Påkörd

 

 

Det var en varm sommardag och solen sken på den öppna blåa himlen medans jag cyklade hem.

Det var långt hem, det tog nästan 40 minuter att cykla den snabbaste vägen hem, men eftersom att det var bra väder och jag inte hade bråttom så tog jag en liten omväg.

Jag cyklade förbi sjön, det var massa barn som gapade och badade med varandra.

Jag fortsatte en bit längs sjön till en brygga. Det var ingen där så jag gick dit och satte mig, Jag doppade fötterna i vattnet, det var väldigt varmt och skönt. Jag tyckte det var väldigt avslappnande att sitta ensam vid sjön.

Jag fortsatte att cykla hem, Jag cyklade igenom centrum.

Men när jag cyklade igenom korsningen kom en bil i hög hastighet och träffade mig från sidan.

Medans jag flög i luften han jag tänka på att det var väldigt dumt att jag hade lämnat hjälmen hemma och att detta skulle göra ont.

Jag landade på asfalten och började rulla runt.

När Jag hade slutat rulla så  försökte jag resa mig upp men så fort jag reste mig upp så ramlade jag ihop av smärtan.

Jag förstod att något var fel med benet när det gjorde så ont. Jag blev väldigt rädd för att något skulle vara brutet när de gjorde så ont.

Personen som körde bilen gick ut och kom fram till mig och frågade hur det gick och bad om förlåtelse, Jag svarade att det var J****** dumt gjort och att jag hade väldigt ont i benet.

Personen tittade på mitt ben och sa att han skulle ringa en ambulans.

Ambulansen var snabbt på plats. Dem sa att mitt ben var brutet och att dem skulle ta med mig in till sjukhuset, sen lastade dem in mig i ambulansen och körde iväg.

När Jag kom till sjukhuset så möttes jag av både läkare och min mamma.

Mamma såg orolig ut medans att läkarna tog in mig till röntgen rummet.

När dem hade röntgat mig så sa läkaren att mitt lårben var helt av.

Jag blev ledsen eftersom att jag visste att jag inte skulle kunna göra så mycket med ett gipsat ben.

Läkaren följde mig till väntrummet där mamma satt och sa att jag skulle vänta där en kort stund.

Men jag visste att när en läkare säger att man ska vänta en kort stund så kan det ta flera timmar så jag gick och tog en tidning och började läsa i den, den handlade om en familj som själva hade startat ett byggföretag som det nu gick väldigt bra för.

Tiden gick och efter 40 minuter hade jag läst ut tidningen och läkaren hade fortfarande inte kommit.

Jag sträckte mig efter en ny tidning och började läsa, den var ganska spännande eftersom att den handlade om min idol Anders Svensson.

När jag hade läst i nästan en timme så kom läkaren och sa att jag skulle hänga med han in till ett rum.

Jag haltade till rummet och när jag kom dit stod läkaren med ett leende på läpparna och sa att dem hade sett fel på röntgenbilderna och att mitt ben bara var stukat.

Jag blev glad och pustade ut.

Efter att ha fått beskedet så åkte jag och mamma hem och åt kvällsmat.

 

Det var en dröm

Jag vaknade med ett ryck. Jag hörde ljud från undervåningen som jag inte kände igen. Jag hörde flera tallrikar och glas slå i golvet. Jag skyndade upp ur min säng för att väcka alla, men dom var redan vakna.

Alla fönster var krossade och det var fullt med rök, min lillasyster kom fram till mig gråtandes, hon var skräckslagen. Precis när jag skulle krama henne, flög vi mot väggen. En bomb smällde till huset bredvid. Jag slängde en blick mot fönstret, flygplan låg kraschade och pansarvagnar körde runt i området och slukade upp allt som stod i vägen.

En fotsoldat sparkade upp våran ytterdörr. Han letade efter alla levande. Han hittade mig gömd bakom soffan och riktade sitt gevär mot mitt bröst, jag viskade mina sista ord tyst för mig själv och stängde ögonen. Jag hörde ett skott, fast jag kunde inte känna det. Jag öppnade mina ögon försiktigt, soldaten var död, min pappa hade smugit upp bakom honom och räddat mig.

Jag höll på att svimma, det var en översvämning av kolsvart rök. Jag tvingade mig själv upp från golvet för att hämta min mamma, min syster, och resten som var kvar. Vi ställde oss vid ytterdörren och tog djupa andetag. På tre skulle vi alla springa mot skogen som ligger en bit bort ifrån vårat hus. På tre sprang vi alla, det absolut snabbaste vi kunde, halvvägs till skogen stannade jag till. En pansarvagn körde mot mig i full fart. Man kunde känna tårgasen sticka i ögonen. Pansarvagnen kom närmre och närmre, jag kunde inte lyfta bort blicken från den, när pansarvagnen till slut skulle smälla till, vaknade jag med ett ryck. Fast denna gången var det på riktigt. Allt var en dröm, mamma ropar att frukosten är klar, jag springer ner till matbordet glatt och ler stort över att mardrömmen inte var på riktig.

Skuggan som förstörde mitt liv

Jag vaknar med ett ryck.Det hörs ljud från undervåningen som jag inte känner igen.Mamma och pappa är i Stockholm med jobbet,och jag sitter ensam hemma i vårat lilla hus i Göteborg.

– Vi åker nu,säger mamma klockan 07:00.

– Jaja hejdå,säger jag irriterat.Egentligen är jag ganska glad för att det är fredag och jag ska vara ensam hemma hela helgen.Jag har planerat att min bästa kompis Wilma ska sova över.

När jag kommer till skolan möter jag Wilma i hallen.

– Jag kan inte sova över idag,säger Wilma med en lite nervös röst.

– Varför inte?frågar jag.

– Det går bara inte,säger Wilma så snabbt så att man nästan inte hör vad hon säger.

Jag börjar tveka på om jag ska kunna vara ensam hemma hela helgen, men det är antagligen sånt vuxenlivet är.

Idag slutar jag ganska tidigt,jag slutar klockan 13:00 och det tar bara 10 minuter att gå hem så det är en väldigt lugn dag.

När jag väl är hemma så går jag direkt till kylskåpet och tar fram lite pizza rester från igår.Jag känner på smaken att dom är från igår,för att brödet är torrt och den är lite kall i mitten.När jag sitter vid bordet och äter så välter en av stolarna,jag hoppar till av smällen i golvet, när jag tittar mot golvet ser jag stolen ligga där. Jag reser mig upp och tar upp stolen. Jag försöker tänka att det bara var vinden som blåste ner den även om inga fönster är öppna.

– Aja sånt händer, säger jag till mig själv för att inte bli rädd.

Senare på kvällen går jag till Ica för att köpa godis eftersom det är fredag. Jag passar på att köpa mycket godis när mamma och pappa inte är hemma.Jag har ändå tur som bor ungefär 5 minuter från Ica men det är ändå jobbigt att gå dit och hem.När jag ser mitt hus ser jag att ytterdörren står vidöppen,jag börjar springa mot dörren men när jag kliver in är allt som vanligt. Det finns inga fotsteg och allting är på sitta ställe.Jag börjar fundera på om jag låste dörren men jag är helt säker på att jag låste dörren,men varför tog dom ingenting? Jag försöker glömma det som har hänt men tanken sitter fortfarande kvar i bakhuvudet.

När jag har tittat på film i ungefär en timme så har jag slutat tänka på det som hände,men då knackar det på dörren och jag börjar undra vem det kan vara.Jag stänger av TV:n och går långsamt fram till dörren.Jag tittar genom kikhålet och där ser jag en svartklädd man men man kan inte se ansiktet.Jag sätter mig på golvet med ryggen mot dörren,efter 10 minuter hör jag hans fotsteg försvinna längre och längre bort.Jag bestämmer mig för att gå till vardagsrummet och fortsätta att titta på film,men innan jag kommer in i rummet ser jag den svarta skuggan stå och stirra på mig genom mitt fönster.Jag står helt stilla som om jag var fast spikad mot en trävägg med varje kroppsdel. Han står och stirrar in på mig ett tag.Jag känner hur mitt hjärta börjar bulta hårdare och hårdare och hur det känns som att någon har lagt 20 tegelstenar på mitt bröst.Jag försöker titta noggrant på personen ifall jag skulle känna igen mannen,men då försvinner han bara. Jag vet inte hur eller vart men han bara försvann.

Någon timme senare tänker jag fortfarande på allt som hänt, jag har funderat mest på vart han tog vägen.Jag börjar bli väldigt rädd och den här gången kunde jag inte säga att jag har inbillat mig för att jag vet att jag såg han.Men jag bestämde mig för att gå och lägga mig så jag slipper tänka på allt som hänt.Jag går upp till övervåningen för att göra mig i ordning.Jag hör en liten smäll i köket,jag försöker ignorera det men sen blir det en sån hög smäll så att jag var tvungen att gå ner och kolla.När jag kommer ner ser jag att lådor och skåp är öppna och alla tallrikar och alla glas ligger krossade på golvet.Jag får panik och springer upp på övervåningen till mitt rum.Men när jag kommer till mitt rum ser jag att han står där.Jag känner mig fastspikad igen fast på ett mycket värre sätt,för att nu är han liksom inomhus.Både han och jag står stilla och tittar på varandra.Men efter ett tag ser jag att han börjar röra på sig, plötsligt så flyger han mot mig. Jag blundar och väntar på smärtan. Men han flyger igenom mig på något sätt, jag vet inte hur eller varför men när jag vände mig om så var han inte där. Jag börjar få ont i magen,det kändes som att någonting var fel,men jag brydde mig inte om det.Jag känner mig annorlunda på något sätt,som att någon annan styr mig,jag har inga känslor.

Efter det som hände har det inte hänt något mer,men jag har inte ätit och jag har bara suttit i soffan och tittat in i väggen.Jag har inte varit mig själv idag.

Idag är det söndag och klockan är 16:35 och jag hör ytterdörren öppnas.

– Vi är hemma!hör jag mamma skrika.

Pappa är fortfarande i bilen och hämtar lite flera saker.Jag går ganska hastigt till mamma,jag vet inte vad som händer men jag flyger på mamma och brottar ner henne.Jag vet inte vart jag fick styrkan ifrån men den bara var där.Jag känner hur mina händer tar ett grepp om hennes hals,greppet blir bara tajtare och tajtare.Inombords gråter jag och skriker.Men det är någon annan som styr mina händer och allt annat jag gör.Jag ser hur hennes ögon slocknar.Jag grät på insidan men på utsidan är det en annan person som inte har några känslor.Jag står bredvid mammas döda kropp när jag hör pappa skrika,jag ser hur hans ögon blir röda och blir fyllda med tårar.Jag går mot knivlådan och tar upp den vassaste kniven i lådan.Jag springer mot pappa med kniven i höger hand,jag känner hur den går igenom hans bröst.Jag backar några steg från honom,jag ser hur hans svaga döende kropp faller ner på marken.Det är nu som jag inser vad jag har gjort.Jag går ut ur huset,jag vet inte vart jag ska eller vad jag håller på med men detta är mitt liv.

