En enastående film

Stephen Hawking var en utav våra mest kända och framgångsrika fysiker någonsin. Vägen till succe är dock inte alltid så enkel som man kan tro. Vid bara 21 års ålder fick han en livsförändrande sjukdom, ALS. Sjukdomen gjorde att hans muskler sakta skulle sluta fungera, till den punkten då han inte längre kunde prata. Hur skulle Stephen då fortsätta jaga hans dröm och bevisa sina teorier? Hur skulle det gå för honom och hans nya kärlek Jane? Skulle sjukdomen sätta stopp för allt, eller skulle han fortsätta kämpa? Denna prisbelönta filmen ger oss en uppfattning om hur Stephens liv såg ut, och ger oss bevis på att livet inte alltid går som planerat.

“The theory of everything” ger oss en inblick i livet av vår tids mest berömda fysiker, Stephen Hawking. Stephens berättelse började under hans tid som en av de bästa eleverna på Oxford University. Här imponerade Stephen på lärarna gång på gång. Stephen levde ett toppenliv tillsammans med hans vänner, de festade, cyklade, pluggade och festade ytterligare lite till. Men hans liv skulle bli ännu lite bättre när han träffade Jane. De två träffades på en fest, och efter det var de oskiljbara. I filmen får man se hur gnistan mellan de två studenterna växte till en flamma. Men man brukar säga att livet är som en berg-och dalbana, och detta stämde i Stephens fall. Stephen var på toppen av höjden, men sedan gick det brant nedåt. I mitten av denna romans fick Stephen livsförändrande nyheter, han fick diagnosen ALS. Doktorn förklarade att hans muskler skulle sluta fungera och att han efter ett tag varken skulle kunna äta eller prata. Doktorn gav han två år till att leva. Genom denna svåra tiden och trots Stephens sjukdom bestämde Jane att Stephen var den rätta. De två bestämde sig för att kämpa genom sjukdomen tillsammans. All tid de hade tillsammans var dyrbar, och efter ett tag fann de sig gifta med tre barn. Trots Stephens svåra tillstånd fortsatte han utveckla sina teorier om tidens början. Även om de flesta tvivlade på Stephen fortsatte han kämpa, och till allas förvåning lyckades han bevisa sina teorier. Hans teorier blev en stor succe och Stephen blev känd världen över. Men då hans kropp blev svagare var han tvungen att kämpa mer och mer. Stephen var inte den enda som hade det tufft, Jane hade det kämpigt som dag in och dag ut var tvungen att ta hand om Stephen. Snart tog Stephens sjukdom ifrån han hans talförmåga och saker och ting blev ytterligare lite svårare för paret. Men när Jane träffade en ny vän, Jonathan, blev hennes dagar lite ljusare. Men talade Jane sanning? Var Jonathan bara en vän?

För att kunna spela den knepiga rollen som Stephen Hawking måste man vara oerhört begåvad. Vad finns det som Eddie Redmayne inte klarar av? Han tog sig an rollen som Stephen med sådan elegans. Från sättet han böjde fingrarna och flyttade sina fötter till det minsta ansiktsuttrycket gjorde att han övertygade mig om att han faktiskt var den riktiga Stephen Hawking. Eddie Redmayne har sådan talang vilket gör att han var helt perfekt för att spela rollen. Hans enastående prestation som Stephen har gett honom en Oscar, vilket han verkligen förtjänade. Felicity Jones spelade rollen som Jane Hawking, och var precis som Eddie, helt fantastisk. Hon spelade rollen helt perfekt och visade hur starka Janes känslor var, även fast hon inte alltid uttryckte dem med ord. Genom olika ansiktsuttryck och kroppsrörelser visade Felicity Jones precis hur upprörd Jane var, och det blev som om man själv kände hennes ilska. Hon visade verkligen vilken kämparglöd Jane hade, men även att allting kanske inte alltid är så bra som man tror. I filmen får man även se vilken betydelse hon hade för Stephen. Utan Jane tror jag att Stephen hade gett upp och låtit hans sjukdom ta över hans liv. Tack vara Jane fortsatte han kämpa och lyckades bli den framgångsrika fysikern som han drömt om att bli. Jane gav aldrig upp på honom och jag tror att en stor del av hans framgång är på grund av detta.                      Alla skådespelare i filmen passade perfekt in i karaktärerna, och det var just detta som lyfte filmen till en annan nivå. Det var tack vare skådespelarna allting kändes så verkligt och detta gjorde att alla känslor som filmen skapade förhöjdes ytterligare. Man blev extra arg och ledsen eftersom man visste att personer har gått igenom de hemska sakerna i verkligheten. Skådespelarna gjorde ett fantastiskt jobb och utan dem hade inte filmen varit alls lika bra.

Ibland när man tittar på verklighetsbaserade filmer känner man inte igen någonting alls i handlingen. Filmen kanske handlar om en person eller händelse som man känner igen så väl, men när man tittar på filmen blir man som ett stort frågetecken. Filmerna förlorar alltså fokuset på vad som är viktigt och handlar inte alls om de verkliga händelserna. Som tur är var detta inte fallet for “The theory of everything”. Här höll man sig till de viktigaste händelserna i Stephens liv. Man fick se alla hans framgångar och motgångar men filmen var även väldigt detaljerad. Man fick se hur Stephens sjukdom utvecklades från de minsta rörelserna i hans fingrar till då han inte längre kunde gå med käpp, och blev tvungen att sitta i rullstol. Det var det jag älskade så mycket med filmen, att den var så verklig. Inga explosioner, biljakter eller superhjältar. Allting handlade bara om Stephen och hur han levde sitt liv. Anledningen till att allting var så verkligt är för att Jane Hawking varit med och skrivit filmen. Hon har då kunnat ge olika vinklar och perspektiv på hur Stephen var och hur hans liv verkligen såg ut. Hon har även kunnat berätta om sina egna erfarenheter och hur det är att bo med en person som varken kan prata, äta eller gå.

James Marsh har gjort ett fantastiskt jobb med att regissera denna filmen. Alla scener och händelser hade ett jättebra sammanhang och man fick en tydlig bild av hur Stephen var som person. Filmen var oerhört spännande och vissa delar av filmen gjorde att man var tvungen att bita på naglarna. Den blev aldrig tråkig och man var tvungen att titta vidare hela tiden för att man så gärna ville veta vad som hände. Filmen var även väldigt intressant då man fick se bakom kulisserna i Stephens liv. Stephen Hawking var en väldigt berömd människa som många såg upp till. Många kanske hade målat upp en bild av hur han var som en person och hur han levde sitt liv. Tittar man på filmen kanske man får en bekräftelse på att ens bild stämmer, eller så inser man att man hade helt fel. I filmen får man se att allting inte alltid är så lätt som det ser ut. Det var därför den var så bra, de målade inte upp en falsk bild av hur hans liv var, man fick se allting. På grund av filmens ärlighet blev det en ögonöppnare, att man aldrig ska ta något för givet. Stephen levde ett helt perfekt liv, och helt plötsligt togs det livet ifrån honom. Filmen förmedlar därför är det viktigt att leva i nuet, då något oförutsägbart kan hända vem som helst, vilken stund som helst.

En helt fantastisk film! 10/10

Emelia Skoglund

Skolan i England, något för dig?

Bild tagen från flickr.se

De allra flesta har någon gång gått i skolan oavsett om det är i Sverige eller inte. Du har säkert starka minnen om hur din skolgång var och vilka favoritämnen du hade. Men har du någon gång funderat på hur andra människors skolgång var? Tänk om du hade gått i skolan i ett helt annat land, hade din skolgång varit annorlunda då?    I en intervju med Clare Skoglund, 44 år, fick jag reda på hur skolan fungerar i England och hur hennes skolgång var när hon var yngre.

Uniformen                                                                                                                                I skolorna i England är alla elever tvungna att ha uniform, men är det positivt eller negativt med uniform?                                                                                                                        När jag åker till England träffar jag människor som berättar vilken tur eleverna i Sverige har som inte behöver ha på sig någon uniform. De tycker att de hade vart mycket bättre att ha på sig vardagliga kläder även i skolan. Men Clare och hennes kompisar hade en annan åsikt.

-Vi klagade inte om uniformen, men vi visste inget annat, berättar Clare.

Enligt dem var det inte så märkvärdigt att ha uniform eftersom att det var något de var vana vid. Alla var tvungna att ha på sig den och det var ingen ide att klaga eftersom ingenting skulle ändras. Men alla uniformer såg inte likadana ut. Beroende på vilken skola du gick på hade man olika färger på slipsen.

-Vi hade en uniform med en röd slips på en skola och en lila på den andra, säger Clare.

