Skolan på 1940-talet

Idag är det mycket diskussioner runt den svenska skolan. Om vi borde ha idrott fler dagar i veckan, om rasterna borde vara längre, hur mycket pengar vi borde lägga på skolmaten och ifall vi ska införa ordningsbetyg. Många pratar om att skolan var bättre förr, och jag har tagit reda på om det verkligen är sant. Vi får följa med Ruth Sjöberg, 83 år gammal, under en vanlig dag i skolan på 1940-talet.

Färden till skolan

För Ruth Sjöberg, 83 år gammal, som gick i skolan under 1940-talet fanns det inga andra alternativ än att kliva upp klockan halv sju varje morgon för att ta sig till skolan. Hon började klockan åtta på morgonen och hon och hennes syskon åkte med den kommunala bussen, som gick varannan dag. Eftersom att andra världskriget var i full gång när hon gick i skolan, fick man inte frakta olja från andra länder in till Sverige. De använde sig istället av gengas, som var ett alternativt bränsle byggt på att man eldade ved och träflisor i motorer. Om det var vinter och bussen inte gick, eftersom att den bara gick varannan dag, åkte de släde bakom en häst. Det kunde bli väldigt kallt, men de fick plädar och filtar för att hålla sig varma. På sommaren åkte de häst och vagn. Det skulle tagit för lång tid för dem att gå eftersom att de hade 8 kilometer till skolan.

Vanliga ämnen och betyg

När hon kommit fram till skolan var det dags för morgonsången. De sjöng nämligen psalmer i skolan, eftersom att Sveriges skolor fortfarande var präglade av den kristna tron på den tiden. Kristendomen var då ett ämne och man lärde sig inte om någon annan religion. Nu för tiden är det en självklarhet att vi ska lära oss om andra religioner och om deras kulturer i skolan. “Vi sjöng alltid Din klara sol går åter opp”, berättar Ruth med ett leende. “På lördagarna delade läraren ut biblar som vi läste ur, och varje morgon bad vi.” På den tiden gick man i skolan även på lördagar, men bara fram till lunch. Senare togs skolan på lördagar bort, men det var efter hennes skoltid.

Efter morgonbönen kunde Ruth till exempel ha matematik. “När vi hade prov gick vi ut där vi hängde kläderna, fick något A4-ark och så skulle de prova vad vi kunde.” Det som vi idag kallar för matematikprov, kallades då för provräkning. Deras betygssystem var väldigt krångligt. De hade bland annat stora A och B, lilla A, AB+ och BA. Det låter väldigt komplicerat och det var nog därför som de ändrade betygssystemet. När lärarna skulle sätta betyg, skrev de i en bok som eleverna sedan behövde ta med sig hem för att få en målsmans underskrift.

Andra vanliga ämnen var läsning, kristendom och gymnastik. De hade ingen gymnastiksal på Ruths skola så istället fick de vända på de långa bänkarna som stod utefter klassrummet för att kunna gå balansgång. De hade alltså gymnastik i klassrummet. Idag är engelskan ett av våra viktigaste ämnen, men Ruth har aldrig lärt sig engelska. “Min syster som är fyra år yngre fick lära sig engelska, men inte jag”, berättar hon.

Rasten

När det blev rast sprang alla eleverna ut på gården. Ruth berättar att de hoppade hage, spelade brännboll eller var uppe i skogen och lekte. De gjorde alltså något fysiskt och satt inte bara inne med mobilen som majoriteten av dagens ungdomar gör. När de lekte i skogen på berget bredvid skolan hände det att ett flygplan flög förbi. “När man var ute på berget och det kom en flygmaskin så nära tänkte man, är det tysken? Men nej, då såg man de tre kronorna och blev så glad, så glad”, berättar Ruth. Detta var Ruths vardag, att ständigt vara rädd för en flygattack. Men som tur var, var inte Sverige med i kriget och svenskarna kunde känna sig ganska trygga. Medan barnen var ute på rast, öppnade läraren fönstren för att vädra. “Nu för tiden bygger de så dåligt så att det blir dålig ventilation, men då hade vi vanliga fönster som man öppnade”, berättar Ruth. “Vi eldade med ved i en kamin för att hålla oss varma i klassrummet.”

Egen lunch

Nu för tiden klagar många elever på maten man får i skolan. Men vi i Sverige är lyckligt lottade eftersom att vi får gratis skolmat. Så har det inte alltid varit, för när Ruth gick i skolan behövde man ta med sig egen mat. “Ja, vi hade matsäck med oss. Smörgåsar och mjölk. Men mjölken fick ju inte frysa, så efter några år fick vi chokladmjölk som de kokade upp åt oss.” De åt alltså samma sak varje dag, och i dagens skolor finns det oftast två eller tre rätter att välja mellan, men barnen klagar ändå.

