Dokumentär

                   Min Vän mördare

Jag lyssna på en dokumentär ” Min vän mördare”

Dokumentären handla mest om vänskap relation, om det är bra att vara vän med den som sitter i fängelse.

Henry bor i Usa och hamnar i ett fängelse för livstill, han har fått till gång med Facebook och ville adda Madde som vän. Även om hon ser honom som en kompis vet hon inte om hon vill lägga honom som vän. Folk omkring vill inte aceptera honom som vän.Vad som ska hände när han blir fängelsläpp nån gång ?

Madde har lära känner Henry enbart via brev eftersom han få tillgång med internet och sms. I Usa sitter två miljoner i fängelse det är den land som har flest intagna. I andra plats sitter en miljon i fängelse och i Sverige sitter det fem tusen i fängelse. Eftersom skraffen oftas långa där om fägelse blir vänner med varandra är väldigt vanlig. Henry har själv skriva om den skulden han känner och det brott han har gått, på sidan kan vi också hittar vilken var hans favorits låt.

Han var dömd för mord, och han ska fänglas till år 2099. Henry är adoptera han biologiska mamma blev gravid som tonåring, hon vill inte behålla barnet och adoptera bort honom. Han växter istället upp i en familj där dem försöker få barn utan att lyckas.När Henry var ett par år gammalt har han alltid käns att föräldrarna älskar han lille bror mer än honom.

I tidningar har Henry beskriva sig själv med tystlåtande person och få vänner. Medan han lillebror beskriv som sportik och blir älska av alla. Han är oftas hemma hos sin mormor och morfar som nästan var en extra pappa till Henry. Jenny var en bra vän till honom men det tog ett tog att känna honom “säger hon “

I Texas 2002, tre människor hittade mördare i Henrys hemstad. Spåren ledde till Henry eftersom ett vittne har sett hans bil ligger i brottnet tidig på morgonen efter morden och i en paperskog i universitet där han studera flera timmar bort från hemstaden har man hitta blodiga kläder med hans . Han erkänner morden, I Texas har man dödskraft. Efter Henry har fått sitt skraft i 99 år och livstid.

Att blir intagen innebär att hela värden vände sig mot dig. Det spelar ingen roll hur mycket man ångra sig, inget ursikten för ingen kommer förstå dig ändå !

Henry berätta om han förändrigar ur livet. Det käns alltid kontigt för Henry att hamnar i en situation där han aldrig varit innan , han vill inte börjar gråta eftersom folk kunde tror att han tycker synd om sig själv. Reporten tycker han vissa väldig lite ånge.

 

Domen har fallit, säger Henrys advokat att dem var nöjda med utgången tillfälle. Åklargare vill framför allt att Henry ska få dödskraft, men det ska han inte få.

 

Henry blir glad för folk bryr sig om honom, brevvännen har gör så att Henry och andra kan lära känna varandra. Han vill tacksamma för dem och känner sig att någon fortfarande förstår honom oavsett vad man ens har gjort.

Författaren och redaktören vinklat händelse på det sätt att dem berätta om Henry vardag. Hur det har påverkat honom, Och vem är Henry egentligen, hur var han för person och hans vänskap relation.

 

Jag tycker om den dokumentär eftersom det visar hur Henry agerande på olika sätt, och för att dokumentär berättar också om vänskap relation för dem som sitter i fängelse att dem blir vänner väldigt fort och förstå varandra. Jenny är en bra vän till honom och alltid lyssna på vad tänker.

 

Fallet Sofie

Dokumentären handlar om 14-åriga Sofie Lohede som har blivit våldtagen av en 42-årig man. Men samma dag som rättegången ska hållas så tar Sofie livet av sig.

Sofie blev förflyttad till HVB hemmet Lövingstorp som ligger i Jönköping där 6 stycken tjejer mellan 14 – 18 år kan bo samtidigt.

Natasha som också bor på HVB hemmet hon bor redan på hemmet när Sofie kom dit. Sofie och Natasha blev bästa vänner och gjorde nästan allting ihop. Natasha märkte att det var nånting med Sofie eftersom hon frågade alltid om hon fick sova i Natashas rum. Men Sofie pratade aldrig vad som hade hänt henne i hennes liv förut och vad som pågick.

Sofies föräldrar hade själva haft problem med droger och alkohol innan Sofie föddes. Men sedan de flyttade till en liten by utanför Jönköping hade de slutat. Föräldrarna skilde sig när Sofie fortfarande var ganska lite men hon bodde kvar med sin mamma. Hennes pappa flyttade ihop med en kvinna som hette Maryan som blev Sofies extramamma.

När Sofie precis fyllt 12 år dör hennes pappa efter att ha tagit dolcontin och samtidigt druckit alkohol. Efter detta började Sofie skolka från skolan och hamnade ofta i bråk både i skolan och hemma med sin mamma. Hon gjorde även ett hål i ögonbrynet på samma ställe där hennes pappa hade haft och började hänga mer och mer med äldre kompisar. Men en av Sofies kompisar som hon hade på högstadiet var Hanna. Hon och Sofie var mycket när de gick i sjuan och fanns alltid där för varandra. De va lite till och från men de hade alltid varandra som de kunde prata med om det var något de ville prata ut om eller om de bara ville prata med någon. Hon kunde till exempel ringa Hanna mitt i natten när hon mådde dåligt och bara säga som det var att hon sitter och skär sig nu och att hon inte kan sluta.

En dag strax innan sommarlovet ringer både Sofie och hennes mamma in till socialen och förklarar att de bråkar mycket hemma och att hennes mamma inte kan hantera henne.  Socialen kommer hem till  Sofie samma kväll och tar med henne till HVB hemmet i lövingstorp. Det som kommer hända med Sofie nu när hon har hamnat på HVB hemmet är att hennes drog och alkoholproblem ska kartläggas, att hon ska få den hjälp hon behöver och att få hjälp att komma ikapp i skolan. Men så blev det inte alls, istället blev det nästan tvärtom. Sofie och Natasha valde att inte gå till skolan för ofta och det blev till en vana att inte gå dit alls. Istället för att inte gå till skolan hängde dom nere vid stationen i Jönköping ända tills de var tvungna att komma tillbaka till hemmet. Men ibland åkte de inte alls hem, personalen var tvungna att hämta dom.