Hon tyckte om detta eftersom att det gav eleverna en identitet. Genom att titta på slipsen kunde man snabbt klura ut vilken skola man gick på, och i vilken årskurs.                    Men att ha uniform kan också vara ett problem för vissa elever.

-Nackdelen är kanske att man måste betala och vissa kanske inte har råd.

Alla i England är tvungna att ha på sig uniform, reglerna är samma för alla. Men finansiellt sätt ser det inte likadant ut för alla elever. Självklart finns det familjer, precis som över hela världen, som har bättre/sämre ekonomi än andra. För dem som redan har det svårt hemma blir det en extra kostnad när de måste betala för barnens uniformer. Detta kan vara en kostnad som vissa inte har råd med. Då kanske eleverna måste gå till skolan i en för liten eller smutsig uniform.

Skolans kostnader                                                                                                                  I Sverige får skolorna inte be föräldrar om pengar, allting ska vara gratis. Vi får gratis skolmat, böcker, pennor och andra läromedel. Men i England är eleverna själva ansvariga för allt skolmaterial. De måste därför själva köpa skrivblock, böcker, pennor och suddgummi. Eftersom att de inte heller får gratis skolmat måste de betala för den också. Därför tar de flesta med sig en matsäck som oftast består av en smörgås och en påse chips. Inte så nyttigt kan vi tänka? Men för de i England är det så deras lunch ser ut. Eleverna erbjuds dock varm mat i skolmatsalen, men den kostar. Vi vet alla att skolmaten kanske inte alltid är den godaste, men vi i Sverige har turen som får den gratis och väljer att äta den oavsett. Men det är ju förståeligt att eleverna väljer att ta med sig sin egna mat hemifrån, istället för att betala pengar för mat som de inte vill äta.                                  Som sagt är inte alltid elevernas matsäckar de nyttigaste. Clare berättade att hennes lunch oftast bestod av en smörgås, en påse chips, en liten chokladkaka och en dricka som exempelvis Coca Cola.

Under Clares skolgång åkte också hennes skola på olika resor. De åkte bland annat till Frankrike på en skidresa där klassen bodde på ett hotel. Men för att åka med på dessa olika resor var det eleverna som behövde betala för sig själva, de åkte alltså inte på skolans kostnader. De hade självklart jättekul på resorna men de kunde också ställa till problem. Alla hade inte råd med att följa med på resorna och kunde därför känna sig utanför.                                                                                                                                  Om vi i Sverige skulle åka på en klassresa skulle vi på något sätt behöva samla in pengarna själva, eftersom att man inte får fråga elevernas familjer om pengar. Detta är en utav de största skillnaderna mellan skolorna i England och Sverige, att här i Sverige får man inte kräva några pengar från föräldrar.

Läxor och Prov                                                                                                                      De Svenska skolorna är ganska snälla. Eleverna får inte berg med läxor eller prov och man gör de flesta uppgifterna i skolan, inte hemma. Här i Sverige har inte eleverna heller så långa skoldagar om man jämför med andra länder. I England lever eleverna i en annan värld.

-Vi hade mycket mer läxor och prov, och mycket längre dagar.

Clare berättade också att de alltid började och slutade vid en viss tid, t.ex började de 8.30 och slutade 16.00. Men man kan säga att skoldagen var ännu längre då de behövde göra alla läxorna när de kom hem. De hade läxor i de flesta ämnena, även SO och NO. Över alla läxorna hade de också många prov att plugga till.

När man går i årskurs 10 gör alla elever många prov som kallas för “GSCE”. Dessa proven är superviktiga för eleverna då de avgör vilket betyg man får. Clare berättade att man fick flera månaders förberedning inför proven och att hon fick plugga hårt. Man kan jämföra proven med de svenska elevernas nationella prov, men i England är de mycket tuffare.

Strängare skolor                                                                                                            Många tror att de Engelska skolorna är mycket strängare och disciplinerade, stämmer detta?

“När jag gick i skolan var det strängt. När läraren kom in i klassrummet var alla tvungna att ställa sig upp och säga godmorgon Ms Davis.”

Clare berättade att eleverna hade väldigt mycket respekt för lärarna och ingen vågade säga emot dem. I England är man också tvungen att kalla lärarna vid deras efternamn. Detta är ett måste och man har oftast ingen aning om vad läraren heter i förnamn.

I England har man också bestämda “uniformer” för idrottslektionerna. Även dessa uniformer har speciella färger beroende på vilken skola man går på. Det är väldigt stränga regler på att man ska ha på sig denna uniformen på idrotten.

-Om man glömde idrottskläder var man inte med, berättar Clare.

Det fanns inga kompromisser gällande den saken. Hade man inga idrottskläder fick man sitta på bänken och se på.

Clare berättar också att det fanns olika priser för dem som hade skött sig extra bra. Dessa priserna ville såklart alla ha!

-Varje månad hade man en stor samling då man kunde dela ut priser. Var man duktig eller hade gjort något bra kunde man vara som en slags lärarhjälp och vara lite som en polis på rasterna. Då man fick en jättefin metallbricka. Det tyckte jag var roligt!

Det var ett sätt att få låta eleverna skina. Men det var inte alltid de som var duktigast som fick priser, man delade också ut priser till de som utvecklats mest i t.ex engelska eller matte. Men det fanns inte bara utmärkelser och priser, man delade också ut straff. Clare berättar att alla som hade gjort något fel, t.ex bråkat, fick sitt namn nedskrivet i svarta boken.

-En gång i månaden kom rektorn ut och det samlades som en publik. Rektorn läste upp namnen ur svarta boken och de fick komma fram. Då slog rektorn dem på handen med en toffla. Alla elever tyckte att det var jättespännande att se på!

Den engelska skolan, är det något för dig? Vem vet, du kanske får ditt namn nedskrivet i svarta boken?

Terrordåden i Paris

Den trettonde november 2015 skedde något som förändrade Paris, och världen, för alltid. Händelsen kom till att påverka hundratals-om inte tusentals människor, och inte till det bättre.

Vad som kom till att bli en väldigt lång och händelsefull kväll började utanför en fotbollsmatch på Stade de France. Det var en stor höjdpunkt som många hade väntat på då Frankrikes och Tysklands herrlandslag skulle mötas i en vänskapsmatch i fotboll. Nästan hela arenan var full och folket jublade och klappade med glädje under matchen. Men mitt i allt jublande hörde publiken plötsligt en smäll. Till en början var det ingen som lade märke till det och matchen fortsatte. Men bara minuter senare hördes ännu en smäll och senare ytterligare en till. Den gången lade publiken märke till vad de hörde och blev oroliga. När de sedan var tvungna att avsluta matchen blev åskådarna ännu mer förvirrade och rädda. När det sedan gick rykten om att Frankrikes president hade blivit evakuerad från matchen ville åskådarna ta sig ut ur arenan. Men de kom inte långt eftersom att polisen stängt utgångarna till arenan då alla åskådare var tvungna att stanna kvar inuti byggnaden. Ingen på arenan visste vad som pågick men de skulle senare få reda på att de varit med om den värsta terrorattacken sedan andra världskriget.

Paniken spred sig på fotbollsmatchen men de var inte längre ensamma. Det fanns panikslagna människor som kämpade för sitt liv på de två restaurangerna Le Petit Cambodge och Le Carillon. Där hade människor kastat sig på golvet och försökt gömma sig för att några gärningsmän hade börjat skjuta från en bil utanför restaurangerna. Gärningsmännen lyckades döda 15 människor och lämnade 10 svårt skadade människor efter sig. Men det var inte slut än.

Inne i konsertlokalen le Bataclan spelade rockbandet Eagles of Death Metal inför en fullsatt publik. Bara minuter efter skjutningen på restaurangerna trängde sig tre, beväpnade män in i konsertlokalen och öppnade eld. Då hade flera människor sprungit och gömt sig bakom och under scenen, inuti förråd, inne i logen och andra ställen som människorna hittade för att söka skydd. Många av åskådarna slängde sig på golvet, medans en stor del föll ner. Gärningsmännen lyckades ta livet av 89 människor medans 300 fick svåra skador, både fysiskt och psykiskt.                                                        Många av människorna som kom ut ur lokalen vid liv var de som hade lyckats gömma sig. Men gärningsmännen tänkte inte låta dem komma undan så lätt. De höll de överlevande konsertbesökarna som gisslan i flera timmar. Efter människorna suttit livrädda en lång stund kom äntligen deras hjältar. En insatsstyrka hade tillslut lyckats ta sig in i lokalen och kunde äntligen fria gisslan.

