Skolan på 50-talet

Idag pratas det mycket om den svenska skolan. Vilken mat som ska serveras, hur långa skoldagarna ska vara eller hur mycket pengar man ska lägga på skolan. Men hur var egentligen skolan förr?

Om man jämför skolan idag från hur den var förr, märker man snart att det finns en stor skillnad. Ur någons perspektiv kunde  skolan vara mycket sämre förr, medans ur någon annans perspektiv kunde den varit mycket bättre.

 

Skolan under 50-talet var eleverna till exempel tvungen till att tvättas var 14:de dag, vilket gjorde väldigt ont om man fick oturen att bli tvättad med en ny skurborste. Som skollunch fick man tre deciliter mjölk i en flaska, som man var tvungen att dricka upp vare sig man gillade det eller inte. Varje morgon hälsade läraren på eleverna, som skulle vara artiga och hälsa tillbaka. När man kom in i klassrummet började man dagen med att sjunga en sång, oftast en psalm, medan fröken spelade på piano. Efteråt fick man inte sätta sig ner förrän fröken hade tillåtit det. Det var också så att om man inte löd, fick man stryk. Vanligast kunde det vara smäll på fingrarna men det kunde lika gärna vara att man fick pisk på ryggen. För oss idag, känns det som om de sakerna man gjorde i skolorna förr var  konstiga.  Men så kände förstås inte barnen på den tiden. Det var ju det enda alternativet dem hade. Det man gjorde var ju så man gjorde, det fanns inget annat att jämföra med.

Hur en vanlig skoldag kunde se ut

Kerstin Gustavsson, 77 år gammal, gick i skolan på 50-talet. Hon har berättat om hur en vanlig skoldag kunde se ut.

“ Man började skoldagen kl 08.00 varje dag, och slutade runt kl 15.00 “,  säger Kerstin.

Skoldagen började med att läraren hälsar barnen välkomna. Sedan stod man bredvid sin bänk och skulle var raka i ryggen och sjunga en sång, oftast en psalm, medan fröken spelade på sitt piano, som fanns i varje klassrum.

Sedan började man sitt arbete. De vanligaste ämnena man hade var skrivning och räkning. Men barnen hade inte bara det, de hade till exempel geografi och historia också.

Sedan efter kanske 4 timmar var det rast som låg på 20-30 minuter. Man hade bara en rast. “ Det man gjorde var att kasta en liten boll till varandra ute på skolgården “, säger Kerstin och ler. “ Målet var att man skulle kunna göra så många trix som möjligt. “

Det var ofta så att på den tiden hade man inte många pauser för att eleverna skulle lära sig så mycket som möjligt. Detta var dåligt, då barn behöver pauser för att prestera bättre.

 

Fotograf: Jennifer Gustavsson

 

Och så gick man och åt. “ Vi åt i en kyrka “ säger Kerstin. Man gick i ett led två och två. Som lunch fick man ofta mjölk, som man var tvungen att dricka upp. Tillsammans med mjölken fick man till exempel gröt eller soppa. Ibland kunde man få en frukt till maten. Detta var dock sällsynt.

Någon gång under skoldagen, när man satt och arbetade, kunde det ibland hända att det var någon av eleverna som gick fram till katedern där fröken satt, och la ett skinande rött äpple på den. Detta var ett knep man hade som kunde ge en elev bättre betyg. Men det behövde bara inte vara att lägga ett rött äpple på katedern, som gjorde att man fick bättre betyg, det kunde vara andra saker också. Som att säga komplimanger till fröken.

Sedan runt 15.00 tiden, slutade man för dagen. Man avslutade dagen med att klassen sjöng en avslutningssång, och sedan tackade fröken adjö för dagen.

Men hur tog man sig hem sen? Tänk om man bodde mitt ute på landet? Detta var en stor fråga under 50-talet. Skulle skolan erbjuda skolskjuts, eller skulle barnen ta sig hem på egen hand? Kerstin Gustavsson bodde mitt ute på landet men hon tog bussen. “ Jag tog bussen hem. Men det var krångligt, man fick vänta ett tag på att bussen skulle komma. “ Bussarna förr, var långt ifrån den kvalité på bussar vi har idag. Förr, kunde det finnas några få bussar i byn, vilket gjorde att man fick vänta.  

På många sätt tycker inte vi som går i skolan nu att skolan var bättre förr. Men vi kanske tycker så eftersom att vi är allt för bekväma. Vi är bortskämda jämfört med barnen då. Vi kan till exempel klaga på att vi har mycket läxor och prov nu, men tänk att barnen på 50-talet, hade minst ett prov i veckan med dubbelt så mycket läxor.

 

Jennifer Gustavsson 8.1

Terrordåden i Paris

Jag har lyssnat på P3:s dokumentär Terrordåden i Paris.

Det var fredag kväll, den 13 november 2016, när alla var ute på Paris gator för att fira att det var helg. Det vimlade av folk. Människor satt på olika uteserveringar och åt, skrattade och hade kul. Vissa satt på fotbollsstadion för att kolla på Tyskland-Frankrike. Frankrike skulle nämligen vara värdnation för EM i herrfotboll framåt sommaren. Man festade, och det var liv överallt.

Det var då det började. Det värsta som hänt Frankrike sedan 1900-talet. Kl 21.00 hördes en explosion. Folket i arenan tittade förvirrat på varandra, ingen förstod riktigt vad som hade hänt. Louie Bernard, som var en av de många åskådarna, trodde att det var fotbollshuliganer som höll på utanför, även fast det var en vänskapsmatch. Man fortsatte spela, tills ännu en explosion hördes. Louie sa också att man inte fick gå ut under pausen, alla skulle sitta på sina platser. Ingen förstod fortfarande vad som hade hänt. Nu smäller det en tredje gång. Och det var nu man började få panik. Det kom ut att det skett en skottlossning.

I ren panik, flydde man ut ur arenan. Människorna köade, knuffades och trängde sig fram. När man väl kommit ut, och samlade sig, var det plötsligt någon som skrek: Lägg er ner! Folkmassan la sig genast ner på marken tills det skreks: Alla in i arenan! Man ställde sig upp och rusade in igen och dörrarna låstes.

Andrea och hennes vänner, var på en shoppingweekend i Paris och satt och åt på en restaurang när det kördes upp en svart van mot ett gathörn. Den rullade sakta upp på gatan tills vindrutorna vevades ner och svart maskerade män började skjuta på folket. Personer föll, och 15 människor dog. Restaurangen där Andrea och hennes vänner satt och åt på, tömdes på folk. Vad var det som lät? Alla fransmän samlades i klungor ute på gatan och hade förvirrade miner som spred sig över deras ansikten. 

 “ De tittade ner i sina mobiler “, sa Andrea, som intervjuats.

Hon säger också att hon frågade en man vad som hänt och att han svarade att det skett en skottlossning bara 100 meter ifrån där de stod just nu. Kompisarna väljer att gå raka vägen hem men när de är runt Bastiljen är det fullt av polisbilar. Det visade sig att de är i centrum av alla skottlossningar som hänt där strax innan.

Inte långt ifrån Bastiljen, finns det en konserthus där det uppträder artister då och då. Just den kvällen, var det en grupp som skulle uppträda. Lokalen var fullproppad av människor som spänt väntade på att se artisterna. Då var det alltså ingen som märkte att maskerade män kom in och gav ifrån ett skott. Man trodde att det var något av effekterna, men efter ännu ett skott förstod man att det sker en skottlossning. Folkmassan kastades mot golvet men många träffades. Folk som överlevde, intervjuades, och sa att det inte gick att beskriva hur hemskt det var. Det låg blödande människor på golvet, som kämpade för livet, och personer som förgäves försökte rädda dem. Vissa personer låg redan döda. Denna konserten som man länge hade sett fram emot, hade nu förvandlats till ett blodbad. Inne i konserthuset var det kaos. Gärningsmännen slutade inte att skjuta med sina automatvapen, och allt fler blev träffade. Människorna gömde sig i vrår i huset medans gärningsmännen gick runt i byggnaden och jagade efter fler personer.

Daniel Seli, som bodde inte alls långt därifrån, fick händelsen med på film. Det han filmade från sin balkong visar hur livrädda människor hoppar ut genom fönster och dörrar i ren panik. Man hör skrik och rop från konserthuset. Gärningsmännen hade tagit människorna som gisslan.

20 minuter efter midnatt, kommer polisen. De flesta av gärningsmännen skjuts, medans andra av dem flyr.

Nu är allt stilla. Många livlösa kroppar ligger på golvet, och polisen letar efter folk som överlevt. Om det finns någon som överlevt. Polisen hittade flera skakande människor i skrymslen och vrår. Det fanns till och men några som hade lagt sig bland de döda för att låtsas att de själva var döda. Människorna som överlevde trodde först inte att det ens var polisen som sa att de kunde komma ut igen, utan trodde att det var något knep från gärningsmännen. 120 människor hade mist livet i denna händelse.  

Några timmar efter attackerna, stängdes Frankrikes gränser. Ingen kunde längre komma in eller ut i landet. Nu hade det än så länge skett tre explosioner och 6 skottlossningar med automatvapen. Det hade också inträffat sex olika attacker runt omkring i Paris. Sammanlagt hade ungefär 130 människor dött, och 100 människor hade allvarliga skador, däribland 80 med livshotande skador.

Fredagskvällen hade varit en skräckfylld kväll för fransmännen. Händelsen på det sättet som hände i Paris hade aldrig hänt i Europa förut och alla länderna var villiga att hjälpa Frankrike.

Nu efterlyses 28 årige Abdel Hamid över hela världen. Han sägs vara hjärnan till dådet. Han hade växt upp i Bryssel, med ursprung från Marocko. Man sökte också efter gärningsmän som hjälpt till. Tre dagar efter terrordådet skjuter polisen tre misstänkta, och en av de var Abdel Hamid.

Dagar gick, och man var fortfarande rädda om det skulle bli någon mer attack.
Några gärningsmän gick fortfarande lösa, och landet förbjöd stora folkmassor. Det går poliser på gator och torg, och det var inte alls ovanligt att man visiterade vem som helst, eller besökte en persons hem, helt utan att få rätt till det av domstolen. 4 månader efter attentatet grips Sala Ab Lishman, ännu en gärningsman till dådet.

Som sagt så skulle Frankrike vara värdnation i herrfotboll i juni. Man var rädda för om det skulle ske något mer terrordåd, så på plats fanns flera polisbilar och polishundar.

Den 10 juli tog EM slut, helt utan några nya dåd. Nu försvann poliserna, militärerna och bevakningen. Alla var glada, men glädjen varade inte länge. 14 juli var det Frankrikes nationaldag. Då kom det en körande lastbil i staden Nice som i full fart som körde över människor. Männen i bilen vevade ner rutorna och började skjuta på folket på gatan. Lastbilen slutade inte köra, utan körde på allt fler personer. Polisen kom därefter till platsen och gärningsmännen sköts eller greps.

Ett år efter terrordåden har restauranger och uteserveringar öppnat igen. Det är fullt liv utomhus, även fast händelsen från året därpå fortfarande finns långt ner i bakhuvudet. Konserthuset öppnar igen och nya artister uppträder. Detta hade varit Frankrikes värsta terrorattack sedan andra världskriget.

 

Denna dokumentären tyckte jag väldigt mycket om. Jag gillar att höra berättelser om brott, och dåd fast det är väldigt hemskt. Jag tycker att det är spännande och denna händelsen var extra speciell, då händelsen var så stor. Redaktören hade vinklat händelsen från både människors synvinkel och haft en grundläggande faktabas om vad som hände. På så sett, är dokumentären så sann som möjlig. Man får också höra upplevelsen från personerna som var med.

Några andra vinklar kan vara från personerna ute på landsbygden, hur de upplevde händelsen. De var inte med, men ändå kom det säkert som en chock för de att det har hänt en terrorattack i deras huvudstad. Ett annat exempel är från polisens synvinkel. Hur de tog detta, hur de reagerade när det första larmet kom och hur de var tvungna att komma på en snabb plan till hur de skulle så snabbt som möjligt kunna ta fast gärningsmän utan att många skadas.

Om jag skulle göra en dokumentär om någonting, så skulle det vara skjutningen i Las Vegas. Som jag sa, jag tycker att det är spännande att höra om attacker och sedan se vad polisen gjorde för insats mot attacken. Skjutningen i Las Vegas var ändå lite speciell, därför att en människa, som stod på det taket, kunde skapa så mycket förödelse.

Jennifer Gustavsson 8.1

Mitt i ingenstans

Mitt i ingenstans

 

Jag sitter i taxin på väg till min farbror som jag ska vara hos i helgen. Det är en och en halvtimme dit, och det enda jag ser när jag kollar ut genom rutan är djupt svart mörker eftersom det är sent på hösten och kväll. Konturerna av slätter och skog tränger sig fram genom mörkret.   

Min farbror bor mitt ute i ingenstans. Jag gillar att vara på sådana ställen. Att man kommer bort från världen lite och bara får vara. Det är roligt när jag är med min farbror John då. Det är bara han och jag.

Jag lutade mig tillbaka i sätet och kollade ut även fast det som sagt inte var mycket att se, ögonen slöts och regnet smattrade mot rutan. Jag gillar regnet. Det är på något sätt lugnande. Det guppade en del eftersom att vägen vi körde på inte var någon asfaltsväg, utan en trång grusväg som är svår att komma fram på. Jag öppnade ena ögat för att se vad klockan var. Tjugo över åtta. En halvtimme kvar. Läxorna vi fick över helgen låg bredvid mig. En tjock hög med böcker, inlämningar och prov som jag egentligen borde ta itu med. Men ögonen gick inte längre att hålla uppe. De var alldeles för tunga.  

 

Jag vaknade av hur vått gräs trängde sig in genom kläderna. För ett ögonblick trodde jag att jag drömde, så jag låg där i det fuktiga gräset och log som ett fån innan jag förstod att det inte var en dröm. Jag öppnade ögonen hastigt och märkte att jag var bredvid grusvägen. Jag reste mig upp och började förstå vad som hade hänt. En bilolycka. Taxin låg omkullvält en bit bort från mig. Jag sprang dit för att se om chauffören överhuvudtaget levde efter att ha sett ett träd som var instucket i bilen. I detta fallet kunde bilen vara som själva kycklingen på ett spett. Jag saktade in farten när jag närmade mig taxin, förberedd på det jag skulle tänkas se. Mina ögon var gömda bakom min arm när jag försiktigt gick fram till förarsätet. Eller rättare sagt det som var som var kvar av det. Jag stod där framme nu och skulle ta bort handen från ögonen och beredd på att skrika, men skriket kom aldrig, för att det var ingen i sätet.

Jag kollade mig omkring. Chauffören låg inte någonstans i närheten, så jag drog upp den hala mobilen ur fickan som faktiskt var i behåll och försökte ringa John men det fanns ingen täckning. Det är nog det enda som var dåligt när man är mitt ute i ingenstans – man kommer inte åt någon om något allvarligt händer. Jag höll mobilen i vädret för att försöka få täckning. Även fast jag vet att det inte blir någon skillnad.  

Eftersom att jag höll mobilen mot himlen och inte såg vart jag gick, hade jag mycket snart tappat bort mig i skogen. Jag märkte att jag gick runt i cirklar. Det var jobbigt att hitta en väg för att alla träden såg likadana ut. Det var dessutom iskallt att jag kunde se imman från min andedräkt. Jag hukade mig på en obekväm, kall sten för att försöka tänka på hur jag skulle ta mig till John när jag hörde något prassla bakom träden. Jag la ögat på en punkt strax bakom trädet. Det var en skugga.  

 

Mina rädslor är inte många. Jag tror inte på att vi lever i en värld vi inte känner till. Människor föds, de blir gamla och dör. Det är världen vi lever i. Det finns ingen magi, inget mystiskt. Men hur kan jag förneka vad som nu står rakt framför mig? Någon som har flera bläckfiskarmar utstuckna ur munnen. Vita ögon som inte går att förklara.  

 

Under någon minut stirrade bara jag och denna varelse på varandra. Tillslut kom varelsen  närmare och som en ren reflex började jag springa. Jag hade nog aldrig sprungit så mycket i hela mitt liv. Jag kollade bakåt hela tiden tills jag slog huvudet i något hårt. Jag ramlade bakåt och medans jag masserade huvudet fick jag en chock över att jag hade sprungit så mycket att jag hade sprungit rakt in i Johns grindar som är ingången till hans herrgård. Herrgården är en mycket fin plats. Här har jag mina vackraste och allra käraste barndomsminnen. Det är ett stort hus vitt hus med den finaste trädgården man kan tänka sig. Det har stått där sedan 1700-talet.

Hade jag sprungit så långt? Tydligen ja. Flåsande vände jag mig snabbt om för att se om skuggan hade förföljt mig. Den var inte bakom mig. Sen förstod jag. Det fanns ingen skugga. Den fanns bara i min fantasi. Jag vet inte vad som hade flugit i mig. Kanske var det för olyckan. Jag gick fram mot den stora rostiga grinden, som en gång i tiden hade varit fin guldfärgad, och skulle öppna den när det inte gick. Jag ryckte i den några gånger tills jag blev sur. Den är alltid öppen annars. Jag har varit med om en bilolycka, tappat bort mig, frusit ihjäl, sprungit som en galning för någonting som inte ens fanns, och vill inte ens veta vad klockan är, och så kan jag inte få upp en dum grind! Jag ryckte och ryckte. Ropade på John, ryckte igen. Tog fram mobilen, som såklart slank ur fingrarna på mig så den sprack. Dumma mobil. Den klarar en olycka men inte när man tappar den. Får väl köpa en sådan Nokia som farmor har. Jag log för mig själv. Sen beslöt jag mig för att klättra över grinden. Jag klättrade samtidigt som jag kollade var jag satte fötterna tills jag stack mig på en rosenbuske som omslöt sina grenar runt grinden. Jag föll mot marken. Skrapade armen och slog i huvudet. Dumma rosenbuske. Rosor är vackra. Otroligt vackra. Men inte taggarna.

Alla mina krafter hade tagit slut i kroppen så jag orkade inte resa mig upp och låg där flåsande, efter språngmarschen, blödande efter törnrosen och platt som en pannkaka. Som pricken över iet kom regnet. Toppen.

Tänk om jag aldrig kommer in, tänk om jag förblöder mitt ute i ingenstans i lera. Tänk om jag aldrig kommer kunna röra på mig. Om jag aldrig kommer kunna röra på mig igen kanske jag kommer svälta eller dö av törst. Jag fick lite panik, och lyfte huvudet för att se om jag kunde röra på mig. Det kunde jag. Tur. Jag la mitt huvud pladask på marken igen och fortsatte tänka. Tänk vilken rubrik det hade varit.

“ Fjortonårig pojke hittades förlamad i skogen. Orsak, en rosenbuske “.

 

Tänk om ingen hittar mig. Då kommer jag med tiden begravas här med jord och vatten. Jag är i samma situation som dinosaurierna var. Och se hur det gick för dem.   

Jag överdriver mycket. Väldigt mycket. Det vet jag. Men detta är allvarligt. Jag kommer kanske inte ens överleva på grund av att få för mycket regn på mig… Finns det sådana dödsorsaker? Jag letade i huvudet om jag någon gång hade läst om ett sånt olycksfall. Sen började jag tänka på om jag ens lever. Jag kanske inte klarade fallet och inte lever just nu. Fick åter panik och lyfte huvudet upp igen och såg säkert ut som en nyvaken höna eller struts, som många säger att jag brukar se ut som när jag är förvirrad.

Så kom det till mig. Nu visste jag varför jag inte hade fått upp grinden. Jag hade glömt att ta bort haspen. Hoppsan… Jag reste mig upp så som man brukar resa sig upp från en pinsam situation. Halvsprang fram mot grinden och öppnade den.

Jennifer Gustavsson 8.1

 

Recension av

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn

 

Jag har läst boken Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, skriven av Ransom Riggs.

Den handlar om en pojke som alltid har beundrat sin farfar. Han har varit en hjälte för honom. Farfar berättade historier hela tiden om hans barndom, hur det var när han flytt från kriget, slogs mot alla monstren och bodde på detta mest magiska barnhemmet. Han berättade, och visade, jätte gamla fotografier på barnen som då bodde med honom på barnhemmet, och att de var speciella.

En kunde lyfta ett helt hus, en annan kunde sväva. När pojken varit liten, trodde han på alla historier, men ju äldre han blev, desto mindre trodde han på berättelserna. Kan det verkligen finnas en osynlig pojke?

 

Det finns många huvudpersoner. Jacob är den boken handlar om. Han är sexton år och bor med sina rätt så rika föräldrar. Han har sin farfar som alltid har berättat berättelser för honom ända sedan han var liten. Och såklart är farfar främst en av huvudpersonerna. Han har flytt från krig när han var liten, och har dessa fantastiska historierna att berätta.

 

Boken utspelar sig i olika tider. Den utspelar sig i USA och i Storbritannien. I boken står de det, och det märker man speciellt när de nämner olika gator. Det är riktiga amerikanska gatunamn. Samma med folkets namn, det är riktigt typiska engelska namn. Jacob är ju amerikanskt.

 

Den här boken har blivit en ny favorit för mig. Så fort jag öppnade sidorna försvann jag in och levde inuti boken. Jag älskade den eftersom att det är en ny slags fantasy-story jag aldrig upplevt förut. Det är fantasyböcker jag alltid fastnar för. Det var nog därför denna boken verkligen är rätt för mig. När jag läste kom alla känslorna på en och samma gång. Författaren har verkligen fått till det så att man ska känna så mycket samtidigt.

Det jag tyckte var lite sorgligt dock, var det att det var många som skadade sig, och en del som dog.

Spänningen i boken kom hela tiden. Man undrade vad som skulle hända härnäst hela tiden. Den är uppbyggd så. Spänningen finns där hela tiden. Den är också uppbyggd på det viset att om man missar något litet, kan det vara så att man inte förstår resten. Därför var jag tvungen att läsa noggrant.

Det som jag tyckte var särskilt bra med boken, är att författaren har förmedlat att allting är möjligt. Alla ställen i världen är inte utforskade.

 

Boken är genren fantasy, eftersom att det som händer i boken anser många inte händer i verkligheten.

Boken är riktad till både kille och tjej, och är främst en ungdomsbok. För att den handlar om ungdomar. Det märker man direkt att det är en sådan bok. Jag märker särskilt det på språket och uttrycken.

Den som berättar i boken, är huvudpersonen själv. Jacob. Alltså är boken skriven i jag-form.

 

Nu när jag har läst boken, har läsningen fungerat bra. Språket har varit lätt att förstå. Ursprungligen är boken amerikansk och översatt till svenska och därför kan det vara ett och ett annat svårt ord. Men överlag gick allt bra.  

 

Denna boken var fantastisk!

Jennifer Gustavsson

 

 

Foto: Jennifer

 

 

 

Min Londonresa

 Min London resa

 

Jag vaknade runt klockan 04.00 på morgonen då vi skulle till London. Det var lite stressigt på morgonen eftersom att vi alla skulle hinna med flyget. När vi hade packat allting satte vi oss i bilen och var på väg mot Landvetter. Vi kom fram och det var väldigt mycket folk som skulle till olika platser världen över. Vi checkade in oss, och inväntade flyget. Det var väldigt många som också skulle till London. Planet kom, och så bar det iväg.

Jag gillar alltid utsikten utanför fönstret när jag flyger, så därför sitter jag hela tiden på fönsterplatsen. När vi kom fram till London var det väldigt soligt och väldigt varmt. Vi tog tunnelbanan till vårt hotell, vilket var väldigt fint, byggt någonstans runt 1800-talet. Vi lämnade våra väskor så att vi inte skulle behöva bära runt på de hela tiden.

 

Sen gick vi ut för att äta. Efter det skulle vi åka med en “ hop on hop off “ buss som gick väldigt långt, fast vi hoppade av vid London eye. Bussen hade två våningar och jag satt längst upp. Det var skönt att känna vinden i ansiktet och i håret. Det var nya lukter i staden som jag inte brukar känna någon annanstans, det luktade gott, det luktade verkligen storstad. Vi åkte London eye och sen kollade vi på en 3D film som bara var runt fem minuter lång. Efter 3D filmen hoppade vi på bussen igen och åkte till Tower bridge. Efter en lång dag med flyg och sightseeing kom vi tillbaka till hotellet. Hotellrummet var stort, och jättemysigt med en stor tv.

 

Nästa dag började vi med att äta frukosten som serverades. Den var jättegod frukost. Det fanns bland annat så goda toast bröd.   

Hela dagen skulle vi bara gå runt och titta oss omkring för att lära känna stan. Där ingick även en massa shopping, tunnelbanor och ett jättefint café som vi fikade på.

Under resan hann jag besöka till exempel, Madame tussauds och Warner

bros studios där de kända Harry Potter filmerna filmades och gjordes

 

När vi var i London tyckte jag också att det var det rolig att gå runt i parkerna, Hyde Park är ett exempel, där det fanns tonvis av ekorrar.  

Varje kväll åt vi middag på en restaurang och min absolut favorit restaurang var “ Bella Italia “ där det serverades en jättegod efterrätt som man bara inte kan få nog av.

 

London var ett av de finaste ställen jag någonsin varit på, och när jag väl skulle åka hem igen, ville jag inte lämna staden. Det är nog ett minne som jag kommer bära med mig för evigt.

Jennifer Gustavsson

Från gröt till grönsaksmakaroner

Från gröt till grönsaksmakaroner

Under lång tid har elever varit missnöjda med skolmaten, men vad kan det bero på? Kan det vara för att man tycker att det inte är god mat eller har man inte tid med att äta? Kan det även bero på att om en person inte tycker om skolmaten tycker tio andra personer inte om maten heller?

Under 1800-talet började man servera skolmat i skolan, man serverade då gröt och insåg redan då att elever fick bättre resultat i skolan om de blev mätta och nöjda.

Maten har förändrats, det har gått från gröt till grönsaksmakaroner.

Forskning har visat att elevernas skolresultat har försämrats på de närmaste 20 åren. Kan det bero på att eleverna struntar i skolmaten för att de inte tycker om den? Blir de därför trötta och hungriga och som då leder till att skolresultaten försämras?

Jag går i skolan, och maten som serveras under en vecka kan lätt bestå av vegetariskt alla dagar, så som:

  • Pizzafisk,
  • Laxröra,
  • Grönsakskaka och
  • Potatis med kikärtsröra m.m.

 

Det som serveras kan ofta ses som “ vuxenmat “ och inte sådant som vi, barn brukar äta. Det är någonting som man måste sätta stopp för. Lasagnen är kall och hård, och vad är ens pizzafisk? Var är köttet någonstans? Var är de klassiska köttbullarna som man får alltför sällan?  

Många skolor säger att man vill ha så mycket grönsaker och vegetariskt som möjligt. Det är bra med klimatsmart, det minskar utsläppen bl.a. Man behöver till exempel också kött som innehåller viktiga näringsämnen som järn.

Själv tycker jag att det är viktigare att skolbarnen blir mätta, och att man inte ska ha allt för mycket vegetariskt då majoriteten av elever inte tycker om det.

Vad kan man då göra för att barnens resultat i skolan ska bli bättre? Jo, man serverar någonting som elever faktiskt tycker om som exempelvis kött. Då äter de maten som leder till att de inte går hungriga eller blir trötta, som leder till att resultaten förbättras.

Det är ju ändå eleverna som ska äta upp så att det stora matavfallet minskar. Vegetariskt kan man servera en till två gånger i veckan, som är bra för klimatet.

Det kommer kosta mer, det kan vara negativt. Men det är det värt.

Politikerna behöver satsa stort på skolmaten!

 

Av: Jennifer Gustavsson

 

Källor:

Skolmatsverige.se

DN.SE

Wikipedia

För evigt

För evigt

Jag vaknade med ett ryck. Det hördes ljud från undervåningen som jag inte kände igen. Min radioklocka visade 01:23, och jag såg att det var kolsvart ute genom mitt fönster som satt alldeles ovanför sängen. Månens starka sken lös in i mitt kala rum från en molnfri natthimmel. Där var ljudet igen, starkare denna gången. Håret i nacken reste sig, och en ilning for genom kroppen som en blixt. Jag vågade inte röra mig, utan satt invirad i mitt täcke och stirrade på dörren hela tiden. Som att försöka förhindra den att öppnas, om den nu skulle göra det av någon anledning…

Det var ett riktigt ruskväder nästa morgon. Det spöregnade och vinden ven. Dessutom var det iskallt ute, enligt termometern i alla fall. Väckarklockan hade precis ringt, och jag satt yrvaken på min sängkant. Jag hade glömt bort det, tack ock lov, men det dröjde inte alls länge innan jag kom på det. Jag frös till is bara att tänka på det. Igår natt. Jag hade somnat av att stirra på dörren. Eller jag tror det i alla fall, för jag minns inget mer än att jag vaknade nu. Det var tisdag, och den dagen hade jag namnsdag, 29 januari. Eller rättare sagt så har de tagit bort min namnsdag. Men innan så har jag haft det den dagen. Mamma och pappa hade gått till jobbet. Mamma går alltid till jobbet tidigt, men pappa brukar gå efter jag har gått till skolan. Men just idag var han tvungen att gå samma tid som mamma. Så jag var ensam hemma denna morgonen.                                    