Sofie hade sagt att hon inte ville ta droger eftersom att hennes pappa hade gått bort i samband med de. Men Natasha som bodde med Sofie på HVB hemmet säger att det förändrades under tiden de bodde på hemmet.

När Sofie och några av hennes kompisar var ute på kvällarna vid stationen träffade dom en 42 årig man som är missbrukare som gav dom tjack (amfetamin). Natasha var med en gång och träffade mannen och hon beskriver honom som att han ansikte var insjunket och läskig. Den 42-åriga mannen hade gjort flera brott innan och bar oftast runt på en yxa och kniv. Han är en känd missbrukare i Jönköping och har stark övervakning av kriminalvården.

Natasha som Sofie brukade vara med mest på hemmet blev flyttad därifrån. Då var Sofie ofta ensam nere vid stationen och tog amfetamin med den 42 åriga mannen. Han börja ta på Sofie men hon sa nej men han fortsatte ändå. Han tog henne på “privata delar” på kroppen som inte är okej. Mannen som tar på Sofie tar med henne in till en skog och sedan våldtog henne. Hon gjorde en anmälan på mannen men ångrade det fort.  

Sofie berättade inte om händelsen till någon vuxen eftersom att då riskerade hon att åka in på ett låst hem.

Sofies extra mammas son åker och besöker Sofie på lövingstorp för att ingen av föräldrarna får tag på personalen. När han kommer in i hennes rum ser han hur hennes mascara har runnit och hur djupa skärsåren på hennes armar är. Samma dag åkte Sofie in på akuten för sina sår.

En sommarkväll var Sofie på en badplats med några kompisar och även den 42-åriga mannen. Hennes kompis Hanna kom med några andra kompisar till samma badställe samma kväll. Sofie tar med Hanna en bit ifrån grillplatsen där de sitter. Hon berättar om händelsen till Hanna men är riktigt noga med att hon inte får säga till någon.

Strax efter midsommar flyttar Sofie hem igen.

Emelie som Sofie hade börjat lära känna innan hon flyttade till lövingstorp blev hennes allra bästa vän när hon blev utskriven från hemmet.

När Sofie och Emelie hade varit ute och festat en sommarkväll blev dom hemkörda för det var någon som tyckte att de var för fulla. Sofie brast ut i gråt när de kom hem till Sofies mamma och berättade om alla övergrepp som hänt henne. Hon och hennes mamma gjorde en anmälan på den 42-åriga mannen.

När förhören med Sofie hölls frågade de frågor som vart denna mannen tog på henne någonstans, hur långt in i skogen de gick och vilken ställning de hade under själva händelsen.

Sara Landström, barnförhör expert säger att Sofie får ta ansvar för detta som har hänt och att det förväntas av henne att hon borde förstått att hon inte skulle få tjack (amfetamin) gratis utan att hon skulle betala med sin kropp.

Sofie fick känslan av att poliserna som förhörde henne inte trodde på de hon sa. Hon började tveka på om hon hade tagit rätt beslut om att berätta vad som hänt och hon började tveka på sig själv. Efter många förhör med Sofie ville hon till slut bara ta tillbaka sin anmälan och inte tänka på det mer.

Hon började skära sig igen.

Samma morgon som rättegången mot den 42-åriga mannen skulle hållas går Sofie in på toaletten och hänger sig själv. Hennes storasyster Nadia hittar henne och ringer styvmamman Maryan och skriker ut i telefonen att Sofie e död. När åklagaren som skulle hålla i rättegången får reda på vad som hänt beslutar han att lägga ner åtalet mot 42-åringen.

En av Sofies kompisars mamma hörde vad som hänt på radion och blev alldeles chockad, arg och ledsen. Hon fick iden på att göra en namninsamling för att visa att åklagaren gjorde fel. Namninsamlingen fick över 9000 underskrifter.

Åtalet togs upp igen och nu var det Sofies nära vän Hanna som var vittne. Mannen dömdes till 1 år och 4 månaders fängelse för att ha utnyttjat Sofie sexuellt.  

Jag tycker att denna dokumentären var jättebra. Man fick höra vad Sofie sa själv och hur hon upplevde det samtidigt som man fick höra hur andra såg på det.

Terrordåden i Paris

Jag har lyssnat på P3:s dokumentär Terrordåden i Paris.

Det var fredag kväll, den 13 november 2016, när alla var ute på Paris gator för att fira att det var helg. Det vimlade av folk. Människor satt på olika uteserveringar och åt, skrattade och hade kul. Vissa satt på fotbollsstadion för att kolla på Tyskland-Frankrike. Frankrike skulle nämligen vara värdnation för EM i herrfotboll framåt sommaren. Man festade, och det var liv överallt.

Det var då det började. Det värsta som hänt Frankrike sedan 1900-talet. Kl 21.00 hördes en explosion. Folket i arenan tittade förvirrat på varandra, ingen förstod riktigt vad som hade hänt. Louie Bernard, som var en av de många åskådarna, trodde att det var fotbollshuliganer som höll på utanför, även fast det var en vänskapsmatch. Man fortsatte spela, tills ännu en explosion hördes. Louie sa också att man inte fick gå ut under pausen, alla skulle sitta på sina platser. Ingen förstod fortfarande vad som hade hänt. Nu smäller det en tredje gång. Och det var nu man började få panik. Det kom ut att det skett en skottlossning.

I ren panik, flydde man ut ur arenan. Människorna köade, knuffades och trängde sig fram. När man väl kommit ut, och samlade sig, var det plötsligt någon som skrek: Lägg er ner! Folkmassan la sig genast ner på marken tills det skreks: Alla in i arenan! Man ställde sig upp och rusade in igen och dörrarna låstes.

Andrea och hennes vänner, var på en shoppingweekend i Paris och satt och åt på en restaurang när det kördes upp en svart van mot ett gathörn. Den rullade sakta upp på gatan tills vindrutorna vevades ner och svart maskerade män började skjuta på folket. Personer föll, och 15 människor dog. Restaurangen där Andrea och hennes vänner satt och åt på, tömdes på folk. Vad var det som lät? Alla fransmän samlades i klungor ute på gatan och hade förvirrade miner som spred sig över deras ansikten. 

 “ De tittade ner i sina mobiler “, sa Andrea, som intervjuats.

Hon säger också att hon frågade en man vad som hänt och att han svarade att det skett en skottlossning bara 100 meter ifrån där de stod just nu. Kompisarna väljer att gå raka vägen hem men när de är runt Bastiljen är det fullt av polisbilar. Det visade sig att de är i centrum av alla skottlossningar som hänt där strax innan.

Inte långt ifrån Bastiljen, finns det en konserthus där det uppträder artister då och då. Just den kvällen, var det en grupp som skulle uppträda. Lokalen var fullproppad av människor som spänt väntade på att se artisterna. Då var det alltså ingen som märkte att maskerade män kom in och gav ifrån ett skott. Man trodde att det var något av effekterna, men efter ännu ett skott förstod man att det sker en skottlossning. Folkmassan kastades mot golvet men många träffades. Folk som överlevde, intervjuades, och sa att det inte gick att beskriva hur hemskt det var. Det låg blödande människor på golvet, som kämpade för livet, och personer som förgäves försökte rädda dem. Vissa personer låg redan döda. Denna konserten som man länge hade sett fram emot, hade nu förvandlats till ett blodbad. Inne i konserthuset var det kaos. Gärningsmännen slutade inte att skjuta med sina automatvapen, och allt fler blev träffade. Människorna gömde sig i vrår i huset medans gärningsmännen gick runt i byggnaden och jagade efter fler personer.

Daniel Seli, som bodde inte alls långt därifrån, fick händelsen med på film. Det han filmade från sin balkong visar hur livrädda människor hoppar ut genom fönster och dörrar i ren panik. Man hör skrik och rop från konserthuset. Gärningsmännen hade tagit människorna som gisslan.

20 minuter efter midnatt, kommer polisen. De flesta av gärningsmännen skjuts, medans andra av dem flyr.

Nu är allt stilla. Många livlösa kroppar ligger på golvet, och polisen letar efter folk som överlevt. Om det finns någon som överlevt. Polisen hittade flera skakande människor i skrymslen och vrår. Det fanns till och men några som hade lagt sig bland de döda för att låtsas att de själva var döda. Människorna som överlevde trodde först inte att det ens var polisen som sa att de kunde komma ut igen, utan trodde att det var något knep från gärningsmännen. 120 människor hade mist livet i denna händelse.  

Några timmar efter attackerna, stängdes Frankrikes gränser. Ingen kunde längre komma in eller ut i landet. Nu hade det än så länge skett tre explosioner och 6 skottlossningar med automatvapen. Det hade också inträffat sex olika attacker runt omkring i Paris. Sammanlagt hade ungefär 130 människor dött, och 100 människor hade allvarliga skador, däribland 80 med livshotande skador.

Fredagskvällen hade varit en skräckfylld kväll för fransmännen. Händelsen på det sättet som hände i Paris hade aldrig hänt i Europa förut och alla länderna var villiga att hjälpa Frankrike.

Nu efterlyses 28 årige Abdel Hamid över hela världen. Han sägs vara hjärnan till dådet. Han hade växt upp i Bryssel, med ursprung från Marocko. Man sökte också efter gärningsmän som hjälpt till. Tre dagar efter terrordådet skjuter polisen tre misstänkta, och en av de var Abdel Hamid.

Dagar gick, och man var fortfarande rädda om det skulle bli någon mer attack.
Några gärningsmän gick fortfarande lösa, och landet förbjöd stora folkmassor. Det går poliser på gator och torg, och det var inte alls ovanligt att man visiterade vem som helst, eller besökte en persons hem, helt utan att få rätt till det av domstolen. 4 månader efter attentatet grips Sala Ab Lishman, ännu en gärningsman till dådet.

Som sagt så skulle Frankrike vara värdnation i herrfotboll i juni. Man var rädda för om det skulle ske något mer terrordåd, så på plats fanns flera polisbilar och polishundar.

Den 10 juli tog EM slut, helt utan några nya dåd. Nu försvann poliserna, militärerna och bevakningen. Alla var glada, men glädjen varade inte länge. 14 juli var det Frankrikes nationaldag. Då kom det en körande lastbil i staden Nice som i full fart som körde över människor. Männen i bilen vevade ner rutorna och började skjuta på folket på gatan. Lastbilen slutade inte köra, utan körde på allt fler personer. Polisen kom därefter till platsen och gärningsmännen sköts eller greps.

Ett år efter terrordåden har restauranger och uteserveringar öppnat igen. Det är fullt liv utomhus, även fast händelsen från året därpå fortfarande finns långt ner i bakhuvudet. Konserthuset öppnar igen och nya artister uppträder. Detta hade varit Frankrikes värsta terrorattack sedan andra världskriget.

 

Denna dokumentären tyckte jag väldigt mycket om. Jag gillar att höra berättelser om brott, och dåd fast det är väldigt hemskt. Jag tycker att det är spännande och denna händelsen var extra speciell, då händelsen var så stor. Redaktören hade vinklat händelsen från både människors synvinkel och haft en grundläggande faktabas om vad som hände. På så sett, är dokumentären så sann som möjlig. Man får också höra upplevelsen från personerna som var med.

Några andra vinklar kan vara från personerna ute på landsbygden, hur de upplevde händelsen. De var inte med, men ändå kom det säkert som en chock för de att det har hänt en terrorattack i deras huvudstad. Ett annat exempel är från polisens synvinkel. Hur de tog detta, hur de reagerade när det första larmet kom och hur de var tvungna att komma på en snabb plan till hur de skulle så snabbt som möjligt kunna ta fast gärningsmän utan att många skadas.

Om jag skulle göra en dokumentär om någonting, så skulle det vara skjutningen i Las Vegas. Som jag sa, jag tycker att det är spännande att höra om attacker och sedan se vad polisen gjorde för insats mot attacken. Skjutningen i Las Vegas var ändå lite speciell, därför att en människa, som stod på det taket, kunde skapa så mycket förödelse.

Jennifer Gustavsson 8.1

Fallet Sofie

Dokumentären “fallet Sofie” handlar om en 14-årig tjej som var en glad och ganska tuff tjej. Hennes pappa dog av överdos när hon var tolv år. Hon var väldigt omtyckt utav många. 

Efter hans död så började Sofie skolka, hänga med äldre och röka. Hon blev en annan person. Hon började skära sig, för att dölja det hade hon långärmade tröjor på sig, även på sommaren. Tillslut tog socialen Sofie, hon skulle till Lövingstorp hvb hem. Hon skulle dit för att få hjälp, men det blev bara värre. Sofie har ända sedan hennes pappa dog varit rädd för att ta  droger. Men när hon kom till hvb hemmet fortsatte hon att skolka, röka, dricka alkohol och vara ute sent när hon egentligen inte får. Dom som jobbade på hemmet fick springa ut och jaga Sofie och hennes kompis eftersom dom inte fick vara ute. Sofie och hennes kompis började hänga men mycket äldre män som är drogmissbrukare. En av männen var 42 år gammal och har tidigare blivit tagen för mer än 10 brott. Han var väldigt farlig att umgås med för att han gick runt men en yxa och kniv, han kunde bli arg på ingenting och börja skrika på en och ibland slå en. Dom började träffas oftare, samtidigt började dom som jobbar på hvb hemmet fundera på om hon är på rätt ställe eller om hon ska behöva förflyttas. När den 42-årige och Sofie sitter bakom Sofies skola så börjar mannen tafsa på Sofie och hon sa nej, han började bli aggressiv och höll fast Sofie så hon slutade med att säga nej . Efter tiden som gick hade han våldtagit henne ett antal gånger. Sofie börjar skära sig djupare och har ett antal gånger försökt ta självmord. Sofie hade en kompis som också bodde på hemmet, hon heter Natasha men hon skulle flytta.

Sofie fortsatte träffa den 42-årige mannen och hon tog mer droger.

En ny tjej som heter Veronica flyttar in i hvb hemmet. Hon och Sofie blir snabbt vänner, men Veronica ser hur mannen beter sig mot Sofie.

Eftersom Sofie inte får bo hemma hos sin mamma på ett tag så vågar hon inte berätta om drogerna och den 42-årige mannen, då riskerar hon att aldrig får bo hos hennes mamma igen.

En dag sitter två poliser utanför den 42-årige mannens hus och väntar i ungefär en timme innan Sofie och hennes kompis kommer ut ur huset. Sofie och hennes kompis verkade narkotikapåverkade, eftersom Sofies kompis var över arton togs hon till polishuset men Sofie var under femton så poliserna skjutsade hem henne.

Sofie har inte träffat hennes familj på ett tag så hennes låtsasmamma(Mariam) ber hennes son att hälsa på Sofie. Dom var inte så jättenära men han åkte dit. När han kommer dit dår han in i Sofies rum och ser hennes djupa sår, han blir ganska orolig.

Efter ett tag märker han att personalen inte riktigt bryr sig om barnen som bor där.

Senare den kvällen fick Sofie åka till akuten på grund av hennes djupa sår. Mariam kom till akuten men Sofie berättar fortfarande inte om drogerna och den 42-årige mannen.

I juni 2008 har Sofie bott i hvb hemmet i ett år. Hon skär sig djupare och värre. De senaste halvåret har den 42-årige mannen utnyttjat Sofie sexuellt. Hemmet kunde inte erbjuda så mycket mer men skolan gick bara lite bättre för Sofie. Efter midsommar fick Sofie flytta hem till sin mamma igen. Hon träffade då en kompis som hette Emelie, dom blev också jättenära väldigt snabbt.

En kväll när Sofie och Emelie var ute och festade så blev dom för fulla så polisen hämtade och körde hem dom. Då berättade Sofie om drogerna och den 42-årige mannen som sexuellt utnyttjade henne.

Sofie måste bestämma om hon ska anmäla brottet eller inte, under tiden hade det blivit höst och skolan hade börjat. Tillslut gjorde Sofie en anmälan och i december 2008 så förhördes Sofie om brottet hon anmält till polisen. I förhören sa hon att hon va med honom för att hon inte mådde bra och ville ha drogerna, hon var rädd för honom. Sofie började må bra, på sommaren slutade hon skära sig och mådde inte dåligt. Hon mådde bra tills efter hösten, då började hon skära sig igen och må dåligt.

Två kvällar innan domstolen så skulle Emelie och en killkompis till henne ut, dom ville att Sofie skulle hänga med men hon sa nej. Sofie var med en annan kompis, när dom skulle sova låtsades Sofie sova, hon låg vaken hela natten.

Dagen efter får Mariam ett samtal från Sofies syster, hon skriker att Sofie är död. Sofie hade hängt sig själv dagen innan domstolen och det var hennes syster som hittade henne.

På Sofies minnesstund kom många människor, även dom som inte kände Sofie. Men under minnesstunden kom ett besked som fick många att protestera. Den 42-årige mannen som våldtagit Sofie hade släppts fri.Åklagaren bestämde att det inte skulle vara någon dom till detta brott eftersom Sofie var död. Folk spred Sofies upplevelse och tillslut samlades en stor grupp för att protestera. Veronicas mamma blir så arg så att hon gick in på namninsamling och skrev om Sofies upplevelser och att åklagarens val var fel, detta väckte stor uppmärksamhet runt om i Sverige. Men det blev ändå ingen skillnad. Mannen blev dömd för övergrepp på Sofies kompis, han fick ett år och fyra månaders fängelse.

Författaren har vinklat händelsen utifrån Sofies familj och vänner. T.ex så när dom intervjuade folk så var det nästan bara Sofies kompisar och familj, dom intervjuade inte dom äldre männen som kanske hade en annan synvinkel på det hela.

Jag tyckte att dokumentären var väldigt bra för att dom berättade väldigt  detaljerat och fick en att bli intresserad och fortsätta lyssna. Eftersom att man fick höra förhören med Sofie och veta hur hon hade det så fastnade man lite för den, jag kunde inte sluta lyssna och bara för att dom förklarade så detaljerat och bra så kunde jag se lite bilder i mitt huvud om hur det kunde ha sett ut.

Man skulle kunna vinkla händelsen genom att intervjua mer människor t.ex dom som jobbade på hvb hemmet och de äldre männen som Sofie hängde med. Dom kanske hade en annan synvinkel på allt och visste kanske lite mer om den 42-årige mannen.

Jag skulle nog dokumentera om terrordådet i Las Vegas eftersom det var en väldigt stor händelse eftersom över 50 personer dog och över 500 var skadade. Enligt mig har denna händelsen inte fått så jättestor uppmärksamhet, med tanke på hur många som dog och skadades så borde den fått lite mer uppmärksamhet. Det händer ganska många terrordåd just nu men den jag helst skulle göra en dokumentär om är terrordådet i Las Vegas.

