Kumlafallet

Dokumentären handlar om Linn som är nätmobbad på sin facebook och youtube kanal.

Hon har även haft kontakt med en kille som utger sig för att vara 15 år gammal och bor i Falkenberg. Han är egentligen 44 år gammal och har ett sexuellt intresse för unga tjejer. Det börjar med smicker och gulliga smileys och slutar med grova hot och trakasserier.

I detta fallet så börjar han flörta med Linn, och övertalar henne att posera naken framför webbkameran. När Linn gjort de, och inte vill göra om det börjar hoten. Han hotar med att skicka bilderna till hennes lärare och tränare. Linn känner sig genast hotad och orolig för vad som ska hända nu, men berättar inte för sin mamma. När Linns mamma senare lyckas komma in på Linns facebook så kan hon läsa hur personer hon trodde var vänner till Linn har skrivit hur ful och äcklig hon är. Hon ser också hur Linn har skickat och visat sig naken för den här “killen” som han utger sig för att vara. Men att han inte är den han säger att han är, får dom reda på senare i fallet. Iallafall när Linn får reda på att hennes mamma vet, så vill hon fortfarande inte prata om det. Dagen efter upptäckten ska Linn till skolan. Hennes mamma ringer Linns lärare och säger att Linn är nedstämd och att dom ska ha lite uppsyn på henne och ringa om det är något. Linn går som vanligt till skolan på morgonen och närvarar på första lektionen, men på andra lektionen som är simning, dyker hon inte upp. Linns faster som bor nära åker till lägenheten för att se ifall Linn kanske bara gått hem, men det är ingen som öppnar. Då åker Susanne, som är Linns mamma dom 6 milen hem från jobbet för att hitta Linn. När hon är på väg uppför Odensbacken så får hon ett samtal från Linns pappa som säger att han hörde på radion, att det skett en tågolycka i Kumla. Susanne, som just nu är jätteorolig över Linn blir såklart jätte arg och undrar varför han ringer och berättar det för henne. Han svarar bara att han hörde de på radion. Susanne fortsätter åka, hon ser en polisbil en bit framför och tänker att, om den kör mot tågrälsen så följer jag efter. Polisbilen svänger av vid tågrälsen och Susanne svänger efter. Där framme så ser hon en brandbil som står och sköljer av tåget, och lite längre fram ligger en svart säck. Hon försöker springa fram till den men blir stoppad, och bryter ihop och ropar “Är det Linn? Är det Linn?”.

Det var Linn som tog sitt liv framför tåget den morgonen, 8 mars 2013.

Mannen, som dem tror är en av anledningarna till att Linn tog det beslutet hon gjorde, misstänks och häktas senare efter att man hittat hans dator och sett att han trakasserat och hotat fler tjejer. Han får fängelse i 5 år, men släpps efter 3.5 år. Punkterna han fängslas för är grova sexuella trakasserier av barn, grova hot, grov sexuell posering och sexuellt ofredande mot den 15 årings bilder han använde sig av på sitt fejkkonto. Han frias dock från en punkt, och det är våldtäkt av barn.

Varje år, på årsdagen den 8 mars, så samlas folk i Kumla för att minnas Linn, och för att uppmärksamma så att det som hände inte sker igen.

 

Författaren har vinklat händelsen mestadels från Susannes, Linns mammas vinkel.

Hur hon uppfattar Linns mående osv. Hur hon inte visste eller kunde förstå att något sånt här kunde ske.

 

Jag tyckte personligen att dokumentären Kumlafallet, var väldigt hemsk eftersom att detta sker så ofta.

Men också på grund av att hon var så ung, och fick höra saker ingen ska behöva höra någonsin. Jag tyckte att gärningsmannen skulle fått längre straff på grund av hur många han har skadat, hur han har fått dom att känna sig och hur dåligt han fått dom att må.

 

Man skulle kunna vinkla händelsen på andra sätt, tex från hennes bästa väns vinkel. För Linn kanske berättade saker för henne som ingen annan visste, och hon kanske visste mer om hur hon mådde.

 

En speciell händelse jag skulle vilja dokumentera är när Linn gör en video på sin youtube kanal där hon står upp mot alla hatkommentarer hon får hela tiden. Jag tycker att det är viktigt att man står upp för sig själv om någon säger något kränkande eller skriver taskiga kommentarer. Det är också viktigt att berätta för någon om man blir kränkt.

Fredag den 13:de

Jag har precis vaknat av alarmet som ringer klockan 6 varje morgon. Jag ligger i sängen och tänker på hur trött jag är, sen somnar jag om och vaknade tio i åtta.

Jag har alltså tio minuter på mig att göra iordning mig för att sedan gå ner till Tindra, eftersom jag ska åka med henne till skolan idag.

När jag väl har kommit ner till Tindra helt flåsande av att jag sprungit hela vägen, så är bilen inte där. Jag ser ett tänt ljus i huset så jag går fram och knackar på. Jag brukar oftast höra stegen när någon är på väg till dörren för att öppna men jag hör inte det idag. Jag känner i dörrhandtaget och dörren var upplåst så jag går in.