Jag måste stiga upp nu, tänkte jag för mig själv. Men rädslan från igår var alldeles för stark. Aldrig, aldrig att jag går ner till undervåningen själv! Och verkligen inte när jag är ensam hemma! Men vad hade jag för val…jag måste ju till skolan…

 Sakta, sakta trevade jag mig ner från trappan. Steg för steg. Andetag för andetag.  Min puls ökade, att det kändes som att jag sprungit ett marathon. Och hela kroppen darrade av rädsla. Minsta lilla ljud kunde säkert få mig att svimma. Men tillslut var jag nere.

Det var en aning lugnande att mamma och pappa hade varit på undervåningen före mig tidigare i morse men ändå kände jag mig rädd.
Men efter en vandring på undervåningen kändes det bättre. Inget var konstigt alls. Nu fanns inget av rädslan kvar. Jag fortsatte som att ingenting hade hänt. Morgonen rullade på. Jag var inte ett dugg rädd längre. Ja, tills jag skulle gå i alla fall. Jag skulle precis låsa upp dörren och gå ut, när jag slängde ett öga på köksbordet och märkte att något låg på det. Jag trodde först att det var någon slags synvilla, men när jag hade gått fram till bordet, märkte jag att jag hade fel. På bordet låg faktiskt en sak. Ett kuvert.
Rädslan kom tillbaka. Jag hade inte märkt något brev här inte. Men det kanske inte är så konstigt, jag åt ju frukost i vardagsrummet och kuvertet låg på köksbordet… Men jag hämtade ju frukosten i köket? Hur kunde jag inte märka något då? Men jag kanske inte slängde blicken på köksbordet? Jag beslöt mig för sista tanken. Det har legat där hela morgonen utan jag har märkt något. Ja, så måste det vara. Hur hade det annars kommit dit liksom…

Rädslan hade försvunnit. Eller rättare sagt så han jag inte tänka på den. Spänningen om att öppna brevet var alldeles för stor att jag inte kunde tänka på något annat. Försiktigt, försiktigt tog jag upp kuvertet. Och efter en stunds granskning av det, märkte jag att kuvertet var gulnat av ålder. Och till min förvåning, stod det en grej på kuvertet. Det gjorde mig inte rädd, men ändå lite konstig till mods. Med en snirklig jättegammal handstil stod det Daisy på. Mitt namn. Inget annat. Bara Daisy.

Nu var spänningen för stor. Jag kunde inte vänta med att öppna kuvertet. Försiktigt öppnade jag det och i det låg ett brev som jag tog upp. Brevet granskade jag noga. Precis som kuvertet, var brevet gulnat av ålder. Jag trodde först att brevet var blankt. Att det inte stod någonting på det. Eller att texten hade på något sätt försvunnit bort med tiden. Men efter en stunds studering av det, märkte jag att det faktiskt stod någonting på det. Längst upp till vänster stod det, För evigt med samma gamla snirkliga handstil som hade skrivit Daisy.

Där slutar alltid drömmen.
Jag drömmer exakt samma dröm en gång om året. Alltid natten den 5 december. Och när jag vaknar minns jag den klart och tydligt. Som att det har hänt i verkligheten. Det är alltid exakt samma dröm. Inga förändringar. Exakt samma. Jag började drömma den för kanske 4 år sedan, vet inte varför. Och exakt samma datum drömmer jag den igen. Fast ett år senare. Så när jag lägger mig den 5 december, så vet jag att jag kommer drömma den drömmen igen. Men jag har aldrig berättat det för någon. Och kommer aldrig göra heller.
I natt drömde jag den igen. För att igår var det den femte. Inga som helst ändringar i den. Alltid exakt samma.
Alltid.

Jennifer G

Bokrecension Sal 305

Bokrecension Sal 305

Ingelin Angerborn är en väldigt bra författare för när man väl har börjat läsa hennes böcker kan man inte sluta! Jag började läsa hennes böcker för ungefär 2-3 år sedan och fastnade direkt! Jag kunde läsa ut en bok på en kväll, även fast böckerna är runt 200 sidor. De är lätta att förstå, och inga direkt svåra ord, eller meningar. Precis som den här boken är som jag ska skriva en recension om. Man försvinner verkligen in i hennes böcker!

 

 Hennes senaste bok heter Sal 305, och det är just den som jag nu ska skriva en recension om. Sal 305 hänger ihop med en annan bok som hon har gjort som heter Rum 213, så om man inte har läst Rum 213 blir det nog svårt att förstå Sal 305.