Trångt i klassrummet

I Ruths klass gick det bara fem personer. Det var hon, hennes bästa tjejkompis och tre pojkar. På den tiden hade man inte tillräckligt med resurser för att varje klass skulle kunna få en lärare var. Man hade inte heller pengarna för att bygga en stor skola, eftersom att det var ute på landsbygden. Alla klasser, från trean till sjuan gick i samma sal. Jag frågade hur det gick ihop när alla behövde lära sig olika saker. “Alla hade ju sina egna läroböcker” svarade hon då. Idag skulle det bli kaos om alla årskurser gick tillsammans eftersom att alla lär sig om så olika saker.

En annan annorlunda sak var också att man bara gick i grundskolan till sjuan. Ruth och barnen i hennes ålder var de första som fick börja i sjuan, förut hade man bara gått till sexan. Men hon tyckte inte att man lärde sig så mycket nytt det året, utan att det mesta var repetition.

Pengar spelade roll efter grundskolan

Ruth berättar att det inte var någon skillnad mellan de som hade mer pengar och mindre i grundskolan. Efter att man hade gått ut grundskolan kunde man fortsätta och ta realexamen och studenten. Men det gjorde man i stan och det kostade mycket pengar. För Ruth som hade sju syskon och bodde på en bondgård gick det inte att ta studenten. Pennor och läroböcker kostade och man behövde ta med sig egen mat till skolan. Men Ruth klagade inte: “Vi hade det ganska bra för att vi hade lantbruk, så vi fick mat.”

Skolan på 1940-talet går nästan inte att jämföra med skolan idag eftersom att så mycket har förändrats och tekniken har rusat iväg.

                                   Fotograf: Magister Stig Sundling

Ruth i rutig väst med kamrater på klassresa till Gränna.

Thea Westh, 8:1

Terrordåden i Paris

Jag har lyssnat på en dokumentär om terrorattacken i Paris som skedde den 13 till 14 november 2015. Det var en vanlig fredagskväll i Paris. På en fotbollsarena mötte Frankrikes- och Tysklands herrlandslag varandra, på Le Bataclan spelade ett rockband, och på en restauranggata var det fullt av hungriga och festsugna människor. Men för människorna i Paris blev inte kvällen som de hade tänkt sig.

Det började med att en smäll hördes utanför fotbollsarenan, följt av en till smäll. Ingen fattade riktigt vad som hände men sedan började svartklädda män springa in och skjuta på människorna med maskingevär. Folk fick panik och slängde sig på marken av rädslan att bli träffade. Samtidigt i en annan del av staden var människor på en restaurang- och bargata när en svart bil saktade in och började skjuta hejdlöst. Alla skrek och sprang längst in i restaurangerna och gömde sig. Några svenskar som de intervjuade berättade att alla kollade ner i sina mobiler för att få uppdateringar om vad som hände. Ingen fattade vad som pågick och svenskarna hade inget internet så de visste inte vad som hände.

I konsertlokalen Le Bataclan spelade ett rockband och det var över tusen människor som tittade. Men mitt i konserten började män skjuta och det blev kaos när alla slängde sig ner på golvet och försökte ta sig bort därifrån. Människor gömde sig överallt – bakom scenen, under scenen, i förråd och på toaletter. Terroristerna tog även människor som gisslan. De satt gömda i minst tre timmar innan militären och polisen kom. Men till och med när de ropade att det var säkert så vågade inte människorna komma ut, ifall att det var terroristerna som lurades.

Det var sammanlagt bombning och skjutning på sex olika platser runt om i Paris, 130 personer dödades och 300 personer skadades. Det är det största terrorattentatet sedan andra världskriget i Frankrike. Detta är helt nytt för Europa, och hela världen är i chock. Senare erkände sig IS – den Islamiska Staten – som skyldiga. I dokumentären berättar de att man såg militärer var nästan man än var i Paris i flera månader efteråt. De gick runt överallt och visiterade människor. Poliser gjorde även husrannsakan på människor som de trodde hade någonting med terrorattentatet att göra. Detta gjorde människorna både trygga men också rädda, eftersom att man ofta förknippar militärer och poliser med någonting otäckt. EM hölls ändå i Frankrike året efter, och ända sedan terrordåden var har man försökt göra allting normalt igen.

Mina tankar:

Jag tycker att dokumentären var väldigt spännande och bra. Detta hände för ungefär två år sedan och jag har inte hört så mycket om det. Därför var det intressant att få veta mer, vad som verkligen hände och vad som hände efteråt. Jag hängde verkligen med i dokumentären eftersom att det var så så spännande så att det aldrig blev tråkigt. Eftersom att de intervjuade människor som var med, fick man verkligen en känsla av hur det var. Dokumentären var alltså vinklad ur människornas (som var med) perspektiv. Man fick också en känsla av närvaro när man fick höra klipp från till exempel skjutningen på Le Bataclan. Det kändes som att man var där, vilket var både läskigt och spännande. Det blev en helt annan upplevelse mot när man bara får fakta av ett nyhetsankare, till exempel.

