Skolan på 60-70 talet

Hur bra är skolan och dess miljö idag egentligen?

Har vi verkligen dålig skolmat eller är det dagens ungdomar som är kräsna?

 

Jag har intervjuat Christer Lindqvist, som är 62 år gammal och gick ur skolan 1971, alltså för 47 år sedan. Han gick i Haby från årskurs 1-3, Parkskolan 4-6 och sen Ängskolan 7-9. Hans skolgång var sådär. Gymnasiet hoppade han av, då han inte var intresserad av högstadiet och var skoltrött redan då. Christers favoritämne i skolan var matte.

– Matte var roligt, och det var antagligen för att jag hade lätt för det.

 

När Christer gick i skolan var barnaga tillåtet och han blev själv slagen ett par gånger pga att han inte hade lyssnat, men ibland till och med när han var oskyldig.

– Hon hade väl sina favoriter, sa han.

Det var antingen slag på fingrarna med linjal eller så fick dom bli dragna i håret precis vid örat.

– Det gjorde så ont, sa han med en grimas.

 

Jag frågade om han hade blivit utsatt för mobbning eller själv varit den som utsatt någon för det, och han svarade med att

– Nej, och jag mobbar ingen.

 

Vi som går i skolan idag klagar på så mycket, dagarna är för långa, vi måste börja så tidigt och så vidare. Men var det bättre dagar i skolan förr?

 

Christer berättar att det var ett 6 dagars schema som gällde på den tiden, alltså från måndag till lördag. Vilket betydde att dom endast hade söndag som en ledig dag. Idag har vi bara från måndag till fredag, och ändå gnäller många.

Men om det är bra med färre dagar i skolan eller inte är nog individuellt.

 

En annan sak det klagas mycket på är väl ändå skolmaten vi får idag, men även här, var det bättre skolmat förr?

 

Jag frågade Christer vad han tyckte om skolmaten när han gick i skolan och han svarade med att maten var okej, och att det var varierade rätter.

Idag klagas det på att den är “äcklig”, som folk uttrycker sig, och att variationen är dålig.

Beror det på att maten faktiskt är dålig, eller är det bara så enkelt att vi är kräsna och bortskämda var gäller maten. Jag tror det är mest åt det andra alternativet, men visst, maten kan göras lite bättre.

 

Hur har attityd och respekt mot lärare förändrats under åren och är det på ett positivt eller negativt sätt?

 

– Det har förändrats mycket, ungdomar har ingen disciplin eller respekt för lärare längre, säger Christer.

Jag frågade vad han personligen tyckte om det och han svarade

– Dåligt givetvis.

Han tycker även att det skulle vara förbjudet med mobiler i skolan, för man gör ju inget annat än och sitter med dom hela tiden.

Jag som själv går i skolan idag, kan ju faktiskt hålla med om det, att man har mobilen väldigt ofta i handen. Och det med att det är mindre disciplin och respekt för lärare stämmer nog bra det med, förr vågade man nog inte säga åt en lärare vad som helst, på det sätt en elev kan emot sin lärare idag. Jag tycker absolut att man ska ha respekt för sina lärare.

Och disciplin behövs också, så varför inte införa betygsättning i uppförande?

 

Efter att du läst detta, vill jag att du fattar din egen uppfattning och sen tänker efter vad du tycker. Var skolan bättre förr? Klagar vi för mycket över hur skolan är idag?

Bedöm själv.

Kumlafallet

Dokumentären handlar om Linn som är nätmobbad på sin facebook och youtube kanal.

Hon har även haft kontakt med en kille som utger sig för att vara 15 år gammal och bor i Falkenberg. Han är egentligen 44 år gammal och har ett sexuellt intresse för unga tjejer. Det börjar med smicker och gulliga smileys och slutar med grova hot och trakasserier.

I detta fallet så börjar han flörta med Linn, och övertalar henne att posera naken framför webbkameran. När Linn gjort de, och inte vill göra om det börjar hoten. Han hotar med att skicka bilderna till hennes lärare och tränare. Linn känner sig genast hotad och orolig för vad som ska hända nu, men berättar inte för sin mamma. När Linns mamma senare lyckas komma in på Linns facebook så kan hon läsa hur personer hon trodde var vänner till Linn har skrivit hur ful och äcklig hon är. Hon ser också hur Linn har skickat och visat sig naken för den här “killen” som han utger sig för att vara. Men att han inte är den han säger att han är, får dom reda på senare i fallet. Iallafall när Linn får reda på att hennes mamma vet, så vill hon fortfarande inte prata om det. Dagen efter upptäckten ska Linn till skolan. Hennes mamma ringer Linns lärare och säger att Linn är nedstämd och att dom ska ha lite uppsyn på henne och ringa om det är något. Linn går som vanligt till skolan på morgonen och närvarar på första lektionen, men på andra lektionen som är simning, dyker hon inte upp. Linns faster som bor nära åker till lägenheten för att se ifall Linn kanske bara gått hem, men det är ingen som öppnar. Då åker Susanne, som är Linns mamma dom 6 milen hem från jobbet för att hitta Linn. När hon är på väg uppför Odensbacken så får hon ett samtal från Linns pappa som säger att han hörde på radion, att det skett en tågolycka i Kumla. Susanne, som just nu är jätteorolig över Linn blir såklart jätte arg och undrar varför han ringer och berättar det för henne. Han svarar bara att han hörde de på radion. Susanne fortsätter åka, hon ser en polisbil en bit framför och tänker att, om den kör mot tågrälsen så följer jag efter. Polisbilen svänger av vid tågrälsen och Susanne svänger efter. Där framme så ser hon en brandbil som står och sköljer av tåget, och lite längre fram ligger en svart säck. Hon försöker springa fram till den men blir stoppad, och bryter ihop och ropar “Är det Linn? Är det Linn?”.

Det var Linn som tog sitt liv framför tåget den morgonen, 8 mars 2013.

Mannen, som dem tror är en av anledningarna till att Linn tog det beslutet hon gjorde, misstänks och häktas senare efter att man hittat hans dator och sett att han trakasserat och hotat fler tjejer. Han får fängelse i 5 år, men släpps efter 3.5 år. Punkterna han fängslas för är grova sexuella trakasserier av barn, grova hot, grov sexuell posering och sexuellt ofredande mot den 15 årings bilder han använde sig av på sitt fejkkonto. Han frias dock från en punkt, och det är våldtäkt av barn.

Varje år, på årsdagen den 8 mars, så samlas folk i Kumla för att minnas Linn, och för att uppmärksamma så att det som hände inte sker igen.

 

Författaren har vinklat händelsen mestadels från Susannes, Linns mammas vinkel.

Hur hon uppfattar Linns mående osv. Hur hon inte visste eller kunde förstå att något sånt här kunde ske.

 

Jag tyckte personligen att dokumentären Kumlafallet, var väldigt hemsk eftersom att detta sker så ofta.

Men också på grund av att hon var så ung, och fick höra saker ingen ska behöva höra någonsin. Jag tyckte att gärningsmannen skulle fått längre straff på grund av hur många han har skadat, hur han har fått dom att känna sig och hur dåligt han fått dom att må.

 

Man skulle kunna vinkla händelsen på andra sätt, tex från hennes bästa väns vinkel. För Linn kanske berättade saker för henne som ingen annan visste, och hon kanske visste mer om hur hon mådde.

 

En speciell händelse jag skulle vilja dokumentera är när Linn gör en video på sin youtube kanal där hon står upp mot alla hatkommentarer hon får hela tiden. Jag tycker att det är viktigt att man står upp för sig själv om någon säger något kränkande eller skriver taskiga kommentarer. Det är också viktigt att berätta för någon om man blir kränkt.

Djupa Ro

 

 

foto av; bokmumriken

Jag har läst Djupa Ro av Lisa Bjärbo.

Boken handlar om David, Ludde, Paula och Tove. En dag hittas nittonåriga Jonathan död på en badplats. Deras bästa vän.

Han hittades under en brygga i sjön Djupa Ro en tidig morgon. En drunkning. Dom fyra vännerna åker alla tillbaka till sin barndomsort, inte för att dom vill utan för att delta i en begravning. Men det handlade om minst lika mycket mer.

När dom sedan får reda på att Jonathan hade alkohol i blodet när han hittades, vet dom inte längre vad dom ska tro. Han dricker ju inte. Kan verkligen Jonathan ha tagit sitt liv? Och varför visste dom inte om hur han egentligen mådde? Dom trodde ju att dom visste allt om varandra. Eller?

 

Boken utspelar sig i det lilla småländska samhället Ingelstad.

Rykten sprids snabbt och alla vet allt om alla, trodde man iallafall.