Den kvällen skedde ytterligare tre attacker. En utav attackerna skedde utanför en McDonalds då några attentatsmän öppnade eld och dödade åtta personer. Den andra attacken tog plats utanför en restaurang, där dödades ytterligare 19 oskyldiga människor. Utanför ett cafe befann sig ännu en självmordsbombare som tog livet av sig själv och en till person.                                                                                                                      Senare visade det sig att gärningsmännen var med i terroristgruppen IS (islamiska staten) och de gick ut med att det var de som var ansvariga för dåden.

Detta var en hemsk kväll för många, men speciellt för parisarna. Deras liv skulle aldrig bli detsamma efter alla hemska upplevelser från den kvällen. Men för många såg det ännu värre ut. De skulle vakna upp till ett telefonsamtal om att någon nära till dem gått bort i den värsta attacken sedan andra världskriget.                                                                          Den kvällen handlade också om orättvisa. 130 oskyldiga människor dog den kvällen och över 300 personer lämnades med allvarliga skador. Men det värsta är att det kommer hända igen, det har det redan gjort.

Jag tyckte att detta var en jättebra och spännande dokumentär. Den var så bra eftersom att man fick lyssna på människor som var med i attacken. De berättade om hur de kände och vad de gjorde under den hemska kvällen. Jag tror att det är omöjligt att förstå människornas rädsla i denna situationen men berättarna gjorde att man fick en förståelse av hur hemskt det måste ha varit. Eftersom att man fick höra om verkliga upplevelser så gjorde det att alla ens känslor förstärktes eftersom att man visste att människor faktiskt hade varit med om attacken. Man fick också lyssna på videos som människorna spelade in när attackerna skedde. Man fick till exempel höra när männen började skjuta inne på rockkonserten. Man hörde hur alla skrek och greps av panik och det gjorde att allt blev så verkligt, nästan som om man var där.                                                              Dokumentären var också jätteintressant. Man fick inte bara höra om människors upplevelser men också om vad polisen gjorde för att skydda folket. De träffade många oroliga människor och man fick veta vad de gjorde för att lugna dem och se till så att de var säkra. Det var inte bara människorna som behövde vara modiga, men även polisen och militären. Det var dem som var tvungna att rycka in för att rädda människorna mot terroristerna. Där riskerade de deras liv eftersom att terroristerna var beväpnade. Jag tycker att det var bra att de berättade vad poliserna gick igenom också eftersom att de hade så stor betydelse den kvällen. Tack vare dem så blev terroristerna stoppade och folket kunde känna sig lite tryggare på grund av deras stora insatser.

Jag tycker att de valde att berätta dokumentären ur rätt perspektiv då man fick mer detaljerad information eftersom människorna var med om attacken. Det gjorde också att man fick mer förståelse för vad som hände, men det blev också mer intressant.            Jag tycker dock att de borde intervjuat mer poliser eftersom att de spelade en sån stor del inom attacken. Utan dem hade det blivit kaos och man hade inte kunnat stoppa gärningsmännen. Jag hade velat veta vad som gick på inom deras huvud och vad de tänkte, var de rädda? Jag hade velat veta vad deras första reaktion var när de hörde om attacken. Vad gjorde de för att få kontroll över läget och hur höll de sig lugna? Men framförallt tycker jag att de borde ha fått mer uppmärksamhet eftersom att de visade sådan styrka i en sådan läskig och riskabel situation.                                                        Alla gärningsmän är döda, några bombade sig själva medans andra blev skjutna. Men om de levt idag hade jag velat veta varför de attackerade massvis av oskyldiga människor? Jag hade velat att de skulle sättas dit för de hemska sakerna de gjorde och att de inte kommit undan utan en förklaring. Men oavsett deras skäl så hade inte det räckt. Massvis av människor förlorade sina liv den kvällen på grund av dem och det kommer aldrig vara okej.

Jag skulle vilja göra en dokumentär om då Donald Trump blev Amerikas president. Denna händelsen har haft stor betydelse för de senaste åren. Det har inte funnits en enda vecka, eller en dag då man har gått in på nyheterna och inte sett en bild på Donald Trump. Han har tagit många olika beslut och gjort förändringar som oftast gett ett negativt resultat. Han har t.ex dragit sig ut ur Parisavtalet vilket är väldigt dåligt för vår del. Usa är ett av de länder som bidrar mest till växthuseffekten och därför är det nödvändigt att de är med på detta avtal. Men presidenten ansåg att det skulle vara dåligt för Amerikas ekonomi så han drog sig ut ut avtalet. Detta var själviskt gjort eftersom han inte tänkte på hela världen, utan bara på Amerika. Han har tagit flera beslut som nödvändigtvis inte gett några negativa följder för Amerika, men för omvärlden. Därför skulle jag vilja intervjua människor som röstade på honom och veta varför de röstade på honom och vad de tänkte? Jag skulle vilja veta varför de bestämde sig för att rösta på en oansvarig ledare och om de visste vilka följder det skulle ha. Om människorna visste att deras röst skulle leda till så mycket problem, skulle de fortfarande rösta på honom? Det återstår att se.

Skolans hjälte

Klockan var exakt 15.00. Skolklockan ringde och massor av glada och energifyllda elever sprang ut ur klassrummen för att det var fredag. Äntligen. Jag satt kvar sist i klassrummet och väntade på att alla hade gått. Jag tittade ut genom fönstret som såg ut mer som en tavla än verklighet. Träden sprakade med färg och solen sken starkare än någonsin. Imorse kom årets första frost och gräset hade fortfarande vita fläckar. Min blick vändes tillbaka till min fröken som smällde igen sitt datorslock och samlade ihop sina böcker. Hon gav mig en konstig blick men sa inte ett ord, det gjorde hon aldrig. Om någon hade frågat mig varför jag satt kvar hade jag sagt att jag var tvungen att vänta på någon. Sanningen var den att jag inte vågade lämna klassrummet. Där inne var jag säker och utanför rummet låg farozonen. Om jag gick ut visste jag att Bullen, Nicke och Jonas skulle stå där ute och vänta på mig för att ge mig spö. Men jag var tvungen att gå för att läraren skulle låsa klassrummet. Med spända steg klev jag ut till farozonen. Självklart stod de i det högra hörnet i korridoren, som vanligt. De gav mig hånfulla blickar och skrattade åt mig. Fröken gick sin väg och jag stod där helt ensam med tre hungriga vargar som tänkte äta upp mig. Jag vände ryggen mot dem och gick raskt till andra sidan korridoren. Men det var ingen ide att försöka komma undan för jag hörde hur de sprang mot mig med stora bultande steg. När jag vände mig om såg jag att de var bara några meter bakom mig och jag började springa av rädsla. Men helt plötsligt började hela byggnaden skaka och jag sprang av en annan slags rädsla. Rädslan av att dö.

Golvet under mina fötter skakade och jag såg hur det började lossna cement från taket och hur bokhyllorna föll ner från väggen. Detta hade jag varit med om en gång innan. En jordbävning. Jag stannade för ett ögonblick och försökte minnas vad min pappa hade lärt mig om jordbävningar. Jag kom ihåg att man skulle gömma sig under något. Ett bord. Jag skulle gömma mig under ett bord. Men det verkade som mina fiender hade samma tanke. De hade alla tre gömt sig under det närmsta bordet som fanns och jag var tvungen att springa vidare till nästa bord. Men precis när jag tog mitt första steg hördes det ett stort brak och taket framför mig rasade. Jag hade inte längre något annat val än att gömma mig tillsammans med de andra tre, och det var bråttom. Jag samlade ihop all min kraft och mod och började röra mig till bordet. Men det var en större utmaning än väntat. Mina ben skakade av både chock och rädsla för att jag visste att detta handlade om liv och död. När jag hade lyckats samla mig fortsatte jag att röra mig till bordet. Bullen, Nicke och Jonas satt under bordet med ansiktet begravt i sina knän. Jag kröp in jämte dem och de märkte inte ens av mig på grund av allt buller som dämpade ljudet av mina rörelser. Men då lyfte de på sina huvuden och mitt hjärta stannade. Men till min förvåning sa de inte ett ljud. Situationen eskalerade dock när väggen bakom oss rasade och vi hörde hur den kraschade mot marken som låg två våningar under oss. Jag såg hur alla de tre killarna greps av panik och Nicke grep tag i mina axlar och började skaka på mig. Han skrek på mig att jag skulle hjälpa dem och han lovade att han skulle göra vadsomhelst åt mig bara jag gav dem hjälp. Varför skulle jag hjälpa dem? Under mina tre år på denna skolan hade de haft ett mål: att tortera mig. Varje dag hade de gett mig blickar och sagt taskiga saker, de brukade till och med slå mig. De tyckte att jag var värd att få stryk. Fast var de värda att dö? Nej. Jag skulle hjälpa dem.

Jordbävningen hade lugnat sig och vi passade på att ta oss vidare. Vi var tvungna att bege oss neråt för att sedan komma ut ur skolan. Vi kröp ut från under bordet och började gå med händerna på huvudet för att skydda oss. Vi visste att trappan till nedervåningen låg precis runt hörnet men när vi kom dit insåg vi att det fanns ett problem. Vägen var blockerad. Vi alla stod där framför vad som för några minuter sedan föreställde ett uppehållsrum. Jag tittade på de andra och jag såg frustrationen i deras blickar. Efter en kort diskussion bestämnde vi oss för att vi bara hade ett val, att försöka gräva oss igenom raset. Bullen, som var starkast, drog bort massor av plankor som blockerade vägen och vi hade till sist ett litet hål. Jag var den enda som fick plats i hålet och jag var därför den första att ta mig till andra sidan. Där trodde jag att jag skulle mötas av ännu en katastrof, men till min förvåning såg allting ganska normalt ut. Bortsett från alla stolar som hade blivit omtumlade och låg på marken, alla böcker som låg utspridda och det stora pingisbordet som låg på snedden. Jonas ropade på mig att jag skulle hjälpa till och jag gjorde som jag blev tillsagd. Jag, den lilla, smala och klena killen som jag är började flytta på stora brädor och stolar. Mitt i allvaret kände jag mig stolt. Jag hade tagit oss hela vägen hit och nu lyfte jag på saker som jag aldrig trodde att jag skulle orka. Vänta bara tills jag skulle få berätta detta för min storebror, Örjan. Hela familjen skulle dela min glädje och alla skulle, för första gången någonsin, vara stolta över mig.

När Jonas och Nicke hade tagit sig igenom till andra sidan återstod det bara för Bullen att klättra över berget av möbler, plankor och cement. Men då hände det som inte fick ske. Det kom ytterligare ett skalv. Hela berget rasade och jag såg hur Bullen ramlade ner och fastnade mellan två bokhyllor. Som tur var så varade inte skalvet länge och jag reste mig direkt upp från min försvarsposition och sprang till Bullen för att försöka få loss honom. Men då märkte jag att Nicke och Jonas sprang ner för trappan och ut i det fria. De lämnade mig helt ensam för att själv få lösa ytterligare ett problem. Det var i stunder som denna som det faktiskt visade sig vem som var det starkast trots allt. Efter jag låtit ilskan av att de övergav mig passera återvände jag till att försöka få loss Bullen. Jag försökte lyfta på bokhyllan så att han skulle komma loss men hans fot satt fast. Trots att han rörde den runt och runt så kom han inte loss. Då fick jag iden att klättra tillbaka till andra sidan och försöka gräva loss foten från det hållet istället. Jag föste undan bitar av cement och Bullen hjälpte till genom att vricka på foten. Efter en lång stund av att ha tagit bort flera bitar av cement lyckades han äntligen vrida sig loss. När jag klättrade tillbaka till andra sidan stod bullen där och jag trodde nästan att han skulle börja gråta. Han gav mig en stor kram och tackade mig minst 100 gånger, och han menade det verkligen.

När vi kom ut på skolgården möttes vi av hundratals elever och lärare som hade tagit skydd bakom idrottshallen. Alla tittade på mig med stolthet och beundran och för första gången någonsin var jag sedd. Folk brydde sig om mig och stöttade mig. För första gången i mitt liv hade jag människor som pratade med mig och lyssnade, jag kanske till och med hade lyckats få en vän. Äntligen.

En stark tia!

Titel: Röd drottning

Författare: Victoria Aveyard

Mare föddes i en värld som inte var uppdelad efter kön, ras eller religion, utan efter blod. De silverblodiga, såsom kungen och drottningen, var de som styrde över landet och hade all makt. De levde i stora byar med dyra och utsmyckade hus och hade all rikedom man kunde önska sig. För de röda var det raka motsatsen. De flesta levde som slavar, soldater eller arbetare. Men förutom skillnaden på blodet var det enda som skiljde de två åt att de silvriga hade speciella krafter. De kunde kontrollera folks minnen, skapa eld eller spruta iväg vatten o.s.v. En sak som de båda hade gemensamt var att de hatade varandra, och de var inte rädda för att visa det.                                                              Mare och hennes familj hörde till den röda delen av folket. De bodde i ett litet hus där de alla fick knö ihop sig för att få plats. Precis som alla andra röda hade Mares familj nästan inga pengar. Därför jobbade Mare som en ficktjuv för att försöka samla ihop lite pengar för att försörja sin familj. Mares tre andra bröder var alla ute i kriget, precis som alla andra röda som hade fyllt arton år och ännu inte hade ett jobb. Detta skulle också bli fallet för Mare och hennes bästa vän Kilorn. När de fyllde arton skulle de få ge sig ut i kriget och riskera deras liv bara för att silvrarna ville det. Men under ett dygn förändrades Mares liv totalt. En kväll träffade hon en ung man utanför en bar i hennes by, Pålträsk. Morgonen därpå stormade soldater in i hennes hus och tog med henne till det kungliga palatset. Där blev hon erbjuden ett jobb som tjänare som hon självklart tackade ja till. Men under denna dagen inträffade något som ingen trodde var möjligt, Mare upptäckte att hon, en röd flicka, också hade speciella krafter. Det var väl bara möjligt för silvrar att ha sådana superkrafter? Detta gjorde att hon blev erbjuden ett mycket större jobb än en tjänare, hon skulle bli den framtida prinsessan. En prinsessa med rött blod.

Mare är fokuset i denna boken. Den handlar om hennes liv och hur hon kämpar sig igenom sin nya tid som prinsessa men också om hur hon gör planer med blodsvärnet (en terroristorganisation mot silvrar). Boken är också berättad ur hennes perspektiv och man får läsa vad hon tänker och känner. Mare är inte den “typiska tjejen”. När många tänker på tjejer får de en bild av en tjej med långt hår, smink och en blommig klänning. Mare är raka motsatsen mot denna bilden. Hon bryr sig inte om smink och vill verkligen inte ha på sig klänningar. Mare är mer av en tuff tjej som inte har något emot att säga vad hon tycker. När hon kommer till palatset kämpar hon mot vakterna när de försöker låsa in henne och när kungen pratar med henne så får han veta exakt vad hon har att säga. Även om det är hennes kung och han är överlägsen över henne för att hon är röd så är hon inte rädd. Hon tänker inte låta honom prata om hennes ras som om att de var hundar. Mare är inte heller rädd att ge sig in på ett äventyr. När Mare får reda på att hennes bror var en medlem i blodsvärnet tvekade hon inte på att hon skulle göra likadant. Hon gick på alla möten med blodsvärnet och planerade attackerna utan tvekan. Men också när hon fick reda på att hennes bästa vän, Kilorn, skulle behöva ge sig av till kriget bestämde hon sig för att hitta en lösning ur det. Hon kontaktade sin vän som var villig att smuggla de två till en annan stad. Även då var hon villig att göra vad som krävdes och tvekade inte en sekund. Detta gör henne också till en viljestark tjej. Hon kämpade alltid för vad hon tyckte. Hade hon bestämt sig för att göra något så gjorde hon det till 100 procent. Men hon var också väldigt modig, det var hon nästan tvungen att vara. Hon hade levt hela sitt liv i fattigdom. Hon hade aldrig ätit en stor middag eller haft på sig dyra smycken och kläder. Helt plötsligt skulle hon spendera sina dagar med landets mest kraftfulla människor och uppföra sig på ett sätt hon aldrig vetat. Men störst av allt var hon tvungen att låtsas vara någon som hon egentligen inte var. Dagen in och dagen ut skulle hon hålla sig till en berättelse som hon hatade, för att hon visste att hon var röd medans världen trodde att hon var en silver.

Cal är kungens son, kungens älskade son. Cal skulle bli den näste kungen. Cal ville göra många förändringar och detta hade han möjligheter till när han skulle bli kung. Men han vågade inte stå upp för vad han tyckte för att han var rädd att hans far skulle bli besviken. Cal hade alltid varit sin fars favoritbarn och han hade alltid gjort som han blev tillsagd, därför var han rädd att göra något som han själv ville för att han var orolig att sin far skulle bli arg. Man kan tro att Cal är modig men han har sina svagheter. Han vågade t.ex inte göra något annat än vad hans far sade, han var rädd att omvärlden skulle tycka han var feg och därför bestämde han sig för att studera hårt för att sedan försöka vinna krigen, han var rädd att förlora. Cal var modig för att han inte visade att han var rädd utan han genomförde uppgifter utan att verka nervös. Han fick folk att tro att allt var okej när saker inte var det. Cal var också omtänksam för att han ville alltid alla väl, speciellt Mare.

Maven är Cals lillebror och Mares blivande make. Under hela sitt liv hade Maven levt i sin brors skugga för att han skulle bara bli en prins, inte en kung. Maven var en smart kille men det såg inte hans far för att han var för upptagen att titta på Cal. I boken var Maven till början självisk för att han trodde att han var den ända som hade problem och tänkte inte på att det fanns andra som hade det ännu svårare än honom. Men sedan började han förstå sig på Mare och de började prata med varandra mer och mer, de skulle ju faktiskt gifta sig en dag. Man tror att Maven är en söt och snäll kille men han gömmer mycket, och han är väldigt bra på att dölja det. I slutet av boken får man reda på att allt han har gjort har varit på låtsas och han blir tvungen att se sin bror göra hemska saker men han gör ingenting åt det. I boken börjar Mare och Maven utveckla känslor för varandra men Maven säger att allt bara var på låtsas och enligt planen. Detta tror inte jag på för att när Mare ber honom om hjälp märker man att han tvekar och faktiskt funderar en kort sekund om han faktiskt borde hjälpa henne. Maven visar två sidor av sig i boken, en är en snäll och omtänksam person som vill folk deras bästa medans den andra personen är en kall och ondskefull utan rättvisa. Det visar sig sedan att det är den elaka bilden som stämmer in på honom.

Boken utspelar sig i en liten röd by där Mare bor som kallas för Pålträsk. Men den störtsa delen av boken utspelar sig hos det kungliga palatset i staden Archeon där nu både Mare, Cal och Maven bor. När författaren beskriver pålträsk beskriver hon det som en liten by som alltid kryllar av människor. Just vid denna tiden av året när det är varmt och skönt är det extra mycket folk ute på gatorna och det pågår också marknader i stan som lockar människorna. När Mare tvingas flytta till palatset och den nya staden av silvrar märker hon en stor skillnad. Här är det mycket tystare och gatorna är inte fyllda med lika mycket folk. Hon behöver inte vara orolig för att trängas eller bli knuffad för här går alla lungt och sansat. Denna boken är utspelad i en tid långt ifrån våran. Det finns annan teknologik än vad den vi är vana vid och flera ideer som liknar de vi har idag fast ännu mer utvecklade. Det finns byggnader som rör på sig och ändrar form och stora skärmar och kameror som vi har idag. I boken utges det inte en speciell tidsperiod men boken utspelar sig inte från förr i tiden får att då hade man inte tv skärmar, kameror eller bilar och motorcyklar. Förr så var det omöjligt att bygga sådana byggnader som beskrivs i boken, flera meter höga med stora marmorpelare och glansigt glas. Boken är inte heller utspelad i den tidsperioden som vi lever i idag för att vi kan inte bygga stora byggnader som rör på sig eller ändrar form. Vi använder oss inte heller av den teknologiken som beskrivs i boken.
Men en del utav boken fick mig dock att fundera över detta. Människorna i boken använder sig av dödsstraff som avrättningar och andra smärtsamma metoder. Detta är idag olagligt i de största delarna i världen, bortsett från t.ex få delar i Amerika där man kan få dödsstraff för sitt brott. Men förr i tiden brukade man avrätta människor som hade blivit dödsdömda. På detta sättet är boken gammeldax. I boken finns det likheter med händelser från våran vardag. Det finns en organisation som styrs av röda som kallas för blodsvärnet. De tycker inte att de behandlar rätt utav silvrar och planerar därför terrordåd mot dem. Dessa terrordåden var riktade mot silvrarna och flera av dem dog. I detta ser jag likheter mellan dagens terrordåd av IS. De riktar ofta deras terrordåd mot muslimer och svarta människor för att de anser att de är överlägsna över dem och att de har mindre rättigheter än de själva. Under dessa terrordåd har flera människor dött och de blir allt vanligare. I boken handlar det om två olika samhällsklasser, röda och silvriga. Detta tycker jag är likt så som vita och svarta människor brukade behandla varandra. Förr så var oftast de vita människorna överlägsna och behandlade svarta människor väldigt illa. De med svart hy arbetade ofta som slavar och tjänare, precis som de röda i boken. Än idag händer det att svarta människor behandlas på ett respektlöst sätt. När jag läste om detta så blev jag både lite arg och frustrerad för att jag visste att människor faktiskt behandlas på ett så dåligt sätt i verkligheten.

Delar av denna boken är trovärdiga medans vissa delar inte är det. Krafterna som vissa människor har finns bara i böcker och filmer, inte i verkligheten. Dessa förmågorna var det enda i boken som inte var så trovärdigt. Eftersom att boken är utspelad i en annan tid än den vi lever i är det vårt att veta om innehållet är troligt eller inte. Ingen vet till 100% hur framtiden kommer se ut. Kanske ser den ut så som jorden beskrivs i boken eller så ser det ut på ett totalt annat sätt. Idag har vi kunskaper och möjligheter till att tillverka fantastiska saker som bilar, telefoner, flygplan osv. I boken finns det byggnader som kan ändra skepnad, och vem vet kanske kommer det vara möjligt i framtiden? Mycket i boken stämmer dock överens med dagsläget. Det finns fattiga och rika människor, såsom de silvriga som hade mycket pengar och makt och som de röda som var fattiga. Det finns också vissa områden och städer i världen som är fattiga, detta liknar de röda byarna i boken där människorna fick jobba hårt för att kunna försörja sig. I många länder har man genom tiderna haft olika kungafamiljer precis som i boken. Men historien i boken är lite för komplicerad och omänsklig för att vara sann. Dock tror jag att författaren har hämtat inslag i boken från verkliga händelser och platser.

I boken fanns det flera moment som hade stor betydelse för handlingen i boken. Om inte Mare hade träffat Cal (framtida kungen) så hade hon aldrig fått uppleva det galna livet som hon fick. Hon hade aldrig fått reda på att hon hade speciella krafter istället skulle hon ha skickats iväg till kriget. Hon hade inte fått möjligheten till att träffa landets mäktigaste människor och hon hade inte heller haft en så stor chans att göra stora planer med blodsärnet. Hela boken hade haft en helt annan handling om inte just detta ögonblicket hade skett. Om hon sedan inte hade ramlat ner på en elektrisk sköld i mitten av en fullsatt arena hade hon inte fått reda på att hon hade krafter. Just denna händelsen gjorde att kungafamiljen var tvungna att ta in henne för att man hade ingen aning att röda människor också hade förmågan att ha sådana krafter. Detta gjorde att hon fick en plats i kungafamiljen som prinsens framtida drottning. Med dessa krafter hade hon stor makt, för att hon var speciell. Denna kraften öppnade nya dörrar för henne och blodsvärnet. Nu kunde hon kontrollera kameror, lampor och all annan elektricitet vilket gjorde att de kunde utföra terrordåden utan att bli sedda. Hade inte detta hänt hade inte de kunnat utföra dåden i sådan stor skala och det hade varit mycket svårare att smyga ut för att alla kameror hade sett henne.                                                                                                                  Det bästa momentet var slutet. Där fick man svaret på alla sina frågor, som t.ex vad hände med Mares bror? I boken stod det att han hade ablivit avrättas men all annan information saknades. I slutet av boken fick Mare träffa sin bror och veta att han faktiskt levde. Detta var ett ganska känslofyllt ögonblick för att Mare blev helt förtvivlad när hon trodde att hennes bror hade gått bort. Självklart så blev hon jätteglad när hon fick träffa sin bror och man kunde inte annat än att le när man läste denna biten.

Det var spännande igenom hela boken men i slutet höjdes spänningen till en annan nivå. Då fick boken en helt ny betydelse för att man fick veta att allt som Maven gjort var bara en ond plan som hans mamma kommit på. Då blev man lite besviken eftersom man trodde på allt han sagt och byggde upp honom som en jättesnäll person i huvudet. Då ändrades bilden totalt och man blev väldigt arg och frustrerad på honom. I slutet hände oväntade saker och folks liv stod på spel, detta gjorde det omöjligt för en att lägga ifrån sig boken. Man kände sig nästan tvungen att fortsätta läsa för att man så gärna ville veta vad som skulle ske.

Den här boken har en perfekt blandning av drama, action och lite romantik. När jag läste boken var det svårt att lägga ifrån mig den för att det var så spännande. Därför gick det ganska snabbt för mig att läsa ut boken eftersom att man var tvungen att fortsätta läsa. Författaren har också skrivit boken på ett intressant sätt som gjorde att läsningen flöt på. Hon använde förståeliga ord som gjorde att man inte behövde stanna upp och fundera ut var det kan betyda. När jag läste boken var det nästan som jag befann mig i min egna lilla värld. Det enda som kunde hindra mig från att komma in i världen var om det fanns ljud runt om mig. När folk pratar och skramlar blir det svårt för mig att koncentrera mig med läsningen. Det kan då hända att jag måste läsa en sida två gånger för att verkligen förstå vad som skedde på den sidan. Jag läser som bäst när jag sitter ensam och allting är tyst. Även om denna boken inte innehöll så många svåra ord så var det ganska mycket text. Därför tycker jag att boken är lämplig för både tjejer och killar mellan åldern 13 och 18. Men jag tror att många över arton år skulle tycka att denna boken var bra också för att den var så himla spännande. Vissa böcker är mest riktade åt antingen tjejer eller killar. Denna boken hade inte en tydlig riktning åt ett visst kön. Jag tror att både killar och tjejer hade tyckt om att läsa denna boken. Men boken är berättad ur Mares perspektiv (som är en tjej) och därför tjejer kanske tycker att boken är roligare att läsa för att de känner igen sig mer än killarna gör.

Boken var över mina förväntningar. När jag lånade den var jag inte säker på om jag skulle gilla den för att jag brukar inte läsa böcker med action och absolut inga böcker som innehåller “supernatural” händelser. I denna boken spelade det ingen roll att karaktärerna hade speciella övernaturliga krafter för att allt annat var så verkligt och stämde in med våran egna värld. Det fanns till och med delar i boken som fick mig att känna igen mig själv. När Mare fick reda på att hon inte skulle få träffa sin familj på länge visste jag hur hon kände. Jag har släkt i England som jag älskar väldigt mycket, precis så som Mare älskade sin familj, och därför visste jag hur hon kände eftersom att jag inte får träffa dem så ofta som jag hade velat. I boken förlorar Mare också en nära familjemedlem och detta gjorde att jag började tänka på min farmor. Även om jag var liten när jag förlorade henne så vet jag fortfarande hur Mare kände när hon fick veta att hennes bror hade gått bort. Jag känner också igen mig i Mares och hennes bästa väns starka band för att jag har vänner som jag känner likadant för. Precis som Mare och Kilorn så har alla ibland svåra tider där man kanske bråkar, men man vet fortfarande att allting kommer att lösa sig. Bortsett från dess enstaka tillfällena så skrattar man tillsammans, gråter tillsammans och man finns alltid vid varandras sida.

Jag tror att bokens budskap är att ur dåliga situationer finns det oftast en väg ut, vissa människor har turen att få denna hjälpen men ibland är det också slumpen som avgör ens öde. Detta tror jag för att den kvällen då Mare råkade stöta på Cal (kronprinsen) så ändrades hela hennes liv. Hon hade levt ett fattigt liv men just denna sekunden gjorde att hon skulle få en mycket högre klass i samhället. Hon skulle få äta sig mätt och ha på sig hela kläder men också få ett rum helt för sig själv. Kvällen då hon träffade Cal var hennes liv inte toppen. Hon och hennes bästa vän skulle snart bli skickade ut i kriget, hon hade förstört hennes systers karriär och hon hade precis bråkat med både hennes föräldrar och bästa vännen. Vid detta ögonblicket trodde hon inte att hennes liv någonsin skulle bli bra igen. Men då blev Cal hennes väg ut, han såg till att Kilorn inte skulle bli skickad till kriget och att hennes familj skulle få tillräckligt med pengar för att klara sig. I slutet av boken låg både Mare och Cal i en risig situation där de riskerade att förlora deras liv. Till och med i denna situationen fanns det en väg ut, deras räddning var ren skicklighet och lite hjälp från vänner också.
Därför tror jag att författaren försöker säga att man inte ska ge upp för att det alltid finns en lösning av problemet.

Avslutningsvis så skulle jag vilja uppmana alla som har möjligheten att läsa denna boken att göra det. Detta var en utav de bästa böckerna jag läst och jag kan inte vänta på att få läsa del två för att fortsätta Mares äventyr.

En stark tia!

Emelia Skoglund.

Glada dagar i New York

För ungefär tre månader sedan åkte jag på den bästa resan någonsin. Tillsammans med min familj och våra kompisar åkte vi till USA. Vårt första stopp blev New York, The Big Apple.

Efter sammanlagt 10 timmar på ett flyg anlände vi äntligen i New York. När vi kom fram till JFK ca klockan fyra var vi alla jättetrötta för att klockan var egentligen nio svensk tid. Efter vi hade gått igenom alla kontroller på flygplatsen bokade vi en liten buss som skulle ta oss till våran lägenhet i centrala New York. På denna resan på väg till lägenheten fick vi se flera olika sidor av New York, allt från fattiga gator till större gator med lyxigare hus.

Våran lägenhet låg i Harlem som många betraktar som ett lite mer stökigt ställe i New York. Vi satte våran egen twist på namnet och kallade stället för “gangster Harlem” just på grund av detta. Första natten fick nästan ingen någon sömn för att det körde förbi polisbilar och brandkårar hela tiden, någon var till och med säker på att de hörde ljudet av en pistol i natten. Lyckligtvis hörde inte jag detta, så vem vet om det var sant.

Vi kickstartade våran första dag med en god frukost tidigt på morgonen eftersom att vi inte var riktigt vana vid den nya tidsskillnaden än. När alla hade tagit på sig och gjort sig i ordning begav vi oss till tunnelbanan, som låg precis vid våran gata, för att sedan starta våran dag i det stora New York.

Att åka tunnelbana i sig själv var ett stort äventyr. När vi köpte biljetterna krånglade automaterna och jag svär att jag kunde höra kvinnan jämte oss tänka vilka svenska idioter vi måste vara. När vi äntligen hade fått tag i biljetterna hoppade vi på tunnelbanan. Detta var som en åktur på Liseberg. Hela tunnelbanan skakade och jag trodde nästan att vi skulle krascha. Men som tur var så klarade sig alla på åkturen i tunnelbanan. Nästa stopp var Central park.

Central Park är en STOR park i mitten av New York. Vi började gå runt i Central Park och jag och Elvira (en sexåring som vi åkte tillsammans med) blev helt fascinerade av att det fanns flera sköldpaddor i en stor damm. Såklart var vi tvungna att stanna och ta kort på detta. Efter vi hade gått runt i Central Park och sett flera rugbymatcher och MASSOR av ekkorrar var det dax att äta. Vi stannade på ett ställe som låg i Central Park som hette The Boathouse. Det var tydligen känt för att ha varit med i flera filmer. Som tur är lyckades vi hitta en plats inomhus för att direkt när vi satte oss ner så började det regna, och inte lite. Vi hoppades på att regnet skulle sluta efter vi hade ätit färdigt, men det fortsatte regna lika mycket som innan. Vi hoppade därför på en buss som tog och ut från Central Park och in i centrala New York. Eftersom att det fortfarande öste ner blev vi tvungna att springa mellan alla byggnader. Det blev lite som ett race för att vi blev tvungna att tajma när vi började springa till då trafikljusen blev gröna. Vi sprang in och ut ur affärer och vi besökte även Trump Tower. Jag tog en bild utanför byggnaden där jag såg väldigt sur ut för jag kan inte säga att Donald Trump är min favvoperson…

Senare besökte vi st Patrick’s Cathedral som var en stor kyrka i mitten av New york. Samma dag gick vi också till Times Square. Detta var en helt galen upplevelse för att det var människor överallt och det var så sjukt häftigt med alla färgglada skärmar. Efter detta var det dags att hitta en restaurang för att äta kvällsmat. Vi hittade ett  mysigt ställe där vi åt jättegod mat och sedan var det dax att dra sig hemåt till lägenheten igen. På den första dagen hann vi med rätt mycket, Central Park, Times Square, st Patrick’s Cathedral, Rockefeller Center och Grand Central. Detta gjorde att vi gick flera kilometer och alla var trötta och det blev en tidig natts sömn för alla.

När vi vaknade dagen därpå var det mycket finare väder, solen sken och det var ca 30 grader. Eftersom att det var så fint väder bestämde vi oss för att besöka The Empire State Building för att få en så bra vy som möjligt. Dagen innan hade vi besökt Rockefeller men de sa att det inte var någon ide att åka till toppen för att det var för molnigt. Vi åkte till toppen av Empire State building och det var ganska högt, okej.. det var väldigt högt. Här fick vi en vy över hela NY och man såg t.o.m delar av New Jersey. Här tog vi massvis med bilder av den fantastiska vyn och kikade in alla lyxiga hus på toppen av de höga byggnaderna. Efter detta gick vi bara runt i New York och hittade flera mysiga gator. Men det var så OTROLIGT varmt, RUNT 40 GRADER. Och såklart ska vi bestämma oss för att gå på the Highline mitt i denna värmen. Vi svettades så mycket och blev tvungna att stanna flera gånger för att ställa oss i skuggan för att kyla ner oss. När vi äntligen var färdiga med promenaden gick vi vidare för att åka på en färja som tog oss förbi the Statue Of Liberty.

Nästa dag gick vi över Brooklyn Bridge och det var precis lika varmt. Vi gick över till andra sidan av bron och där var vi tvungna att kyla ner oss med en dricka från vårat favoritställe, Starbucks. Senare den dagen besökte vi minnesplatsen för 9/11. Det var superfint här och man fick en konstig känsla när man såg alla människor som gick hit för att minnas den hemska händelsen. Det kändes nästan som att man själv kände någon som hade varit med i attacken för man blev så ledsen. När vi var färdiga med detta gick vi tillbaka till Central Park för att besöka de delarna av parken vi inte hann med häromdan. Men när vi satt där mitt i Central Park och hade det gött så såg vi plötsligt människor springa. Vi såg hur regnet började ösa ner och vi insåg att vi skulle bli dyngsura. Som tur var hade vi köpt ponchos tidigare den dagen så vi tog snabbt på oss dem för att vi inte skulle bli alltför blöta. Nu hade det också börja åska och blixtra, och inte lite heller. Vi sprang till närmaste tunnelbanestation där vi skulle ta tunnelbanan hem. Vi spenderade resten av kvällen hemma där vi köpte pizza från en pizzeria jämte lägenheten. Sedan packade vi våra grejer för att nästa dag skulle vi flyga vidare till Orlando där nya äventyr väntade…

Sahara, Lyckeskolans framtid

Sommarlovet är över och alla barn i Sverige har en rolig termin framför sig med nya klasskompisar, lärare och kanske till och med ett nytt klassrum eller skola. Jag önskar det såg likadant ut för mig och mina klasskamrater. Ännu en gång står vi här vid början av ett nytt läsår utan en ny skola eller ens en överenskommelse om vart den nya skolan ska stå eller hur den ska se ut. För mig, en elev som går i årskurs åtta, är det självklart hur planen ska se ut. En ny, fräsch och modern Lyckeskola på nuvarande plats. Varför kan inte politikerna ta ett beslut och göra vad som är bäst för Marks Kommun, elever och personal på Lyckeskolan?

När man kör igenom Marks Kommun möts man av deras slogan “läge för det goda livet”. Då får man en bild i huvudet av en väl fungerande kommun med bra skolor, affärer, restauranger och fina mötesplatser. För att detta ska stämma behöver Kinna en bra högstadieskola. Detta saknas i nuläget och har gjort i flera år. Istället för att ta ett beslut och bygga en ny skola diskuterar nu politikerna läget av den nya skolan. Vissa vill att skolan ska bygga på en totalt ny plats medans andra vill att Lyckeskolan ska förbli på samma plats. Det har alltid fungerat bra att ha Lyckeskolan på Sahara, så varför skulle det inte göra det nu?

Till och börja med så är Sahara ett centralt läge i Kinna vilket gör att det är lätt att ta sig till. Det finns parkering för bilar där lärare kan parkera och ställen där föräldrar kan släppa av sina barn. Det finns också många gå och cykelvägar till Sahara området. Det är viktig att det ligger centralt så att det är lätt och ta sig till från alla håll. De flesta elever kan gå eller cykla till skolan vilket är bra både för hälsan och miljön. Byter man läget på skolan måste många elever tänka om för att det kanske blir för långt att gå eller cykla. De kanske inte har möjlighet till skjuts och då måste Marks Kommun stå för busskort åt eleverna. Det blir en extra kostnad som egentligen hade kunnat gå till nya läromedel. Eftersom att det är ett centralt läge så ligger det nära allting. Om man blir hungrig kan man enkelt och snabbt ta sig till affären där man kan köpa något att äta. Har man tid hos tandläkaren eller optikern så tar det bara två minuter att gå dit vilket är en fördel så att man slipper missa lektionstid.

Årskurs 4,5 och 6 från Strömskolan går till Lyckeskolan varje dag för att äta, därför är det viktigt att skolan förblir på Sahara så att de kan fortsätta med detta. Annars måste de äta i deras klassrum vilket inte är lika trevligt. På Lyckeskolan får de äta i en ny, spännande miljö där de får träffa nya människor och deras framtida lärare.

En till viktig anledning till varför man ska bygga skolan på Sahara är för att det finns många möjligheter för en stor skola med en stor skolgård. De har stor plats för att bygga en skola med en eller flera våningar, med två idrottshallar och en rymlig matsal. Det finns också plats för fotbolls och basketplaner. På Sahara finns det gott om plats för nya idéer och förslag om skolans utseende.

Just nu är det ca 250 elever som inte har en riktig skolbyggnad att gå till. I framtiden när folk frågar mig om hur det var i högstadiet kommer jag tänka på hur oklart allting var för att ingen riktigt visste vad som skulle hända. Detta behöver inte vara fallet för kommande elever. De kan få minnen av när de började högstadiet i en ny, fin skola. Bestämmer man då att bygga lägenheter på Sahara kan denna processen dröja ännu längre och fler elever kommer få samma minnen som mig.

Det är inte bara elever som påverkas men också alla lärare och anställda. De har inte tillgång till allt material som de behöver, slöjdlärare tvingas ha teori för att de inte har ett klassrum och hemkunskapslärare har inget annat val än att ha hemkunskap utomhus med grillar för att det inte finns tillgång till kök. Vi behöver en ny skola för att behålla lärare och elever men också för att locka hit nya anställda och elever.

Ingen vill flytta till Kinna när de vet att det inte finns en fungerande högstadieskola för deras barn. Då väljer man istället att flytta till t.ex Borås. Detta blir i längden en stor förlust för Marks Kommun och dess invånare. Därför är det ingen ide att bygga några lägenheter när folk väljer att flytta någon annanstans där de har bättre alternativ. Att bygga lägenheter på Sahara blir heller inte så attraktivt för Kinna centrum. Då blir det första man ser en stor rad med lägenheter, vilket ser tråkigt ut. Istället hade det första man ser kunna vara en stor imponerande skola som lockar människor till Kinna.

Lyckeskolan har alltid legat vid Sahara. Äldre generationer har sett Lyckeskolan utvecklas och förändrats. De har fina minnen från deras tid på Lycke och jag tror att de, precis som oss andra, hade blivit glada av att se en ny fin skola byggas upp på det originella stället. Det hade varit ett fint sätt att säga hejdå till den gamla Lyckeskolan och inviga den nya, bättre skolan.

Problemet är att politikerna inte kan enas om ett beslut. Ett parti vill ha en superskola där över 700 elever kan gå, andra vill ha en mindre skola och så finns det några som tycker precis som jag. Att man ska bygga en ny fräsch skola på Sahara.

Ta ett beslut nu. Varför? För Lyckeskolans framtid.

Av Emelia Skoglund

Vågar jag?

Jag vaknade med ett ryck. Det hördes ljud från undervåningen som jag inte kände igen. Jag satte mig raskt upp i sängen och kände hur snabbt mitt hjärta började bulta. Långsamt kröp jag ur min säng och smög ur mitt rum. Jag såg mig omkring men det var ingen där. Det var fortfarande mörkt ute så jag såg inte mycket. Jag smög genom våran långa, mörka korridor. Men när jag trampade på en av min lillebrors leksaker tjöt jag till. Jag stelnade till för att jag trodde någon hade hört mig. Men precis som jag, var allting stilla. Försiktigt gick jag ner för trappan. Mitt hjärta bultade så hårt att jag trodde det skulle ramla ur mitt bröst. Det var någon som satt vid våran köksbänk. Livrädd men nyfiken fortsatte jag sakta ner för trappan. Då trampade jag på en golvbräda som gav ifrån sig ett knarr. Personen måste ha hört mig, för den lade ifrån sig vad den höll i och släckte sin ficklampa. Med skakiga steg gick jag närmare personen. Då insåg jag att det bara var min kusin. Han hade kommit hit för att bo hos oss i två veckor. Med sina stora, bruna ögon stirrade han seriöst på mig.

– Vad var det där för något? Frågade jag misstänksamt.

– Det var ingenting. Jag kom bara ner för att hämta ett glas vatten, svarade Liam.

Jag vände mig om och gick med långsamma steg upp för trappan igen.

Jag låg i min säng och stirrade på taket. Jag kunde inte somna för att jag kunde inte sluta tänka på vad det var som Liam höll på med. Vad tittade han på?

Nästa dag vaknade jag tidigt och sprang ner för att se om någon var vaken. Men vardagsrummet var helt tomt. Jag gick in i vårat stora, vita kök men ingen var där heller. Min blick fastnade på  köksbordet där det låg en liten lapp. Lappen var från Liam, det stod att han var ute och gick. Jag tänkte inte mer på saken och gick och lade mig på soffan.

Ungefär en halvtimma senare kom Liam hem. När han kom in genom dörren höll han i en bok som han sedan gömde under sin gråa hoodie.

