Skillnad i skolan mellan Finland och Sverige

Jag undrade om det fanns några skillnader mellan skolan i Sverige och Finland, så jag frågade min finska vän Nella om hur hennes skoldagar brukar se ut. Jag började med att fråga vanliga frågor som när de börjar, hur de flesta tar sig till skolan och om deras ämnen.

Allmänt om skolan
Nella berättar att de börjar skolan klockan 9 och slutar vid 15.00 varje dag, till skillnad från i Sverige, där vi oftast börjar runt 8 och sluttiderna varierar. Det vanligaste är att man åker buss till och från skolan. Vi pratar om hur det inte alls är vanligt där hon bor att man går eller cyklar till skolan, vilket är ganska vanligt runt om i Sverige.

Jag frågade om det var något som hon skulle vilja ändra med sin skola och hon berättar att deras skolbyggnad inte alls är bra och att hon gärna skulle vilja gå på en skola med mer plats och en något mer modern byggnad. Dock beror det helt på var i Finland du bor för skolorna ser helt annorlunda ut.  Men läxor brukar se ungefär likadant ut, man har nämligen inte så mycket läxor det kan vara någon gång ibland säger hon, men det är inte så vanligt som i Sverige. Detta ledde vidare till frågor om lärare och undervisning. Själva undervisningen ser ungefär likadant ut i Finland som det gör i Sverige bara några få skillnader men egentligen inget som är märkbart annorlunda. “Lärarna är för det mesta helt okej, lite omotiverade att lära ut men det är för det mesta okej” berättar hon. Betygsystemet går från 4 till 10 förklarar hon, 4 är det lägsta och 10 är högst.

Hon fortsätter att berätta att hon helst vill lyssna på musik under lektionerna, men att det är inte många lärare som tillåter det. Jag frågar varför musiken är så viktigt för henne och då berättar hon att atmosfären, stämningen, är väldigt dålig i hela skolan och har blivit ännu värre i brist på lokaler.

Vad vet du om den svenska skolan?

Jag ställde den frågan till henne och hon skrattar.

  • Egentligen vet jag inte någonting alls, men vi lär oss lite svenska ibland.

En normal dag
Jag frågade om hur hennes dagar brukar se ut och hon berättar att hon brukar gå upp runt 7 på morgonen för att sedan ta bussen och komma till skolan i tid med att deras första lektion börjar 9.00. Skoldagarna består av få raster och långa lektioner men ämnena som de läser att precis som i Sverige.

Efter att skolan slutar så brukar hon och hennes kompisar äta fika på något café eller gå till biblioteket för att plugga och umgås. Hon säger också att en vanlig skoldag så är hon oftast mycket stressad för att lärarna lägger mycket press på eleverna och det finns ofta mycket att göra.

Jämförelse
Vi börjar prata mer om likheterna med våra skolor, såsom ämnen och lokaler. Jag berättar att ibland får vi åka på olika “utflykter” till olika platser och Nella berättar att hon eller någon hon känner har aldrig fått göra det. Skoltiderna är nog den största skillnaden men i och med att eleverna på skolan knappt har några raster så känns det logiskt att de börjar senare.

Så är den svenska eller finska skolan bättre?

Egentligen är det inte alls mycket som skiljer de två åt. Men skillnaderna beror också på vilken skola i Finland man jämför med eftersom att skollivet varierar drastiskt på andra sidan Östersjön.  

Julia 8:1

Självmordet på Flashback

Hösten 2010 satte Marcus Jannes på sin dator och började skriva om sina självmordstankar på hemsidan “Flashback”. Bara minuter senare får han sin första kommentar: Lycka till då. Fler liknande kommentarer fortsätter sedan att dyka upp i tråden som Marcus skapat, Hängning.

I dokumentären så får man höra om det första svenska självmordet som sändes på nätet. Marcus Jannes som var 21 år hade högfungerande autism det var alltså svårt för honom att förstå hur man umgås, de sociala koder som finns. Man får höra mer om Marcus och hans familj men man får också höra experter prata om självmord och vad självmord kan handla om generellt.

Marcus Jannes är en utav de få som valt att skriva om sitt självmord och sedan visa när han hänger sig själv på nätet. Han hade haft mycket ångest och starka självmordstankar i runt 6 månader, och han var rädd för hur starka hans känslor var. Innan sitt självmord så skrev Marcus ett brev till sin familj som han postade på Facebook. Efter hans självmord så skrev Marcus mamma till Flashback för att hon ville att man skulle ta ner den tråden som Marcus skapat, men hon fick inget svar. Familjen valde också att vara med i tidningar som skrev om Marcus, de säger att de inte ville att Marcus bara skulle vara en till nyhet utan att han faktiskt var en människa, så de blev inte glada när en del tidningar bara skrev om själva självmordet utan att nämna Marcus namn. De säger att det nästan kändes kränkande att man inte skrev att det var han, då det inte blev personligt och det var lätt för andra att glömma av att det faktiskt var en människa som hade haft ett liv och familj. De blev också arga när folk gjorde skämt filmer om Marcus och lade upp dem på nätet vilket familjen tyckte var otroligt respektlöst.  

Det är inte ofta som självmordsbenägna människor vill dö, det handlar ofta mer om att man inte står ut med att leva. Många har sagt att man bara vill försvinna inte direkt dö. Detta är något som Mikael Westerlund berättar om då han forskar inom just självmord, speciellt självmord på nätet. Westerlund pratar om hans forskning och om flera fall som liknar Marcus. Han säger att man inte får tänka på självmord som den enda lösningen. Westerlund säger också att en utav anledningarna till att många känner att de kan prata mer om självmord på nätet än i verkligheten är att man är anonym. Han påpekar att det är viktigt att man vågar prata mer om självmord och inte dölja det som man ofta gör. Han pratar om både fördelar och nackdelar med Flashback och man får även höra om hur polisen försökte rädda Marcus och vad familjen gick igenom under de timmar som Marcus var aktiv i tråden.  

Jag tycker att dokumentären var väldigt bra. Den var väldigt känslosam och man får höra om vad många olika människor tänkte och gjorde under tiden som Marcus var aktiv i sin tråd på Flashback. Familjen deltog i intervjuer om Marcus och hans liv men också om vad de kände och hur de fortfarande mår. En kvinna som bad Marcus att skriva ett brev pratar också om vad hon gick igenom när hon var inne på Flashback och såg när Marcus tråd kom upp. Familjen pratar om hur de var tacksamma mot Eva, som kvinnan heter, eftersom att hon hade försökt att hjälpa Marcus vilket inte många gjorde. Jag tycker att detta gör dokumentären bra, man förstår mer om vad som hände när man fick synvinklar från många olika personer och det var intressant att få höra polisens syn på det hela. Men det som gjorde dokumentären ännu bättre var att de mitt i allt hade med fakta om psykisk ohälsa och anledningar till självmord. Det var forskare som pratade om sådant och jag tycker att det var en väldigt bra sak som de hade med i dokumentären. Jag hade dock gärna velat höra fler synvinklar på hur de som bevittnade Marcus självmord upplevde det. De hade med en person men det hade varit intressant och få höra det ur andras perspektiv också. Annars tyckte jag att de hade med många olika personer och man fick en bra helhetsbild.

Om jag hade fått välja att dokumentera något så hade jag nog valt att berätta om modebranschen. Hur man kommer på idéer till nya kollektioner och hur man arbetar för att få den ut på catwalks och senare ut i butiker och på nätet. Men även hur kläderna är tillverkade, varifrån man köper typ och hur de personerna som tillverkar kläder har det. Ofta där stora företag tillverkar kläder så kan de använda sig utav barnarbete eller personer som har hemska förutsättningar utan att företaget vet om det eller så bryr de sig inte. Jag hade velat ta reda på hur företag ser på den saken och vad de eventuellt gör för att förhindra det. Man får höra om företag som låter dessa personer tillverka kläderna men det är inte så ofta som man får höra företagets syn på det och vad de gör för att undvika det. Kanske är det inte så lätt? Och hur ställer sig företagen till klimatet? Tänker de på hur mycket utsläpp de gör eller tillverkar de sina kläder på ett miljövänligt sätt? Detta är bara några av de frågor som jag har, och jag vill gärna ta reda på svaren.

Julia 8:1

 

Blåa gummistövlar och en kniv

Hennes kropp var helt lealös i mina armar och jag kämpade för att orka bära henne genom skogen. Jag tyckte hela tiden att jag hörde fotstegen komma närmre och min puls började skena. Ett steg, två steg, tre steg. Jag tittade över axeln och snubblade i leran, jag landade på henne och fallet tryckte luften ur mina lungor. Steg, snabba steg. Jag ryckte till och reste mig upp, snubblade igen på hennes klänning och föll med ansiktet först tillbaka i leran. Jag vred på huvudet och såg rätt in i hennes ögon. Ögon som brukade vara fulla av liv men nu var blodsprängda och hennes ansikte var lerigt. Jag började skaka, allt var mitt fel, om jag inte hade tagit med henne hit skulle inget av det här hänt.

Bilen hade susat fram genom staden på väg från Luleå. Vi hade skrattat, dansat till musiken som varit på högsta volym och vi hade inte brytt oss om alla arga blickar när jag kört som en dåre genom stan. Alla visste redan att det var vi, jag och Anna. Det perfekta paret. Eller par och par, vi var inte ihop men folk hade trott det ända sedan vi båda hade totalt nekat våra dejter till vårbalen för att vi skulle gå tillsammans. Varken jag eller Anna hade brytt oss och vi hade helt klart haft roligast på hela festen. Nu var vi de som mest människor ville vara runt, alla som ville ha kul. Jag hade tittat på Anna där hon suttit med halsduken virad flera varv runt halsen och med vantar men hon hade ändå sett lycklig ut. Skrattande, med smilgropar och ögon som glittrade när hon sett på mig. Hon började sjunga, högt och falskt och jag hade skrattat åt henne men stämt in. Vi hade suttit skrikande och skrattande med rutorna nerdragna och musiken som skrålade i högtalaren.

Nu i leran grät jag, tvingade mig själv att vända upp huvudet i leran för att sedan hosta upp kaskader av blod. Jag kände paniken när de tunga stegen kom närmre, en kvist bröts och händer tog ett hårt tag i mitt hår, slet mig upp från marken och jag skrek. Jag skrek som jag aldrig gjort förut, men jag visste att ingen skulle höra mig. Jag var ensam, ensam med en döende Anna och mannen som försökt döda oss. Paniken kom flödande och jag sparkade honom, jag tog i med allt jag hade. Jag rev, slet och sparkade. Han släppte mig när jag i ren panik rev honom över ögat och hans blod rann över hans ansikte och ner i mitt hår. Jag vände mig om och sparkade honom i magen, han föll till marken och jag drog upp Anna från marken och började springa igen. Jag såg mig desperat omkring, det måste finnas en väg någonstans. Allt jag behövde var en liten landsväg och en vänlig själ, någon som kunde hjälpa, kanske var inte Annas tid ute om hon fick komma till ett sjukhus. Minnen från resan kom som flashbacks medan jag kämpade mig genom skogen på flykt från mannen.

När vi väl hade kommit ut från stan och de små förorterna lugnade vi ner oss. Jag körde fortfarande snabbt men vi tonade ner musiken och Anna tittade längtande bakåt mot Luleå. Hon såg lite lätt anklagande på mig, en blick som sa att hon inte ville längre in i skogen utan att hon hade trott att vi som längst skulle till en villa i utkanten av stan, inte rätt ut i skogen till en förfallen enrumsstuga. Jag hade förklarat en miljon gånger vart vi skulle så jag orkade inte ta det igen utan jag tittade bara lika menade på henne och vi brast båda två ut i skratt. Jag drog upp volymen och sa att det bara var en halvtimme kvar till mormors stuga.

Mina ben värkte nu, jag hade alltid haft en spinkig kropp som jag varit stolt över men det var inte det bästa när man sprang från mördare med sin bästa väns liv, bokstavligt talat, i händerna. Jag vågade inte titta ner på hennes ansikte eller ens kolla om hon hade en puls, den enda tanken i mitt huvud var spring. Spring som aldrig förr. Jag visste att mannen hade kommit upp på fötter nu, att han var på väg mot mig igen. Jag stannade tvärt. Vad gjorde jag? Han hade försökt att döda oss, skulle jag låta honom komma undan med det? Anna skulle antagligen inte överleva det här och jag sprang ifrån hennes mördare istället för att få honom att betala. Jag fattade ett blixtsnabbt belut. Jag skulle inte fly, jag skulle slåss.

När vi tillslut kom in i den fallfärdiga stugan fick jag ännu en dömande blick av Anna. Stugan hade lätt gula tapeter med små rosa rosor på, små fönster som knappt lät något ljus komma in men möblerna var nog det värsta, riktigt gamla fåtöljer som dessutom var dammiga och den enda sängen i stugan var en enmans säng som det antagligen bodde råttor under. Dammråttor flög om våra fötter när vi inspekterade stugan ytterligare, en vedspis som vi nog kunde få igång utan större problem men det fanns ingen kyl vilket Anna påpekade. Det luktade unket, vilket var logiskt då ingen bott här sedan mormor dött. Vi satte ner våra väskor på golvet och gick ut för att se oss omkring i trädgården. Ett vitt, lite söndrigt staket ramade in den gamla stugan men inget mer. Det fanns bara träd så långt man kunde se. Jag log mot Anna som faktiskt inte såg lika skeptisk ut längre, men hon fick plötsligt en allvarlig min och hon sa:

“ Det är ingen som ser om jag dödar dig här.”

Jag såg lika allvarligt på henne.

“ Det är därför du är här, för att jag ska döda dig.”

Vi brast ut i gapskratt och trillade ihop i det höga höst gräset. Vi skrattade som aldrig förr och Anna vände sig mot mig, jag förstod hennes blick genom skratt tårarna, vi skulle alltid vara där för varandra.

I mörkret lade jag ner Anna bakom en buske, ville inte att han skulle hitta henne här. När jag bäddat ner henne under lite gula löv såg jag in i hennes ögon. Blå, kristallklara irisar men istället för att vara vita runt omkring så var de röda av blod. Mina ögon tårades återigen, varför Anna? Varför inte mig istället?

Vi hade suttit under filtar i den gamla soffan med varsin kopp med varm choklad. Vi hade suttit tysta och lyssnat på regnet som smattrat mot taket. Det var ofta vi satt så, tysta och bara tittade varandra i ögonen. Ingen förstod varför, men vi hade alltid haft en slags kontakt där vi inte behövde prata för att förstå varandra. Det började att bli mörkare ute medans vi bara satt där, vi hade lämnat spisen på för att värma upp den iskalla stugan.

Plötsligt hoppade Anna till och tittade skräckslaget ut genom det spindelvävs täckta fönstret. Sekunden efter bultade det på dörren och vi skrek till. Sakta smög jag fram till dörren och öppnade. Där ute stod en man med en svart regnrock och blå gummistövlar, han tittade på mig med en väldigt obehaglig blick och jag kände mig med ens väldigt illa till mods. Jag försökte att stänga igen dörren men han satte sin fot i dörröppningen och jag var inte så ouppfostrad att jag slog igen dörren på hans fot och han kanske behövde hjälp med sin bil eller var allvarligt skadad. Jag öppnade dörren och mannen stormade in med en kniv som han gömt bakom ryggen. Jag skrek till Anna att han hade en kniv men det var redan försent.

Jag såg mig omkring i skogen, jag skulle behöva något spetsigt. Något spetsigt att döda honom med. Det hade hunnit bli väldigt mörkt ute nu, vad kunde klockan va? Tio? Nej, klockan hade bara varit runt sju när jag flytt från stugan med Anna i armarna. Just här i skogen hatade jag hösten. Att det alltid skulle bli så mörkt, jag hade inte märkt det när jag hade haft en sådan panik att komma ifrån mannen.

Annas skrik var hjärtskärande i den lilla stugan, jag rusade mot henne och fångade henne innan hon föll ihop på marken med kniven fortfarande djupt i magen. Hennes pupiller vidgades och hon började hosta upp blod. Jag höll hennes hand och började gråta, gråta av rädsla och ilska. Jag satt som paralyserad vid hennes sida medans mannen såg på oss. Jag såg upp på honom, synen var nästan helt blockerad av tårar men jag kunde se att han kom närmre och jag släppte Anna och drog mig instinktivt tillbaka mot väggen. Han suckade och drog ur kniven från Annas kropp, torkade lätt av den innan han direkt tittade på mig med djävulska ögon och någonstans inom mig förstod jag att det var min tur. Han skulle döda oss båda två.

Jag bröt av en spetsig gren och gav Anna ett sista löfte om att jag skulle hämta henne senare, efter att jag dödat honom. Mina händer tog ett fastare tag om den blöta grenen och jag kunde riktigt ta på spänningen runt mig, det var inte längre en rolig resa till landet med min bästa vän det hade blivit en fråga om liv eller död.

I stugan hade han kommit mot mig, suckande och höjde kniven i ett ytterligare försök att hugga mig. Jag dök under soffbordet och kravlade bort mot dörren, tittade bakåt och såg Annas kropp som började skaka okontrollerat med blodet som fortfarande forsade ut hennes mun. Mannen stod nu över mig, höjde åter kniven men jag rullade undan igen och fick tag i något metallrör som jag slog till honom med. Han föll till marken och jag kröp fram till Anna i panik, jag förstod att hon försökte säga något men allt som hördes i den lilla stugan var hennes gurglande med blod fortfarande forsade ut genom munnen och mina häftiga andetag. Jag slet henne upp från golvet med alla krafter jag hade kvar och sprang så gott jag kunde ut från stugan och djupare in i skogen.

Nu var jag här, smygandes genom skogen i ett desperat försök att hämnas min bästa vän och skydda mig själv. De blöta grenarna knäcktes under fötterna och det var svårt att hålla balansen i den tysta svarta skogen. Mitt hjärta bultade och mina händer skakade. Kanske 30 meter framför mig såg jag en man i svart rock och blåa gummistövlar, jag började springa mot honom med grenen i ett stadigt tag. Mannen vände sig om och jag såg hans blänkande kniv och i den stunden insåg jag att det var ett fruktansvärt misstag att försöka döda honom. Han hade en kniv, vad hade jag? En stor blöt gren. När tanken träffade mig var det redan försent. Kniven borrade sig in i min mage genom min tröja och djupt ner i min kropp. Jag föll till marken och ångrade att jag valt att komma efter honom, inte ens ett slag hade jag fått in innan jag nu låg på marken med en kniv i magen. Jag började hosta upp mer blod precis som Anna hade gjort och jag såg mannen komma närmre men jag kunde inte röra mig. Han såg på mig bara några centimeter från mitt ansikte och jag spottade på honom, det enda jag kunde göra. Han skrattade och drog upp kniven innan han satte kniven mot min strupe och mumlade på någon sång. Jag kände hur kniven åter trycktes mot min hud och jag fick svårt att andas. Han fortsatte mumla och det var det sista jag hörde innan han helt skar upp min hals. Jag skulle aldrig få veta varför.

Julia 8:1

 

En övertygande mordhistoria

 

Jag har läst boken Svart stig som är skriven av Åsa Larsson.

Boken har inte riktigt någon tydlig huvudperson utan handlar om flera olika personer som har olika syn på vad som händer och hur det påverkar deras liv. Anledningen till att jag inte tycker att de är huvudpersoner allihop är för att man får inte veta så mycket om personerna och det hoppar hela tiden mellan olika synvinklar. I boken får man följa poliser, rättsläkare, åklagare, stora finansiella personer, deras familjer och i boken finns det även olika stycken, där man får läsa om barndomen hos de olika personerna.

Handling

Boken börjar med att en man är ute i en snöstorm i norra Sverige, där han hittar en kvinna död i en liten bod. Polisen tillkallas och man fastställer snabbt att det är ett mord som har inträffat. Kvinnan är för fint klädd och har för mycket pengar med sig för att det ska vara ett rån som har gått snett, rättsläkaren kan också bekräfta att det inte heller var en våldtäkt. Poliserna får snabbt i uppgift att ta reda på mer om kvinnan och hennes liv som visar sig vara väldigt komplicerat. Man pratar med familj och vänner, men lyckas inte få en klar bild om vad som har hänt. Någon ljuger, frågan är vem? Allt verkar leda till Mauri Kallis, Wattrang syskonen och det stora företaget Kallis Mining. Kan mordet ha varit en fråga om pengar och makt inom företaget eller handlar det om något mycket större?

I boken får man både följa personerna i nutid och även om vad som har hänt. Under själva huvudhandlingen, så är personerna i Kiruna och längre ner i Sverige på Regla som de kallar det. Man som läsare får en väldigt oklar bild i början av boken, men under utvecklingen av bokens handling reds ut så man får en bättre bild av händelserna och bakgrunden till några utav de väldigt många karaktärerna. Boken är, även om man får läsa både i nutid och dåtid, hyfsat tydlig när man läser nutids delen. Den främsta delen i boken utspelar sig under 2005, vilket står i början på kapitlet. Under tillbakablickarna är det lite svårt att hålla koll på vart i livet som personerna befinner sig, då det blandas mellan för bara ett par veckor sedan och tillbaka flera år. Det är även lite krångligt att hålla reda på karaktärernas personliga historia och utveckling, speciellt som man får så många olika synvinklar och olika åsikter under samma stycke.

 

Lite egna tankar om boken

Boken började väldigt bra och spännande, men ju längre in i boken man kom ju tråkigare och mer enformig blev den. Man som läsare måste nästan koncentrera sig på vad som händer och vem som författaren refererar till. Jag tycker inte om detta då det väldigt snabbt blir tråkigt att läsa och jag tycker inte heller att författaren fick mig som läsare intresserad under hela boken. Man fick ingen riktig uppfattning om vad man ville ha sagt med boken och jag kände hela tiden att boken var lite flummig och oklar. Författaren kom aldrig riktigt fram till hela poängen med handlingen och det tillkom hela tiden nya moment som inte riktigt kändes nödvändigt i handlingen och det blev bara mer “lösa trådar” som aldrig riktigt klarades upp och detta gjorde att man inte blev riktigt delaktig i läsandet eller berättelsen.

Boken är titelerad som en spänningsroman, men jag ser inte riktigt den spännande delen i boken då jag finner den uttråkande. Jag skulle även säga att den lite saknar “driv”, alltså det kändes som om jag läste 300 sidor utan att man kom någonstans i boken och man läste bara om samma saker som egentligen inte hade något att göra med huvudhandlingen. Jag känner att boken var väldigt seg och det blev inte alls kul att läsa. Boken var också väldigt “ojämn” i händelseförloppet för den började väldigt bra och spännande men under resterande 300 sidor,  innan man kom till det sista kapitlet, så hade boken ingen tydlig eller intressant handling. Detta ändrades när man kom till de sista 15 sidorna, då hände allt väldigt snabbt och författaren refererade till en massa nya personer som hon inte hade nämnt tidigare och det gjorde allt svårt att förstå samtidigt som den sista delen gick så fort och berättelsen fick ett väldigt abrupt och oklart slut. Jag kände att alla de lösa trådarna som hon hade tagit upp tidigare i boken inte fick något avslut och det finns frågor som fortfarande inte är besvarade i bokens slut.

Själva handlingen i boken känns väldigt trovärdig även om jag inte kan koppla det till något jag har upplevt. Det inträffar flera hundra mord om året över hela världen och så som polisen i boken jobbar känns ganska likt hur det ser ut inom den svenska polisstrykan. Även om boken inte kommer att bli en favorit, så blev man ändå ledsen när författaren tydligt målade upp mordplatsen och hur mordet begåtts inom polisens synvinkel. I slutet av boken så fick författaren också upp tydliga bilder av de döda, framförallt de barn som blev straffade med döden för att de var på fel ställe vid fel tidpunkt. Under den sidan måste jag ändå säga att jag nästan började gråta, tanken på hur de barnen hade dött är hjärtskärande.

Som helhet är boken inget jag skulle läsa igen eller rekommendera till någon. För mig så kände jag mig nästan lurad av baksidan, då den fick boken att låta väldigt spännade och mysterisk, detta blev ju absolut inte fallet. Vissa kanske finner boken intressant men jag själv ser inte spänningen eller den romantiska biten för den delen.

Detta är alltså ingen bok som jag kommer läsa eller prata om igen. En bok som för mig inte ens ligger på “godkänd listan”. Inget man behöver läsa!

 

// Julia 8:1

                                            Foto; Julia Westlund 

En utav de bästa resorna!

På sommaren för två år sedan åkte jag och min familj till USA i tre veckor. Det var underbart, även om resan inte fick en så bra början med försenade flyg och problematiska flygplatser. Vi var tvungna att mellanlanda i Belgien, vi skulle egentligen bara vara i Belgien i en timma eller så, men planet blev ju såklart försenat, jippie… När vi väl fick gå på planet fick vi nog några av de bästa platserna som finns i “smörgåsklassen”, som min pappa kallar det. De var en speciell familjeplats med extra mycket utrymme för benen och handbagage, nice för fötterna. Man fick även varsin liten tv där man kunde titta på nya filmer eller serier vilket var skönt då jag inte kan sova på flygplan.

Väl framme i Washington DC så fick vi en rolig och pratsam taxichaufför som trodde att vi var från Schweiz då han inte visste var Sverige låg. Vi hamnade så klart i rusningstrafiken och det tog en evigheeet att komma till hotellet som låg väldigt centralt. Vi skulle bara stanna i DC i tre dagar för att hälsa på mammas familj som hon jobbade hos när hon bodde i USA. De var trevliga och ville gärna hälsa på i Sverige någon gång.

Efter att ha sett allt nödvändigt i DC så flög vi till Orlando där vi bodde på ett enormt hotell där man behövde ta bilen till polen, då den låg på andra sidan hotellområdet. I Orlando så gick vi både på Disneyland och Seaworld vilket tog upp två dagar av veckan vi var där. Disneyland var lika perfekt som jag hade hoppats även om de stora dräkterna skrämde mig. Jag kommer ihåg att jag försökte övertala mamma att köpa en sådan där fin prinsessklänning som jag bara ville ha för att den var fin. Vi åkte en massa karuseller även om det var över en timmes kö på på allting, vi tog bilder med Piff och Puff och alla andra läskiga dräktmänniskor som vi kunde hitta. 

Seaworld var också jättekul, då de räddar skadade och utrotningshotade djur för att träna dem för att sedan kunna släppa ut dem igen. Då tyckte jag att det var jättekul när späckhuggarna hoppade och gjorde trick inför publiken, jag vet inte riktigt vad jag tycker om det nu. Visst de sa att alla djur har det bra och vi fick se var de tränar de skadade djuren men jag vet inte vad jag tycker om alla shower som djuren var med i. På Seaworld hade de också karuseller men eftersom att vi hade gått på Disneyland dagen innan så åkte vi inte så mycket där.

När veckan i Orlando var slut så bilade vi till Miami och på vägen fick vi se en NASA uppskjutning vilket var häftigt men senare fick vi reda på att uppskjutningen gått fel, vilket  jag hade trott från början. Mamma och pappa hade det väldigt svårt för GPS:en i bilen så vid en avfart bråkade vi om vart vi skulle åka av, första eller andra avfarten. Jag tyckte att vi skulle ta andra men mamma och pappa sa första, självklart eftersom att de är vuxna valde de deras väg vilket resulterade i en timmes omväg. Jag hade rätt, igen…

När vi väl kom till hotellet så hade vi bara en vanlig semester med lagom med bråk för att vara min familj. Vi fick tid för att sola och bada men även gå i många affärer och shoppingcenter. När vi åkte in till centrala Miami så åkte vi på en båttur runt de finaste och dyraste husen i Miami.

Hela resan fick ett bra slut när vi slapp stressa runt på flygplatsen i Miami och vi fick ett bra flyg till Frankfurt och men från Frankfurt till Sverige så blev planet försenat och väskorna i Sverige tog extra lång tid på sig att komma in från planet.

Detta är verkligen en utav de bästa resorna i mitt liv, det hände saker hela tiden och vi fick åka till alla ställen som vi ville se. Kan verkligen rekommendera Orlando till alla som vill hitta på saker och inte bara sitta i solstolen.

// Julia 8:1

Sluta plåga djuren!

Ända sedan vi började tillverka smink och kosmetika har vi människor använt oss av kaniner och andra smådjur för att försäkra oss om att vi inte blir infekterade eller sjuka, och istället för att testa produkterna på ett smärtfritt sätt valt att testa på djur som inte har någon chans att försvara sig.
År 1980 användes det 31 304 djur i testerna bara i England! I början av 2000-talet användes ca 35.000 – 40.000 djur inom EU per år och detta bara i kosmetikatester. Varför ska detta fortsätta när vi vet att djuren lider och att det finns helt smärtfria sätt?
2013 införde EU ett förbud mot försäljning av djurtestad kosmetika. Det finns undantag som är svåra att förklara, men djurförsök inom kosmetika finns fortfarande.

Men djurtester sker inte bara inom smink- och skönhetsindustrin utan också under forskning inom läkemedel. Djuren används ofta när det anses vara för farligt att testa på människor och inte är etiskt rätt mot människan, varför skulle då detta vara okej när djur? Ska djur inte vara lika mycket värda? Något som ofta dras upp när man pratar om djurförsök av olika slag är att djur inte är lika smarta som människor. Detta är inte sant och även om det vore så varför skulle detta vara en anledning att låta djuren leva som de gör. Djuren hålls i små, trånga utrymmen och utan någon chans att få röra på sig ordentligt. Många djur är till och med genmanipulerade vilket betyder att de är i stort sett är designade för att utveckla sjukdomar. Detta borde inte få ske, speciellt när det finns alternativ som varken skadar människor eller djur. Men i nuläget så satsar man inte på att hitta dessa smärtfria lösningar, då det tydligen anses vara okej att utsätta levande varelser för denna tortyr. Som om detta inte vore nog är djurförsök dyrt och inom läkemedel så avspeglar ju djuren inte människan helt och hållet, i och med att vi inte har samma biologiska uppsättning. Så i längden skulle det löna sig att stoppa djurförsöken, då vi inte bara kommer rädda tusentals djur utan också spara pengar och kanske får mer exakta forskningsresultat.

En lösning för denna plågade livsstil som många djur går igenom är att våga satsa på att hitta smärtfria och sofistikerade lösningar, en lösning där varken djur eller andra levande varelser kommer till skada.

Man skulle, som forskare kunna hitta nya sätt att utföra sina tester på men man kan också som medmänniska välja att ta reda på mer om hur djurens förhållande under dessa tester ser ut. Vi kan välja att avstå från djurtestad kosmetika och att välja pälsar som inte innehåller djurhår där djuren dödas för att man ska kunna dra nytta av pälsen. De äkta pälsarna är ju ändå dubbelt så dyra och om inte pengarna är anledning nog så kan man tänka på att du indirekt uppmanar djurförsöken att fortsätta, du väljer att spendera en massa pengar för att dessa djur ska dödas och plågas. Det finns lika fina pälsar som är billigare och som inte bidrar till djurförsök.

Allt som allt tycker jag att reglerna mot djurtester inom kosmetika borde bli hårdare och att man inom forskning hittar nya sätt att testa och experimentera. De smärtfria lösningarna finns där ute det gäller bara att vi vågar leta och satsa lite pengar för att låta djuren leva bättre. Tänk på att just du kan göra skillnad genom att söka upp mer information innan du köper smink och kosmetika men även kläder.
Kämpa för djurens rätt!

/Julia 8:1

Källor;
Djurensrätt.se
Forskautandjur.se

Kidnappad

Jag vaknade med ett ryck. Det hördes ljud från undervåningen som jag inte kände igen. Jag drog försiktigt på mig de ljusrosa, lurviga tofflorna och smög över trägolvet i mitt mörka rum. Dörren stod på glänt och jag såg ett svagt flimrande ljus från köket nedanför trappan. Jag funderade på om jag skulle gå ner, det kanske bara var pappa som gjorde frukost och hade tappat ett glas. Men någonting sa mig att det inte var pappa, han brukade klampa mer och personen där nere smög fram. Plötsligt hade ljuset kommit närmre och personen stod nu nedanför trappan, jag började andas snabbare och kände mig helt svag. På svaga ben gick jag tillbaka in i mitt rum och hoppade in i garderoben och hängde kläder framför mig som skydd om personen, som nu var på övervåningen skulle komma. Plötsligt slutade fotstegen och jag började slappna av och öppnade garderobsdörren på glänt. Sedan gick allt jättesnabbt, hela dörren flög upp och jag trillade ut på golvet innan jag kände ett slag mot huvudet och det blev svart.

Mördosamt öppnade jag ögonen, allting var svart runt mig och jag kunde inte höra någonting, men där jag låg vibrerade underlaget. Var jag i en bil? Antagligen. Bilen tvärnitade plötsligt och när bildörrarna slogs igen kunde jag höra röster.

– Hon måste ha vaknat nu, jag slog henne inte så hårt, en man med mörk röst svarade kvinnan.

– Det har du rätt i, vi får söva henne. Men bara svagt.

Paniken bubblade upp i mig och jag hann inte tänka länge innan bakluckan öppnades. I ren panik sparkade jag med mina ihopbundna ben och av att döma efter skriket som följde träffade jag kvinnan. Två starka händer tog tag i mig och bar ut mig. Han satte mig ner på marken lutad mot bilen.

När ögonen vant sig vid ljuset såg jag mannen en bit bort stod böjd över en kvinna med ljusa böljande lockar uppsatt i en tofs och helt svarta kläder och läderjacka, mannen hade samma kläder, men var mörkhyad och svart kort hår. Samtidigt som jag såg att de pratade lågt med varandra lyckades jag lirka loss benen med hjälp av händerna, som de av någon anledning inte bundit. Runt omkring mig såg jag bara skog. Vart skulle jag springa? Det var ju ingen tät skog där jag kunde gömma mig utan en gles massa utan buskar och det luktade en konstigt blandning av fisk och motorolja. När jag vände tillbaka huvudet såg jag till min förskräckelse att mannen vände sig mot mig och kvinnan reste sig upp. Benen började springa utan att jag tänkte på det och jag hörde hur de båda två skrek att jag skulle stanna. Men jag sprang, sprang förbi träd, hoppade över buskar och rötter. Nattlinnet revs sönder och tofflorna hade jag redan tappat. När jag sprungit en bit till tog skogen plötsligt slut och jag stod istället på en klippa kanske 10 meter över sjön där nere. Jag hörde mannens lätta steg komma närmre och i nästa sekund stod han någon meter ifrån mig.

– Vad vill du? min röst lät mycket räddare än jag hoppats.

-Vi ska hämta hem dig, mannen svarade helt lugnt.

– Jag var hemma, svarade jag och rösten lät nu lite stadigare.

-Nej. De var inte din riktiga familj, mannen såg granskande på mig med bruna ögon.

Det kanske bara var rädslan som gjorde att jag reagerade annorlunda och mer känsligt men det blev för mycket och jag hörde mig själv säga:

-Jag hoppar.

Mannens ögon såg plötsligt rädda ut.

-Nej, det kan du inte. Din pappa kommer döda mig!

Min kropp vände sig om och jag såg ner på den iskalla vattenytan. Det var väldigt vackert med en granskog som inhängnade den lilla sjön. Klippan jag stod på gick ut över sjön och skapade en osymetrisk triangel som skugga över sjön. Jag kunde redan känna att benen skulle domna bort i vattnet och att jag skulle dö. Ändå fanns det ett svagt hopp inom mig att jag skulle klara det. Den okända mannen som luktade rök tog ett steg närmre mig och sträckte ut armen och då hoppade jag. Vinden gjorde så att det söndriga nattlinnet fladdrade och jag sträckte ut armar och ben innan jag träffade den iskalla ytan. Chocken var så stark att jag slutade andas och jag sparkade med både benen och armarna för att komma upp till ytan, samtidigt som en massa känslor och tankar flög runt i huvudet. Var jag adopterad? Vilka var isåfall mina riktiga föräldrar? Varför sa han på klippan att han skulle ta mig hem? Så många tankar under det som kändes som en evighet att komma upp ur vattnet.

När jag suttit lutad mot en gran i den magiska lilla gläntan och tänkt på allt som hänt denna morgonen kände jag att fötterna värkte och att jag skakade av köld. Jag vände upp vänster fot och såg att den var helt blodig och full med smuts precis som höger. Kidnapparna hade väl inte tänkt tanken att jag skulle behöva jacka eller skor. Jag visste inte ens om de fattat att jag skulle försöka fly. När jag försökte resa mig upp kände jag inte längre fötterna eller att jag var helt nedfrusen. Kroppen föll ihop och jag fattade att jag skulle dö här. Jag orkade egentligen inte stå emot, men överlevnads instinkten hade tagit över och kroppen reste sig utan att jag behövde tänka och benen började gå igenom den mörka granskogen. Allt jag såg var granar, små buskar med bär och den mjuka gröna mossan jag gick på.

Jag hade ingen uppfattning om hur långt jag gått när jag tillslut såg byggnader i slutet av skogen. Kroppen ökade takten och jag sprang och jag fick hoppet om att jag skulle överleva igen.

När jag väl kommit in i staden såg jag att den var väldigt gammal och mysig. Husen hade en stengrund med mörka träplankor och under fönstret på varje hus satt en blomlåda med färgglada blommor och utefter kullerstensgatorna med små stånd som barn i byn satt upp där de sålde blombuketter eller egen gjord citronsaft. Mellan kunderna hoppade barnen runt och lekte ta eller kurragömma. Barnen utstrålade en sådan glädje att det högg till i hjärtat, där jag stod i trasigt nattlinne och utan skor. Sakta började jag gå in i staden och jag tyckte mer och mer om den ju längre jag gick. Det luktade nybakt bröd från ett konditori och en familj kom ut därifrån, barnen med varsin bulle i handen. Alla var så upptagna med sig själva att de inte märkte mig där jag gick. Jag såg en liten affär i ett gatuhörn, där inne såg de ut att ha kläder men också mat. Med tunga, trötta steg och jag mot affären.

Väl där inne, när jag plockat på mig en vanlig T-shirt och ett par två storlekar för stora jeans, ställde jag mig i kön som bestod av en äldre kvinna som klagade på att priset för smör gått upp och en medelålders man klädd i vita kostymaktiga byxor och en svart regnjacka. Båda två stod med ryggen mot mig så jag tittade runt i affären ytterligare. Det var två rader med bröd närmast kassan och andra torrvaror i rader. Bakre väggen var täckt av en stor kyl med mjölk och yogurt i. Alla rader låg till vänster om ingången som låg på en kant och kassan var rakt fram. Den gamla kvinnan och mannen gick nu ut genom butiken och jag tittade snabbt efter dem innan jag lade fram kläderna. Mannen bakom kassan tittade på mig. Han och jag såg så otroligt lika ut. Båda hade rött hår och mörkbruna ögon, lika smal näsa och mun. Det ända som skiljde oss åt var bara åldern och att jag hade fräknar. Han hade på sig en grön skjorta och en svart uppknäppt jacka på det.

-Det blir 75 kr, sa han efter att vi betraktat varandra en stund.

I den stunden insåg jag att jag stod i affären utan ordentliga kläder eller pengar och hade ingen aning om var jag var. Jag började storgråta och mannen gick onaturligt lugnt fram till mig där jag sjunkit ihop på golvet.

-Jag kör dig till ett motell, sa han.

Jag orkade inte ens nicka, ännu mindre säga emot. Utan följde bara med honom ut på parkeringen där hans blå bil stod parkerad.

När vi åkt en stund i fullständig tystnad stannade han bilen vid en sjö omringad av skog. Det såg nästan ut som stället där jag hoppat ifrån men här fanns det ingen klippa.

-Det är något du måste veta och jag vill inte att du avbryter mig.

Jag nickade som svar.

-Allting började för 16 år sedan när du föddes. Jag och din biologiska mamma jobbade med att döda människor.

Han pausade, jag svalde.

– Det var inte planerat att vi skulle få dig, så både Sally och jag tyckte att de skulle vara bättre om du fick ett normalt liv. Nu i efterhand inser jag hur fel vi hade, vi borde ha tagit hand om dig och kämpat för att vi skulle bli en normal familj.

Jag antar att jag såg ut som ett frågetecken för han fortsatte:

-Tidigare i veckan sa jag upp mig från mitt jobb för att hitta dig. Mina vänner, Emma och Josh skulle kört dig till mig så att jag hade kunnat prata med dig ordentligt. Men det hände en liten incident på vägen.

Jag öppnade munnen för att försvara mig men blev avbruten av ett skott som krossade bakrutan. Jag skrek till och pappa, om jag nu kan kalla honom det, öppnade dörren på sin sida och klev ut innan han drog mig ut på grusvägen. Där satt jag nu satt på knä tryckt mot bilen och blundade. Skott efter skott avfyrades och fler rutor krossades. Längre ner på vägen kom en bil körande och tvärnitade bakom bilen vi stod bakom. Ur bilen kom mannen och kvinnan från tidigare under dagen ut. Kvinnan gick till bakluckan medan mannen gick fram till oss.

-Ta henne med er, jag kommer sen, ropade min nyfunna pappa.

-Vart? svarade mannen, som jag antog var Josh.

-Bakom butiken, in i skjulet, ner igenom luckan och stanna i bunkern.

-Okej, Josh frågade inte utan lyfte bara upp mig och satte mig i baksätet på deras bil, som luktade vanilj och metall. Kvinnan, eller Emma som hon hette, hade dragit upp fler vapen när Josh och pappa stått och pratat. Nu kastade hon vapen och ammunition till pappa, hoppade in i bilen tätt följd av Josh. Emma räckte mig en flaska med vatten som jag drack. Efter två minuter av oro och förvrring somnade jag.

Jag vaknade igen av att Emma grät och såg att Josh höll om henne.

-Kim, det är lika bra att du också kommer hit, Josh mörka stämma ekade i det tomma utrymmet.

Jag reste mig och kröp fram mot dem. Josh sa åt mig att sätta mig ner. Sakta förklarade han att min pappa dött av ett skott som kom bakifrån och gått rätt igenom huvudet. Tårarna och skriket som följde är inte något jag vill återberätta förklarade jag där jag såg ut på de människor som kommit på begravningen. Även fast jag inte kände honom så väl som er, eller så länge, återigen en blick på människorna längst fram, kommer han alltid vara min pappa.

Jag avslutade mitt väldigt långa tal med att lägga en röd ros på den vita kistan. Sedan gick jag för att sätta mig brevid Emma och då började tårarna forsa. Det kändes konstigt att ha så här mycket känslor för någon jag bara känt i mindre än 12 timmar.

/Julia

En bok man bara vill fortsätta läsa…

Harry Potter- Den flammande bägaren

Författare; J.K Rowling

Sidor; 752

 

Huvudpersonen; Harry Potter är känd som ”pojken som överlevde” i trollkarlsvärden eftersom han överlevde attacken mot ”den som inte får nämnas vid namn” eller Lord Voldemort. Hans föräldrar mördades av just Lord Voldemort när han var liten och sedan dess har han bott hos den ickemagiska familjen Durlsly tills han blev 11 år och han blev antagen till Hogwarts skola för trolldom och trollkonst. Han har svart hår och gröna ögon med glasögon, han har också ett väldigt speciellt blixtformat ärr i pannan.

 

Handlingen; Det är hans fjärde år på Hogwarts med sina bästa vänner Hermonie Granger och Ron Weasly. Detta året ska trekamps turneringen i magi hållas på Hogwarts, och de två andra trolldoms skolorna Beatrux och Durmstrang ska vara med och tävla. Harry, Ron och Hermonie ser fram emot den spännande och farliga tävlingen som sätter de utvaldas magikunskaper på prov och att skaffa nya vänner men allt tar snart en oväntad vändning och Harry får ännu en gång kämpa för sitt liv.

 

Reflektioner av boken; Boken är spännande och intressant eftersom att det händer grejer hela tiden, blir man aldrig uttråkad. Jag tycker det är viktigt att en bok har variationer vilket den här boken har. Jag tycker mest om böcker som har en intressant handling redan från början annars känns det inte riktigt värt att läsa, även fast man ibland måste ge böcker lite tid. Men den har varit väldigt lätt att läsa eftersom att det är verkligen den här typen av böcker jag tycker om.

 

Om boken; Harry Potter bokserien är en fantasy serie, med magi, onda trollkarlar och ugglor som kommer med post. Så länge man gillar magi eller andra fantasy böcker tror jag att man skulle gilla böckerna. Även språket i boken är olika beroende av vem det är som pratar, men det är aldrig svårt att förstå.

Böckerna i serien har ett budskap om vänskap och att vara ärlig och öppen. Den medför många olika känslor oftast glädje, men också oro över olika karaktärer. Efter man läst flera böcker börjar man lära känna dem.

Det som Harry går igenom med Ron i boken kan jag till viss del känna att jag också har gått igenom.

/Julia

Möglig skola

Ska eleverna på Lyckeskolan fortsätta tränga ihop sig i de få lokaler som finns?

Precis i början av läsåret fick vi, eleverna på Lyckeskolan beskedet att det inte gick att vistas i lokalerna på våran mögliga skola, våran skolstart blev uppskjuten och det fanns knappt ingen information att ge oss elever som nu måste ta igen förlorad tid. Beslutet att man ska bygga en ny skola har tagits men politikerna är fortfarande oense om hur och det är fortfarande olika åsikter om var. Samtidigt har niorna fått flytta till gymnasiet i brist på plats, sjuor och åttor får fortsätta tränga ihop sig i de få lokalerna runt om i byn. Elever får ont i huvudet av att det är så mycket människor på en så liten kompakt plats, och året innan fick elever också ont i huvudet och mådde dåligt av möglet som fanns runt om i hela skolan . Vi har inte heller några skåp att ha våra grejer i utan tygpåsar som hänger över och på varandra och ibland trillar ner om någon råkar stöta till dem eller tar fel påse även skolgrejerna mosas och småsaker som pennor suddigum eller linjaler försvinner i tygpåsarna.

Kan inte politkerna bestämma sig snart. Det är faktiskt våran skolgång det handlar om.

 

/Julia