Jag tycker att de har vinklat händelsen väldigt bra, men en annan intressant synvinkel skulle kunna varit ur terroristernas perspektiv. Då skulle man få reda på bakgrunden till varför de gjorde det. Alla terrorister dödades efter eller under attentatet, eftersom att många bombade ihjäl sig själva. Självklart skulle det inte spelat någon roll vad än deras anledningar var, eftersom att det inte finns några ursäkter till att döda någon, men det skulle ändå vara intressant. Redaktören hade också kunnat vinkla händelsen ur polisens perspektiv. Hur deras reaktion var när de först fick reda på bombningen och hur de tänkte när de snabbt behövde ta fram en plan för att hitta gärningsmännen och rädda skräckslagna människor.

Om jag skulle dokumentera en händelse skulle det vara om terrorattentatet i Stockholm 2017. Det var då en lastbil körde in på Drottninggatan mitt i Stockholm i hög hastighet och dödade fem personer. Denna händelse skakade om hela Sverige. Jag tycker att det skulle vara intressant att höra tankar från människor som var med när det hände. Människor som kastade sig åt sidan när lastbilen kom och människor som var oroliga när de inte fick något svar från sina vänner och familjer. Det skulle även vara spännande att höra hur familjerna och vännerna till de som dog har tacklat sorgen. Om de till exempel har gått tillbaka till platsen där det hände och hur de mår idag.

Thea Westh, 8:1

Vilse i skogen

Det är mörkt. Inte ett sådant mörker där man kan se var man går, utan det är kolsvart. Jag är i skogen. Jag tror att jag står på en stig, men är inte riktigt säker. Runt omkring mig hör jag ugglor hoa och små nattdjur springa omkring på marken. Min mobil har dött för länge sedan och jag vet inte var jag ska ta vägen. Hur kunde det bli såhär?

Jag och tre kompisar skulle ha en kul kväll i skogen med marshmallow-grillning och läskiga historier. Vi hade allihop haft varsin ryggsäck fullproppade med filtar, mat och roliga spel. Men redan när vi hade börjat gå bort från den stora parkeringen och in i skogen som mina kompisar sa att de hittade i som “i sina egna fickor” kändes det konstigt. Jag hade inte sett en enda människa ute och i vanliga fall brukade det krylla med vandrare och löpare på en sensommarkväll i augusti. Vi hade gått bara gått i tjugo minuter när mina kompisar bestämde sig för att vi hade kommit till den bästa platsen att grilla på.     Efter att vi hade ätit upp all mat och skrattat så att tårarna rann behövde jag gå toa. Jag hade inte tänkt så mycket på det men när jag gick från den varma elden märkte jag hur kallt och mörkt det hade blivit, inga fåglar kvittrade längre. Det var då jag började få den konstiga känslan igen och gick snabbt på toa för att sedan springa tillbaka till elden. Jag kom in i gläntan och skulle precis säga till mina kompisar att vi nog borde gå nu, men de var inte där. Allting låg kvar där det hade legat när jag gick. Eldens sista glöd brann fortfarande, filtarna på marken med saften på som jag hade råkat spilla ut fanns kvar och våra ryggsäckar stod fortfarande lutade mot träden. Allt låg kvar, allt var som vanligt. Förutom att jag var själv. Jag ropade att om det var ett skämt så var det inte kul, men jag fick aldrig något svar.

Nu står jag här efter att ha irrat runt som en höna i vad som känns som en evighet men säkert bara är tjugo minuter. Min mobil har dött och efter som det var mina kompisar som valde platsen har jag ingen aning om hur man tar sig tillbaka till parkeringen. Jag börjar försiktigt treva mig fram på den leriga stigen och undrar hur i hela världen jag ska ta mig hem. Mitt blonda hår är blött av svett och dagg från träden och det piskar mig i ansiktet hela tiden. Jag tänker på valet av kläder och kommer fram till att det helt klart kunde varit både bättre och sämre – ett par jeansshorts och en blå tjocktröja. Just som jag tänker att jag kommer frysa ihjäl här ute, för även om det fortfarande är sommar blir det väldigt kallt på kvällarna, hör jag något. En gren som knakar, en svag hostning. Jag står blickstilla och försöker att inte andas så högt. Men när jag börjar känna mig säker på att det bara var inbillning känner jag något hårt och svalt vid tinningen och en röst som viskar i mitt öra: ”Rör du dig är du dödens.”

Det är en pistol och jag kommer dö när som helst tänker jag darrande. Jag hör på rösten att det är en man och med tanke på hur långt bort rösten är, är han väldigt lång. Om den här mannen härjar i skogen förstår jag iallafall varför mina kompisar och alla andra har försvunnit. Nu när jag tänker efter har jag läst i tidningen över pappas axel någongång vid frukosten om en man som kidnappar folk i skogen. Det är därför det inte är några ute i skogen, för han har tagit dem. Jag börjar känna adrenalinet pumpa i kroppen och tänker att han absolut inte ska få ta med mig, så jag börjar sparka och riva allt jag känner. Jag lyckas göra mig fri men kommer just då på att han sa att jag dör om jag rör mig och vänder mig sakta om. Jag tittar rakt in i pistolmynningen. Precis när han ska skjuta hoppar jag undan men känner en otrolig smärta i armen, kulan träffade där i stället. Men jag är snabbt uppe på benen igen och springer för allt jag är värd. Jag hör honom flåsa bakom mig, hack i häl. I farten och mörkret släpper jag handen som jag omedvetet har hållit på min arm och känner blodet rinna ner för min arm i en väldig fart. Jag känner hur smärtan börjar bli outhärdlig och svarta fläckar skymmer min sikt.

Jag sätter mig ner bakom ett träd och tar några djupa andetag, in, ut, in ,ut. När jag sprang rev jag upp min tröja så jag tar tag i flärpen och drar loss den för att sätta runt min arm. Jag drar åt hårt och känner hur smärtan upphör för en kort stund medan jag sitter där och hämtar andan.

Just när jag börjar undra var den mystiska mannen har tagit vägen ser jag ett ljus till höger om mig. Äntligen, tänker jag och reser mig mödosamt upp. Jag börjar gå mot ljuset och kommer fram till ett rött hus med stora fönster i. Först tror jag inte mina ögon, men när jag tittar efter ser jag hundratals ögon stirra på mig och händer som bankar på rutorna. Jag har kommit till mannens högkvarter, där han håller människorna fångna. Jag går runt huset för att hitta en dörr men det finns ingen. Konstigt, tänker jag och undrar för mig själv hur de kom in. När jag går runt det sista hörnet av huset krockar jag med den långa mannen och vi faller båda ihop i en hög. Han är snabb som en vessla och sätter pistolen mot mitt huvud igen och just som han gör det börjar det ringa i mitt huvud som ett alarm, och jag vaknar med ett ryck.

Thea Westh, 8:1

Ett riktigt spännande slut!

Foto: Thea Westh

Jag har läst boken Den femte vågen som är skriven av Rick Yancey.

Boken handlar om utomjordingar som tar över jorden. Men det är inte sådana utomjordingar som man tänker sig – gröna gubbar med tentakler. Nej, de här är smarta. De har studerat människorna i åratal och vet exakt hur de tycker och tänker. De andra (det är så Cassie kallar utomjordingarna) finns runt omkring människorna, de ser ut som dem. Utomjordingarna attackerar i vågor. Första vågen är mörker, all ström slås ur och bilarna, telefonerna och ljuset dör. Vid andra vågen kommer stora tsunamis och jordbävningar. Tredje vågen är pesten som dödar många människor. På fjärde vågen kommer tystarna, de som kommer för att döda dem som fortfarande lever. Femte vågen är det boken handlar om, det de listar ut.

Cassie som är en av huvudpersonerna upplever man innan Ankomsten som en glad och härlig tjej som levde med sin mamma, pappa och lillebror. Men efter tredje vågen dör hennes mamma av pesten och sedan tar sig resten av familjen till ett flyktingläger med andra som har överlevt. De tror att det är säkert där. Men det blir inte alls som de tänkt sig. De andra dödar hennes pappa och tar hennes lillebror till fånga. Hon klarar sig själv väldigt länge tills hon träffar Evan Walker som räddar hennes liv och tar hand om henne. De bestämmer sig för att leta efter Cassies lillebror som har förts till De andras högkvarter. Men Evan är inte alls den Cassie först tror att han.

Ben Parish eller Zombie som blir hans nya namn skulle jag säga också är en av huvudpersonerna. Han gick i samma skola som Cassie och var skolans populäraste kille. Han spelade fotboll i skollaget och alla älskade honom. Men det var innan ankomsten, sedan dör hans familj och han hamnar på ett ställe som han tror är tryggt. Ben hamnar i en stridsgrupp där de ska lära sig att ge sig ut i strid och slåss mot utomjordingarna. Men fiender lurar bakom varje hörn.

Jag tyckte boken var ganska bra. Boken var ganska lång och när jag hade kommit några hundra sidor in i boken fattade jag fortfarande inte handlingen. Det var svårt att hänga med i början eftersom det byttes karaktärer och jag inte visste vem det handlade om. Men de hundra sista sidorna var superspännande och om hela boken hade varit så skulle jag gett den full pott. I slutet av boken hände det saker hela tiden, vilket det inte gjorde i början av boken. Man kan säga att spänningen byggdes upp. Det som gjorde boken lite långsam var att tankar hos karaktärerna kunde bli lite konstiga och osammanhängande, som till exempel: “Dimman finns, jag finns, även om jag kanske inte kan andas, och den andra personen finns, alltid nära, alltid iakttagande.”

Jag trodde att boken skulle vara rätt för mig utifrån det jag har hört om den, men det var inte så mycket spänning och romantik som jag trodde. I och med att boken var ganska svår att komma igång med har min läsning fungerat lite sådär. Jag läser ganska mycket hemma så det var inga problem att behöva läsa. Jag har försökt läsa varje kväll men bara i en kvart ungefär. När jag har försökt läsa efter skolan har jag ofta blivit distraherad av att jag behöver göra andra läxor eller av mobilen.

Jag tror att Den femte vågen utspelas i USA någonstans eftersom att de i  början av boken går på high school och pratar om amerikanska platser. Boken utspelas annars på olika ställen eftersom det handlar om olika personer. Men den handlar mest om Cassie och hon är ofta i skogen och gömmer sig eller i Evan Walkers hus. Jag tror inte att Den femte vågen utspelar sig i framtiden eller förr i tiden, eftersom det som händer i boken skulle kunna inträffa idag. I boken trodde människorna aldrig att det skulle komma utomjordingar och ta över planeten och det tror inte vi heller. Jag tror alltså att den är i nutid för att de använde mobiler innan de slutade fungera, kollade på youtube och åkte bilar och bussar.

Jag skulle säga att boken är riktad till både barn och vuxna, killar som tjejer eftersom att detta kanske skulle kunna hända här och nu. Men kanske mest till tonåringar eftersom att det är tonåringar som berättar i boken ur deras perspektiv och man får inte känslan av att det finns så många vuxna kvar. Genren är action, fantasy och lite romantik, men jag gillar inte romantiken mellan Cassie och Evan, den känns mest påtvingad och intryckt. Det känns som om författaren bara behövde få in lite kärlek i boken och inte har tänkt igenom det så mycket. Budskapet som boken ger kan vara olika beroende på hur man tolkar det . Antingen att utomjordingar kommer ta över jorden och att vi ska gå runt och vara jätterädda hela tiden. Men boken handlar också väldigt mycket om att man inte kan lita på någon och författaren kanske vill säga att vi människor måste ha mer tillit till varandra.

En sak jag gillade med boken var språket. I vissa böcker kan författaren skriva så tråkigt och segt. Men nu var det verkligen som att man var med i konversationerna och tankarna. Det var inte alls svåra ord eller svordomar. Något annat jag också gillade med boken var tillbakablickarna som till exempel Cassie hade. Man fick då läsa om hur de hade det innan och under attackerna. Någonting som jag tyckte vände boken och gjorde den spännande var när Evan avslöjade sig själv och hjälpte Cassie att ta sig till sin lillebror. Det gjorde allting mycket mer spännande och då blev det plötsligt en riktig bladvändare med blandade känslor på varje sida.

Jag kan inte relatera till så mycket som händer i boken för jag har aldrig blivit attackerad av utomjordingar eller skjuten i benet. Men jag har också haft svårt att lita på folk, så som de har det i boken. Därför skulle jag inte heller säga att boken är trovärdig för att jag inte tror att utomjordingar kommer ta över världen, inte på väldigt länge iallafall.

Jag ger boken 3/5 i betyg!

Thea Westh, 8:1

 

En varm dag i Dubrovnik

I somras bilade jag och min familj till Kroatien med våran husvagn. Den sista campingen vi bodde på var en camping utanför staden Ston. En dag bestämde vi oss för att göra en utflykt till Dubrovnik som bara var en timme bort. Det var en väldigt varm dag och vi skulle åka dit efter lunch, så efter att ha tagit några dopp i det fantastiska havet och ätit mat bestående av pasta med skinksås var vi redo att ge oss iväg. Det var som en befrielse att få sätta sig i bilen med AC i en timme.

När vi väl kom fram parkerade vi och började gå mot centrum. Vi skulle gå på den berömda muren efter att vi ätit en glass. Pappa betalade våra biljetter och sedan gick vi upp. Det var en magisk utsikt över havet och hustaken. Man såg båtar mitt på havet och människor som gjorde sina vardagliga sysslor på marken. Det var väääääldigt varmt där uppe så vi gick och svettades och drack upp vattnet vi hade. Vi såg folk som badade från klipporna nedanför och ångrade oss att vi inte hade tagit med badkläder. Efter halva muren gav halva sällskapet upp, alltså den familjen vi åkte med och våran familj. Men resten av oss ville ändå gå runt hela muren så vi fortsatte. Vi mötte en man som såg ut att ligga medvetslös i skuggan och sjukvårdare som sprang runt och gav folk vatten.

Tillslut hade vi gått runt hela muren och ställde oss och nästan badade i fontänen nedanför, haha. Vi var så varma och vattnet var så kallt, så vi stod där i nästan tio minuter och bara drack och sköljde ansiktet i det underbara vattnet.

Senare letade vi efter en restaurang och vi gick först in på en men ångrade oss och gick ut för att vi ville sitta ute och de hade bara platser inne. Men vi hittade en annan restaurang med utsikt över havet. Min mat var inte så god, men det gjorde inget för jag fick smaka av min familj.

Dagen var jättebra och vi somnade sött i den varma husvagnen.

Thea Westh, 8:1

Rökning dödar

Varje år dör cirka sex miljoner människor världen över av rökning. Ungefär 600 000 av dem dör av andras rök. Det tycker jag är helt fel.

Uppskattningsvis är 1,1 miljarder människor över hela världen idag beroende av tobak.Tobak är ett gift som skadar sina användare och omgivningen. Det är mest cigaretter och snus som har tobak i sig.

Människan har rökt tobak mycket länge. De nya fabriksgjorda cigaretterna i början på 1900-talet gjorde att fler kvinnor och ungdomar också började röka mer. Men 1993 blev det bestämt i Sverige att man inte får röka om man är under 18 år. Man har nästan alltid vetat att tobak och rökning dödar, men förr i tiden visste man inte så mycket mer. Utan det är mer på senare år som forskning har visat hur kroppen ser ut inuti när man har rökt. Det är svarta lungor, gula tänder och många sjukdomar som till exempel lungcancer och hjärtinfarkt.

Jag tycker att vi borde förbjuda rökning helt i Sverige. Varför? Jo, för att rökning dödar. Tobaken skadar människor och miljön runt omkring. Det skadar både personen som röker inuti, men också personer i närheten. Det kallas passiv rökning. Det innebär att människor i närheten av rökaren också skadas. Det tycker jag är orättvist, att personer som inte har någonting med det att göra skadas. Det är värst inomhus, då har inte röken någonstans att ta vägen och alla drabbas.

Men det är inte bara människorna som drabbas, det är djuren och miljön också. Varje dag slängs miljontals cigarettfimpar på marken som till slut hamnar via regnvatten och brunnar i sjöar och floder. Djuren i vattnet äter då det och dör. Marken som tobaken odlas på hade kunnat användas till att odla så mycket mer mat till människor i fattiga länder. Och det finns så många träd som hade kunnat stå kvar om cigaretterna försvann. För papper används ju till förpackningen och omslaget.

Det kostar också otroliga mängder pengar för sjukvården. För det är så mycket människor som blir inlagda på sjukhus på grund av att de har rökt. Om ingen rökte skulle det inte gå åt så mycket pengar och då skulle man kanske inte behöva betala lika mycket skatt i det långa loppet. För rökaren skulle det också bli bra ekonomiskt. Eftersom att cigaretter kostar en del skulle man tjäna mycket på det. Men för staten kanske det inte skulle bli lika bra. När man köper cigaretter går en viss summa pengar till staten då skulle dem inte få in lika mycket pengar. Men om man måste välja på pengar eller människorna i vårt lands hälsa skulle iallafall jag välja hälsan.

Jag tycker alltså att vi borde förbjuda rökning helt i Sverige och inte bara försäljningen. Man skulle kunna börja med att man inte får röka på offentliga platser. Jag tror det är lättare att sluta röka gradvis än att bara sluta över en natt. Eftersom att man är beroende av tobaken blir det svårt och då tycker jag att staten kan hjälpa till och kanske ge ett litet bidrag till de som försöker sluta, till exempel nikotinläkemedel.

Men varför skulle människor vilja sluta röka? Alla har ju rätt att göra vad de vill, eller? Varje år dör ungefär 600 000 människor i världen av passiv rökning. Jag tycker inte det är rätt att andra människor skadas för någonting de inte har gjort.

Sammanfattningsvis tycker jag att rökningen borde förbjudas helt i Sverige. För det skadar inte bara den som röker utan många, många fler. Rökning dödar.

Thea Westh, 8:1  

Källor: kravrokfritt.se, tobaksfakta.se, drugsmart.com

Kampen mot ondskan

Jag vaknar med ett ryck. Det hörs ljud från undervåningen som jag inte känner igen. Jag smyger försiktigt fram till trappan och kikar ner, men jag ser ingenting. Jag tänker att jag bara drömde någonting och är precis på väg att vända mig om när jag hör ett nytt ljud. Det låter som om någon viskar mitt namn.

– Mira, viskar någon. Det låter som en mansröst.

Jag smyger försiktigt ner för den breda, vita trappan utan att väcka resten av familjen i huset. När jag kommer ner ser jag en mörk, lång gestalt stå i ett hörn av den lilla hallen.

-Ta på dig skor och jacka så går vi ut.

Jag letar förvirrat reda på mina skor i mörkret och hittar vinterjackan. När allting är på öppnar han dörren och vi går ut i den bitande vinden. Det är november, så det är inte direkt någon frid och fröjd att gå ut mitt i natten. När den kalla vinden slår mot mitt ansikte är det som att jag vaknar på riktigt. Vad gör jag här?

-Vem är du och varför har du kommit hit mitt i natten? Hur kom du in? Hur visste du vad jag heter? Var ska vi? Frågorna väller fram ur min mun.

-Du ska få svar på alla din frågor snart, vi ska bara komma fram först, säger han lugnt.

-Var ska vi då? frågar jag frustrerat.

-Vi ska till platsen där tiden står stilla, en magisk plats.

– Är du magisk? skrattar jag. Mest för att stilla skräcken som väller upp inom mig.

-Japp. Jag heter Orvar föresten. Häng med, säger Orvar och börjar springa.

 

Efter att ha spurtat i en kvart stannar vi plötsligt utanför en mörk, fyrkantig byggnad. Jag känner inte igen mig.

-Hah, flämtar jag.

-Vad är det? frågar han och ler.

-Jag är inte ens trött.

-Jag sa ju att jag är magisk, och nu är du också det. Kom med in.

Orvar sätter handflatan mot den hårda plåtdörren och dörren öppnas förvånansvärt lätt. När vi går in i byggnaden får jag en så stor chock att jag nästan ramlar baklänges. Det är som en annan värld där inne. Byggnaden som såg så liten ut utanför kan jag inte se slutet på inifrån. Vi har kommit ut på en äng. Men blommorna blommar inte och gräset är inte grönt. Jag hör inga fågelkvitter och i skogen runtom ängen har träden inga löv. På ängen har gräset gulnat och ligger i stora högar, blommorna har vissnat och krasar under fötterna där vi går. Bakom ängen skulle det runnit en flod, men jag ser bara lite vatten på botten. Det luktar konstigt, som om någon dött här. Jag tittar upp mot Orvar och får ännu en chock, nu när jag ser honom i dagsljus. Hans huvud är avlångt och har en slags grå färg. Kroppen är lång och smal, han är säkert över två meter lång och han har en slags klänning på sig. Hans fötter är enorma och han går barfota. Han luktar lite som det gör runt honom, alltså dött men ändå mycket fräschare.

-Berätta nu allting, säger jag och tittar upp på honom.

-Din mamma var drottning över Trenko. Trenko är allt det du ser här. Det är vårt land. Drottningen styrde landet och var god mot alla. Men för ett år sedan dödades hon av den onde Laurio. Han är den ondaste av de ondaste och bor däruppe i Dödens borg, säger han och pekar till höger om oss. Det är han som har gjort att allt här har vissnat och dött. Allt han rör vid dör. Snart kommer folket här att dö på grund av honom och du är den enda som kan rädda oss genom att döda honom.

-Så jag är adopterad? är det första som kommer upp ur munnen.

-Ja, säger Orvar och nickar allvarligt.

-Men varför kan ingen annan göra slut på honom?

-Många har försökt, men det är bara du som kan göra det. Du har det i blodet.

Jag tänker på att jag har tränat kampsport i snart tio år.

-Okej, jag gör det, säger jag bestämt.

 

En halvtimme senare är jag påväg. Orvar sa åt mig att jag, vad som än händer inte får röra honom. För då dör jag. Jag känner efter i fickan efter repet jag fick av Orvar. Han sa att repet kunde vara viktigt, men jag tror inte jag kommer använda det. Jag har gått i en halvtimme när jag börjar känna att marken vibrerar. Jag sätter mig på huk och lägger handen på stigen. Handen hoppar med jämna mellanrum. Sedan hör jag en röst ovanför mig.

-Jag har hittat någon! Vi tar med henne till chefen.

Jag tittar upp och ser en enorm gestalt med vårtor på de stora fötterna och håriga ben. Helt naken förutom ett skynke på höfterna, som en kjol. Håret är tovigt och ansiktsuttrycket grymt, han luktar som en soptipp och jag kan höra hans djupa, rosliga andetag. En jätte är det första jag hinner tänka innan innan jag börjar springa. Sedan blir allt svart.

Jag vaknar av att mitt huvud dunkar rejält. Någon måste ha slagit mig i huvudet med något hårt. Jag försöker sätta mig upp men det är nästan omöjligt. Men alla krafter jag har lyckas jag komma upp i sittande ställning. Jag är i ett runt kalt rum, antagligen ett torn. Plötsligt öppnas dörren med ett ryck och en mörk, kraftig varelse kommer in i rummet. Varelsen är ganska lik Orvar, men det finns något ont över honom. Kanske är det hans röda ögon, eller hans svarta kläder. Han går barfota och på huvudet har han en slags hatt som täcker nästan hela hans ansikte. Han luktar som något dött. Jag antar att detta är Laurio.

-Jaså, har du kommit på besök, dotter av drottning Salamin, hånskrattar han.

-Jag tänker inte vara kvar här så länge om du trodde det, säger jag och kastar mig fram mot honom, men stoppas av kedjorna runt mina vrister och handleder.

Jag försöker slita mig loss men det är omöjligt, jag börjar gråta. Jag har kommit så här långt för att stoppas av några kedjor. Då händer något magiskt. Repet i min ficka flyger iväg och ringlar sig runt Laurio. Han skriker av skräck och försöker slingra sig loss, men det är redan försent. Laurio, härskare över Dödens borg är död. Jag ser hans kropp ligga lealös på golvet men jag känner inget medlidande alls.

Påväg tillbaka till ängen och Orvar ser jag hur löv växer ut på träden och hur vatten fylls i floden. Jag ser hur smutsen på Trenkos invånare försvinner och hur glada alla är. När jag kommer fram till ängen är gräset grönt, blommorna blommar, humlorna surrar och fåglarna kvittrar. Jag möts av jubel från folk som jag aldrig sett innan och ett gnistrande slott står mitt på ängen. Jag går upp för trappan. Detta är mitt nya liv är det sista jag tänker innan jag går in genom glasdörrarna.

Thea Westh, 7:1

 

 

Bort med påsarna

Dagen innan vi började skolan fick vi reda på att våran skola möglar. Vi har fått andra lokaler att vara i och det har gått ganska bra, framtills nu.

Istället för stora, rymliga skåp har vi fått påsar att ha våra skolgrejer i och vi får hänga upp våra jackor och väskor på krokar. Tänk om någonting blir stulet? Tänk om man  till exempel har sina nycklar i sin väska och helt plötsligt är dem borta! För att vi inte kan låsa in våra grejer. Kom igen, vi går inte på mellanstadiet längre.

Det blir så trångt med påsarna, påsarna hänger på varandra, man hittar inte sin påse, man får inte plats med alla sina böcker och böckerna kläms och går sönder. Lägger man en penna i påsen (vilket man måste) kan det ta jättelång tid att hitta den. Elever kommer försent till lektionerna för att de inte kan hitta sina grejer.

Jag tycker att man ska ta skåpen från den gamla skolan och sätta in de i anexet. Det blir ju ungefär 80 skåp men man kan till exempel ta bort köket och kylskåpet däruppe, för jag ser iallafall ingen som använder dem, då kan man klämma in skåp där.  Sedan kan man ta bort sittplatserna och sätta smalare bänkar i mitten ifall det är ett behov.

Vi behöver skåpen för att få plats med allt. Jag hoppas någon kan göra något åt det här.

Thea Westh, 7:1

Bästa boken jag har läst

Boken Divergent av Veronica Roth är en av de bästa böckerna jag har läst.

Beatrice (Tris, hon byter namn i boken) är sexton år. Hon har långt blont hår, är medellång, söt och ser ganska vanlig ut, men det är hon inte. Hon är Divergent. När man är Divergent är man en blandning av alla de olika falangerna: De osjälviska, De lärda, De tappra, De fridfulla och De ärliga. Tris är modig, smart, envis och har en vilja av stål. Hon tycker om när saker går snabbt och gillar äventyr. Men så har det inte alltid varit. I hela sitt liv har Tris uppfostrats till att vara osjälvisk. Hon har inte fått prata vid matbordet utan sina föräldrars tillåtelse, hon har alltid haft enkla kläder och gett mat åt de fattiga. Men när dagen kommer och hon ska välja vilken falang hon ska tillhöra för resten av sitt liv väljer hon De tappra. Där får hon lära sig att slåss och bli mer tuff. Där träffar hon även Four som också är Divergent. De lär känna varandra mer och mer och kanske blir de mer än bara vänner? Men när De lärda börjar ta över staden ställs Tris kunskaper på prov och hon måste välja om hon ska rädda sig själv eller sin familj och sin gamla falang.

Boken utspelas i framtiden. Det tror jag eftersom de använder avancerad teknologi och de säger att det var bättre förr. Den utspelas i en stad med både höghus och enkla stenhus, gatorna är trasiga på många ställen och bussarna är proppfulla.

Jag tycker boken var jättebra. Den passade verkligen mig då den både var spännande, romantisk och känslig. En dålig sak var att boken inte hade det så mycket humor, vilket jag gillar. Den var rolig men inte så att man skrattade jättemycket. Några väldigt sorgliga händelser i boken var när Tris föräldrar dog för att rädda henne, det var så fint och det var sjukt spännande när Al och Peter nästan kastade ner Tris i Avgrunden.

Jag skulle säga att boken är en actionbok med lite romantik eftersom det var mycket action och spänning men också romantik, vilket var perfekt. Min läsning har fungerat bra men ibland har jag haft svårt att koncentrera mig när det har varit mycket ljud runtomkring mig. Då har jag inte fattat någonting på sidan jag precis läste, men då har jag bara läst om sidan. Jag tror att boken mest är riktad till ungdomar men att vuxna också självklart kan läsa den. Men jag tror att ungdomar mest kan relatera till den för att den handlar om kärlek och stora val som man kanske gör i tonåren.

Boken är riktad till alla kön för att det är både killar och tjejer med i boken och Tris är mer än “killflicka” än en “normal” tjej. Tris berättar i boken, boken är från hennes perspektiv. Jag tycker att boken var spännande hela tiden förutom i början men den blev snabbt spännande, vilket är jättebra! Ett moment i handlingen som gjorde boken bättre och mer spännande var initieringen. Det är en slags rangordning där den som är längst ner åker ut och blir falanglös. Språket i boken var bra och varierat. De svor nästan aldrig men de var inte heller ett gammaldags språk som att de till exempel sa mor istället för mamma.

Känslorna jag fick av Divergent varierade mellan de olika delarna i boken. Ena stunden kunde jag vara jätteglad åt någonting i boken medan i nästa stund kunde jag  blunda för att den var så spännande. Divergent är inte så trovärdig, eller jag skulle iallafall inte vilja att det skulle hända vår värld. Att de delar upp oss i olika grupper beroende på vad man är bra på, fy!

Thea Westh, 7:1