Barnhemmet

Jag vaknar med ett ryck. Det hörs ljud från undervåningen som jag inte känner igen. Det låter som en ung tjej som pratar med Mona, hon som sköter om oss. Jag bor på ett barnhem och just nu är vi tio barn här.

Jag kollar ut mot mitt rätt fina rum medans jag gäspar. Jag har ett vitt sminkbord, en liten tv och en stor svart lurvig matta. I min soffa ligger våran gråa katt Olle. Jag tar på mig en hoodie och ett par svarta jeans medans jag funderar på vem som kan vara där nere. Mina fönsterdraperier är redan uppdragna, det är säkert Sara som dragit upp dom.

– Känn dig som hemma! ropar Mona från undervåningen.

Jag känner att jag är hungrig och går ner för den långa, vita trappan. Då möts jag av en tjej jag aldrig sett förut. Hon är rätt kort, har långt svart hår och ljusgröna ögon. Hon kollar snabbt på mig och går sen in till gästrummet. När jag kommer ner möts jag av en lukt av nybakta bullar och jag skyndar mig in till köket. Där står Mona. Och Kasper och Lisa sitter och äter flingor vid bordet.

– God morgon Wilma! Vi har fått ett nytt barn i familjen, Isabella. Hon säger inte så mycket, men är väldigt snäll, säger Mona lugnt.

Jag svarar med ett tyst okej till Mona. Efter ungefär tio minuter kommer Isabella in i köket. Hon har kritvit hy och på något sett ser hon väldigt vuxen ut i ansiktet. Hon ställer sig vid kylskåpet och tar ut en färdig macka, tar två bett, och går sedan upp för trappan igen. Kasper och Lisa börjar skratta åt henne, men tystnar snabbt när Mona ger dom en ond blick.

– Aaaaaahhhhh!! skriker Sara gällt från sitt rum.

Jag släpper glaset med mjölk som jag håller i och springer det fortaste jag kan upp för den långa trappan. Jag öppnar Saras dörr och får en chock. Jag skriker så högt jag kan och börjar svettas. Mina händer darrar när jag springer fram till Sara som ligger på golvet med öppna ögon. Draperierna är fördragna och det är helt kolsvart i rummet. Sara har blod på halsen och hon viskar långsamt till mig.

– Vampyr! säger hon lågt.

Nu har Mona kommit upp. Hon springer fram till mig och Sara, och drar bort håret från Saras axlar. Hon andas högt när vi ser ett bitmärke på hennes hals. Jag frågar lugnt Sara vad som har hänt.

– Vam, vampyr hoppade p, på mig! Hon hade l, långt s, svart hår och ljus g, gröna ögon, stammar hon fram.

– Det låter som Isabella! säger jag högt.

Jag springer till gästrummet. Det är blod droppar på golvet och på mattan. Men Isabella är inte där. Det luktar instängt och det är jordiga fotspår på golvet fram till fönstret. Jag följer fotspåren fram till fönstret och kollar ner, men ingen är där. Det ända jag ser är fotspår i jorden utanför fönstret som leder ut mot vägen. Jag berättar allt jag sett till Mona.

Efter det har Isabella vart spårlöst borta och aldrig synts till. Men alla i staden är fortfarande rädda att hon ska komma tillbaka och bita någon mer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *