Blåa gummistövlar och en kniv

Hennes kropp var helt lealös i mina armar och jag kämpade för att orka bära henne genom skogen. Jag tyckte hela tiden att jag hörde fotstegen komma närmre och min puls började skena. Ett steg, två steg, tre steg. Jag tittade över axeln och snubblade i leran, jag landade på henne och fallet tryckte luften ur mina lungor. Steg, snabba steg. Jag ryckte till och reste mig upp, snubblade igen på hennes klänning och föll med ansiktet först tillbaka i leran. Jag vred på huvudet och såg rätt in i hennes ögon. Ögon som brukade vara fulla av liv men nu var blodsprängda och hennes ansikte var lerigt. Jag började skaka, allt var mitt fel, om jag inte hade tagit med henne hit skulle inget av det här hänt.

Bilen hade susat fram genom staden på väg från Luleå. Vi hade skrattat, dansat till musiken som varit på högsta volym och vi hade inte brytt oss om alla arga blickar när jag kört som en dåre genom stan. Alla visste redan att det var vi, jag och Anna. Det perfekta paret. Eller par och par, vi var inte ihop men folk hade trott det ända sedan vi båda hade totalt nekat våra dejter till vårbalen för att vi skulle gå tillsammans. Varken jag eller Anna hade brytt oss och vi hade helt klart haft roligast på hela festen. Nu var vi de som mest människor ville vara runt, alla som ville ha kul. Jag hade tittat på Anna där hon suttit med halsduken virad flera varv runt halsen och med vantar men hon hade ändå sett lycklig ut. Skrattande, med smilgropar och ögon som glittrade när hon sett på mig. Hon började sjunga, högt och falskt och jag hade skrattat åt henne men stämt in. Vi hade suttit skrikande och skrattande med rutorna nerdragna och musiken som skrålade i högtalaren.

Nu i leran grät jag, tvingade mig själv att vända upp huvudet i leran för att sedan hosta upp kaskader av blod. Jag kände paniken när de tunga stegen kom närmre, en kvist bröts och händer tog ett hårt tag i mitt hår, slet mig upp från marken och jag skrek. Jag skrek som jag aldrig gjort förut, men jag visste att ingen skulle höra mig. Jag var ensam, ensam med en döende Anna och mannen som försökt döda oss. Paniken kom flödande och jag sparkade honom, jag tog i med allt jag hade. Jag rev, slet och sparkade. Han släppte mig när jag i ren panik rev honom över ögat och hans blod rann över hans ansikte och ner i mitt hår. Jag vände mig om och sparkade honom i magen, han föll till marken och jag drog upp Anna från marken och började springa igen. Jag såg mig desperat omkring, det måste finnas en väg någonstans. Allt jag behövde var en liten landsväg och en vänlig själ, någon som kunde hjälpa, kanske var inte Annas tid ute om hon fick komma till ett sjukhus. Minnen från resan kom som flashbacks medan jag kämpade mig genom skogen på flykt från mannen.

När vi väl hade kommit ut från stan och de små förorterna lugnade vi ner oss. Jag körde fortfarande snabbt men vi tonade ner musiken och Anna tittade längtande bakåt mot Luleå. Hon såg lite lätt anklagande på mig, en blick som sa att hon inte ville längre in i skogen utan att hon hade trott att vi som längst skulle till en villa i utkanten av stan, inte rätt ut i skogen till en förfallen enrumsstuga. Jag hade förklarat en miljon gånger vart vi skulle så jag orkade inte ta det igen utan jag tittade bara lika menade på henne och vi brast båda två ut i skratt. Jag drog upp volymen och sa att det bara var en halvtimme kvar till mormors stuga.

Mina ben värkte nu, jag hade alltid haft en spinkig kropp som jag varit stolt över men det var inte det bästa när man sprang från mördare med sin bästa väns liv, bokstavligt talat, i händerna. Jag vågade inte titta ner på hennes ansikte eller ens kolla om hon hade en puls, den enda tanken i mitt huvud var spring. Spring som aldrig förr. Jag visste att mannen hade kommit upp på fötter nu, att han var på väg mot mig igen. Jag stannade tvärt. Vad gjorde jag? Han hade försökt att döda oss, skulle jag låta honom komma undan med det? Anna skulle antagligen inte överleva det här och jag sprang ifrån hennes mördare istället för att få honom att betala. Jag fattade ett blixtsnabbt belut. Jag skulle inte fly, jag skulle slåss.

När vi tillslut kom in i den fallfärdiga stugan fick jag ännu en dömande blick av Anna. Stugan hade lätt gula tapeter med små rosa rosor på, små fönster som knappt lät något ljus komma in men möblerna var nog det värsta, riktigt gamla fåtöljer som dessutom var dammiga och den enda sängen i stugan var en enmans säng som det antagligen bodde råttor under. Dammråttor flög om våra fötter när vi inspekterade stugan ytterligare, en vedspis som vi nog kunde få igång utan större problem men det fanns ingen kyl vilket Anna påpekade. Det luktade unket, vilket var logiskt då ingen bott här sedan mormor dött. Vi satte ner våra väskor på golvet och gick ut för att se oss omkring i trädgården. Ett vitt, lite söndrigt staket ramade in den gamla stugan men inget mer. Det fanns bara träd så långt man kunde se. Jag log mot Anna som faktiskt inte såg lika skeptisk ut längre, men hon fick plötsligt en allvarlig min och hon sa:

“ Det är ingen som ser om jag dödar dig här.”

Jag såg lika allvarligt på henne.

“ Det är därför du är här, för att jag ska döda dig.”

Vi brast ut i gapskratt och trillade ihop i det höga höst gräset. Vi skrattade som aldrig förr och Anna vände sig mot mig, jag förstod hennes blick genom skratt tårarna, vi skulle alltid vara där för varandra.

I mörkret lade jag ner Anna bakom en buske, ville inte att han skulle hitta henne här. När jag bäddat ner henne under lite gula löv såg jag in i hennes ögon. Blå, kristallklara irisar men istället för att vara vita runt omkring så var de röda av blod. Mina ögon tårades återigen, varför Anna? Varför inte mig istället?

Vi hade suttit under filtar i den gamla soffan med varsin kopp med varm choklad. Vi hade suttit tysta och lyssnat på regnet som smattrat mot taket. Det var ofta vi satt så, tysta och bara tittade varandra i ögonen. Ingen förstod varför, men vi hade alltid haft en slags kontakt där vi inte behövde prata för att förstå varandra. Det började att bli mörkare ute medans vi bara satt där, vi hade lämnat spisen på för att värma upp den iskalla stugan.

Plötsligt hoppade Anna till och tittade skräckslaget ut genom det spindelvävs täckta fönstret. Sekunden efter bultade det på dörren och vi skrek till. Sakta smög jag fram till dörren och öppnade. Där ute stod en man med en svart regnrock och blå gummistövlar, han tittade på mig med en väldigt obehaglig blick och jag kände mig med ens väldigt illa till mods. Jag försökte att stänga igen dörren men han satte sin fot i dörröppningen och jag var inte så ouppfostrad att jag slog igen dörren på hans fot och han kanske behövde hjälp med sin bil eller var allvarligt skadad. Jag öppnade dörren och mannen stormade in med en kniv som han gömt bakom ryggen. Jag skrek till Anna att han hade en kniv men det var redan försent.

Jag såg mig omkring i skogen, jag skulle behöva något spetsigt. Något spetsigt att döda honom med. Det hade hunnit bli väldigt mörkt ute nu, vad kunde klockan va? Tio? Nej, klockan hade bara varit runt sju när jag flytt från stugan med Anna i armarna. Just här i skogen hatade jag hösten. Att det alltid skulle bli så mörkt, jag hade inte märkt det när jag hade haft en sådan panik att komma ifrån mannen.

Annas skrik var hjärtskärande i den lilla stugan, jag rusade mot henne och fångade henne innan hon föll ihop på marken med kniven fortfarande djupt i magen. Hennes pupiller vidgades och hon började hosta upp blod. Jag höll hennes hand och började gråta, gråta av rädsla och ilska. Jag satt som paralyserad vid hennes sida medans mannen såg på oss. Jag såg upp på honom, synen var nästan helt blockerad av tårar men jag kunde se att han kom närmre och jag släppte Anna och drog mig instinktivt tillbaka mot väggen. Han suckade och drog ur kniven från Annas kropp, torkade lätt av den innan han direkt tittade på mig med djävulska ögon och någonstans inom mig förstod jag att det var min tur. Han skulle döda oss båda två.

Jag bröt av en spetsig gren och gav Anna ett sista löfte om att jag skulle hämta henne senare, efter att jag dödat honom. Mina händer tog ett fastare tag om den blöta grenen och jag kunde riktigt ta på spänningen runt mig, det var inte längre en rolig resa till landet med min bästa vän det hade blivit en fråga om liv eller död.

I stugan hade han kommit mot mig, suckande och höjde kniven i ett ytterligare försök att hugga mig. Jag dök under soffbordet och kravlade bort mot dörren, tittade bakåt och såg Annas kropp som började skaka okontrollerat med blodet som fortfarande forsade ut hennes mun. Mannen stod nu över mig, höjde åter kniven men jag rullade undan igen och fick tag i något metallrör som jag slog till honom med. Han föll till marken och jag kröp fram till Anna i panik, jag förstod att hon försökte säga något men allt som hördes i den lilla stugan var hennes gurglande med blod fortfarande forsade ut genom munnen och mina häftiga andetag. Jag slet henne upp från golvet med alla krafter jag hade kvar och sprang så gott jag kunde ut från stugan och djupare in i skogen.

Nu var jag här, smygandes genom skogen i ett desperat försök att hämnas min bästa vän och skydda mig själv. De blöta grenarna knäcktes under fötterna och det var svårt att hålla balansen i den tysta svarta skogen. Mitt hjärta bultade och mina händer skakade. Kanske 30 meter framför mig såg jag en man i svart rock och blåa gummistövlar, jag började springa mot honom med grenen i ett stadigt tag. Mannen vände sig om och jag såg hans blänkande kniv och i den stunden insåg jag att det var ett fruktansvärt misstag att försöka döda honom. Han hade en kniv, vad hade jag? En stor blöt gren. När tanken träffade mig var det redan försent. Kniven borrade sig in i min mage genom min tröja och djupt ner i min kropp. Jag föll till marken och ångrade att jag valt att komma efter honom, inte ens ett slag hade jag fått in innan jag nu låg på marken med en kniv i magen. Jag började hosta upp mer blod precis som Anna hade gjort och jag såg mannen komma närmre men jag kunde inte röra mig. Han såg på mig bara några centimeter från mitt ansikte och jag spottade på honom, det enda jag kunde göra. Han skrattade och drog upp kniven innan han satte kniven mot min strupe och mumlade på någon sång. Jag kände hur kniven åter trycktes mot min hud och jag fick svårt att andas. Han fortsatte mumla och det var det sista jag hörde innan han helt skar upp min hals. Jag skulle aldrig få veta varför.

Julia 8:1

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *