. Hon berättar att hon gick i skolan i Holsljunga vilket var en liten skola ute på landet. Det hon tyckte var bäst var just att det var en liten skola med små klasser. Hon tyckte även att hon hade en mycket bra ung lärare under hennes första år i skolan.

Då skolan var liten var klasserna i B form. Det innebär att två årskurser, som t.ex andra klass och tredje klass slog ihop sig och bildade en klass tillsammans istället för två separata. Det var mycket vanligt ute på landet. I första klass var det dock A form, alltså endast en årskurs.

Det blir tyst en stund och Lena funderar för fullt om vad som var värst med skolan. Efter ett tag säger hon att hon inte kan komma på något som hon tyckte var riktigt dåligt.

Förr så var det tillåtet att slå barnen i skolan om de inte skötte sig. Det är något som vi idag kan tycka låter helt vansinnigt. Jag frågade Lena om hon hade något minne av att bli slagen.

– Jag blev aldrig slagen. Jag skulle nog aldrig våga göra något bus. Alla i klassen satt tysta, ingen vågade störa.

Hennes sambo Rolf som också befinner sig i köket tillägger att Lena var en snäll flicka och vi alla tre flinar lite smått år hans kommentar.

Lena berättar att till skillnad från många andra skolor så behövde de inte ställa sig upp när de fick ordet och skulle säga något. De var dock mycket noggranna med handuppräckning.

Hur kunde en skoldag egentligen se ut? Var de längre eller kortare skoldagar i jämförelse med skolan idag? Jag bad henne att berätta lite om hur en skoldag kunde se ut.

-Vi började skolan med en psalm på morgonen.

Hon berättar kort att skolan på den tiden var väldigt kristen. Om hon inte mindes fel så bad de även en bordsbön före maten och fick bland annat en psalm i läxa.

En dag var runt 5-6 timmar lång. Ämnena de hade ifrån lågstadiet var svenska, matte, välskrivning, musik, kristendom, gymnastik och hembygdskunskap vilket motsvarar So och No.  Under senare år tillkom slöjd, historia, geografi, naturkunskap och teckning. På slöjden var det uppdelat så tjejerna endast hade syslöjd medans killarna endast hade träslöjd. Idrott hade de dock blandat med både tjejer och killar.

Skolmaten får mycket kritik i dagens samhälle, inte minst ifrån eleverna. Jag frågade Lena hur skolmaten var under hennes skolgång.

-Skolmat fick vi. Vi hade en ny matsal och även idrottshall. Mattanten var snål och man var tvungen att äta upp allt. Minns jag inte helt fel så tror jag lärarna fick lite bättre mat och satt vid ett eget bord.

Nu går det runt mycket snack om betygsättningen på medier och mellan våra politiker. För tillfället får man sina första betyg i årskurs 6 men det är mycket snack om ändra det så man får betyg i tidigare ålder. Under 50-talet fick man betyg redan i första klass. Betygen har ändrats flera gånger med åren. Lena förklarar hu betygen såg ut under hennes första skolår.

-Man kunde få stora A, lilla a, Ab, Ba, B och C. Utöver det fanns det även minus, plus och frågetecken.

Vi konstaterar att det låter krångligt och rätt oklart. Men går snabbt vidare i intervjun och tar istället upp raster.

 

Idag sitter man ofta i grupp men pratar inte så värst mycket på rasterna då man gärna kopplar ifrån och kollar på sin mobil istället. Förr när det inte fanns mobiler på samma sätt som det finns idag brukade man leka mer på rasterna får jag förklarat för mig.

-Vi hoppade rep, lekte med bollar, bytte bokmärken och små kort med filmstjärnor. Byggde kojor gjorde vi också.

Lena berättar att det fanns en skog precis bredvid skolan, där byggde de två kojor och var uppdelade i två lag. Det var väldigt skoj.

Det fanns inga rastvakter säger hon. Det var inte så bra då lärarna inte såg om någon blev dåligt behandlad. Vi kommer tillbaka lite till vårat första ämne och hon säger då att det värsta med skolan kanske var just det att lärarna inte upptäckte om det var någon som råkade illa till på rasterna.

 

Jobba som lärare

Under många år har Lena jobbat som lärare. År 1969 började hon med jobbet som lärare och slutade sedan 2012 när hon blev pensionär. Hon har dock blivit inkallad som vikarie ett flertal gånger och jobbat en hel del till efter det. Hon har fått vara med om många förändringar i skolan och fått se hur den utvecklats.

-Hur kommer det sig att du ville bli lärare? Du sa innan att du trivdes bra i skolan, var det just därför eller fanns det något annat som lockade dig till just det yrket? Frågar jag.

-Mina mamma ville bli lärare så jag antar att det var hon som drog in mig på det spåret.

Hon fortsätter och säger att det var runt gymnasietiden som tankarna började komma fram om att bli lärare. Hon berättar även att hon älskade barn och började då jobba som småskollärare.

Det har hänt mycket med skolan under åren. Både på gott och ont. En förändring som Lena inte var särskilt förtjust i var när det kom en ny läroplan vilket följde mycket dokumentation något som tog både tid och kraft. Eleverna skulle ha skriftliga omdömen två gånger per läsår.

-Den tiden och kraften skulle jag hellre velat lägga på planering till själva undervisningen, säger hon.

En annan sak som infördes var arbetsplatsförlagd planering som schemalades. Det innebar att man behövde jobba längre arbetsdagar. Innan kunde man gå hem när skolan var slut och jobba med planeringen hemma. Det kunde man alltså inte längre då de antagligen ville få lärarna att jobba mer gemensamt.  De ville skapa ett bättre samarbete mellan kollegorna.

Sedan ställer jag en stor fråga som får Lena att tänka över en lång stund. Jag frågar om hon tror skolan blivit bättre eller sämre under åren, jämfört med skolan då hon var ung. Efter en lång tids tänkande säger hon att hon tror att eleverna fick med sig bättre baskunskaper förr. De hade få ämnen och det var en mycket lugn arbetsro i klassrummen. Men självklart så har vissa saker blivit bättre på senare år också.

Vi börjar freebasa lite och kommer in på spåret med tekniken som kommit in som läromedel i skolan.

-Skolan måste hänga med i utvecklingen därför har tekniken tagit plats. Kan va på gott och ont. Kan leda till konflikt.

Efter en lång tid av sittande och diskuterande tar vi en fika paus och låter våra hjärnor vila en stund innan vi återigen slår oss ner och fortsätter med samtalet.

Det känns som att det är ofta att man får höra att skolan var hårdare förr och även att eleverna var mer lugna, tysta och skötte sig mycket bra. Lena påstår att hon har sett mest skillnad de sista 10-15 åren.

-Jag upplevde att antalet elever som var oroliga, utåtagerande, ovilliga och okoncentrerade ökade under de senaste åren. Det kan bero på min ålder, jag hade ju inte samma kraft. Jag tror det beror på samhället.

Vi kommer in djupt på samtalsämnet. Barn har inte samma kunskaper om hur man ska bete sig när de börjar skolan längre. Dels för all elektronik som kommit och som det kommer nytt av hela tiden. Det får barnen att hellre vilja hålla på med en surfplatta. Men även dels för att föräldrarna lite tänker att det är skolans och lärarnas ansvar att lära barnen om ett bra uppförande. Samhället vi lever i är en mycket stressig miljö. Det är nya intryck hela tiden vilket inte människohjärnan klarar av. Det är inte konstigt att barnen blir okoncentrerade så lätt om de är vana att alltid få nya intryck som de får i sina spel och så vidare.

Vi avbryter diskussionen innan vi kommer alldeles ifrån ämnet. Jag tackar Lena för hennes medverkan och vi säger hejdå.

Utøya

Utøya

Fredag 22 Juli 2011 skedde en fruktansvärd händelse på den norska ön Utöya, strax utanför huvudstaden Oslo. Det var ett terrordåd, något som det fredliga landet Norge inte alls kunde arna skulle ske. Gärningsmannen hette Anders Behring Breivik och var 32 år gammal. Tidigare samma dag som terrordådet var sprängde han även en hemmagjord bomb vid regeringen i centrala Oslo.

Anders satt hemma hos sin mamma framför datorn. Han skrev om sina planer och tog därefter bilder på sig själv när han poserade med sina mordvapen som polisen sedan skulle kunna använda sig av. Efter det körde han in till centrala Oslo i sin vita skåpbil. Det var mitt på eftermiddagen när han sprängde bomben vid regeringen. Direkt efter det körde han ut till Utöya, där ett politiskt sommarläger var i full gång.

Utöya är en liten ö, 500×300 meter. På ön befann sig drygt 560 personer, där av var nästan alla tonåringar och unga vuxna. Den yngsta som befann sig på ön var endast 13 år gammal.

I dokumentären får man höra några av de drabbade som var med på utöya under terrordådet. De berättar att de fick reda på att det hade varit skottlossning i Oslo och deras ledare hade då sagt att Utöya var de tryggaste stället de kunde vara vid.

Anders hade klätt ut sig till polis. Han gick i land på ön med målet att alla personer på ön skulle vara döda när han gav sig av igen. De han inte sköt skulle han skrämma ut i vattnet. Första dödsoffret var en lägervakt. Andra offret var husmorn. Efter det var det bara att fortsätta med mördandet. Personerna på ön sprang för sina liv och gömde sig överallt. Efter 10 minuter var 25 personer redan döda. De vapnen Anders använde sig av var en pistol och ett gevär.

Anders hade innan verkat vara en helt vanlig människa. Han hade ett intresse för basket och brukade även måla. Men under utredningen av brottet fick polisen reda på att han hade planerat terrordådet i flera år. Anders var fascism, vilket är en politisk ideologi. Kortfattat kan man säga att man har många dumma tankar om samhället och hur folket borde vara fördelade. Han tyckte att kvinnor skulle “veta sin plats” och att muslimer var en egen ras.

Skottlossningen fortsatte. Ön täcktes av blod och döda kroppar, tårar och panik. Ljudet av skotten hörde man konstant. Vissa gömde sig bland träden, vissa under stenar och vissa kastade sig i vattnet och försökte simma till fastlandet. Vatten var mycket djupt på sina ställen, ungefär 300 meter. Avståndet mellan Utöya och Oslo var runt 600-700 meter.

En halvtimma efter första larmsamtalet dök första polisen upp. Det hade det redan kommit helikoptrar med reportrar från olika tidningar. Även Anders hade ringt in till polisen. Han sa att han ville överlämna sig. Samtalet avbröts och Anders fortsatte sitt mördande.

När Anders var klar var det totalt 77 döda på ön. Över 100 personer var skadade. Man bekräftade även minst ett dödsfall från bomben vid regeringen. Den yngsta som miste sitt liv var 14 år.

Rättegången tog 10 veckor och slutligen fick Anders 21 år i fängelse, lagens hårdaste straff. Han ser sig idag som en hjälte och är mycket stolt över det han gjort.

Redaktören som gjort dokumentären har intervjuat personer som var med på ön. Några av de som man fick lyssna på var Ali, Marte och Lovisa. De berättade om deras tankar och hur de gjorde för att hålla sig i liv under skottlossningen. Man får även höra en annan person som pratar mer om fakta och vad som hände i helhet.

Egna tankar

Jag tycker dokumentären var mycket spännande. Den var väldigt intressant så man satt verkligen koncentrerad när man lyssnade på den. Till varje sak de sa så fick man upp tusentals tankar och frågor. De berättade verkligen i detalj vilket gjorde att det hela kändes väldigt verkligt. Det var även mycket intressant att få lyssna på några av de personerna som faktiskt var med i själva händelsen. De pratade mer om känslor och specifika situationer de hamnade i vilket ledde till att man själv kände olika känslor och kunde fördjupa sig mer i dokumentären och händelsen. Man fick upp bilder i huvudet, vilket kanske inte var så jätte mysigt då det var en väldigt hemsk händelse. Men det jag menar är helt enkelt att med hjälpa av de olika vinklar man fick och de detaljerade beskrivningarna så fick man en mycket klar bild av det hela.

Ett annat perspektiv som skulle vara intressant skulle vara polisens. De hade det antagligen otroligt stressigt. Självklart är det inte heller jättekul att få ett samtal om att det är en man som skjuter ihjäl ungdomar, men det gäller ändå att hålla sig lugn. Kanske var det någon polis som kände någon ute på ön? Då blir det extra svårt att vara lugn.

Att få höra ur gärningsmannens perspektiv skulle också vara intressant. Jag tycker inte det finns en enda vettig anledning till det han gjorde så det skulle vara intressant, eller kanske bara jobbigt att få lyssna på hans anledningar till dådet. Hur han kände i stunden då han såg helt oskyldiga ungdomar falla ner döda på marken på grund av ett skott han just skjutit iväg. Att han såg sig själv som en hjälte efter detta är helt ofattbart. Man blir verkligen äcklad av det. Av honom.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag skulle vilja dokumentera om. Jag är väldigt rädd av mig och är nog alldeles för nära mina känslor för att kunna dokumentera om någon sån här hemsk händelse. Jag skulle troligtvis börja storgråta, så något lite mildare får det nog bli. Jag har ett stort intresse för musik. Det finns många intressanta artister ute i världen. Kanske skulle jag intervjua någon av mina favorit artister.

Jag skulle även vilja dokumentera om något fattigt land. Det kanske låter hemskt men jag har länge drömt att få åka till något riktigt fattigt land och se hur de har det. Jag tror man skulle få en annan syn av livet om man hade sett hur folk kan ha det. Oftast jämför vi människor oss själva med folk som har det bättre än oss, vilket leder till att vi alltid är missnöjda. Det kan jag erkänna att jag själv gör i alla fall. Det skulle därför vara intressant att få åka till andra sidan jorden och få testa på livet där. Så om jag på något sätt skulle kunna lyfta upp det och visa den rikare delen av världen hur bra vi faktiskt har det här så skulle det vara riktigt kul. Då kanske vi skulle kunna hjälpa till på ett bra sätt också. Så jag skulle alltså valt att göra en dokumentär om musik eller fattigdom, gärna båda två!

Springer för livet, men står ändå still

Klockan hade nyss slått över midnatt. Vi hade precis bäddat ner oss på våra madrasser som låg utspridda här och var på golvet. Det hade varit en kul kväll tillsammans med mina polare och nu var det dags att sova. Jag och tre kompisar hade fått hänga med Gabbe och hans familj ut till deras sommarstuga. Dante, en av de tre kompisarna, sträckte sig för att släcka lampan, så rummet nu blev kolsvart. Tusan också, tänkte jag och kramade hårt om mitt täcke. Det var det här jag var rädd för. Kunde dem inte bara glömma av att släcka lampan? Låta den vara tänd? Jag är inte direkt mörkrädd, men jag är riktigt rädd för vad som kan vara i mörkret, mer eller mindre livrädd. Jag kände hur mina kompisar började somna, en efter en. Själv låg jag med vidöppna ögon, rullandes med huvudet från sida till sida för att konstant kontrollera att det inte kommer något slags monster. Kanske skulle monstret ha stora, spetsiga huggtänder som den kan bita i min hals med så blodet bara sprutar åt alla håll. Eller kanske långa vassa naglar, precis som 10 livsfarliga knivar, som han river mig med så jag får stora, röda märken. Jag tog ett ännu hårdare grepp om mitt täcke, försökte stänga ögonlocken för att somna men öppnade genast upp dom igen. Kanske skulle jag bara hålla mig vaken?