 

Det mest sorgliga i boken var just hur ledsna alla var över Jonathans död, det var så mycket sorg. Det tycker jag för att det verkligen beskrevs väl hur sorgsna alla var, hans vänner, hans föräldrar och alla runt omkring.

Jag tyckte att boken var väldigt bra. Det var mycket sorg men också spänning.

Enligt mig var boken rätt, för det är såna här typer av böcker jag dras till.

 

Min läsning har gått bra, det fanns inte så många svåra ord enligt mig och därför var boken ganska lättläst. Så inga problem har uppstått när jag läst.

Boken är en blandning av självbiografi och deckare för att det är en person som beskriver en eller flera händelser hen varit med om, och känslorna och tankarna runt omkring det. Och eftersom att det handlar om ett självmord är det många polisfrågor inblandade och därför är det lite av en deckare också.

 

Boken är nog mest riktad till ungdomar, men kan nog även läsas av vuxna.

Den är inte riktad till just tjejer eller killar, utan är nog mer av en allt och allo bok.

Berättaren i boken är David, så det handlar mest om vad han känner och tycker.

 

Spänningen i boken är uppdelat, alltså att det är delar där det är mer spännande än andra. Det kan vara att det är lugnt ett tag, och sen kommer det spänning och så håller det på så. Men mer mot slutet i boken ökar spänningen successivt eftersom att det är då allt klarnar upp.

Moment i boken som är extra viktiga är när Jonathan lämnar små avskeds lappar under sin säng åt sina vänner, där han skriver varsin lapp åt alla. På så sätt får dom något slags avslut och blir medvetna om varför det blev som det blev. Mer får ni läsa i boken.

 

Språket i boken varierar, men är ganska lättläst och passar ungdomar.

Budskapet i boken tycker jag är att man ska fråga oftare hur någon mår, och att inte ta för givet att bara för att man ler och skrattar, att man mår bra. För en deppression syns inte på utsidan, inte självmordstankar heller.

 

Det som skedde i boken påverkade mig, och gjorde mig faktiskt ledsen. Jag vet själv inte hur jag skulle hantera situationen om en nära vän eller familjemedlem skulle ta sitt liv.

En vän jag hade finns inte längre idag, så på så sätt kan jag relatera till att förlora någon. Men jag tror att det är nån slags skillnad på att förlora någon i självmord och i tex en olycka eller en normal död.

Boken är väldigt trovärdig och verklighetstrogen.

 

Min torsdag.

14/9 torsdag.

Idag har jag varit i skolan, och efter skolan ska jag vara med Linnea. Vi ska på dans tillsammans klockan 17.55. Vi gick hemifrån mig klockan 5 och skulle möta Sofia i byn, när vi hade mött Sofia fortsatte vi gå mot dansen. Vi hade på musik i min högtalare medans vi gick. När vi kom fram till dansen bytte vi om och fyllde våra vattenflaskor, sen gick vi ner till salen vi dansar i.

Det började som vanligt med uppvärmning, och sen diagonalen. Efter det skulle vi äntligen börja med dansen vi lärt oss. Vi ställde upp oss så som vi skulle stå i början av dansen, sen startade musiken. I våran koreografi har vi som ett hopp där vi ”slänger” oss på marken och efter det kommer två steg på knä på golvet och sen en snurr på knä och sen upp igen. När jag skulle göra det första steget på knä och gå över på det andra så känner jag hur min knäskål förflyttar sig från normalläge, till sidan av knät och sen hoppar tillbaka. Efter det kommer en smärta i knät, som gör så ont att jag är tvungen att sitta kvar där tills låten stoppar och nån kan hjälpa mig upp. Linnea ska precis hjälpa mig att komma upp men det går inte att räta ut benet, då det gör så fruktansvärt ont att jag inte kan annat än att gråta.

Min danslärare får då på något sätt dra mig till kanten där jag får sitta och vänta på nån som kan hjälpa mig. Sen kommer det nån som lägger på bandage hårt runt knät och bär ut mig från salen där jag får vänta på att bli hämtad av mamma. När mamma kommer får jag ett par kryckor som jag tar hjälp av för att hoppa in i bilen, vilket var besvärligt då jag inte kunde räta ut benet eller böja in de mer.

När vi kom hem gjorde det fortfarande lika ont och jag bara grät och grät och det var då vi beslutade att det fick bli akuten iallafall. Jag packade med grejer jag kunde behöva, eftersom jag är erfaren av att få vänta länge på akuten.

