Att strunta i skolan och komma igen


I en vanlig skola i centrala Eskilstuna gick Helena Blomberg i skolan. Helena jobbar idag som chef för socialtjänsten i Hallsberg. Jag har intervjuat henne om hur hennes högstadietid var.

 

En vanlig dag i 8:an var inte så annorlunda från idag men det märks av att det har gått närmare 40 år sedan dess. Barnaga var förbjudet och straff delades inte ut åt höger och vänster, men det var ändå hårdare än vad det är nu.

 

Helena och hennes klass var mycket speciella i deras skola, av de 9 klasser (a till i) som  fanns i alla årskurser, 7 till 9. Var de, de enda som hade idrott där både tjejer och killar var blandade, de hade helt enkelt en väldigt tight klass där alla gillade varandra.

 

Betygsystemet, lektioner och lärare

 

När jag frågade Helena min första fråga, fnös hon till och började sen skratta… Jag hade nämligen frågat om betygsystemet och om hur hon var i skolan. Under hela högstadiet hade hon attityden “det här skiter jag fullständigt i” då hon gled genom högstadiet på 2or och 3or.

(Nu är det nog en del som tänker 2or? Men ja fram till 1994 hade man betygsystemet 1 – 5 vilket motsvarar vårt F – A system som vi använder idag)

Hennes svar på vad hon tyckte om betygssystemet var:

– Eftersom jag inte var någon stjärna gällande betygen tyckte jag det var jättedåligt.

Jag skrattade lite åt svaret men gick snabbt vidare med resten av frågorna. Efter en utdragen konversation med sin man om hur mycket poäng man behövde för att komma in på gymnasiet gick vi vidare med nästa gäng av frågor. Min första av denna mängd handlade om hur en vanlig skoldag såg ut, ett ganska diffust svar var det enda jag fick:

-Ja, allt jag minns är att vi började mycket tidigt och att de var väldigt långa och tråkiga…

“Jahopp det var ju ett bra svar” var allt jag kunde tänk men gick vidare. Vi pratade lite om hennes lärare och till slut kom vi in på hur mycket en kille i hennes klass busade och hur hennes lärare avskydde honom. Gången hon kommer ihåg bäst var när de var och cyklade på gotland längs med kusten:

-Alla skulle cykla i ett långt led efter läraren… Berättade hon

-Men det hände ju inte då Kristian och hans kompisar vek av från stigen HELA tiden.

Kristian var bråkstaken i deras skola. Han var känd för hans grövsta hyss då han målade en skyltdocka och slängde upp den på motorvägen så efter att en bil kört på den så ringdes polis och ambulans in. Men hans arsenal av bus drogs oftast inte så långt även ifall han ofta stod på taken av byggnader och kissade ner på människor… Mycket moget måste jag säga. Ja men tillbaka till intervjun.

-När vi hade kommit fram till våran bestämda sovplats var läraren så förbannad att han gick in i sitt tält och satt där hela kvällen. Hans fru kom ut och sa till klassen att “ifall ni är tysta och inte stör kanske vi kan fortsätta imorn”. Morgonen efter sa enbart läraren “hit ska vi, vi syns där”.

Ett smart sätt att lösa problemet men jag förstår honom, en hel klass av högstadieelever  som inte uppför sig… det är inte så lätt att hålla koll på dom.

 

Så efter ännu fler historier om Kristian kom vi vidare, och hon förklarade om hur de olika “gängen” i skolan var uppdelade.

-Jag tillhörde aldrig det “coola” gänget utan höll mig i det gänget som bara fanns där. Det var mycket kriminalitet på skolan så när dom gängen var i uppehållsrummet drog vi oss undan. Vårat favoritställe var i ett Cafe där vi ofta satt och drack te och pluggade.

Jovars låter trevligt med det där Cafet… Men aja nu ska jag inte side tracka.

Med en avslutande berättelse om Kristian och hans hyss gick vi vidare till den avslutande frågan… Hur tyckte du att du lärde dig under högstadiet?

-Som jag tidigare sa så var jag ingen stjärna på att lära mig eller jag rent ut sagt sket i det. Men jag antar väll att det var bra för den tiden… Inte så pedagogiskt men det funkade. Hade velat se hur ni har det idag.

Ja ett kortfattat och enkelt svar att avsluta med.

 

Så allt jag kan avsluta med är: Även ifall du misslyckas av någon anledning, du kanske skiter i högstadiet eller bara har svårt att lära, så kan du alltid ta dig någonstans i livet.

 

För övrigt: Kristian har idag doktorerat i teologi vid Uppsala universitet, är författare och bor med fru och två hundar i Japan.

Columbine School shooting

Columbine school shooting

 

Av 64 skolmassaker under 90 talet var den i Columbine det den 61:a. Eric Harris och Dylan Klebold bestämde sig för att utföra 90-talets värsta skolmassaker där de dödade 12 elever och en lärare och skadade ytterligare 21 andra. Under 90 talet spred sig en “smitta” över U.S.A… school shootings. Vårarna under 1990 talet hade så många shootings att de brukade kallas “shooting season”.  Eric och Dylan bodde i förort till Denver i staten Colorado. De passade exakt den ramen som givits till school shooters de växer upp i mindre städer och är i tonåren och oftast är de vita, och med allt olagligt som de gjort under de tidigare åren borde de egentligen suttit i fängelse eller varit under uppvaktning, men istället ledde deras psykiska ohälsa och hemska tankar om medmänniskor till att de försökte utföra U.S.As värsta terrordåd.

 

Bakgrund på Eric och Dylan:

 

Eric och Dylan växte upp i en bra stadsdel av Denver. De hade båda syskon och en broder som själva gått på Columbine. Eric hade en hund som han älskade över allt annat och Dylan var älskad av de flesta. Eric var en kille som var mycket bra på att manipulera och “linda människor runt hans finger” men Dylan som var den blyga av de två var väldigt introvert och litade på mycket få människor men han var charmig. Han var även ett av dem barnen som  var livrädda för att göra fel. Han var ofta över och spelade spel hos Brooks Brown och Brooks mamma var en av de få som Dylan faktiskt litade på även ifall det tog tid innan han började prata. Eric som jag redan snabbt gått över var en extrovert och hade väldigt lätt för att prata med människor och få dom att göra som han vill. (en av de anledningarna till att Dylan valde att utföra massakern)  Så i grunden var de “polar opposites”. Året innan “CSS” (columbine school shooting) började både Eric och Dylan skriva dagbok där de skrev om lite allt möjligt men i Dylans var det mycket om hur mycket han hatade sitt liv och om hur han ville ta det. Men Eric skrev om lite grövre grejer som började på en hemsida där han hade en lista på människor han ville döda och även på beskrivningar om hur man bygger bomber. En morgon ringde Eric till Brooks och frågade vart han var eftersom han ofta skjutsade Eric till skolan men denna morgonen visade han aldrig upp sig då han hade försovit sig och sket i att gå till skolan. Eric blev rasande och skrek att han skulle döda Brooks och skrev upp hans namn på hemsidan. När Brooks mamma upptäckte detta anmälde hon Eric till polisen men de gjorde inget åt det även ifall det är nog med bevis för att han skulle bli gripen för olaga hot. (detta knyter in i Erics nästa brott) Året innan CSS bestämde de plats och tid för terrordådet och de började bygga bomber. Under året som leder till CSS bryter sig både Eric och Dylan in i en skåpbil som står parkerad längs med en väg, i bilen snor de elektrisk utrustning. När de blir tagna för brottet beslutas det att de ska få en period med samhällstjänst. Och grejen är den att ifall Eric hade blivit dömd för olaga hot så hade han nu blivit satt i fängelse och CSS hade aldrig blivit av. Men de dömdes som sagt till samhällstjänst. Erics meddelande till personen de stulit från var allt man kunde önska sig om han skrev till exempel om hur ledsen han var och att skämdes jättemycket över vad han gjorde, men i hans dagbok visade han sin mörka sida då han skrev att han tyckte att allt sög i hela världen och att den var korrupt, han skrev t.ex att han tyckte att ifall en bil stod olåst varför kan man inte bara ta vad man vill och att det då är den korkade ägarens fel. Eric sa i en av filmerna “Sorry mom, but good wombs have born bad sons” och rycker lite på axlarna, vilket återigen visar hur extremt egocentrisk han är då han säger förlåt men inte bryr sig utan vill bara “Go out with a bang”. Dylan är å andra hand mycket skeptisk under en viss tid då han ofta skriver i sin dagbok att han tänker ta sitt egna liv innan allt händer men känner ett visst tryck från Eric att ändå slutföra det. Under året innan CSS började de spela in “Basement tapes” (Bt) där de filmade hur långt de hade kommit i sina preparationer. Vid ett tillfälle (den ända av ett flertal Bts som är släppta så att alla kan se den) testar de sina vapen uppe i bergen då de skjuter ett hagelgevär med en “slug” som sätter sig i ett träd, Eric ropar till och säger skrattande “Imagine that in someones fucking brain”. Eric och Dylan fick tag på ett flertal olika vapen under året och några av dem köpte deras kompis på en “gunshow”. Vapnen de fick tag på var 1 semiautomatisk Tec-9, en annan onämnd 9mm pistol, 2 hagelgevär som de sågade av piporna på (för att gömma under rockarna) och ett 9mm automatiskt gevär närmare en “Hi-Point 995 Carbine”. De byggde även ihop 99 olika sprängladdningar.

 

 

Dagarna under våren var alltid stressiga för FBI och speciellt för Dwayne som specialiserade sig i gisslansituationer. Den 20de april skulle bli en av hans stressigaste dagar under de kommande åren. På förmiddagen fick han larm om att skott hade avlossats på Columbine high school utanför Denver. Innan Dwayne började jobba på FBI hade han jobbat som psykolog i 30 år. Det var därför han blev tilldelad jobbet att åka till Columbine då de trodde att det handlade om en gisslansituation. Han åkte direkt då hans egna son gick där. De första skotten hade hörts 20 över elva. När det börjar höras explosioner från skolan tillkallas polis från olika distrikt. Dwayne instinkter drog honom till att hitta hans son men hans plikt som polis tog över.

 

När barnen började strömma ut från skolans ingångar och blev intervjuade av polis och medier så fick de höra historier om allt från 6 skyttar till en prickskytt på taket, de som hördes mest var att det fanns 2 personer i trenchcoats 2 i t-shirts eller en i 1 trenchcoat och en i t-shirt, då olika elever hade sett Eric och Dylan före, efter eller under tiden de tog av sig sina stora kappor (trenchcoats) där de gömde sina vapen.

Enligt många av eleverna var de med i en grupp som hette “Trenchcoat Mafia”. Men i själva verket var de aldrig med i skolgruppen “Trenchcoat Mafia”.  

 

Eric och Dylans plan:

 

Eric och Dylans plan var från början att två enorma bensinbomber skulle sprängas i matsalen så att taket skulle ramla in och att de då skulle stå utanför och meja ner så många som möjligt innan de skulle dö i en skottlossning mot polisen. Och när allt verkade lugnt och de skadade sattes in i ambulanserna skulle deras bilar sprängas vid parkeringen. Innan detta hade Eric velat spränga byggnader i Denver, men skrev i sin dagbok “It’s too damn hard to build one bomb”.

 

 

Den 20 april 1999 satte de sin plan i verket, på morgonen skulle de åka och fylla på sina bilar och ansluta sprängladdningarna till tankarna. Efter de skulle de samlas hos Dylan där de skulle packa alla vapen och all ammunition och sedan åka mot skolan. Där de skulle “plantera” bomberna i cafeterian som sedan skulle sprängas 16 minuter över 11 på förmiddagen. När Eric kom till parkeringen var träffade han

Robin en av de få vännerna han hade, han sa åt Eric att han hade missat 3 timmar av skolan och Eric svarade att det inte längre skulle spela någon roll och sa sedan åt Brooks att dra från skolan. Klockan 11:17 på förmiddagen skulle bomberna sprängas när det var som flest personer i matsalen men de hördes ingen smäll så när Eric och Dylan träffats bestämde de sig helt enkelt att gå in i skolan och bara börja skjuta personerna i deras väg. Under ett 10 tals minuter gick de i korridorerna och sköt, de hade lyckats skjuta ihjäl 2 elever och en lärare som hjälpt elever att fly in i klassrum. Han blev skjuten i ryggen två gånger och avled innan ambulansen kom. Efter dessa tio minuter och 2 döda gick de in i biblioteket där sammanlagt 56 personer gömde sig varav 52 var elver. När de kom in i biblioteket skrek Eric att alla med vit keps skulle ställa sig upp och när ingen ställde sig upp skrek han alla “jocks” ställ er upp men ingen löd så då skrek han “okay i’ll just start then”. Under den nästan 4 timmar långa skolmassakern var det i biblioteket de skadade flest och inte minst dödade flest. Under bibloiteksmassakerns gång dödade de 10 personer och skadade runt 30. De gick och sköt under borden med sina hagelgevär och avrättade andra med sina 9mm gevär/pistoler. Vid ett tillfälle ungefär halvvägs igenom massakern stannade de i mitten av biblioteket för att ladda om då de träffade på en av deras kompisar som hette John Savage, när John frågade Dylan vad de höll på med sa lite nonchalant “Just killing people”, och då frågade John ifall de skulle döda honom med och då sa Dylan till slut nej då kan gå. Och sedan fortsatte de att döda. De stannade ofta och hånade sina offer varav vissa var svarta och andra “jocks”. Deras massaker slutade i  en “shootout” mellan dem och poliserna där de till slut tog sina egna liv genom att Eric sköt sig själv under hakan med sitt hagelgevär och Dylan sköt sig själv i tinningen med sin Tec-9.

 

 

Deras sista farväl:

 

I deras sista film sa de farväl, det som uppmärksammats mest var hur nonchalant Eric sa förlåt till sina föräldrar då han sa på ett ungefär “förlåt, det var inte erat fel” och skakade sedan på axlarna. Vad man även vet är att vid ungefär detta tillfället fick Eric reda på att dylan var en jude och då Eric var nazist borde det antagligen hänt något men Eric bara skakade på axlarna och sa “well that’s to bad”.

 

Många har anklagat deras destruktiva musiksmak som t.ex Marilyn Manson eller spelet Doom som de ofta spelade. Detta skulle då ha varit avtrubbande för våldet. Men detta är inget som de vet utan det är bara spekulationer.

Andra har anklagat mobbningen och att de då ville få sin hämnd.

Vad man vet är att i Dylans fall var han så grovt deprimerad och mådde skit och ville med detta visa hur han mådde genom att få andra att må skit. Och för Eric var det framför allt att han ville bli ökänd och skrivas ner i historieböcker som USAs värsta terrorist.

Egna åsikter:

Redaktören har vinklat dokumentären ur Eric och Dylans vinkel men även från människor runt omkring. Detta kan man se genom att titta på hur han har skrivit om deras egna tankar och åsikter men även genom att titta i början när han skrev om hur Dwayne skötte situationen.

Enligt mig var dokumentären mycket bra den hade många olika vinklar, den var faktarik och hade många ingångspunkter till ämnet. Vad jag menar med det är att de visade tragedin ur många olika punkter man kan se hur Eric känner och hur arg han konstant är eller hur deprimerad Dylan är. Men framför allt tyckte jag att den var mycket svårsmält så att säga då det är ett så seriöst ämne som man kommer så nära till, det känns nästan lite overkligt.

Man hade kunnat skriva från offrens håll eller från polisens men jag tycker ändå att det var bäst att den är vinklad från Eric och Dylans håll.

Ifall jag skulle dokumentera något själv skulle jag välja att göra det med något som behöver lyftas upp till ytan, t.ex som hur barnarbete ofta används vid tillverkning av många kända märken eller liknande. Alltså något som är halvkänt och som fler behöver känna till.

 

 

Gårdagens lycka!

 

Igår var den bästa dagen hittills under höstterminen. Även ifall skoldagen inte är värdig mer än ett meh så var resten av dagen fantastisk. När jag kom hem ramlade jag ihop som kokt spaghetti i sängen och dråsade till i en liten stund. När jag vaknade till gick jag ner till köket och gjorde mig själv en grilled cheese. (kan ha varit den bästa jag har ätit) Och efter det gick jag upp till mitt rum och satte igång min dator (suprise suprise…) och hoppade in i en match med mina kompisar. Matchen gick skit och vi förlorade efter 55 minuters slitande med våra två randoms som ryssar så det blev lite mer skrik än vanligt… Men efter matchen började turen då jag lade in 100kr på spelet och började öppna lite lådor som tröst och tre lådor in så fick jag vad jag bara har hoppats efter… “Soulstealer Vayne” ett av de legendariska föremålen i spelet som har en 1 i 15000 chans att man får ur en låda med ett värde på mellan 300 och 800$. Med denna lycka åkte jag in till Borås för att träna och efter 2 timmar av volter, strides och vaults så var träningen över. Vid tolvtiden kom jag hem lycklig och trött och somnade jag vid 1…

Brist på programmerare

Ända sedan datorn kom ut har användningen av dem blivit mer och mer. För varje app eller program du använder i din telefon,

på datorn eller på din TV har en eller flera personer suttit och arbetat för att få den att fungera på rätt sätt. Men med högre efterfrågan för programmerare än någonsin har dom tagit slut…

 

Med efterfrågan för programmerare högre än någonsin behövs det utbildas fler.

Och med en hög ingångslön tror man att det är ett yrke som skulle locka till sig fler och fler personer men det är raka motsatsen. Mycket få väljer att gå en linje på gymnasiet som gör att du kvalificerar för att bli programmerare.

 

Majoriteten av elever på högstadiet har en skoldator vilket öppnar upp möjligheter för att programmering ska bli ett ämne. Ifall man skulle göra programmering till ett ämne som varje elev skulle ha en gång i veckan från 4:an och framåt till 7:an och låt därefter eleverna bestämma ifall de vill fortsätta med programmering så skulle nog

en större mängd av elever bli intresserade av det vilket skulle göra att fler och fler människor skulle bli programmerare. Vilket i sin tur skulle göra att det internet drivna  samhället skulle drivas framåt mycket snabbare.

 

En programmerares inkomst lön med 1 års erfarenhet ligger på runt 27000 kr i månaden. En programmerare har många olika grenar den kan gå t.ex spelprogrammering, kommunal programmering, hen kan programmera för ett privat företag eller för ett massivt företag som olika bilmärken eller olika affärer. Även som barn kan man programmera, många tonåringar som vill tjäna lite extra pengar gör olika spel till telefoner och lägger ut dem på appstore/ google playstore. Många spel/appar som en vanlig person använder dagligen har det varit barn som har utvecklat eller hjälpt till att utveckla. En stor del i att många håller sig borta från programmering är nog stigman som ligger runt det, allt med att det är enbart nördar och töntar som lägger ner så mycket tid runt en dator vilket många ser som en töntig grej. Men ifall man visar barn och ungdomar redan från ung ålder vad programmering kan göra tror jag att vi kan riva ner denna stigman. Men ifall man lär ut programmering till elever så tror jag att mängden av programmerare skulle öka drastiskt vilket i sin tur skulle göra att man skulle kunna driva samhället framåt snabbare nu när så gott som allt i vårt samhälle är programmerat. Även medicin skulle förbättras då fler kompetenta människor skulle kunna förbättra simuleringsprogram där man forskar på bakterier och medicin och deras spridningar i kroppen och på andra ställen.

 

Så mitt slutliga svar på hur vi ska lösa detta “problem är

1: Sprid ut teknologin i skolor med iPads och datorer

2: Gör programmering till ett obligatoriskt ämne i 4-7 och låt eleverna välja efter det ifall de vill fortsätta med programmering som ett ämne.

3: Prata om hur viktigt programmeringen är för samhället och vår värld.

 

Och efter ett tag ser vi hur viktigt programmeringen är för oss.

 

Skrivet av Samuel Carlsson  

 

Kejsaren av Nihon-Ja

Boken jag har läst heter ”Kejsaren av Nihon-Ja” och är ur serien Spejarens lärling som är skriven av John Flanagan. Boken handlar om ett sällskap från landet Araluen (ungefär England men under ett annat namn) som består av spejarna Will och Halt, riddaren Horace, prinsessan Cassandra och en sekreterare vid namn Alyss. Will och Halt är som sagt spejare och de allra viktigaste huvudpersonerna, spejare är som dåtidens poliser, de reser runt i landet och utför olika uppdrag som tillförts dem av kungen Duncan. Horace är den klassika lite smått korkade muskelknutten med sina ljusa stunder till och från. Horace vid 25 års ålder har blivit tilldelad priset (eller vad man nu ska kalla det) hovriddare och håller i beskyddet för kungafamiljen, han och prinsessan Cassandra gifter sig senare i boken. Cassandra är prinsessan som sagt, hon är ungefär ngn stans mellan 20 och 25 år gammal. Hon är smått bortskämd men vill kunna klara sig själv och bär alltid runt på sin slunga som hon drar ner varje person som kommer lite för nära henne. Alyss är en smart sekreterare och äventyrare som är runt 25 år gammal, hon hjälper sällskapet genom boken med smarta ideér och från intet kommande modiga beslut som sätter henne i fara men ofta räddar sällskapet. Alyss gifter sig även med Will senare i boken. Den sista av äventyrarna är den Arridiska krigsledaren Selethen, Selethen är en modig vänlig man från landet Arridien som är mkt skicklig i fäktning och kan hugga ner en hel klunga med motståndare. Selethen är även mycket startegiskt lagd vilket kommer till stor hjälp senare i boken när Will och Horace ska träna upp en armé.
Will är Halts lärling och kompanjon han är en kort, klippsk kille i 25 års åldern. Böckerna följer honom från att vara 14 till hans nuvarande 25 åriga ålder, där man får se hans utveckling från en lärling till färdig utvecklad spejare. Halt är Wills lärare och ser Will som hans eget barn då han aldrig haft några egna. Han är en ganska butter typ som gillar att retas med folk och älskar kaffe, han är tillbakadragen och gillar att finnas lite i skuggorna men är en väldigt storhjärtad person i slutet även ifall han har svårt att öppna upp för folk. Han är en utmärkt bågskytt tillsammans med Will och de andra spejarna. Boken är skriven i en miljö som ser ut att vara mellan 500 talet till 1000 talet, detta ser man eftersom man börjar etablera handlingsrutter, riddare och större krig börjar leta sig in i boken och man bor i byar runt borgar och slott. Boken har ett väldigt spännande drag över sig där det känns som om nästa sida alltid kommer skicka en in i ett nytt äventyr som kommer vara lika kul och spännande som det förra, detta ger läsaren en hunger att vända sida tills boken är slut och gör den rolig från första sidan till den sista. Detta gör boken till en av de bättre serier jag läst och helt perfekt för mig som älskar denna typ av böcker. Mycket i boken är spännande te.x som när Will och han sällskap och deras nyfunna vänner som är bönder och Kejsaren av Nihon-Ja hjälps åt att skydda tronen mot upproret från de högre klasserna i Nihon-Ja som består av tränade Samurajer eller den så kallade senshiklassen. För att rädda detta så hjälps Alyss och Cassandra åt att hämta förstärkning från andra sidan landet där de tar sig över en enorm sjö för att hämta hjälpen, som sedan kan hjälpa de få bönder som Will och Horace har tränat i stridskonst att vinna över samurajerna.
Boken är så spännande och full av dessa moment som trappas upp efter hand och blir ännu mer spännande, som i början av boken var Will och Halt och de andra i Toscana (nutida Italien) där de fick reda på en formation av trupperna som gör så att de kan klara kriget mot senshierna senare i boken. Så jag har som sagt slukat boken som ett monster och läst ut den på 2 dagar utan några större problem men små problem så som sömn och andra männskliga behov har stått ivägen… nej men det har gått helt galant att läsa ut den.
Boken tillhör fantasy genren och är inriktad till ungdomar, så den passar helt perfekt för mig men jag tror att alla med en positiv inriktning till fantasyböcker skulle kunna läsa den kille som tjej. Och eftersom det är du som läser om deras händelser och när dom pratar, så kan du måla upp landskapet runt dem och även deras utseénde. På grund av detta så känner man att man själv är berättaren i boken och inte någon annan som läser den för dig. Boken har ett lite svårare språk än vad man förväntar sig av en ungdomsbok med mycket gammaldags och svår svenska men även en del utländska ord (eftersom den utspelar sig i olika länder). Boken var en berg och dal bana av känslor, för ena sekunden var man glad över en händelse men sedan hände något som gjorde så att den känslan blev till en dålig känsla osv.
Boken är trovärdig ur en synpunkt från 600-700 talet men skulle aldrig kunna hända idag så jag har inte någon riktig jämnförelse ur mitt eget liv tyvärr. Jag som bokslukare skulle rekommendera boken till alla som gillar fantasyböcker och älskar spänning!
/Samuel Carlsson