 

Sal 305 handlar om Elvira som tror på spöken sedan ett år tillbaka, sedan förra sommaren. Allt börjar med att hon råkar ut för en olycka och får hjärnskakning, och sedan börjar konstiga saker att hända, sådant som hon inte kan förklara. Övernaturliga saker.
 Detta har hänt innan, för precis ett år sedan när hon var på kollot, i boken Rum 213. Men hon trodde att det bara skulle hända en gång, nu vet hon att hon hade helt annat en rätt…

 

Läsaren får följa med Elvira i denna spännande berättelse, och det går inte att lämna ifrån sig boken när man väl har börjat läsa!

 

Jag skulle säga att Elvira är en modig tjej, men som också har känslor och kan vara både rädd, arg och ledsen. Hon har blont hår och blåa ögon. Och det är också hon som är huvudpersonen i boken. Sen så är det många i Elviras närhet som också är med, tillexempel hennes snälla mamma, och hennes skämtglada bästa kompis Sibel.

 

Sal 305 utspelar sig i nutid. Och det märker man lätt på mobilerna, och språket i boken. Ett modernt språk. Och helheten av boken. Ja, man märker lätt att boken är modern. Boken utspelar sig i stan både inomhus och utomhus, och lite överallt där.

Jag tyckte att denna boken var fantastiskt, spännande och allt! Det är svårt att förklara vad jag tyckte som var så speciellt för att varje sida var magisk! Boken var helt rätt för mig, för att jag älskar rysare och liknande, och boken var precis en sådan bok.

 

Ingelin Angerborns böcker är främst ungdomsböcker, som Sal 305 också är. Och de är inriktade till både tjejer och killar. Men jag tror att det är mest till tjejer eftersom att huvudpersonen är alltid tjej, och handlar i allmänhet om tjejer.

Denna boken är även en ungdomsbok. Man märker det lätt på språket, tillexempel denna meningen ur boken:

-Jag ska, sa jag, satte mobilen på tyst läge och la den på sängbordet.

Det lät väldigt ungdomligt sagt tycker jag. Och så märker man det lätt när man läser att det är en ungdomsbok.

 

När jag har läst denna boken, har jag inte haft några problem alls. Det har varit lätt att läsa, inga svårigheter alls. Lätt som en plätt.

Sal 305 börjar lugnt. Sen kommer spänningen och de kalla kårarna några sidor efter första sidan, ett vävande nät av spänning och välskriven text. Och så är det alltid i Ingelin Angerborn-böckerna som jag har läst. Jättespännande!!

Och personen som berättar i boken, är huvudpersonen alltså Elvira.

 

Boken handlar om spöken, och lite sånt hokus pokus. Och vissa tror på spöken och vissa inte. Jag tror verkligen inte på att dem finns. Så att det väljer man själv, om man tror att boken är trovärdig eller inte. Jag tycker inte att den är speciellt trovärdig på grund av spökena. Och eftersom att det handlar om lite spöken och sånt så är det ingenting som jag kan jämföra med som har hänt mig i verkligheten. Och jag kan inte heller jämföra någon annan bok som jag har läst som liknar Ingelins böcker, dessa är verkligen fantastiska! Att när jag läser får jag rysningar. Goa rysningar.

 

Efter att jag har läst Sal 305 så tror jag att Ingelin vill förmedla att det kanske faktiskt finns spöken. Att det inte är omöjligt. Hennes böcker handlar om spöken och sånt, och det hon skriver om kanske inte är påhitt? Hon kanske skriver om sådant som har hänt henne i verkligheten? Inte vet jag.

Jag tyckte att Sal 305 var jättebra, och magisk! Jag kan rekommendera er den starkt!

 

Jennifer G

 

 

Cykelvägen är ett fiasko

Cykelvägen vid Stommenskolan är farlig att cykla på. Och på den vägen rör det sig folk hela tiden, även jag. Jag cyklar på den varje dag till, och från skolan. Och det gör andra med.
Det är hål över hela vägen, och det finns massa småsten och grus överallt. Och det är inte alls bra för däcken. Och dessutom så finns det gupp och sprucken mark där också. Man måste göra något åt det! Jag har väntat länge på att dem ska göra en ny väg där, men det händer ju aldrig! Är det verkligen nödvändigt att lämna in sin cykel på lagning, bara för hål i däcken?

Och nu pratar jag inte bara om däcken, man själv kan ju också skada sig! För innan den vägen finns en backe, vid backagårdsbadet, och när man cyklar ner för den går det i rusande fart om man inte bromsar samtidigt. Och i rusande fart cyklar man över det farliga vägen, och det är verkligen risk för att cykeln välter i den höga farten, och så ligger man där, med skrubbsår på händer och knän bland grus, hål, gupp, småsten och sprucken mark. Dröjer väl inte länge innan man får hjärnskakning, och bryter bena också! Och de små då? De kan snubbla och skada sig. Vill inte ens tänka tanken. Vi måste bygga en ny väg, så slipper vi olyckor!

Jennifer G