När vi kom in tog jag en rullstol, anmälde mig i receptionen och åkte sedan in till väntrummet. När jag knappt suttit där i 5min så kom en sköterska och ropade ut mitt namn och jag fick komma in på ett rum, där jag fick smärtstillande. Sen väntade jag i ca 15min på en läkare som skulle undersöka mitt knä. När han kom fick jag lägga mig på en brits, och han försökte räta ut knät men jag bara grät och bad honom sluta för att det gjorde ont. En kort stund senare kom sköterskan tillbaka och körde mig på britsen bort till röntgen där det var ännu värre.

Dom vred och vände på knät och det gjorde så ont att det ända jag kunde fokusera på var att hålla mig lugn och andas. Efter röntgen fick jag åka på britsen bort till ett hörn där man kunde dra för ett draperi. Jag skakade jätte mycket för att jag hade ont och frös, så sköterskan kom och gav mig en uppvärmd filt. Där fick jag ligga i nån timme innan jag fick komma in till rummet där man gipsar. När jag kom in sa läkaren att det inte var nån fraktur men att han inte kunde avgöra om det var något med mjukdelarna, alltså senor, ledband osv.

Han försökte iallafall återigen räta ut knät eftersom han var tvungen att sätta en gipsskena på baksidan och det kan man inte göra med böjt knä. Men det gick inte, för det gjorde så ont. Så en sköterska kom med starkare smärtlindring som jag fick ta och sen vänta 10min innan dom kunde börja. När dom kom tillbaka fick jag tvinga mig själv att bara pressa ut knät, alltså räta ut de. Och det gjorde fruktansvärt ont, och att sedan hålla kvar benet så också, var en plåga. När dom väl började gipsa gjorde det fortfarande jätteont, men det blev som att jag vande mig eftersom jag haft den där intensiva smärtan i flera timmar nu. När gipset var på, fick jag nya kryckor och fick åka hem. Men innan de, fick jag tid till återbesök, träning jag skulle göra och en lapp där läkaren skrev att vi kunde hämta ut smärtlindring på apoteket som han skrivit ut till mig. Och dom tabletterna tar jag 3 gånger om dagen, och 2 tabletter varje gång.

Det var min torsdag.

Lev sundare, bli vegetarian

Bara 1 kilo kött skadar miljön mer än 25 mils bilåkande.

Om man väljer att äta vegetariskt, så stödjer man miljön på många positiva sätt.

Det negativa med att äta kött är att man är tvungen att avverka massvis med skog för att kunna ha boskapsdjur. Ett exempel är nötkött. Kor släpper ut massor av metangas som ger påverkningar på klimatet och på lång sikt, våran växthuseffekt. Det värmer upp klimatet i vissa delar, som tex i nord- och sydpolen vilket resulterar i att isarna smälter och det blir översvämningar. Det kan gå så långt att Golfströmmen blir påverkad och att det då blir kallare här i Norden än vad det redan är. Det är inte bra att äta för mycket rött kött, forskare har kommit fram till att det kan leda till en tidigare död, och är cancerframkallande.

Människokroppen är dessutom inte gjorda för att äta kött, tittar man på tänder, händer och instinkter tyder det på att vi borde vara vegetarianer.

Kött är dessutom dyrt så varför kosta på någonting som inte är hälsosamt, när vi kan få i oss mycket nyttigare och hälsosammare näring i grönsaker och frukter.

Om man hade en enskild köttbutik istället för att ha kött i en allmän matbutik kanske färre hade åkt dit bara för att köpa köttet.

 

Så vad har vi lärt oss? Jo, att kött varken är hälsosamt eller nyttigt i stora mängder, så köp hellre frukt och grönsaker som är mycket mer näringsrikt.  

 

Källor : svenskkott.se

Mitt i natten

Jag vaknade med ett ryck. Det hördes underliga ljud från undervåningen som jag inte kände igen. Det lät som om någon ryckte i ytterdörren flertal gånger. Sedan mindes jag att jag var hemma själv och att mamma inte skulle komma hem förrän imorgon bitti. Paniken stiger inom mig.

Varför skulle mamma rycka i handtaget ifall hon har en nyckel? Plötsligt hör jag hur dörren slås upp med en smäll och någon tar tre tunga steg in i hallen. Jag fryser till is där jag ligger i sängen. Sedan hör jag hur dörren stängs igen långsamt. Jag undrar om personen är kvar eller om hen gick. Jag tänker att det kanske är mamma ändå, men jag är inte helt säker. Så för att kunna försäkra mig kliver jag ur sängen och tassar fram till dörren och lyssnar efter ljud. Men jag hör ingenting, förutom klockan som tickar och en bil som åker förbi utanför. Försiktigt öppnar jag dörren när jag känner att kusten är klar, det är nästan helt kolsvart. Det ända ljuset kommer ifrån gatlycktorna utanför fönstret på undervåningen. Jag smyger försiktigt fram till den vita trappan som leder neråt. När jag med rädslan i kroppen försiktigt tittar ner från trappan, ser jag en svartklädd man.

Han tittar upp mot mig, och jag backar snabbt tillbaka utan synhåll. Plötsligt hör jag hur mannen med tunga steg kliver upp för trappstegen, upp för trappan. Jag rusar snabbt in på mitt rum och låser dörren. Tusen tankar far omkring i mitt huvud. Vem är han? Vad vill han mig?

Jag springer fram till min säng, och lägger mig under täcket. Stegen kommer närmare och närmare min dörr. När stegen når fram till min dörr så tystnar dom. Jag kan känna blodsmaken i min mun sen efter jag bet mig i tungan, när jag blev rädd. Det är fortfarande knäpptyst utanför min dörr. Jag ligger och lyssnar i flera minuter tills jag somnar.

Nästa morgon vaknar jag av att mamma kommer hem. Hon går upp för trappan, fram till min dörr och knackar på, och försiktigt sticker in huvudet och frågar om jag är vaken. Jag mumlar ett ja till svar. Hon ber mig komma ner och äta frukost med henne. Jag klär på mig min rosa morgonrock och tofflor och går ner till köket. Väl nere känner jag lukten av nybryggt kaffe, varm chocklad och nybakta frallor.

Inne i köket har mamma dukat upp me frallor, frukt, pannkakor och nutella. Hon ställer ner två svarta muggar på köksbordet. Plötsligt slog det mig att jag måste ju berätta om det som hände inatt.  Jag berättar om händelsen, att det var en man som ryckte i handtaget och sen gick in och upp för trappan och fram till min dörr. Mamma bara skrattade. Jag frågade varför hon skrattar, och då berättade hon att det var henne kollega som hade vägarna förbi och att hon hade bett honom kolla till mig lite snabbt, så att läget var okej. Då började jag också skratta, jag berättade att jag hade trott att det var en tjuv eller mördare. Men det var det absolut inte, sa mamma.

Vi fortsatte att äta våran frukost i lugn och ro. Efter vi dukat undan efter frukosten, gick vi och borstade tänderna. Sedan valde vi en film och satte oss i soffan och kollade på den, tills vi båda somnade till smattret från regnet mot fönsterrutorna.

Bokrecension

Min bok heter Blondie och är skriven utav Birgitta Andersson.

Huvudpersonerna i boken är Birgitta själv, eller också kallad Blondie. Och även hennes mamma Maja är en av huvudpersonerna, som alltid försökte finnas där för Blondie i alla lägen även fast det var svårt. Birgitta ”Blondie” har en personlighet som är svår att beskriva, hon har haft en jobbig uppväxt då hon blev mobbad. Det var en av sakerna som påverkade henne mycket att hon började stjäla, knarka, missbruka alkohol, sälja sin kropp till äldre män osv.

Sanna berättelser ur livet , om ett liv som har varit en kamp för överlevnad sedan barnaåren, idag finns det en del sådana böcker och inte alla är så bra, det räcker inte att överleva ett helvete för att boken ska vara bra. Men Birgitta Anderssons Blondie är en väldigt bra bok, snabbt tempo men man får vara med sedan första dag av Blondies liv. En bok som väcker ilska och sorg över samhällets orättvisa och människors grymhet mot de som har det svårt. Som nyfödd är hon nära att bli lämnad i en snödriva. Som sjuåring blir hon våldtagen av en alkoholist i en trappuppgång. Som nioåring rymmer hon hemifrån och blir än en gång våldtagen, av en långtradarchaufför som gett henne lift. Som tolvåring börjar hon sälja sin kropp till fyllgubbarna i Björns trädgård på Söder i Stockholm. Som trettonåring är hon en fullfjädrad prostituerad i City och har en hallick som tar ifrån henne merparten av de pengar hon tjänar. Som tonåring blir hon snart grovt kriminell och utnämns av pressen till ”Sveriges  gangsterdrottning”.

Boken utspelades mestadels i Stockholm, mellan 60-80 talet någongång.

Det jag tyckte var särskilt bra med boken var att den hade ett väldigt bra budskap, och det var att man faktiskt kan stå ut med livet sen efter en sån upplevelse som hon upplevt. Det som kan ha varit lite dåligt med boken är nog att den kan vara triggande, jag menar med allt pratade om droger osv. Sorgligt i boken var att Maja hennes mamma alltid fanns där, även fast hon inte alltid fick någonting tillbaks och ändå kämpade, samtidigt som hon hade egna problem att ta itu med.

Jag tycker att boken var väldigt bra, för att den var väldigt spännande, att det hände saker hela tiden, så den blev nästan aldrig tråkig. Så jag tycker absolut att boken var rätt för mig, för jag gillar böcker med mycket spänning.

Min läsning har gått jätte bra,  har inte stött på några oväntade problem.

Boken tillhör nog genren ”Självbiografisk roman” för det är en historia om ett verkligt liv, verkliga händelser. Jag tycker även att boken är en både ungdomsbok och vuxen bok, och främst riktad till tjejer. Är inte helt säker på varför jag tycker så, men det är min uppfattning om boken. Det är nog hur den är skriven och formulerad också.

Den som berättar i boken är Birgitta Andersson.

Boken är uppbyggd på så sätt att spänningen ökar successivt, ibland är boken ”lugn” och ibland hur spännande som helst, men också ett ganska raskt tempo. Dem moment som var viktiga för boken är när Blondie får sitt första barn och hon beslutar sig för att sluta upp med alla droger osv, men faller tillbaka i missbruket igen, men sen får sitt andra barn, då hon återigen beslutar sig för att sluta upp med drogerna och faktiskt lyckas. Och det tycke jag var viktigt för att bevisa att man faktiskt ska ge varje människa en ny chans.

Språket i boken är ganska blandad, vissa ord skulle kunna vara ganska svåra, som t.ex protituerad, hallick, osv som har med att sälja sin kropp att göra om man inte är insatt i det hela.

Vilket budskap boken har är nog flera stycken men det jag tycker betyder mest är nog att man ska ge alla människor en till chans och att även dom som haft det som svårast kan komma till den punkten då dom faktiskt kan le och stå ut med livet igen. Och det tycker jag för att det är de boken handlar om, nästan rakt igenom. Att istället för att svika och dömma, så stanna kvar, förlåt och glöm,  för människor kan förändras.

Vissa händelser i boken gav mig mer känslor än andra, en händelse var att man ska ta vara på dom man har, för dom kan försvinna när man minst anar det. Blondie hade några vänner, som mådde dåligt och som tillslut tog sina liv. Och det fick mig att tänka på hur saker och ting kan ändras under en minut. Från att finnas till att vara borta, från att skratta till att gråta.

Vissa händelser i boken kan jag relatera till lite grann då jag känner personer som varit i en liknande sits. Och ja, boken är väldigt trovärdig, då det är en självbiografi, men utöver det så tycker jag ändå att den är väldigt trovärdig, då vi lever i ett samhälle där sånna här händelser kan inträffa.

Det är inte säkert att bygga tvättstugor bland lägenheterna.

Dom håller på att bygga om och renovera lägenheterna på Snickaregatan. Samtidigt som dom håller på med det så bygger dom också tvättstugor ute vid lekplatsen på gårdarna. Det låter jätte högt och det är ibland svårt att komma fram till skolan då det står grävmaskiner, lastbilar och traktorer ute som blockerar vägen. Det är ofta jag måste ta en omväg för att komma fram. Jag cyklar till skolan och då blir det ofta svårt att komma fram då dom grävt upp vissa vägar. Ibland kommer jag nästan försent till skolan då dom grävt upp ännu en väg, som jag brukade cykla till skolan på och då måste jag ta en ytterligare annan omväg. Så det är väldigt ofta man inte kommer fram som man borde. Och sen är det också så att när arbetarna lämnar maskiner osv ute när dom slutat jobba för dagen, så finns det små barn som leker ute och kan hur lätt som helst skada sig på det arbetarna lämnar kvar efter sig på arbetsplatsen.

Lösningen skulle kunna vara att bygga tvättstugorna någon annanstans, där det finns mer plats och mindre människor som kan skada sig när dom är i närheten utav arbetsplatsen. Alltså en liten bit ifrån lägenhetsområdet.