– Vad har du gjort? Frågade jag från soffan.

Han kan inte ha sett mig för att han hoppade till.

– Jag var bara ute och gick, svarade han.

– Varför hade du då med dig en bok? Undrade jag misstänksamt.

– Vaddå för bok?

– Den som är under din tröja.

Liam blev stel i hela kroppen. Han sa åt mig att följa med honom ut. Jag gjorde som han sa och gick ut i det kalla vädret. Vi satte oss vid bordet ute på altanen.

– Du måste lova att detta är våran lilla hemlighet. Ingen annan än du och jag får veta detta, sa Liam.

– Jag lovar. Kom igen nu och visa mig! Svarade jag otåligt.

Liam tog fram boken. Den vad inklädd i brunt läder och var gammal och sliten. När han öppnade boken blev jag lite besviken. Jag trodde det skulle vara något jättehäftigt men inuti boken fanns en skatt karta. Precis som boken, var kartan gammal och sliten.

– Titta, sa Liam. Han pekade på ett litet rött kors i mitten av kartan. Det där är erat hus och någonstans inuti det finns en gömd skatt. En skatt som min farfar letade efter i flera år.

– En skatt! I mitt hus! Hur hittar vi den? Sa jag ivrigt.

– Den ligger någonstans på undervåningen. Men var vet jag inte.

– Kom då så går vi och letar efter den nu! Om det finns en skatt i mitt hus så måste vi hitta den!

Vi smög sakta in i huset så att vi inte skulle väcka någon. Sedan gick vi ner för den långa, trätrappan. Vi möttes av den kalla och fuktiga luften från den lilla källaren. Jag hatade att gå ner i källaren för att den var så mörk och läskigt. Väggarna var fulla av pappas gamla målningar som var täckta av damm och spindelnät. Liam sade åt mig att leta efter en gömd dörr eller en gömd gång. Vi letade överallt, högt och lågt men vi hittade ingenting. Vi var på väg att ge upp men när jag var inne i det stökiga förrådet trampade jag på en lös kakel platta. Jag hoppade till av rädsla för att hela huset började skaka. Ett stort hål bildades i mitten av källaren och en stor gång öppnades upp. Både jag och Liam stod med vidöppna ögon och tittade på den mystiska gången som uppstod. Jag stod helt förstelnad av chock. Jag tittade ner i gången men jag såg inget för att det var kolsvart. Liam hade en ficklampa med sig som han använde för att lysa ner i gången. Det ända vi kunde se var att det var en smal stengång. Vi visste inte om det skulle vara säkert att gå ner i gången för att den hade ju varit där i flera hundra år. Eftersom den var så gammal kunde den lätt kollapsa.

– Du måste inte följa med ner om du inte vågar, sa Liam.

– Jo, jag vill följa med, sa jag kaxigt även fast jag var rädd.

Liam gick ner för den smala gången. Jag tog ett djupt andetag och följde efter honom genom det lilla hålet. Liam tog emot mig när jag hoppade ner i den mörka gången. Jag såg mig omkring i den gamla stengången, det fanns inget märkvärdigt utan bara en massa spindelnät. Då och då kände jag en vattendroppe som föll på mitt huvud från det låga taket. Det var knäpptyst och det ända vi kunde höra var våra flåsiga andetag. Vi tog några steg framåt men det fanns inga tecken på en skatt.

Helt plötsligt var det något som sprang förbi mig. Jag gav ifrån mig ett högt tjut och jag kände hur snabbt mitt hjärta började bulta. Jag stod tätt intill Liam som lyste med ficklampan för att se om det fanns någon där. Då insåg vi att det bara var en mus och jag kunde andas ut igen.

Det kändes som om vi hade gått i evigheter och snart började jag tappa hoppet om att vi skulle hitta någon skatt. Men precis då tog den långa gången slut och den öppnades upp till en stor kammare. I mitten av kammaren låg det vi hade letat efter, en stor kista. Liam sade åt mig att det skulle vara han som öppnade kistan. Jag argumenterade inte mot det och lät han gå fram och öppna kistan. Han hukade sig fram för att öppna den stora, bruna kistan och när han gjorde det blev jag bländad av ett vitt ljus som trängde sig ur kistan. Jag tog ett steg tillbaka och höll handen för ögonen. Jag hörde hur kistan smälldes igen och jag vände mig snabbt om för att se om Liam var okej. Men till min förvåning var han borta. Jag ropade hans namn men fick inget svar. Panikslagen sprang jag fram till kistan rädd att min kusin var i fara. Men han var helt borta. När jag tittade närmare på kistan såg jag att hans bok låg där. Jag öppnade boken och insåg att han hade lämnat ett meddelande till mig. Det stod ”Om du vill ha ett riktigt äventyr följ med mig i kistan. Om du vågar såklart.”

 

Stort rekommenderad bok

Titel: Godnatt Mister Tom

Författare: Michelle Magorian

Huvudpersonerna är Mister Tom, William och Zacharias. Mister Tom var till att börja med en rätt så dyster gammal gubbe. Men sedan kom William och fick honom att se på världen på ett annat sätt. William är en liten och blyg nioårig pojke som ser ut att inte ha ätit något på ett år. Under det Andra Världskriget blev William evakuerad till landet, hos Mister Tom. Zacharias var motsatsen till William. Han var en mycket pratglad och sprallig pojke med svart lockigt hår och han också hade blivit evakuerad.

William var en utav flera hundra barn som evakuerades från London till landet under Andra Världskriget. Där fick han bo hos en gammal gubbe vid namn Tom Oakley. Tom bodde i en lite by som hette Little Weirwold och där blev alla chockade när de fick reda på att han hade tagit emot ett flyktingbarn. William hade blivit illa behandlad av sin mamma därför blev han skräckslagen vid tanken av hur denna gubben skulle kunna behandla honom. Men Tom var inte som William hade tänkt, William blev för första gången i sitt liv bemött med vänlighet. Han fick äta sig mätt, fick nya kläder och fick sova i en egen säng. Han mötte många trevliga människor och fick kompisar, något han aldrig haft innan. William fick till och med gå i skolan. Men detta lyckliga liv avbröts när hans mamma skrev till dem att hon är var sjuk och ville få William hemskickad. Flera veckor gick utan att Tom hade hört något från William. Hade något hänt? Tom reste till London för att söka efter William.

Denna boken utspelas under Andra Världskriget i två olika delar av England. London var en utav dem, det var en utav de mest drabbade städerna i England under kriget. När man läste boken fick man en bild av hur tufft de hade kunnat ha det för att natt efter natt bombarderades staden och man visste inte om man skulle överleva eller inte. Men de som bodde på landet berördes också. De fick en massa soldater som passerade genom byn. Därför fick de hjälpa till med att ge dem mat och se till så att de skadade fick så mycket hjälp som de behövde. Många barn evakuerades också dit för att det var säkrare på landet för där föll inte en massa bomber från skyn. Man fick en inblick av hur tuft det måste ha varit när deras idealiska lantliv blev vänt upp och ned. Nu behövde de inte bara försörja sig själv med den lilla maten de hade men nu behövde de också ta hand om alla soldater och de evakuerade barnen. Även om det bara var vissa element i boken som var sanna, så fick författaren boken att verka sann. Hon beskrev allt med så bra inlevelse och eftersom att historien var så trovärdig  blev man väldigt rörd när man läste hur Mister Tom och Williams relation utvecklades.

Denna boken är en historisk roman vilket är en slags bok som jag gillar att läsa för att den var väldigt spännande och man fick veta hur vanliga människor hade det under Andra Världskriget. Man fick också mycket bilder i huvudet som till exempel huset de bodde i eller hur vissa personer i boken såg ut. Man fick olika känslor som t.ex i en del av boken så blir William slagen av sin mamma. Då blev jag ledsen och frustrerad för att han hade inte gjort något fel och inget barn ska behöva bli slaget. I början av boken får man lära känna alla personer och man får veta vart berättelsen utspelar sig. Successivt byggs spänningen upp mot slutet där man får svar på alla sina frågor. Jag skulle verkligen rekommendera denna boken men främst till 12-15 åringar. Boken är inte riktad till ett speciellt kön utan jag tror att både tjejer och killar skulle gilla att läsa denna boken. Jag tycker det eftersom att bokens focus ligger på pojkens olika relationer t.ex med hans egna familjemedlemmar. Därför blir det något som alla kan relatera till för att i en familj kan man känna kärlek, hat, sorg och glädje precis som William gör. Boken är skrivet med ett ganska lättförståeligt språk men det finns vissa svåra ord i boken. Budskapet i denna boken är att allt blir bra tillslut, oavsett hur svårt livet kan vara.

Emelia Skoglund