Dokumentär, diskoteksbranden i göteborg

Dokumentär

Diskoteksbranden i Göteborg.

Dokumentären om diskoteksbranden i göteborg handlar om när en byggnad på hisingen i göteborg började brinna och tog livet av 63 människor. Det var några kompisar som hade ordnat fester många gånger innan, som tänkte att det ville ha festen i en större lokal så att flera människor skulle kunna komma. De ordnade festen och ryktet spred sig snabbt. Totalt 400 människor kom på festen, fastän att bara 150 människor fick vistas i lokalen. De dansade och sjöng i det trånga varma rummet. Några killar gick in på festen och de gick till trapphuset i byggnaden där det stod stolar. Under stolarna låg papper och gammalt skräp. En av killarna tände eld på stolarna och på pappret som låg under stolarna. De lämnade sedan byggnaden och hade inte en tanke på vad som skulle hända. De tänkte att stolarna skulle brinna upp och ingenting mer. Människorna på festen hade det bra och hade ingen aning om vad det snart skulle vara med om. Två tjejer satt i ett separat litet rum och kände att det började lukta rök. De sa till dj.en och han började kolla om det var något som inte stämde. Han ropade ut i mikrofonen att det brinner och att alla skulle gå ut ur lokalen lugnt och försiktigt. Vissa gick och hämtade sina jackor för att sedan gå ut men de gick långsamt och trodde inte att det var på allvar. De flesta trodde att han skojade och fortsatte att dansa. Dj:en skulle öppna en dörr för att fler människor skulle kunna gå ut. Han tog i handtaget och brände sig. Handtaget var kokhett och dörren var varm. Det brann på riktigt. Fler och fler människor började inse att dom borde komma ut därifrån. Dörröppningarna var trånga och det var svårt att komma ut. 400 människor skulle ut samtidigt. En kille öppnade en dörr för att ta sig ut. Ut ur den kom ett tjockt svart rökmoln in i rummet och människorna i lokalen fick svårt att andas. Brandmän beskriver det oftast som en ljudlös bomb. En överantändning slog ut och elden spred sig oerhört snabbt. Paniken slog människorna och alla skulle ut. Människor fastnade i dörröppningen, dom knuffades, de sprang över varandra, folk blev ihjältrampade och kvävda av röken. Det fanns ett litet rum där ett stort gäng ungdomar hade stängt in sig för att ringa till brandkåren och vänta ut branden. Efter branden hittades 26 ungdomar döda i samma rum liggandes i en hög. De var inte brännskadade utan de hade kvävts av gasen. Flera människor låg döda på golvet men de som var kvar var tvungna att springa över dom. Brandkårer, ambulanser och poliser kom till byggnaden. Fönstren var upp till 2-3 meter ovanför golvet, vilket gjorde det nästan omöjligt att komma upp till. Men när brandkåren kom dit såg de flera ungdomar hoppa ut genom fönstren med 5 meter ner till marken. Brandkåren ställde stegar mot väggen och klättrade in genom fönstren. Det var så tjockt med människor i lokalen och i dörröppningarna att brandmännen fick riva ut människor ur både dörrar och fönstren. Både döda, levande och skadade. De som levde fick hjälpa till att bära ut så många döda och skadade människor som möjligt ur byggnaden. 63 människor miste livet i branden. Brandmännen räddade många människor, både skadade och levande. De 4 unga killarna som orsakade branden dömdes till 25 års fängelse. Diskoteksbranden i göteborg kom sedan att kallas den största brandkatastrofen i modern tid.

Författaren/redaktören har vinklat dokumentären mot några av dom överlevande. Men också mot anhöriga till dom som miste livet. Författaren/redaktören har också vinklat dokumentären mot brandmännen som var med.

Jag tycker att dokumentären var jätte hemsk men samtidigt väldigt bra. Jag tyckte att den var väldigt bra eftersom man fick höra berättelser från några utav dom överlevande och från brandmännen.

Man skulle kunnat ha vinklat dokumentären mot fler av dom överlevande. Men egentligen tycker jag inte att man hade kunnat vinkla dokumentären på ett annat eller ett bättre sätt.

Om jag skulle dokumentera om någon händelse så vet jag inte vad jag skulle dokumentera om.  

 

Mordet på Tupac Amaru Shakur

Denna dokumentär handlar om Tupac Shakur. Hans artistnamn var Tupac och makaveli.  Tupac var på en boxningsmatch 13 september 1996 i The strip och kollade på sin vän Mike Tyson som knockade sin motståndare innan 2 minuter. Tupac var på väg från boxningsmatchen i en svart BMW och väntade vid stoppljusen. Han skulle till sitt inspelningsrum med en av sina vänner men plötsligt dök en vit Cadillac upp och det var 9 skott sen var fönsterrutorna kraschade och Tupac och Suge var död. Poliserna som fick in samtalet den natten trodde det bara var ett skämt men dom var ju tvugna att kolla upp det ifall att. När dom väl kom  fram var det flera tusen folk på vägen och omringade en bil där Tupac och suge satt i bilen döda.

 

Sean Combs ”Puffy” beställde mordet på Tupac Shakur och att han hyrde in Southside Crips-gänget för att utföra mordet. Puffy lovade Keffe D, Orlando, Baby Lane och Zip en miljon dollar om de mördade Suge och Tupac och För att slippa 25 år i fängelse så ska Keffe d berätta vad som egentligen hände i Las vegas och det blev Orlando Anderson som lossade skotten.

 

Varför mördarna ville ha dom död var för att han inte var som alla andra vanliga rappare utan han sjöng mer om ghettot och sitt gangster liv och om man framkallar sig själv som gangster så kan man bli dödad av en. Det var just detta som hände, han var med i ett gäng som kallade sig Death row och ett annat som kallade sig

 

Tupac är en av de mest framgångsrika människor genom tiderna och han har sålt över 100 miljoner album. Hans senaste singel sålde platina fem gånger. Han sjöng mer inflytelserikt och med känsla och sjöng väldigt mycket om sitt liv, rasism och ghettot. Men han tog även rader från många andra rappare men även fast det inte var hans rader så sjöng han de som om det vore hans och levde till de. Han var 13 år när han samarbetade första gången med en annan rappare och han tog redan där rader från han och gjorde till hans egna. Hans första artist kompanjon kallades Big Syke och en av de första rader han tog från honom handlade om Big syke’s tatuering, om en av Big Syke’s barndomsvänner och det tog han och rappade om. När Tupac rappade om dom lät det som om han verkligen levde upp till det. Big Syke heter egentligen Tyruss Gerald Himes och dog vid 48 år.

 

Tupacs mamma Afeni Shakur är medlem i en sak som kallas svarta pantrarna. Svarta pantrarna var en amerikansk socialistisk organisation som arbetade för afroamerikaners rättigheter och minska diskrimineringen av svarta. Afeni satt inne precis innan Tupac föddes så han skämtade om att han redan som embryo satt inne. Hennes uppfostran och bakgrund till Tupac gjorde att han politiskt slagkraftig i många låtar t.ex. Keep Ya Head Up som framför och försvarar kvinnors rätt.

 

Tupac hamnade också i fängelse, som 23 åring. Hans skivbolag har tröttnat på honom, han har spottat på reportrar om han inte gillat deras frågor, kört igång ett ursinnigt krig mot östkust rapparen Biggie Juke och skjutit mot poliser. Han har framkallats som en väldigt humör svängande artist som när han är glad då är han jätte trevlig rolig och snäll men när han väl är arg då kan han vara väldigt tyken, kaxig och även kriminell. Så nu vägrar skivbolaget att betala borgen för att Tupac ska kunna komma ut ur fängelset men då kommer Suge Knight en välkänd skivbolagsdirektör som är en av representanterna till det välkända amerikanska gänget Bloods och erbjuder han att betala borgen om han gick med dom och hjälpte dom i de våldsamma kriget mellan Bloods och Crips i Compton.

 

Dokumentären är vinklad från väldigt olika perspektiv. Dom har med från polisen och larmcentralens perspektiv, andra från Tupacs gäng, Tupacs nära vänner, hans skivbolag och ett av hans gamla gäng, reportrar och några av dom som såg det hända. Jag tycker denna dokumentären är väldigt bra eftersom jag själv lyssnat alla hans låtar och album och sett hans filmer så det är ju intresse i detta så då blir detta mycket roligare och då är det lättare att koncentrera sig och väldigt roligt när det är något man kan mycket om och har intresse för. Sen tyckte jag även själva handlingen var väldigt bra.

 

Jag tycker dom har fått med det mesta vinklar så det hade nog inte blivit bättre och om jag skulle dokumentera om något så hade jag nog valt en dokumentär om kriget mellan Bloods och Crips för jag kan lite om det och det är också något jag hade tyckt vore kul o sedan är det ganska händelse fullt och innehåller väldigt många folk och objektiv.

Kumlafallet

Dokumentären handlar om Linn som är nätmobbad på sin facebook och youtube kanal.

Hon har även haft kontakt med en kille som utger sig för att vara 15 år gammal och bor i Falkenberg. Han är egentligen 44 år gammal och har ett sexuellt intresse för unga tjejer. Det börjar med smicker och gulliga smileys och slutar med grova hot och trakasserier.

I detta fallet så börjar han flörta med Linn, och övertalar henne att posera naken framför webbkameran. När Linn gjort de, och inte vill göra om det börjar hoten. Han hotar med att skicka bilderna till hennes lärare och tränare. Linn känner sig genast hotad och orolig för vad som ska hända nu, men berättar inte för sin mamma. När Linns mamma senare lyckas komma in på Linns facebook så kan hon läsa hur personer hon trodde var vänner till Linn har skrivit hur ful och äcklig hon är. Hon ser också hur Linn har skickat och visat sig naken för den här “killen” som han utger sig för att vara. Men att han inte är den han säger att han är, får dom reda på senare i fallet. Iallafall när Linn får reda på att hennes mamma vet, så vill hon fortfarande inte prata om det. Dagen efter upptäckten ska Linn till skolan. Hennes mamma ringer Linns lärare och säger att Linn är nedstämd och att dom ska ha lite uppsyn på henne och ringa om det är något. Linn går som vanligt till skolan på morgonen och närvarar på första lektionen, men på andra lektionen som är simning, dyker hon inte upp. Linns faster som bor nära åker till lägenheten för att se ifall Linn kanske bara gått hem, men det är ingen som öppnar. Då åker Susanne, som är Linns mamma dom 6 milen hem från jobbet för att hitta Linn. När hon är på väg uppför Odensbacken så får hon ett samtal från Linns pappa som säger att han hörde på radion, att det skett en tågolycka i Kumla. Susanne, som just nu är jätteorolig över Linn blir såklart jätte arg och undrar varför han ringer och berättar det för henne. Han svarar bara att han hörde de på radion. Susanne fortsätter åka, hon ser en polisbil en bit framför och tänker att, om den kör mot tågrälsen så följer jag efter. Polisbilen svänger av vid tågrälsen och Susanne svänger efter. Där framme så ser hon en brandbil som står och sköljer av tåget, och lite längre fram ligger en svart säck. Hon försöker springa fram till den men blir stoppad, och bryter ihop och ropar “Är det Linn? Är det Linn?”.

Det var Linn som tog sitt liv framför tåget den morgonen, 8 mars 2013.

Mannen, som dem tror är en av anledningarna till att Linn tog det beslutet hon gjorde, misstänks och häktas senare efter att man hittat hans dator och sett att han trakasserat och hotat fler tjejer. Han får fängelse i 5 år, men släpps efter 3.5 år. Punkterna han fängslas för är grova sexuella trakasserier av barn, grova hot, grov sexuell posering och sexuellt ofredande mot den 15 årings bilder han använde sig av på sitt fejkkonto. Han frias dock från en punkt, och det är våldtäkt av barn.

Varje år, på årsdagen den 8 mars, så samlas folk i Kumla för att minnas Linn, och för att uppmärksamma så att det som hände inte sker igen.

 

Författaren har vinklat händelsen mestadels från Susannes, Linns mammas vinkel.

Hur hon uppfattar Linns mående osv. Hur hon inte visste eller kunde förstå att något sånt här kunde ske.

 

Jag tyckte personligen att dokumentären Kumlafallet, var väldigt hemsk eftersom att detta sker så ofta.

Men också på grund av att hon var så ung, och fick höra saker ingen ska behöva höra någonsin. Jag tyckte att gärningsmannen skulle fått längre straff på grund av hur många han har skadat, hur han har fått dom att känna sig och hur dåligt han fått dom att må.

 

Man skulle kunna vinkla händelsen på andra sätt, tex från hennes bästa väns vinkel. För Linn kanske berättade saker för henne som ingen annan visste, och hon kanske visste mer om hur hon mådde.

 

En speciell händelse jag skulle vilja dokumentera är när Linn gör en video på sin youtube kanal där hon står upp mot alla hatkommentarer hon får hela tiden. Jag tycker att det är viktigt att man står upp för sig själv om någon säger något kränkande eller skriver taskiga kommentarer. Det är också viktigt att berätta för någon om man blir kränkt.

Fredag den 13:de

Jag har precis vaknat av alarmet som ringer klockan 6 varje morgon. Jag ligger i sängen och tänker på hur trött jag är, sen somnar jag om och vaknade tio i åtta.

Jag har alltså tio minuter på mig att göra iordning mig för att sedan gå ner till Tindra, eftersom jag ska åka med henne till skolan idag.

När jag väl har kommit ner till Tindra helt flåsande av att jag sprungit hela vägen, så är bilen inte där. Jag ser ett tänt ljus i huset så jag går fram och knackar på. Jag brukar oftast höra stegen när någon är på väg till dörren för att öppna men jag hör inte det idag. Jag känner i dörrhandtaget och dörren var upplåst så jag går in.

Jag tänkte nämligen att Tindra skulle stå runt hörnet och skrämma mig. Jag ropar hej, men får inget svar. Hon kanske inte hörde mig tänkte jag, så jag går vidare ner för trappan till Tindras rum.

Hennes rum ligger i källaren det är läskigt och gå ner där helt ensam. I hennes rum ligger hennes vita lilla kattunge. Det plingar från min telefon som ligger uppe i hallen så jag rusar upp för trappan. När jag springer i trappan känns det som att det är någon som jagar mig så jag springer ännu snabbare. När jag väl har kommit upp för trappan går jag bort mot dörren och min väska. Dörren står vidöppen så jag blir jätterädd och tar min väska och springer ut till vägen.

Det är ett SMS från Tindra, hon skrev för 10 minuter sedan att hon redan har kommit till skolan. Vi börjar om 10 minuter och det tar ungefär 30 minuter om jag går i ett bra tempo, så jag inser ju direkt att det inte är någon bra lösning.

Jag går till Tindras cykelställ, och ska hoppa på hennes cykel men den är låst. Jag minns att hon har sagt ett hemligt ställe där hon brukar lägga sina nycklar. Men det ligger ingen där. Jag springer fort in i huset och ner till hennes rum, jag kollar runt och ser nycklarna på bänken längre in i rummet. Jag tar med mig dem och springer upp för trappan och ut till cykelstället.

Jag sätter in nyckeln i låset och låser upp. Nu tänkte jag på hur mycket otur jag har haft idag, så kom jag på att det kan bero på att det är fredag den 13, vilket är otursdagen.

Det tar ungefär en kvart att cykla så därför köttar jag uppför första backen. När jag kommit upp är jag helt slut. Det är så pass tidigt på morgonen och långt in på vintern så det är ganska mörkt ute. Jag stannar för att sätta på lampan på cykeln, men den var ju såklart sönder just idag.

Det sticker i fingrarna när jag åker ner för den långa branta backen, eftersom att det har varit minusgrader i natt. Så marken har frusit och det är inte många ute. När jag försöker bromsa så biter däcket inte i marken utan jag bara slirar. Jag kör i full fart och ser inte om det kommer någon bil efter svängen. Jag trycker in både handbromsen och fotbromsen men inget hjälper. Jag hoppas på det bästa och fortsätter nerför. Jag kollar upp och ser en stor lastbil i svängen. Bara den kör lite snabbare så det är fritt i svängen när jag kommer så ska det nog funka tänker jag. Som tur är så ska den inte uppför backen så jag kan köra i svängen utan att krocka in i lastbilen. Svängen var väldigt skarp men jag klarade den som tur var.

Nu är det bara en liten bit kvar till skolan men jag tror inte att jag kommer hinna ändå. Nu ser jag de två sista uppförsbackarna framför mig, jag är fortfarande trött från den förra backen men kör ändå riktigt fort uppför dessa två backarna. Nu ser jag skolan ungefär 200 meter framför mig. Vi började för 10 minuter sen så det är redan försent. Jag ställer cykeln i cykelstället och låser fast den. Det känns väldigt konstigt att gå från cykelstället och fram till skolan helt själv. När jag är framme vid trappan ser jag några från min klass som står vid skåpen så jag undrar vad de gör där. Vi började ju för ett antal minuter sen. Jag går uppför trappan och hör ännu mer människor från skåphallen. När jag kommer upp flåsande från trappan ser jag några av mina kompisar som sitter på bänken utanför klassrummet. De säger att lektionen är inställd och vi har 1 timma hål. Det blev trots allt bra och jag hann till nästa lektion som tur var. Fortsättningsvis kommer jag att sätta fler alarm så att jag inte försover mig igen, för det var ingen skön känsla att vara så stressad.

Skolans hjälte

Klockan var exakt 15.00. Skolklockan ringde och massor av glada och energifyllda elever sprang ut ur klassrummen för att det var fredag. Äntligen. Jag satt kvar sist i klassrummet och väntade på att alla hade gått. Jag tittade ut genom fönstret som såg ut mer som en tavla än verklighet. Träden sprakade med färg och solen sken starkare än någonsin. Imorse kom årets första frost och gräset hade fortfarande vita fläckar. Min blick vändes tillbaka till min fröken som smällde igen sitt datorslock och samlade ihop sina böcker. Hon gav mig en konstig blick men sa inte ett ord, det gjorde hon aldrig. Om någon hade frågat mig varför jag satt kvar hade jag sagt att jag var tvungen att vänta på någon. Sanningen var den att jag inte vågade lämna klassrummet. Där inne var jag säker och utanför rummet låg farozonen. Om jag gick ut visste jag att Bullen, Nicke och Jonas skulle stå där ute och vänta på mig för att ge mig spö. Men jag var tvungen att gå för att läraren skulle låsa klassrummet. Med spända steg klev jag ut till farozonen. Självklart stod de i det högra hörnet i korridoren, som vanligt. De gav mig hånfulla blickar och skrattade åt mig. Fröken gick sin väg och jag stod där helt ensam med tre hungriga vargar som tänkte äta upp mig. Jag vände ryggen mot dem och gick raskt till andra sidan korridoren. Men det var ingen ide att försöka komma undan för jag hörde hur de sprang mot mig med stora bultande steg. När jag vände mig om såg jag att de var bara några meter bakom mig och jag började springa av rädsla. Men helt plötsligt började hela byggnaden skaka och jag sprang av en annan slags rädsla. Rädslan av att dö.

Golvet under mina fötter skakade och jag såg hur det började lossna cement från taket och hur bokhyllorna föll ner från väggen. Detta hade jag varit med om en gång innan. En jordbävning. Jag stannade för ett ögonblick och försökte minnas vad min pappa hade lärt mig om jordbävningar. Jag kom ihåg att man skulle gömma sig under något. Ett bord. Jag skulle gömma mig under ett bord. Men det verkade som mina fiender hade samma tanke. De hade alla tre gömt sig under det närmsta bordet som fanns och jag var tvungen att springa vidare till nästa bord. Men precis när jag tog mitt första steg hördes det ett stort brak och taket framför mig rasade. Jag hade inte längre något annat val än att gömma mig tillsammans med de andra tre, och det var bråttom. Jag samlade ihop all min kraft och mod och började röra mig till bordet. Men det var en större utmaning än väntat. Mina ben skakade av både chock och rädsla för att jag visste att detta handlade om liv och död. När jag hade lyckats samla mig fortsatte jag att röra mig till bordet. Bullen, Nicke och Jonas satt under bordet med ansiktet begravt i sina knän. Jag kröp in jämte dem och de märkte inte ens av mig på grund av allt buller som dämpade ljudet av mina rörelser. Men då lyfte de på sina huvuden och mitt hjärta stannade. Men till min förvåning sa de inte ett ljud. Situationen eskalerade dock när väggen bakom oss rasade och vi hörde hur den kraschade mot marken som låg två våningar under oss. Jag såg hur alla de tre killarna greps av panik och Nicke grep tag i mina axlar och började skaka på mig. Han skrek på mig att jag skulle hjälpa dem och han lovade att han skulle göra vadsomhelst åt mig bara jag gav dem hjälp. Varför skulle jag hjälpa dem? Under mina tre år på denna skolan hade de haft ett mål: att tortera mig. Varje dag hade de gett mig blickar och sagt taskiga saker, de brukade till och med slå mig. De tyckte att jag var värd att få stryk. Fast var de värda att dö? Nej. Jag skulle hjälpa dem.

Jordbävningen hade lugnat sig och vi passade på att ta oss vidare. Vi var tvungna att bege oss neråt för att sedan komma ut ur skolan. Vi kröp ut från under bordet och började gå med händerna på huvudet för att skydda oss. Vi visste att trappan till nedervåningen låg precis runt hörnet men när vi kom dit insåg vi att det fanns ett problem. Vägen var blockerad. Vi alla stod där framför vad som för några minuter sedan föreställde ett uppehållsrum. Jag tittade på de andra och jag såg frustrationen i deras blickar. Efter en kort diskussion bestämnde vi oss för att vi bara hade ett val, att försöka gräva oss igenom raset. Bullen, som var starkast, drog bort massor av plankor som blockerade vägen och vi hade till sist ett litet hål. Jag var den enda som fick plats i hålet och jag var därför den första att ta mig till andra sidan. Där trodde jag att jag skulle mötas av ännu en katastrof, men till min förvåning såg allting ganska normalt ut. Bortsett från alla stolar som hade blivit omtumlade och låg på marken, alla böcker som låg utspridda och det stora pingisbordet som låg på snedden. Jonas ropade på mig att jag skulle hjälpa till och jag gjorde som jag blev tillsagd. Jag, den lilla, smala och klena killen som jag är började flytta på stora brädor och stolar. Mitt i allvaret kände jag mig stolt. Jag hade tagit oss hela vägen hit och nu lyfte jag på saker som jag aldrig trodde att jag skulle orka. Vänta bara tills jag skulle få berätta detta för min storebror, Örjan. Hela familjen skulle dela min glädje och alla skulle, för första gången någonsin, vara stolta över mig.

När Jonas och Nicke hade tagit sig igenom till andra sidan återstod det bara för Bullen att klättra över berget av möbler, plankor och cement. Men då hände det som inte fick ske. Det kom ytterligare ett skalv. Hela berget rasade och jag såg hur Bullen ramlade ner och fastnade mellan två bokhyllor. Som tur var så varade inte skalvet länge och jag reste mig direkt upp från min försvarsposition och sprang till Bullen för att försöka få loss honom. Men då märkte jag att Nicke och Jonas sprang ner för trappan och ut i det fria. De lämnade mig helt ensam för att själv få lösa ytterligare ett problem. Det var i stunder som denna som det faktiskt visade sig vem som var det starkast trots allt. Efter jag låtit ilskan av att de övergav mig passera återvände jag till att försöka få loss Bullen. Jag försökte lyfta på bokhyllan så att han skulle komma loss men hans fot satt fast. Trots att han rörde den runt och runt så kom han inte loss. Då fick jag iden att klättra tillbaka till andra sidan och försöka gräva loss foten från det hållet istället. Jag föste undan bitar av cement och Bullen hjälpte till genom att vricka på foten. Efter en lång stund av att ha tagit bort flera bitar av cement lyckades han äntligen vrida sig loss. När jag klättrade tillbaka till andra sidan stod bullen där och jag trodde nästan att han skulle börja gråta. Han gav mig en stor kram och tackade mig minst 100 gånger, och han menade det verkligen.

När vi kom ut på skolgården möttes vi av hundratals elever och lärare som hade tagit skydd bakom idrottshallen. Alla tittade på mig med stolthet och beundran och för första gången någonsin var jag sedd. Folk brydde sig om mig och stöttade mig. För första gången i mitt liv hade jag människor som pratade med mig och lyssnade, jag kanske till och med hade lyckats få en vän. Äntligen.