Jag kisade med ögonen i ett försök att se någonting, men allt jag kunde se var silhuetter av den stora byrån och den gamla trästolen i ena hörnet av rummet. Jag kunde alltså inte se nåt monster, men det gjorde mig bara ännu räddare, han kan vara exakt var som helst.

Med en nu lite småsvettig panna, djupa, tunga och få andetag låg jag med näsan upp mot taket. Kom igen nu, lyckas somna tänkte jag. Men i samma veva så hörde jag ett stort högt krasch. Fönstret i rummet gick sönder i tusen bitar. Skit, monstret är här. Det var allt jag hann tänka innan jag i ren panik hoppade upp från min madrass, la en sista blick över mina vänner som konstigt nog fortfarande låg sovande, men nu fulla med glas, rinnande blod och äckliga sår. Jag sprang ner för trappan i stugan, jag tror jag hörde någon efter mig, men var alldeles för skraj för att vända mig om och kolla, istället öppnade jag ytterdörren och sprang ut till den lilla grusvägen som låg precis utanför stugan.

De glesa och halvtrasiga gatulamporna var allt jag hade som lyste upp min väg. Med andan uppe i halsen flåsade jag samtidigt som jag sprang allt jag kunde. Precis som jag trodde så var han efter mig. Monstret. Han var stor, nästan som ett helt hus. Hans tänder var lika vassa som jag hade föreställt mig, om inte ännu vassare. Några knivar till naglar hade han inte dock. Faktum med att han inte hade några händer överhuvudtaget. Men från hans överkropp stack inte bara ett huvud upp, utan två. Vilket innebar dubbelt så många livsfarliga tänder.

Jag undrade hur mina kompisar inte kunde ha vaknat. Kanske hade monstret redan dödat dom, eller dragit ut deras själar så det bara var ett par bara livlösa kroppar. Jag hann inte tänka mer på det då jag plötsligt snubblade över en sten, jag tappade helt balansen och föll rätt ner på den grusiga lilla vägen. Jag hade sett sådana här scener flera gånger i film, att man springer på liv eller död, snubblar och ramlar. Jag brukade alltid fnysa och komma med en småkaxig kommentar om att man är helt dum i huvudet om man ramlar i en sådan situation. Men nu låg jag där på marken med skrapsår över hela knäna och ena armen. Jag såg hur monstret kom närmre och närmre.

Men inte en chans att jag, Helmer Sören Eriksson, ska ge upp nu. Jag var snabbt uppe på fötter igen och fortsatte min flykt ifrån det kusligt stora monstret, som nu hade kommit riktigt, riktigt nära efter min vistelse nere på marken. Jag sprang och sprang. Det var bara några få meters avstånd mellan oss nu. Jag kollade bak varannan millisekund. Varför kom han plötsligt så nära? Då märkte jag det. Jag kom inte längre framåt. Mina fötter och ben jobbade allt dom kunde men jag sprang bara på stället, jag kommer ingen vart.  Det var som att springa i en rulltrappa åt motsatta håll. Meningslöst. Jag kunde nu känna monstrets hetsiga andetag i nacken och det dröjde inte länge till han fick tag i min axel. Jag stängde hårt igen ögonlocken och skrek, allt jag kunde. Men inget hördes. Försiktigt och långsamt öppnade jag smått upp ögonen. Vart var monstret? Han var inte där, och likaså inte jag heller. Jag satt i en bil. Gabbes bil. Bakom ratten satt Gabbes morsa, Åsa, och bredvid satt Gabbes lillasyrra Lotta. I baksätet satt jag, Gabbe och Julius trångt ihopklämda med lite väskor här och var.

– Vakna för tusan!

Hörde jag Gabbe säga och skakade mig med sin hand på min axel. Han vände sig därefter med en blick i syfte av att få någon slags bekräftelse av Julius, och precis som han ville så la Julius till ett slags retligt fnys ljud. Åsa gav Gabbe en sträng blick men kollade snabbt ut på vägen igen. Jag gnuggade i mina trötta ögon och kollade ut genom bilrutan. Vi körde förbi en skylt, Gruvsby 12 kilometer, stod det. Jag visste precis vad det var för ställe. Det är där stugan ligger. Vi har alltså aldrig kommit dit. Hela dagen har varit en dröm. Jag tog ett djupt andetag och Åsa svängde in på en liten grusväg. Jag kunde inte låta bli att ge den lilla vägen en allvarlig min. Men denna gången åkte vi i alla fall framåt, vi var på rätt rulltrappa och inte på den åt motsatta håll. Bakom träden som omringade grusvägen kunde man se hur solen sken. Det här skulle bli en bra dag. En bra dag utan monster.