Jag tänkte nämligen att Tindra skulle stå runt hörnet och skrämma mig. Jag ropar hej, men får inget svar. Hon kanske inte hörde mig tänkte jag, så jag går vidare ner för trappan till Tindras rum.

Hennes rum ligger i källaren det är läskigt och gå ner där helt ensam. I hennes rum ligger hennes vita lilla kattunge. Det plingar från min telefon som ligger uppe i hallen så jag rusar upp för trappan. När jag springer i trappan känns det som att det är någon som jagar mig så jag springer ännu snabbare. När jag väl har kommit upp för trappan går jag bort mot dörren och min väska. Dörren står vidöppen så jag blir jätterädd och tar min väska och springer ut till vägen.

Det är ett SMS från Tindra, hon skrev för 10 minuter sedan att hon redan har kommit till skolan. Vi börjar om 10 minuter och det tar ungefär 30 minuter om jag går i ett bra tempo, så jag inser ju direkt att det inte är någon bra lösning.

Jag går till Tindras cykelställ, och ska hoppa på hennes cykel men den är låst. Jag minns att hon har sagt ett hemligt ställe där hon brukar lägga sina nycklar. Men det ligger ingen där. Jag springer fort in i huset och ner till hennes rum, jag kollar runt och ser nycklarna på bänken längre in i rummet. Jag tar med mig dem och springer upp för trappan och ut till cykelstället.

Jag sätter in nyckeln i låset och låser upp. Nu tänkte jag på hur mycket otur jag har haft idag, så kom jag på att det kan bero på att det är fredag den 13, vilket är otursdagen.

Det tar ungefär en kvart att cykla så därför köttar jag uppför första backen. När jag kommit upp är jag helt slut. Det är så pass tidigt på morgonen och långt in på vintern så det är ganska mörkt ute. Jag stannar för att sätta på lampan på cykeln, men den var ju såklart sönder just idag.

Det sticker i fingrarna när jag åker ner för den långa branta backen, eftersom att det har varit minusgrader i natt. Så marken har frusit och det är inte många ute. När jag försöker bromsa så biter däcket inte i marken utan jag bara slirar. Jag kör i full fart och ser inte om det kommer någon bil efter svängen. Jag trycker in både handbromsen och fotbromsen men inget hjälper. Jag hoppas på det bästa och fortsätter nerför. Jag kollar upp och ser en stor lastbil i svängen. Bara den kör lite snabbare så det är fritt i svängen när jag kommer så ska det nog funka tänker jag. Som tur är så ska den inte uppför backen så jag kan köra i svängen utan att krocka in i lastbilen. Svängen var väldigt skarp men jag klarade den som tur var.

Nu är det bara en liten bit kvar till skolan men jag tror inte att jag kommer hinna ändå. Nu ser jag de två sista uppförsbackarna framför mig, jag är fortfarande trött från den förra backen men kör ändå riktigt fort uppför dessa två backarna. Nu ser jag skolan ungefär 200 meter framför mig. Vi började för 10 minuter sen så det är redan försent. Jag ställer cykeln i cykelstället och låser fast den. Det känns väldigt konstigt att gå från cykelstället och fram till skolan helt själv. När jag är framme vid trappan ser jag några från min klass som står vid skåpen så jag undrar vad de gör där. Vi började ju för ett antal minuter sen. Jag går uppför trappan och hör ännu mer människor från skåphallen. När jag kommer upp flåsande från trappan ser jag några av mina kompisar som sitter på bänken utanför klassrummet. De säger att lektionen är inställd och vi har 1 timma hål. Det blev trots allt bra och jag hann till nästa lektion som tur var. Fortsättningsvis kommer jag att sätta fler alarm så att jag inte försover mig igen, för det var ingen skön känsla att vara så stressad.

Skolans hjälte

Klockan var exakt 15.00. Skolklockan ringde och massor av glada och energifyllda elever sprang ut ur klassrummen för att det var fredag. Äntligen. Jag satt kvar sist i klassrummet och väntade på att alla hade gått. Jag tittade ut genom fönstret som såg ut mer som en tavla än verklighet. Träden sprakade med färg och solen sken starkare än någonsin. Imorse kom årets första frost och gräset hade fortfarande vita fläckar. Min blick vändes tillbaka till min fröken som smällde igen sitt datorslock och samlade ihop sina böcker. Hon gav mig en konstig blick men sa inte ett ord, det gjorde hon aldrig. Om någon hade frågat mig varför jag satt kvar hade jag sagt att jag var tvungen att vänta på någon. Sanningen var den att jag inte vågade lämna klassrummet. Där inne var jag säker och utanför rummet låg farozonen. Om jag gick ut visste jag att Bullen, Nicke och Jonas skulle stå där ute och vänta på mig för att ge mig spö. Men jag var tvungen att gå för att läraren skulle låsa klassrummet. Med spända steg klev jag ut till farozonen. Självklart stod de i det högra hörnet i korridoren, som vanligt. De gav mig hånfulla blickar och skrattade åt mig. Fröken gick sin väg och jag stod där helt ensam med tre hungriga vargar som tänkte äta upp mig. Jag vände ryggen mot dem och gick raskt till andra sidan korridoren. Men det var ingen ide att försöka komma undan för jag hörde hur de sprang mot mig med stora bultande steg. När jag vände mig om såg jag att de var bara några meter bakom mig och jag började springa av rädsla. Men helt plötsligt började hela byggnaden skaka och jag sprang av en annan slags rädsla. Rädslan av att dö.