Elvira 8:1

 

Dags att vakna upp till verkligheten…

 

Jag har läst boken Ligger Sverige i Iran. Det är en mycket känslosam och tankeväckande bok som är skriven av David Mohseni. David Mohseni, eller som han heter i sitt hemland, Dawod, berättar i boken om en sann händelse från sitt liv då han under fyra år flyr från sitt hemland Afghanistan. Det är en lång och händelserik flykt med både glada och hemska händelser. Men kanske främst hemska…

Det hela började med att David en natt vaknade upp då hans hus exploderade under kriget i Afghanistan. Tillsammans med sin äldre bror Ali skyndade han sig ut ur det nu förstörda huset. De två bröderna sprang för sina liv, det var skottlossning både framför och bakom dom och de kunde knappt se vart de satte fötterna. David blev trött och de stannade för att kort få återhämta sig. Då hörde de ett par röster. Det visade sig vara två andra pojkar som också var på flykt. De var äldre än David, kanske ungefär i Alis ålder. De två killarna hette Mosse och Qasim och blev senare i boken också två väldigt viktiga roller. De fyra pojkarna gömde sig och Ali beslöt sig för att ta sig mod till att gå ner till stan och leta efter ett bättre ställe att stanna vid. Det dröjde för länge och David, Mosse och Qasim började sin långa flykt till ett bättre ställe, utan Ali.

 

I boken får man alltså läsa om 10 åriga David och om hans flykt från Afghanistan till Sverige. Han träffar nya människor, besöker nya platser och kulturer och får upptäcka många olika livsstilar. Under Davids flykt så passerar han många olika städer och länder vilket gör att det är många olika miljöer under bokens gång. Men man skulle kunna säga att under alla dessa fyra år är det en rätt så jobbig miljö med mycket otrevliga ställen och framför allt mycket oklara.  Han vet inte vart han ska sova under nätterna, eller vart han ska gå på dagarna.

Boken utspelas för inte så längesen, det kan man klart och tydligt förstå då det till exempel är många personer som har mobiltelefoner, även i de lite fattigare länderna. Deras språk är också mycket modernt, mer eller mindre precis likadant som idag. Om man läser på bokens första sida så kan man även se att boken släpptes 2017, alltså i år.

Jag har svårt att peka ut en speciell del ur boken som jag tyckte var extra bra eller viktig, alla händelser har liksom sin plats och sin betydelse för historien. För att få hela helheten så tycker jag att alla delar var väldigt viktiga. Sedan fanns det ju absolut de händelser som kanske gjorde en lite extra berörd, men det är ingen speciell del som jag kommer på just nu, hela boken var för mig en rätt så stor “wow” upplevelse. Varför jag tycker det här är nog för att det alltid var nåt på gång. Varje mening skapade hundra olika tankar. Det är en bok som är väldigt bra att fundera kring och ens tankar kan leda hur långt bort från ämnet som helst. Det är rätt häftigt.Det var mycket känslor inblandat också. Ena sekunden satt jag nästan och grät och andra sekunden satt jag och log som en galning! Haha. Verkligen som en känslostorm!

Jag läser nästintill aldrig böcker om vi inte har någon slags skoluppgift som gör att jag måste. Men jag märker att varje gång vi gör något sådant här så skriver jag alltid att jag tycker boken har varit grym, och det är absolut inget undantag nu. Jag tycker boken har varit riktigt bra. Jag är en person som gillar att tänka och fundera, ha åsikter och bygga upp en egen syn på saker och ting och den här boken har då verkligen varit rätt för mig. Hela boken är som tusen frågor. Varenda liten mening går att fundera kring. Den blev aldrig tråkig heller då det alltid var någonting på gång. Detta gjorde också så att min läsning har gått mycket bra, det var aldrig trögt att ta fram boken och börja läsa. Dessutom så är den väldigt lättläst också.

Jag skulle rekommendera den här boken till alla. Ung till gammal, tjej till kille, kanske speciellt till folk som har det rätt så bra, som jag. Vi alla skulle behöva få en bättre syn på hur våra medmänniskor kan ha det. När man läser boken så är det nästan som att man får ett slag eller liksom vaknar upp till verkligheten. Självklart vet jag att vi har det bra här i Sverige, men när jag läste boken så blev jag ändå nästan chockad av hur bra vi faktiskt har det. Jag tycker det är viktigt att folk får en bättre förståelse om hur lyckligt lottade de är så man sedan kan lägga en större kraft till att vara glad för det man har istället för att slösa sin energi och tänka negativt på det man inte har. Bara att ha tak över huvudet eller en sovplats är en sak som vissa personer skulle gråta för att få. För mig, och flera miljoner människor är det en självklarhet att ha. Är man likadan som jag, som gillar att fundera, så är det inte ens en fråga om man borde läsa boken, det är bara att göra!

Så som jag ser på det hela är budskapet dels att man inte ska ge upp och dels att man ska hjälpa sina medmänniskor. Dock så tror jag att varje människa lite skapar sitt egna budskap. Kanske ser någon annan att boken uttrycker mer om religion, om att gå från barn till vuxen eller att livet inte är perfekt. Vad vet jag? Olika människor har olika funderingar som skapar olika slutsatser. Min slutsats är då främst att inte ge upp. Det tycker jag denna boken visar tydligt då David under fyra år kämpar för sitt liv och sin framtid utan att ge upp. Och ser man på, han klarade det ju faktiskt!

Jag vet inte om det kanske är uppenbart att man skriver i “jag-form” när man skriver en sann berättelse från sitt liv, men det var i alla fall en sak jag tänkte på. Då det var skrivet i just “jag-form” så drogs man in i boken ännu lite mer och det kändes nästan som att det var jag som var med om detta galna äventyret. Det var riktigt häftigt och får mycket pluspoäng från mig!

– Är boken trovärdig?

Ja, eller nej, eller jo kanske, visst. Den här frågan är otroligt svår att svara på. Självklart, det är ju en sann berättelse, men det är ofattbart att sådant här faktiskt händer! Här sitter jag i mitt rum liksom, tycker lite små synd om mig själv då jag är tvungen att plugga på en Lördag, men där, på andra sidan jorden ungefär, där sitter det barn bakom stenar som gömmer sig från att bli skjutna och bombade av stora stridsflygplan. Eller barn som sitter ensamma ute på främmande gator som inte fått i sig en vattendroppe på flera dygn. Det är obeskrivligt hur orättvis våran värld är. Det är bara helt sjukt. Det är då när man kommer på det här som man inser att man verkligen ska njuta av sitt liv, för man har det rätt så bra trots allt. I alla fall jag. Jag har vänner, familj, mat, hus, utbildning, jag har dessutom massa prylar som mobiler, massa kläder och datorer.

Jag är världsmästare i att se saker på det negativa sättet och jag vet att det är många människor som är likadana, det är en sak som jag verkligen ska försöka ändra på. För trots att jag måste plugga på en Lördag så har jag det ju faktiskt rätt så bra här i Sverige. Väldigt bra till och med!

 

 

 

 

 

 

Fortsätt läsa ”Dags att vakna upp till verkligheten…”

Inte bara ett fjäll

I somras åkte jag tillsammans med min familj upp till Vemdalen i Jämtland. Där var vi i en vecka och vandrade i fjällen. Det kan låta tråkigt för många, men för mig så är det den absolut bästa terapin någonsin. Jag mår aldrig så bra som jag gör när jag är i fjällen, även om jag så skulle åka till någon paradisö ute i medelhavet så skulle jag ändå längta efter fjällen uppåt i norr.

Jag åker till fjällen minst två gånger om året. Vid sportlovet, på sommarlovet och ibland någon gång på hösten också. Det har jag gjort ända sedan jag var liten. Faktum är att jag och min pappa ska åka till Sälen om en vecka, vi kommer dock bara ha möjlighet att vandra i två dagar, men det är det värt.

Jag föredrar att åka så pass långt upp så man kan möta på massa renar, då renar för mig är som ett slags tecken för just fjällen vilket ger mig en glad och avkopplande känsla. Därför har det även blivit mitt favorit djur. Jag tror aldrig jag kommer glömma då vi var i fjällen för några år sedan i Idre. Då en dag när vi var uppe på fjället gick vi upp för en liten kulle och bakom kullen stod det säkert minst 50 renar. Vi hade alltså kommit fram till mitten av en enorm flock med mängder av renar. Det låter inte så speciellt när man bara skriver om det, men det var riktigt häftigt att se faktiskt! Försök föreställa dig mycket av något du gillar, som att du mötte på 100 chokladkakor eller 100 tv spel. Haha, det kanske var en konstig jämförelse, men det jag menar är helt enkelt att det var en rolig händelse! Vi gjorde även en fin utflykt i Grövelsjön. Då vandrade vi bredvid en sjö ena vägen, och åkte sedan med båt över sjön på vägen tillbaka. Det var väldigt fint att åka emellan alla stora fjäll.

Det ska bli riktigt skönt att få vandra igen. Att få komma bort ifrån all skolstress, sluta behöva tänka på hur man ser ut eller vad man gör. När du står uppe på kalfjället så är det som att du är helt ensam. Ingen kan döma dig för nåt. Inget står i din väg. Bara slappna av, kolla över alla stora, höga berg och fjäll och bara andas ut allting som på nåt sätt tynger. Känslan av att bara få höra den svaga vinden, känna solen stråla mot din rygg och bara få kolla ut över den vackra norrländska naturen, det är då jag mår som absolut bäst, utan tvekan.

I en värld av ideal

Vi lever i en värld av ideal. Vad vi än gör så blir vi på något sätt dömda och stämplade. Idealen har funnits i flera 100 år, om inte mer och de har ändrats mycket genom tiderna. Men jag kan utan tvekan säga att idealen aldrig varit större och påverkat oss så pass mycket som dem gör idag. Med alla dessa sociala medier, vår modebransch och all slags reklam vi möter på dagligen så får vi en klar bild på hur vi ska se ut. En bild som är tätt intill omöjlig att helt fullfölja. Man kan alltså mer eller mindre säga att det är omöjligt att bli rätt, enligt idealen, men det är ändå någonting vid strävar mot.

Men vad är bakgrunden till idealen? Vad är det som har byggt upp dem?

Svaret på det är vi människor. Det är vi  som ligger bakom allt. Det är vi som är skyldiga till all reklam som görs. Det är vi som endast tar in personer som följer kroppsidealen vi har och inte nog med det så redigerar vi dom sedan också, så de blir som idealen skulle kalla det “perfekta”.

Hur många gånger har du sett reklam för en klädbutik?                                                   Rätt så många.                                                                                                                  Hur många gånger har modellen i reklamen varit stor, haft stubb på benen och varit osminkad? Aldrig, och det är endast för att idealen säger att det är fel.

Vi människor är otroligt bra på att snacka. Vi säger att alla är lika mycket värda, att alla är perfekta på sitt eget vis, men det är långt ifrån det samhället visar. Det vi människor behöver är att våga sluta följa efter alla ideal. Visa att vi alla är olika och inte bara säga det. Göra en förändring, inte bara planera en.

Jag kräver en förändring nu. Det här är ett extremt stort problem som vi möter på dagligen. Ett problem som tynger för så otroligt många folk, hela världen runt.

Jag tycker att man ska börja våga mixa mer. Istället för att ha åtta snarlika antagligen smala, ljusa, sminkade tjejer i reklamen, blanda! Våga strunta i idealen. Våga ta med någon som är några centimeter längre. Våga ta med någon som har större lår. Våga ta med någon som har lite oljig hy. Våga ta med någon som har mörk hud.

Jag tror att responsen från folket kommer vara till 100% positivt om reklamerna och modebranschen ändrades och började mixa mer, vad tror du?

 

 

 

/Elvira

Hennes bara fötter

Jag vaknade med ett ryck. Det hördes ljud från undervåningen som jag inte kände igen. Jag satte mig upp i min sjukhussäng, och kollade runt i det kalla tomma rummet. Då hörde jag det mystiska ljudet igen… och igen. Mitt långa blonda hår strök sig mot mina bara axlar ner mot ryggen, när jag vände mig om mot dörren. Den var öppen. Konstigt. I samma stund kände jag en kall vindpust i nacken. Jag vände mig om med ett ryck, även fast jag kanske inte riktigt ville det. Det var ingen där. Fönsterna var stänga så det kan omöjligt vara blåsten, dessutom så var det alldeles vindstilla ute. Det var då jag hörde en svag men ändå kraftfull röst säga ”Moa” Rösten lät frågande. Jag kollade panikartat runt i sjukhusrummet. Jag var i chock, vem var det som pratade och hur kunde den mitt namn? Då såg jag henne. Hon stod vid dörren men kom sakta närmre och närmre sängen. Hon hade långt mörkt hår och en sliten smutsig vit trasa som klänning. Hennes bara, likvita ben ledde henne framåt, och helt plötsligt var hennes iskalla hand på min kind. Hon började mumla nånting. Jag kunde inte höra vad hon sa. Men då och då sa hon till mig att inte vara orolig. Jag vågade inte säga emot, så jag löd henne. Vad hade jag att förlora liksom? Efter ett tag tog hon bort den kalla handen från min kind, kollade mig djupt i ögonen och ryckte tag i min högra hand. För en kort sekund så trodde jag att mitt hjärta stannade, men det visade sig att hon bara ville hälsa.

– Stephanie. Sa hon och skakade på hela min arm.

Till en början vågade jag inte svara, så Stephanie fick lov att svara sig själv.

– Det är du som är Moa va?

Det var så allting började. Nu är det sju veckor senare och jag är kvar på sjukhuset. Ärligt talat så tror jag att jag aldrig kommer få åka här ifrån. Jag har bott här sedan jag var sju år och innan dess var jag ofta här på kontroller och annat. Nu är jag 14.

Dörren till mitt rum öppnades. Det var Veronica. Veronica är en ljushårig, glad, liten dam som jobbar med maten här på sjukhuset. Hon har ett hjärta av guld och har blivit lite som en extra mamma för mig.

– Är du vaken? Sa hon glatt och fnittrade lite.

– Ja! Och jag är helt utsvulten, vad har du för gott att bjuda på idag? Svarade jag med ett flin och la min ena hand på magen.

– Din favorit, lasagne!

Veronica lämnade vagnen med mat och gick ut igen. Det dröjde inte många sekunder innan Stephanie kom gående in i rummet efter att Veronica hade lämnat det.

Nu kanske ni läsare är helt förvirrade, eftersom att jag var helt livrädd för Stephanie för bara några veckor sedan, men så är det inte. I nuläget så är jag och Veronica vänner, riktigt bra vänner faktiskt. Hon har vart här och hälsat på mig varje dag sedan vi för första gången träffades här för sju veckor sedan. Man kan nästan säga vi har blivit bästa vänner.

– Hej! sa jag glatt.

– Hejsan

Jag såg på henne att det var nånting som var fel, nånting som tyngde henne. Vi hade inte känt varandra särskilt länge men jag kunde redan nu läsa av henne om nånting var fel genom att kolla på hennes kroppsspråk. Jag frågade om nånting hade hänt, samtidigt som jag lastade in en rejäl bit lasagne.

– Jag hade en dröm. Började hon med att säga. Den handlade om oss, eller… mest om dig faktiskt. Sa Stephanie och kollade sakta ner i golvet.

– Okej vad gjorde vi då? Svarade jag med ett stort, brett, kladdigt leende.

Stephanie svarade inte. Det blev alldeles tyst i rummet. Det ända man kunde höra var den halvtrasiga taklampan. Men helt plötsligt började hon prata igen, hon svarade dock inte på min fråga. Hon ställde i stället en fråga till mig, en fråga som jag nästan väntat på att hon skulle ställa.

– Varför är du här? Varför är du sjuk? Vad är det för fel på dig? Hon såg rädd ut när hon sa det.

Jag ställde undan min mat och kollade på henne. ”Vad är det för fel på mig.” Vad skulle man svara på det? Tänkte jag. Frågan upprepades i tanken, jag var tvungen att komma på ett svar.

– Det är inget fel på mig. Började jag tveksamt. Jag började tänka igen. Om det nu inte var något fel på mig, varför är jag då här? Varför har jag tillbringat halva mitt liv på sjukhus? SJUKhus. Jag fastnade i mina tankar, men Stephanie skakade liv på mig igen.

– Vad gör du här då? Upprepade hon.

– Jag har en sjukdom, och ett antal diagnoser…och en hel del symtom.

Jag började berätta om allting. Om min barndom, om min sjukdom. Om de elaka barnen som retade mig på förskolan, om den gången då jag svimmade på skolgården, om den gången alla barnen låste in mig på skoltoaletten. Vi satt där tillsammans en lång stund. Tiden gick och solen gick ner, tillslut blev det alldeles mörkt utanför.

– Kommer du bli frisk? Frågade Stephanie.

Jag ville svara ja, men jag visste att det bara var en lögn.

– Antagligen inte. Mitt liv var menat att bli så här. Jag fick inget val. Jag föddes sjuk och kommer dö sjuk. Det är orättvist, men det finns inget att göra åt det. Sånt är livet.

– Mitt liv var inte så! avbröt hon mig. Jag hade en trygg och kärleksfull familj, många vänliga vänner, allt var perfekt, tills dagen då allt förstördes…

– Vad hände? Viskade jag fram.

– Jag drunknade.

Ännu en gång så blev det alldeles tyst i rummet.

– Men du, varför dör du inte? Sa Stephanie

– Jag vet faktiskt inte. Sa jag och försökte min bästa för att få fram ett leende.

– Jag bör nog gå nu, sa hon tyst och reste sig upp från trästolen hon satt på.

Eftermiddagen och kvällen hade runnit iväg och det var dags för mig att sova. Men det gick verkligen inte. Varje gång jag slöt mina ögonlock såg jag massa läskiga monster och varelser komma fram framför mig. Jag vaknade med andan i halsen flera gånger. Det var inte direkt något nytt för mig att drömma mardrömmar, det gör jag ofta. Men det var nånting som var annorlunda den här natten. Jag kunde inte släppa det samtalet som jag hade haft med Stephanie tidigare idag. Frågorna som hon hade ställt satt fortfarande kvar i bakhuvudet. ”Vad är det för fel på dig?” ”Varför dör du inte?” Man kan väl inte bara dö? tänkte jag. Men kanske så var det ett tecken? Världen kanske inte vill ha mig här? Jag var helt enkelt inte menad att finnas. Jag satte mig upp i mörkret och kollade på klockan, 03.28. Jag öppnade det översta facket på mitt nattduksbord som stod tätt intill min säng. Där låg alla mina mediciner och tabletter i en fin och prydlig ordning. Jag tog fram några olika tabletter och kollade fundersamt på dem. Jag tog ett djupt andetag och kastade till sist in hela högen i munnen. Allt var över.

Morgen där på vart helt galen. Det var läkare och sjuksköterskor överallt. Stephanie förstod snabbt att nånting var fel, och hon förstod exakt vad det var. Med hennes vitbleka skinn gled hon ner med ryggen mot en vägg. Hennes bara fötter och ben följde med längs det kalla, glansiga sjukhus golvet och från hennes högra öga rann det ner en tår. Hon var borta.

 

/Elvira

 

 

Systembolaget ska bort!

Varje dag går jag och hundratals andra elever förbi systembolaget, på väg till och från skolan. Affären som är fylld med alkohol lockar dit många luriga, påverkade och onyktra människor, vilket gör ungdomarna oroliga och skrämda.  Vissa personer går omvägar för att få slippa gå förbi systembolaget, med rädslan att bli skadad eller påhoppad.  En påverkad person kan inte kontrollera sig och kan gör otroligt hemska saker utan varken vilja eller mening. Och då är det oftast inte bara den fulla personen som blir drabbad, det är sker ofta att en helt oskyldig person blir skadad antingen fysiskt eller psykiskt , oftast kvinnor. Allt detta sker på grund av alkoholen.

Flera gånger om året står det polisbilar utanför systembolaget och man blir mindre och mindre förvånad för varje gång, och detta sker på dagstid!

Jag tycker att man bör flytta systemet till ett ställe som ligger mindre centralt. Då skulle vi elever slippa att gå runt med den oron, rädslan och dem fruktansvärda tankarna om vad som kan hända.

/Elvira Ahlborg