Golvet under mina fötter skakade och jag såg hur det började lossna cement från taket och hur bokhyllorna föll ner från väggen. Detta hade jag varit med om en gång innan. En jordbävning. Jag stannade för ett ögonblick och försökte minnas vad min pappa hade lärt mig om jordbävningar. Jag kom ihåg att man skulle gömma sig under något. Ett bord. Jag skulle gömma mig under ett bord. Men det verkade som mina fiender hade samma tanke. De hade alla tre gömt sig under det närmsta bordet som fanns och jag var tvungen att springa vidare till nästa bord. Men precis när jag tog mitt första steg hördes det ett stort brak och taket framför mig rasade. Jag hade inte längre något annat val än att gömma mig tillsammans med de andra tre, och det var bråttom. Jag samlade ihop all min kraft och mod och började röra mig till bordet. Men det var en större utmaning än väntat. Mina ben skakade av både chock och rädsla för att jag visste att detta handlade om liv och död. När jag hade lyckats samla mig fortsatte jag att röra mig till bordet. Bullen, Nicke och Jonas satt under bordet med ansiktet begravt i sina knän. Jag kröp in jämte dem och de märkte inte ens av mig på grund av allt buller som dämpade ljudet av mina rörelser. Men då lyfte de på sina huvuden och mitt hjärta stannade. Men till min förvåning sa de inte ett ljud. Situationen eskalerade dock när väggen bakom oss rasade och vi hörde hur den kraschade mot marken som låg två våningar under oss. Jag såg hur alla de tre killarna greps av panik och Nicke grep tag i mina axlar och började skaka på mig. Han skrek på mig att jag skulle hjälpa dem och han lovade att han skulle göra vadsomhelst åt mig bara jag gav dem hjälp. Varför skulle jag hjälpa dem? Under mina tre år på denna skolan hade de haft ett mål: att tortera mig. Varje dag hade de gett mig blickar och sagt taskiga saker, de brukade till och med slå mig. De tyckte att jag var värd att få stryk. Fast var de värda att dö? Nej. Jag skulle hjälpa dem.

Jordbävningen hade lugnat sig och vi passade på att ta oss vidare. Vi var tvungna att bege oss neråt för att sedan komma ut ur skolan. Vi kröp ut från under bordet och började gå med händerna på huvudet för att skydda oss. Vi visste att trappan till nedervåningen låg precis runt hörnet men när vi kom dit insåg vi att det fanns ett problem. Vägen var blockerad. Vi alla stod där framför vad som för några minuter sedan föreställde ett uppehållsrum. Jag tittade på de andra och jag såg frustrationen i deras blickar. Efter en kort diskussion bestämnde vi oss för att vi bara hade ett val, att försöka gräva oss igenom raset. Bullen, som var starkast, drog bort massor av plankor som blockerade vägen och vi hade till sist ett litet hål. Jag var den enda som fick plats i hålet och jag var därför den första att ta mig till andra sidan. Där trodde jag att jag skulle mötas av ännu en katastrof, men till min förvåning såg allting ganska normalt ut. Bortsett från alla stolar som hade blivit omtumlade och låg på marken, alla böcker som låg utspridda och det stora pingisbordet som låg på snedden. Jonas ropade på mig att jag skulle hjälpa till och jag gjorde som jag blev tillsagd. Jag, den lilla, smala och klena killen som jag är började flytta på stora brädor och stolar. Mitt i allvaret kände jag mig stolt. Jag hade tagit oss hela vägen hit och nu lyfte jag på saker som jag aldrig trodde att jag skulle orka. Vänta bara tills jag skulle få berätta detta för min storebror, Örjan. Hela familjen skulle dela min glädje och alla skulle, för första gången någonsin, vara stolta över mig.

När Jonas och Nicke hade tagit sig igenom till andra sidan återstod det bara för Bullen att klättra över berget av möbler, plankor och cement. Men då hände det som inte fick ske. Det kom ytterligare ett skalv. Hela berget rasade och jag såg hur Bullen ramlade ner och fastnade mellan två bokhyllor. Som tur var så varade inte skalvet länge och jag reste mig direkt upp från min försvarsposition och sprang till Bullen för att försöka få loss honom. Men då märkte jag att Nicke och Jonas sprang ner för trappan och ut i det fria. De lämnade mig helt ensam för att själv få lösa ytterligare ett problem. Det var i stunder som denna som det faktiskt visade sig vem som var det starkast trots allt. Efter jag låtit ilskan av att de övergav mig passera återvände jag till att försöka få loss Bullen. Jag försökte lyfta på bokhyllan så att han skulle komma loss men hans fot satt fast. Trots att han rörde den runt och runt så kom han inte loss. Då fick jag iden att klättra tillbaka till andra sidan och försöka gräva loss foten från det hållet istället. Jag föste undan bitar av cement och Bullen hjälpte till genom att vricka på foten. Efter en lång stund av att ha tagit bort flera bitar av cement lyckades han äntligen vrida sig loss. När jag klättrade tillbaka till andra sidan stod bullen där och jag trodde nästan att han skulle börja gråta. Han gav mig en stor kram och tackade mig minst 100 gånger, och han menade det verkligen.

När vi kom ut på skolgården möttes vi av hundratals elever och lärare som hade tagit skydd bakom idrottshallen. Alla tittade på mig med stolthet och beundran och för första gången någonsin var jag sedd. Folk brydde sig om mig och stöttade mig. För första gången i mitt liv hade jag människor som pratade med mig och lyssnade, jag kanske till och med hade lyckats få en vän. Äntligen.

Mannen vid stugan

Vi sitter i stugan och kollar på Scream när någon knackar på stugans dörr.

“Du kan öppna” säger Nova och jag går sakta mot dörren.

Vem skulle knacka på dörren så här sent?

Klockan är ju nästan 1 på natten.

Jag kolla i fönstret bredvid dörren och där står en man. Han stirrar på mig och jag känner ett obehag av hans blick.Han har på sig svarta byxor och en svart t-shirt och syns nästan inte på grund av mörkret.Vi har inte brytt oss om att köpa en lampa att ha utanför dörren vi är ju bara här på somrarna, så man ser nästan ingenting av mannen, bara hans ljusblå ögon som stirrar på mig.

Innan jag öppnat dörren, skriker Nova från tvn och springer fram så fort hon kan mot mig. “Släpp inte in honom!!” viskar hon så att han inte ska höra.

Hon leder mig in till tvn och hon har bytt till nyheterna.De säger att en man har rymt från ett fängelse efter att fått ett livstidsstraff efter ett mord. Mannen på bilden är samma man som står utanför vår dörr. Med dom klarblå ögonen. Mannen bankar och skriker på dörren och han har på något sätt lyckats ta sig in i huset.

Både jag och Nova får panik och enda vägen ut är från fönstret i vardagsrummet.Vi hoppar fort ut och springer så långt in i skogen vi kan. Det är kolsvart ute, men som tur är hade jag mobilen i fickan hela tiden. Så vi får lite ljus.Vi andas tungt och har panik över vad vi ska göra. Det finns en motorväg ungefär en timme bort, med bil.

 

Vi fortsätter springa så fort vi kan och helt plötsligt stannar Nova hastigt upp och säger tyst “ Hör du?”

Jag hör ett knarrande ljud och kollar hastigt upp mot den stora granen. Min första instinkt när jag ser att granen börja luta sig närmre och närmre mot oss är att springa iväg en bit. Jag gör det utan att tänka.

Och hinner inte tänka på om Nova skyddat sig för granen.Jag hör en kraftig smäll. Hela marken vibrerar.Jag ropar efter Nova, men kan inte hitta henne.Det är bäcksvart och den enda jag ser är fullmånen på himlen. Jag skär mig på granbarren medans jag letar efter Nova.Tillslut hör jag henne ropa “hjälp”, hon ligger med benet under trädet.

Det blöder från hennes knäskål och hon skriker högt när jag drar henne ut från trädet.Jag tar mitt linne och knyter runt hennes ben så hårt jag kan och hon säger tack.

Resten av timmen får jag stödja henne medans vi går över stenar och stockar i skogen.Jag hör steg men vet inte vart de kommer ifrån. Jag ser på Novas blick att hon också gör det. Vi springer så fort vi kan tills fotstegen är borta. Och hela tiden skriker Nova till av smärtan i hennes ben. Vi måste få hjälp. Nu.

 

Vi kommer äntligen fram till den stora motorvägen. Och blodet har nu börjat rinna nerför linnet jag satt fast runt Novas ben. Det är tomt på bilar men vi bestämmer oss för att vänta ändå.

 

Vi ställer oss vid vägkanten och väntar på att någon bil ska köra förbi så att vi ska kunna få lift. Vart någonstans vet vi inte, men ett sjukhus måste ju finnas i närheten.

Efter tio minuter kommer en bil. Jag backar med Nova från vägen och hon frågar vad jag håller på med. Det här kan ju vara enda chansen att få lift till ett sjukhus. Men tänk om mannen vid stugan kör förbi och ger oss lift. Det hade varit en mardröm. När bilen kör förbi ser jag att det är mannen vid stugan som sitter i den. Min kropp stelnar till och jag stirrar på bilen ända tills den inte syns mer, som att jag är rädd att han ska vända tillbaka mot oss.

Ungefär tre minuter senare kommer en till bil och denna gången ropar vi och viftar för att bilen ska lägga märke till oss. Äntligen tänker jag, äntligen.En ung kille springer ut från bilen som stannar och undrar vad som har hänt.Medans jag berättar börjar jag darra på rösten, jag har aldrig varit med om något sånt här förut.

Han säger att han kan köra oss till närmsta sjukhus och jag sätter mig i framsätet och Nova lägger jag i baksätet.Killen tar av sig skjortan han har på sig och knyter den hårt runt hennes ben.Blodet slutar rinna och jag kan äntligen andas ut.

Jag berättar i detalj allt som hänt under natten och jag ringer snabbt polisen, varför tänkte jag inte på det tidigare.Vid det här laget kan ju mördaren vara precis vart som helst.

 

Tio minuter senare ser jag en skylt där det står “Detroit” på. Sedan är vi framför sjukhuset och jag blir lättad. Nova har nu vaknat och vi har pratat hela vägen under resan för att hålla henne vaken.Killen i bilen springer in till sjukhuset och kommer ut med en läkare. Läkaren små springer och har en lång vit rock. Som snuddar marken när han går.Läkaren pratar med Nova och mig och jag berättar precis allt jag hinner, innan ännu en läkare kommer springandes.De bär in Nova på en bår och vi går efter dom korridor efter korridor och tillslut stoppar dom oss.Vi får tydligen inte gå längre. Jag och Nova utbyter några snabba blickar och jag ropar “Jag älskar dig” efter min storasyster som snabbt försvinner iväg på båren.

 

Jag och killen i bilen, som tydligen heter Simon sitter i timmar och tillslut kommer det fram en läkare till oss.Han ser tyst på oss och jag tänker att han måste ha dåliga nyheter.

Han säger tillslut att det var en allvarlig skada och hon kommer troligtvis få operera bort benet.

Vi går in till Nova som ligger i ett sjukhusrum nedsövd.Doktorn kommer in och säger att de ska operera bort hennes ben.Efter några timmar är Nova vaken igen och vi sitter och pratar om allt som hänt och polisen kommer in och ställer några frågor om vad som hände i stugan.Jag sover bredvid Nova hela natten, men vaknar av att någon knackar på dörren.

Jag blir chockad över vem som kommer in i rummet. Det är mannen från stugan…

 

Ensamheten är inte värd att leva för.

Jag tar tag i dörrhandtaget och drar igen toadörren efter mig. Händerna darrar när jag tar tag i låset och vrider om. Det är mörkt i badrummet, men jag låter det vara så. Mobilen halkar ur mina händer och landar på toalocket. Jag blundar och försöker att sluta skaka. Mina lungor fylls med luft från ett djupt andetag. Jag släpper inte ut den utan låter smärtan stråla genom kroppen. Hjärtat dunkar hårt i bröstet och hjärnan skriker efter syre. Jag andas ut och drar häftigt efter luft.

När jag slår upp ögonen möter jag min egen blick i spegeln. Det är inte jag som står där, det är tjejen som är ensam. Tjejen som gråter sig till sömns varje kväll. Tjejen som skadar sig själv. Jag vet inte vart jag tog vägen, för det är inte jag.

Jag kan inte hjälpa att tänka på Thilda. Jag fylls med ilska och sorg och vet inte vad jag ska göra. Automatiskt höjer jag näven. I ett snabbt slag slår jag sönder spegeln. Kraset ekar i hela rummet. Glasskärvorna faller ner i handfatet.

Jag tänker tillbaka på alla stunder med Thilda. Vi hade så roligt tillsammans, men sedan vi började i åttan har hon inte pratat med mig. Hon fick nya vänner och nu har hon blivit en av dem, en riktigt brat. Nu är det som om hon inte ser mig, som om jag inte finns. Kanske skulle det vara bäst så, om jag inte fanns.

Handen söker sig ner mot skärvorna och jag lyckas hitta en stor och vass glasbit. Jag tar upp den i handen och kollar på den, speglar mig i den, ser mitt fula ansikte. Frestelsen att pressa den mot huden är stor. Jag har gjort det förr, jag kan göra det igen. Mina ögon sluts och jag känner den kalla kanten mot min arm. Håret reser sig. Det här gör jag för att jag kan. Jag har kontrollen och det är bara för nu.

Innan jag hinner trycka till hör jag dörren smälla igen där nere. Mamma är hemma.

“Ida? Var är du?”

Jag hör hennes steg närma sig toan. Låste jag dörren? Min blick är fäst på handtaget. Hon rycker i den och jag hoppar till. Det blir ett litet snitt från glasskärvan. Jag fryser till i en sekund innan jag släpper glasbiten och sätter på kranen till badkaret.

“Jag tar ett bad!”, säger jag och hoppas på att mamma ska gå därifrån. Hon svarar inte. Det är tyst, knäpptyst. Jag trycker örat mot dörren för att se om hon är kvar utanför.

Det tar en lång stund innan jag vågar mig tillbaka till mitt egenskapade kaos. Jag andas ut och ser mig själv i det som är kvar av spegeln. Vad har jag att leva för? Inget. Jag spenderar mina dagar på ett ställe där ingen vet vem jag är. Innan hade jag någon som brydde sig om mig och det togs ifrån mig på en dag. Varför? Jag vet inte. Kanske var jag inte cool nog för Thilda.

“Du är ensam.”, säger jag till mig själv i den krossade spegeln.

Jag känner hur en tår rinner nerför kinden. Den rinner ner till min öppna mun. Jag tar handen och torkar bort den innan saltsmaken hinner tränga sig in i min mun.

Badkaret har hunnit fyllas med vatten. Jag stänger av kranen och känner på det varma vattnet. En rysning sprider sig över min kropp. Jag tittar bort mot den krossade spegeln igen. Mina ögon söker på golvet efter glasskärvan jag tappade. Den ligger under handfatet. Jag plockar upp den. Det är mitt val om jag vill fortsätta leva. Jag kan avsluta det här och nu, om jag vill. Jag sluter handen runt glasbiten och lägger mig i badkaret med kläderna på. Två snitt och allt är över. Allt lidande, all ensamhet. Ensamheten är inte värd att leva för.

Hjärtat dunkar hårt i bröstet, nästan som om det vill hoppa ut och springa härifrån. Kanske är det den gamla Ida som vill springa härifrån, skrika och gråta. Men nu är det nya Ida som bestämmer och hon vill göra det här.

Jag lyfter upp armarna över vattenytan och försöker se venerna i handleden. Händerna darrar när jag för glasskärvan mot armen. Tårarna rinner nerför kinderna. Jag kan inte hjälpa det.

Det svider till en kort stund men övergår sedan i en behaglig känsla. Jag sänker ner armen jag skurit i. Vattnet runt omkring mig blir snabbt blodfärgat. Jag tar ett andetag och samlar mig. Snart är det över. Jag lyfter upp den skurna armen igen för att göra likadant på andra, men hindras när min mobil lyser upp. Med darriga händer sträcker jag mig efter den. På displayen står det att jag fått ett nytt meddelande. Jag måste trycka flera gånger på knappen för att styrkan ska vara tillräcklig för att det ska öppnas. Texten är suddig. Jag blinkar till några gånger för att se klarare.

“Vill du träffas idag? Saknar dig. Förlåt för allt.

Thilda.”

 

Blir vegetarian idag !

Idag har många äter kött  mer än vegetariskt . Under de senaste åren har det ökat att man bara äter kött istället för vegetarisk .Det är mer än 61% som äter kött idag. Jag tycker att det var dåligt och vi måste lösa det.

Om nu alla bara äter kött kommer vårans miljön blir förstör. Bland annat för kött alla bilar,bussar och flygplan tillsammans kommer det släpper ut jättemycket koldioxid .Kor och får släpper ut mycket metan det betyder mer krafful växthusgas än koldioxid. Om alla oss bara äter kött kommer maten och inte räcker till alla som bor i vår jorden.  

En stor anlendning  till att alla ska börja att äter vegetarisk mat är att det är bra för hälsan.Vegetarianer löper till exempel minska risk för vissa sjukdomar,som högt blodtryckt,och vissa cancer former . Vi kommer och få i oss alla viktiga näringsämnen som exempel protein. Det finns vissa protein i fullkornprodukter och baljväxter, omega 3-fett hittar man i rapsojla och valnötter, järn finns i vissa nötter och bladgrönsaker. Att äter vegetarian är inte bara bra för kroppen utan det är ocr far illa av vegetarisk kost.

Det finns en bra anledning till att vi äter vegetarisk är att vegetariskt mat är gott och det är enkelt att lagar vegetariskt mat.

I många länder behandlas de djur på ett inhumant sätt kså billigare för dig att äter vegetarisk än kött , framför allt du kan välja vilken grönablader du vill har i din matlagning. 

 

En oförglömlig dröm

Jag vaknar kallsvettig med ett ryck. Det hörs ljud från undervåningen som jag inte känner igen. Långsamt reser jag mig upp och känner hur huvudet värker och dunkar. Jag blir påmind om de främmande ljuden när jag hör en stor duns. Med min skakiga kropp lyckas jag ta mig fram till dörren. Jag öppnar den så ljudlöst som jag kan. En strimma av ljus lyser upp det mörka rummet.

Jag kikar ut och får syn på någonting nedanför trappan. Det glittrar. Jag öppnar dörren helt och tar ett steg ut ur mitt rum. Min blick är fastlimmad på det glittriga. Långsamt närmar jag mig det, ett trappsteg i taget. Halvvägs ner knakar ett av dem. Jag stelnar till. Då hörs det där ljudet igen, och det kommer närmare. Mitt hjärta dunkar hårt i bröstet. Jag får syn på en skimrande varelse och all min oro släpper, jag blir lugn. En varelse jag aldrig sett förut.

Jag går nerför trappan för att komma närmare. Den liknar en varg i formen, men har snälla bruna ögon, silverskimrande päls och stor man. Jag tittar den i ögonen. Min hand närmar sig den stora manen. Försiktigt stryker jag över pälsen, den är varm.

När jag tar bort min hand ser jag att den blivit alldeles glittrig. Jag tittar upp på varelsen igen.

– Kom, jag vill visa dig något, säger han.

Mina ögon spärras upp. Han kan prata. Chockad följer jag efter varelsen. Jag vet inte varför, men någonting inuti mig vill följa efter honom.

Han leder mig till ytterdörren. Jag kollar konstigt på den och sedan ner på varelsen.

– Öppna den, säger han och viftar på sin silvriga svans.

Jag öppnar dörren och ser något jag inte hade väntat mig. Ett stort landskap breder ut sig framför mina ögon. Hundratals varelser som ser likadana ut som den som tog mig hit, höga träd med frukt och en klarblå sjö. Längst bort i horisonten finns det några höga kullar. Solen lyser ner på landskapet som kryllar av blommor i alla olika färger.

Yiki går ut genom dörren och in i landskapet. Han vänder sig om och tittar mig i ögonen. Försiktigt stäcker jag ner en fot. Det gröna gräset tränger sig upp mellan tårna. Långsamt sträcker jag ner den andra. Jag vänder mig om. Dörren är borta.

– Yiki!, utbrister en varelse lite längre bort.

– Heter du Yiki?, frågar jag.

Han nickar. Yiki går bort till varelsen som ropat på honom. Jag vågar inte följa efter. Istället går jag fram till ett träd. Det har små ljusrosa frukter. Jag tar en frukt och luktar på den. Doften påminner om lime. En tugga och min mun fylls av syrlig saft.

Efter någon minut kommer Yiki gående ifrån skogsbrynet. Jag slutar äta av frukten.

– Hoppa upp på min rygg, säger han.

Jag gör som han säger och hoppar upp på Yikis rygg utan att fråga vart vi ska. Mina händer greppar tag i hans man.

Innan jag hinner blinka är vi på väg i full fart. Jag känner vinden i mitt långa hår. Allting susar förbi och plötsligt är vi på en äng. Det höga gräset går upp till min midja. Jag ser ett bergstup några hundra meter bort, men Yiki verkar inte se det.

– Yiki stanna!, ropar jag för full hals.

Men Yiki bara ökar farten. Vi kommer närmare och närmare, och tillslut inser jag att han inte kommer stanna. Paniken uppstår, men jag kan inte göra någonting. Jag blundar och håller fast så hårt jag kan i Yikis man. Tårar tränger sig fram och blöter ner den silvriga manen.

Jag vaknar med ett ryck. Det är mörkt i rummet. Jag sätter mig upp i sängen och förstår att allt bara var en dröm. Mitt hår faller ner över ögonen. Jag tar min hand för att stryka bort det. Då ser jag någonting på handen. Det är glitter.

 

 

 

 

Branden!

Jag vaknade med ett ryck. Det hördes ljud från undervåningen som jag inte kände igen. Klockan var 03.00 på natten. När jag gick upp ur soffan för att titta var det var, var jag väldigt trött. Jag var helt ensam hemma efter som att jag och mina kompisar hade haft fest dagen före. På festen måste ja ha somnat i soffan när de andra var på väg hem. När ja gick upp kände jag en väldigt stark rök doft som kom ifrån källaren. Röken som kom upp var väldigt tung o mycket stark. Den starka doften steg in i näsan. Jag kände hur paniken inom mig steg, och mitt hjärta började bulta fortare och fortare. Jag stängde dörren till källaren och sprang ut i klänningen ja hade haft på festen.

Någon hade hunnit ringa efter brandkåren innan jag hade hunnit ringa. Grannarna stod och kollade på mig lite fundersamt. En av grannarna kom fram till mig,

– Vad är det som hat hänt? frågade en av grannarna.

– Jag vet inte. Det ända jag kommer ihåg är att jag såg mina vänner gå hem och sedan somnade jag.

– Ojdå, vart är dina föräldrar? frågade hon.

– Dom är i Stockholm. svarade jag.

Vi hörde hur brandkåren började komma närmre och närmre oss. När de närmade sig gatan blev jag ännu mer stressad. Tankarna gick runt i huvudet om vad mamma och pappa skulle säga. Det kom flera brandbildar, poliser och ambulanser. Brandmännen kom springandes ut från bilarna med stora vattenslangar.

Polisen kom fram till mig och frågade massa olika frågor. Samtidigt som jag står o pratar med polisen ser jag mamma och pappa komma åkande på gatan bakom oss. Jag blev glad och lättad men jag blev samtidigt orolig. Polisen gick snabbt fram till mamma och pappa och sa att de hade allt under kontroll. De tittade arg men också oroligt på mig. De gick till mig och kramade om mig och började fråga många olika frågor som, hur hände detta? vad har hänt? blev du skadad osv.

Man hörde hur brandmännen ropade till varandra,

– Det går inte att släcka lågorna, skrek den ena mannen.

De andra brandmännen koncentrerade sig på att släcka elden så fort som möjligt. Men det stora lågorna blev nästintill bara större. Till slut sa de till oss att de måste låta huset brinna ner till grunden efter som att huset var så stort hade lågorna spridit sig för mycket. Vi såg hur det brann och brann.

Tiden gick och vi var såklart tvungna att flytta någon annan stans så länge. Vi fick ett hus där vi kunde bo under tiden de byggde om de gammla huset. Det nya huset var stort, vitt och nybyggt. Vi hade en pool och andra grejer man kunde fördriva tiden med.

Ungefär efter ett års tid fick mamma ett samtal av kommunen. De sa till henne att vårt gamla hus var ny renoverat och klart för att flytta in i och att vi fick flytta tillbaka om vi ville. Men om vi inte ville det så skulle de sälja huset till någon annan som ville köpa huset.

Polisen utredde fallet om hur branden på huset startade under lång tid, men det hittade aldrig vad som kunde startat den. Ytterligare ett år senare fick vi reda på att under festen vi  hade då hade det varit någon som tände eld på det. Personen som gjort detta blev hittad död under själva huset, men det konstiga var att byggarbetarna hittade honom inte när de byggde om huset.

Men nu när det har gått några år tänker man inte så mycket på det längre, nu är allt bra men man veta aldrig vad som kan hända.

———————————————-

Filippa

Mardrömmen


Jag vaknade med ett ryck. Det hördes ljud från undervåningen som jag inte kände igen. Jag reste mig försiktigt upp ur sängen och gick sedan tyst till den stängda dörren. Det var helt tyst när jag hade öppnat dörren.

– Mamma? Pappa? viskade jag. Det var fortfarande tyst.

När jag sedan smög ut från rummet, hörde jag samma ljud som innan. Jag frös till. Det lät som att någon slängde upp en dörr. Jag sprang och tände. Det var ingen där. När jag hade gått ner för trappan, lät det som att någon öppnade kylskåpet. Det kanske bara är pappa som sa ha en kvällsmacka, tänkte jag.

-Pappa?! ropade jag igen.

Ingen svarade. Sedan gick jag närmare det stora vita köket. Det såg ut som att en lång man stod där. Jag smög snabbt tillbaka till trappan och kikade fram lite. Mannen vände sig om. Han såg mig! Ham kom närmare och närmare och jag började springa upp för trappan. Mannen sprang efter. Allt gick i slowmotion, mitt hjärta slog snabbare och snabbare för varje sekund som gick. Samtidigt som jag sprang upp för trappan ropade jag på mamma och pappa igen, fast denna gången skrek jag nästan. Det var ingen som svarade eller sprang ut ur sitt rum när jag ropade.

Jag låste dörren till mitt rum när jag hade kommit in. Mannen ryckte och slog på dörren. Jag satte mig försiktigt på sängen med ögonen på dörren och tänkte att, jag kommer dö nu. Tårarna började rinna. Jag bankade på väggen till mamma och pappas sovrum samtidigt som jag ännu en gång ropade på dom.

Jag vaknade av att mamma sa mitt namn.

– Sofia? Hur är det? sa mamma.

– Va? Vad menar du? frågade jag. Sedan kom jag på. -Mannen eller mördaren är ju fortfarande kvar i huset!! Vi måste ut härifrån!!! skrek jag.

– Vad menar du nu? Mannen, mördaren?? frågade mamma.

 -Men jag vet inte vem det var, om det var en mördare eller bara en rånare kanske! Jag ropade på er jätte många gånger, men ni svarde inte! sa jag argt med gråten i halsen.

-Men lilla gumman, du drömde bara en mardröm, sa hon men en glad ton samtidigt som hon torkade bort mina tårar. Jag tittade på mamma och log. Sedan la jag mig ner igen.

Efter en stund gick jag upp. Jag kände doften av pannkakor och bacon. Solen lös in genom fönstret. Det var fint. När jag går ner hör jag TV:n. Mina bröder tittar på barnkanalen. När jag sätter mig vid matbordet får jag en puss i pannan av pappa.

– God morgon hjärtat! sa han.

-God morgon pappa! svarade jag.

Mamma lägger på två pannkakor på min tallrik, samtidigt som jag tar bacon. Det är gott.

Nu känner jag mig trygg.


Sofia E