Linnea Olsson

Hennes bara fötter

Jag vaknade med ett ryck. Det hördes ljud från undervåningen som jag inte kände igen. Jag satte mig upp i min sjukhussäng, och kollade runt i det kalla tomma rummet. Då hörde jag det mystiska ljudet igen… och igen. Mitt långa blonda hår strök sig mot mina bara axlar ner mot ryggen, när jag vände mig om mot dörren. Den var öppen. Konstigt. I samma stund kände jag en kall vindpust i nacken. Jag vände mig om med ett ryck, även fast jag kanske inte riktigt ville det. Det var ingen där. Fönsterna var stänga så det kan omöjligt vara blåsten, dessutom så var det alldeles vindstilla ute. Det var då jag hörde en svag men ändå kraftfull röst säga ”Moa” Rösten lät frågande. Jag kollade panikartat runt i sjukhusrummet. Jag var i chock, vem var det som pratade och hur kunde den mitt namn? Då såg jag henne. Hon stod vid dörren men kom sakta närmre och närmre sängen. Hon hade långt mörkt hår och en sliten smutsig vit trasa som klänning. Hennes bara, likvita ben ledde henne framåt, och helt plötsligt var hennes iskalla hand på min kind. Hon började mumla nånting. Jag kunde inte höra vad hon sa. Men då och då sa hon till mig att inte vara orolig. Jag vågade inte säga emot, så jag löd henne. Vad hade jag att förlora liksom? Efter ett tag tog hon bort den kalla handen från min kind, kollade mig djupt i ögonen och ryckte tag i min högra hand. För en kort sekund så trodde jag att mitt hjärta stannade, men det visade sig att hon bara ville hälsa.

– Stephanie. Sa hon och skakade på hela min arm.

Till en början vågade jag inte svara, så Stephanie fick lov att svara sig själv.

– Det är du som är Moa va?

Det var så allting började. Nu är det sju veckor senare och jag är kvar på sjukhuset. Ärligt talat så tror jag att jag aldrig kommer få åka här ifrån. Jag har bott här sedan jag var sju år och innan dess var jag ofta här på kontroller och annat. Nu är jag 14.

Dörren till mitt rum öppnades. Det var Veronica. Veronica är en ljushårig, glad, liten dam som jobbar med maten här på sjukhuset. Hon har ett hjärta av guld och har blivit lite som en extra mamma för mig.

– Är du vaken? Sa hon glatt och fnittrade lite.

– Ja! Och jag är helt utsvulten, vad har du för gott att bjuda på idag? Svarade jag med ett flin och la min ena hand på magen.

– Din favorit, lasagne!

Veronica lämnade vagnen med mat och gick ut igen. Det dröjde inte många sekunder innan Stephanie kom gående in i rummet efter att Veronica hade lämnat det.

Nu kanske ni läsare är helt förvirrade, eftersom att jag var helt livrädd för Stephanie för bara några veckor sedan, men så är det inte. I nuläget så är jag och Veronica vänner, riktigt bra vänner faktiskt. Hon har vart här och hälsat på mig varje dag sedan vi för första gången träffades här för sju veckor sedan. Man kan nästan säga vi har blivit bästa vänner.

– Hej! sa jag glatt.

– Hejsan

Jag såg på henne att det var nånting som var fel, nånting som tyngde henne. Vi hade inte känt varandra särskilt länge men jag kunde redan nu läsa av henne om nånting var fel genom att kolla på hennes kroppsspråk. Jag frågade om nånting hade hänt, samtidigt som jag lastade in en rejäl bit lasagne.

– Jag hade en dröm. Började hon med att säga. Den handlade om oss, eller… mest om dig faktiskt. Sa Stephanie och kollade sakta ner i golvet.

– Okej vad gjorde vi då? Svarade jag med ett stort, brett, kladdigt leende.

Stephanie svarade inte. Det blev alldeles tyst i rummet. Det ända man kunde höra var den halvtrasiga taklampan. Men helt plötsligt började hon prata igen, hon svarade dock inte på min fråga. Hon ställde i stället en fråga till mig, en fråga som jag nästan väntat på att hon skulle ställa.

– Varför är du här? Varför är du sjuk? Vad är det för fel på dig? Hon såg rädd ut när hon sa det.

Jag ställde undan min mat och kollade på henne. ”Vad är det för fel på mig.” Vad skulle man svara på det? Tänkte jag. Frågan upprepades i tanken, jag var tvungen att komma på ett svar.

– Det är inget fel på mig. Började jag tveksamt. Jag började tänka igen. Om det nu inte var något fel på mig, varför är jag då här? Varför har jag tillbringat halva mitt liv på sjukhus? SJUKhus. Jag fastnade i mina tankar, men Stephanie skakade liv på mig igen.

– Vad gör du här då? Upprepade hon.

– Jag har en sjukdom, och ett antal diagnoser…och en hel del symtom.

Jag började berätta om allting. Om min barndom, om min sjukdom. Om de elaka barnen som retade mig på förskolan, om den gången då jag svimmade på skolgården, om den gången alla barnen låste in mig på skoltoaletten. Vi satt där tillsammans en lång stund. Tiden gick och solen gick ner, tillslut blev det alldeles mörkt utanför.

– Kommer du bli frisk? Frågade Stephanie.

Jag ville svara ja, men jag visste att det bara var en lögn.

– Antagligen inte. Mitt liv var menat att bli så här. Jag fick inget val. Jag föddes sjuk och kommer dö sjuk. Det är orättvist, men det finns inget att göra åt det. Sånt är livet.

– Mitt liv var inte så! avbröt hon mig. Jag hade en trygg och kärleksfull familj, många vänliga vänner, allt var perfekt, tills dagen då allt förstördes…

– Vad hände? Viskade jag fram.

– Jag drunknade.

Ännu en gång så blev det alldeles tyst i rummet.

– Men du, varför dör du inte? Sa Stephanie

– Jag vet faktiskt inte. Sa jag och försökte min bästa för att få fram ett leende.

– Jag bör nog gå nu, sa hon tyst och reste sig upp från trästolen hon satt på.

Eftermiddagen och kvällen hade runnit iväg och det var dags för mig att sova. Men det gick verkligen inte. Varje gång jag slöt mina ögonlock såg jag massa läskiga monster och varelser komma fram framför mig. Jag vaknade med andan i halsen flera gånger. Det var inte direkt något nytt för mig att drömma mardrömmar, det gör jag ofta. Men det var nånting som var annorlunda den här natten. Jag kunde inte släppa det samtalet som jag hade haft med Stephanie tidigare idag. Frågorna som hon hade ställt satt fortfarande kvar i bakhuvudet. ”Vad är det för fel på dig?” ”Varför dör du inte?” Man kan väl inte bara dö? tänkte jag. Men kanske så var det ett tecken? Världen kanske inte vill ha mig här? Jag var helt enkelt inte menad att finnas. Jag satte mig upp i mörkret och kollade på klockan, 03.28. Jag öppnade det översta facket på mitt nattduksbord som stod tätt intill min säng. Där låg alla mina mediciner och tabletter i en fin och prydlig ordning. Jag tog fram några olika tabletter och kollade fundersamt på dem. Jag tog ett djupt andetag och kastade till sist in hela högen i munnen. Allt var över.

Morgen där på vart helt galen. Det var läkare och sjuksköterskor överallt. Stephanie förstod snabbt att nånting var fel, och hon förstod exakt vad det var. Med hennes vitbleka skinn gled hon ner med ryggen mot en vägg. Hennes bara fötter och ben följde med längs det kalla, glansiga sjukhus golvet och från hennes högra öga rann det ner en tår. Hon var borta.

 

/Elvira

 

 

Kidnappad

Jag vaknade med ett ryck. Det hördes ljud från undervåningen som jag inte kände igen. Jag drog försiktigt på mig de ljusrosa, lurviga tofflorna och smög över trägolvet i mitt mörka rum. Dörren stod på glänt och jag såg ett svagt flimrande ljus från köket nedanför trappan. Jag funderade på om jag skulle gå ner, det kanske bara var pappa som gjorde frukost och hade tappat ett glas. Men någonting sa mig att det inte var pappa, han brukade klampa mer och personen där nere smög fram. Plötsligt hade ljuset kommit närmre och personen stod nu nedanför trappan, jag började andas snabbare och kände mig helt svag. På svaga ben gick jag tillbaka in i mitt rum och hoppade in i garderoben och hängde kläder framför mig som skydd om personen, som nu var på övervåningen skulle komma. Plötsligt slutade fotstegen och jag började slappna av och öppnade garderobsdörren på glänt. Sedan gick allt jättesnabbt, hela dörren flög upp och jag trillade ut på golvet innan jag kände ett slag mot huvudet och det blev svart.

Mördosamt öppnade jag ögonen, allting var svart runt mig och jag kunde inte höra någonting, men där jag låg vibrerade underlaget. Var jag i en bil? Antagligen. Bilen tvärnitade plötsligt och när bildörrarna slogs igen kunde jag höra röster.

– Hon måste ha vaknat nu, jag slog henne inte så hårt, en man med mörk röst svarade kvinnan.

– Det har du rätt i, vi får söva henne. Men bara svagt.

Paniken bubblade upp i mig och jag hann inte tänka länge innan bakluckan öppnades. I ren panik sparkade jag med mina ihopbundna ben och av att döma efter skriket som följde träffade jag kvinnan. Två starka händer tog tag i mig och bar ut mig. Han satte mig ner på marken lutad mot bilen.

När ögonen vant sig vid ljuset såg jag mannen en bit bort stod böjd över en kvinna med ljusa böljande lockar uppsatt i en tofs och helt svarta kläder och läderjacka, mannen hade samma kläder, men var mörkhyad och svart kort hår. Samtidigt som jag såg att de pratade lågt med varandra lyckades jag lirka loss benen med hjälp av händerna, som de av någon anledning inte bundit. Runt omkring mig såg jag bara skog. Vart skulle jag springa? Det var ju ingen tät skog där jag kunde gömma mig utan en gles massa utan buskar och det luktade en konstigt blandning av fisk och motorolja. När jag vände tillbaka huvudet såg jag till min förskräckelse att mannen vände sig mot mig och kvinnan reste sig upp. Benen började springa utan att jag tänkte på det och jag hörde hur de båda två skrek att jag skulle stanna. Men jag sprang, sprang förbi träd, hoppade över buskar och rötter. Nattlinnet revs sönder och tofflorna hade jag redan tappat. När jag sprungit en bit till tog skogen plötsligt slut och jag stod istället på en klippa kanske 10 meter över sjön där nere. Jag hörde mannens lätta steg komma närmre och i nästa sekund stod han någon meter ifrån mig.

– Vad vill du? min röst lät mycket räddare än jag hoppats.

-Vi ska hämta hem dig, mannen svarade helt lugnt.

– Jag var hemma, svarade jag och rösten lät nu lite stadigare.

-Nej. De var inte din riktiga familj, mannen såg granskande på mig med bruna ögon.

Det kanske bara var rädslan som gjorde att jag reagerade annorlunda och mer känsligt men det blev för mycket och jag hörde mig själv säga:

-Jag hoppar.

Mannens ögon såg plötsligt rädda ut.

-Nej, det kan du inte. Din pappa kommer döda mig!

Min kropp vände sig om och jag såg ner på den iskalla vattenytan. Det var väldigt vackert med en granskog som inhängnade den lilla sjön. Klippan jag stod på gick ut över sjön och skapade en osymetrisk triangel som skugga över sjön. Jag kunde redan känna att benen skulle domna bort i vattnet och att jag skulle dö. Ändå fanns det ett svagt hopp inom mig att jag skulle klara det. Den okända mannen som luktade rök tog ett steg närmre mig och sträckte ut armen och då hoppade jag. Vinden gjorde så att det söndriga nattlinnet fladdrade och jag sträckte ut armar och ben innan jag träffade den iskalla ytan. Chocken var så stark att jag slutade andas och jag sparkade med både benen och armarna för att komma upp till ytan, samtidigt som en massa känslor och tankar flög runt i huvudet. Var jag adopterad? Vilka var isåfall mina riktiga föräldrar? Varför sa han på klippan att han skulle ta mig hem? Så många tankar under det som kändes som en evighet att komma upp ur vattnet.

När jag suttit lutad mot en gran i den magiska lilla gläntan och tänkt på allt som hänt denna morgonen kände jag att fötterna värkte och att jag skakade av köld. Jag vände upp vänster fot och såg att den var helt blodig och full med smuts precis som höger. Kidnapparna hade väl inte tänkt tanken att jag skulle behöva jacka eller skor. Jag visste inte ens om de fattat att jag skulle försöka fly. När jag försökte resa mig upp kände jag inte längre fötterna eller att jag var helt nedfrusen. Kroppen föll ihop och jag fattade att jag skulle dö här. Jag orkade egentligen inte stå emot, men överlevnads instinkten hade tagit över och kroppen reste sig utan att jag behövde tänka och benen började gå igenom den mörka granskogen. Allt jag såg var granar, små buskar med bär och den mjuka gröna mossan jag gick på.

Jag hade ingen uppfattning om hur långt jag gått när jag tillslut såg byggnader i slutet av skogen. Kroppen ökade takten och jag sprang och jag fick hoppet om att jag skulle överleva igen.

När jag väl kommit in i staden såg jag att den var väldigt gammal och mysig. Husen hade en stengrund med mörka träplankor och under fönstret på varje hus satt en blomlåda med färgglada blommor och utefter kullerstensgatorna med små stånd som barn i byn satt upp där de sålde blombuketter eller egen gjord citronsaft. Mellan kunderna hoppade barnen runt och lekte ta eller kurragömma. Barnen utstrålade en sådan glädje att det högg till i hjärtat, där jag stod i trasigt nattlinne och utan skor. Sakta började jag gå in i staden och jag tyckte mer och mer om den ju längre jag gick. Det luktade nybakt bröd från ett konditori och en familj kom ut därifrån, barnen med varsin bulle i handen. Alla var så upptagna med sig själva att de inte märkte mig där jag gick. Jag såg en liten affär i ett gatuhörn, där inne såg de ut att ha kläder men också mat. Med tunga, trötta steg och jag mot affären.

Väl där inne, när jag plockat på mig en vanlig T-shirt och ett par två storlekar för stora jeans, ställde jag mig i kön som bestod av en äldre kvinna som klagade på att priset för smör gått upp och en medelålders man klädd i vita kostymaktiga byxor och en svart regnjacka. Båda två stod med ryggen mot mig så jag tittade runt i affären ytterligare. Det var två rader med bröd närmast kassan och andra torrvaror i rader. Bakre väggen var täckt av en stor kyl med mjölk och yogurt i. Alla rader låg till vänster om ingången som låg på en kant och kassan var rakt fram. Den gamla kvinnan och mannen gick nu ut genom butiken och jag tittade snabbt efter dem innan jag lade fram kläderna. Mannen bakom kassan tittade på mig. Han och jag såg så otroligt lika ut. Båda hade rött hår och mörkbruna ögon, lika smal näsa och mun. Det ända som skiljde oss åt var bara åldern och att jag hade fräknar. Han hade på sig en grön skjorta och en svart uppknäppt jacka på det.

-Det blir 75 kr, sa han efter att vi betraktat varandra en stund.

I den stunden insåg jag att jag stod i affären utan ordentliga kläder eller pengar och hade ingen aning om var jag var. Jag började storgråta och mannen gick onaturligt lugnt fram till mig där jag sjunkit ihop på golvet.

-Jag kör dig till ett motell, sa han.

Jag orkade inte ens nicka, ännu mindre säga emot. Utan följde bara med honom ut på parkeringen där hans blå bil stod parkerad.

När vi åkt en stund i fullständig tystnad stannade han bilen vid en sjö omringad av skog. Det såg nästan ut som stället där jag hoppat ifrån men här fanns det ingen klippa.

-Det är något du måste veta och jag vill inte att du avbryter mig.

Jag nickade som svar.

-Allting började för 16 år sedan när du föddes. Jag och din biologiska mamma jobbade med att döda människor.

Han pausade, jag svalde.

– Det var inte planerat att vi skulle få dig, så både Sally och jag tyckte att de skulle vara bättre om du fick ett normalt liv. Nu i efterhand inser jag hur fel vi hade, vi borde ha tagit hand om dig och kämpat för att vi skulle bli en normal familj.

Jag antar att jag såg ut som ett frågetecken för han fortsatte:

-Tidigare i veckan sa jag upp mig från mitt jobb för att hitta dig. Mina vänner, Emma och Josh skulle kört dig till mig så att jag hade kunnat prata med dig ordentligt. Men det hände en liten incident på vägen.

Jag öppnade munnen för att försvara mig men blev avbruten av ett skott som krossade bakrutan. Jag skrek till och pappa, om jag nu kan kalla honom det, öppnade dörren på sin sida och klev ut innan han drog mig ut på grusvägen. Där satt jag nu satt på knä tryckt mot bilen och blundade. Skott efter skott avfyrades och fler rutor krossades. Längre ner på vägen kom en bil körande och tvärnitade bakom bilen vi stod bakom. Ur bilen kom mannen och kvinnan från tidigare under dagen ut. Kvinnan gick till bakluckan medan mannen gick fram till oss.

-Ta henne med er, jag kommer sen, ropade min nyfunna pappa.

-Vart? svarade mannen, som jag antog var Josh.

-Bakom butiken, in i skjulet, ner igenom luckan och stanna i bunkern.

-Okej, Josh frågade inte utan lyfte bara upp mig och satte mig i baksätet på deras bil, som luktade vanilj och metall. Kvinnan, eller Emma som hon hette, hade dragit upp fler vapen när Josh och pappa stått och pratat. Nu kastade hon vapen och ammunition till pappa, hoppade in i bilen tätt följd av Josh. Emma räckte mig en flaska med vatten som jag drack. Efter två minuter av oro och förvrring somnade jag.

Jag vaknade igen av att Emma grät och såg att Josh höll om henne.

-Kim, det är lika bra att du också kommer hit, Josh mörka stämma ekade i det tomma utrymmet.

Jag reste mig och kröp fram mot dem. Josh sa åt mig att sätta mig ner. Sakta förklarade han att min pappa dött av ett skott som kom bakifrån och gått rätt igenom huvudet. Tårarna och skriket som följde är inte något jag vill återberätta förklarade jag där jag såg ut på de människor som kommit på begravningen. Även fast jag inte kände honom så väl som er, eller så länge, återigen en blick på människorna längst fram, kommer han alltid vara min pappa.

Jag avslutade mitt väldigt långa tal med att lägga en röd ros på den vita kistan. Sedan gick jag för att sätta mig brevid Emma och då började tårarna forsa. Det kändes konstigt att ha så här mycket känslor för någon jag bara känt i mindre än 12 timmar.

/Julia

En dödlig sömn

Jag vaknade med ett ryck. Det hördes ljud från undervåningen som jag inte kände igen. Jag kollade runt i rummet medans jag höll hårt i mitt blåa täcke och kände en kall pust av vind. Jag kollade bredvid min säng och såg att mina uppsatser som låg på mitt svarta skrivbord låg kvar och pustade.

Jag klev upp ur sängen och satte mig på min gröna stol. Jag böjde mitt huvud ner och höll mina händer på mitt ansikte, samtidigt som jag blundade och försökte lyssna efter mer ljud. Men hörde inget mer än vad jag hörde när jag vaknade. Jag tog bort mina händer från mitt ansikte och ställde mig upp.

Jag gick till spegeln vänster om dörren som leder ut till hallen. Jag kollade på mig själv i spegeln, mitt halvlånga svarta hår täcker mitt vänstra blinda öga. Jag såg mitt öga och stirrade in i den blå färgen av mitt iris, så jag nästan började gråta för att jag inte blinkade.

Jag kollade bakom mig och såg min säng i det högra hörnet. Jag såg sedan mitt skrivbord med mina uppsatser framför datorn i ögonvrån. Jag märkte att min garderob var öppen till höger om dörren. När jag kom närmare kände jag en lukt som jag hade aldrig känt förut. Lukten var stark och gjorde det svårt att andas precis där.
Jag gick långsamt bort från min svarta garderob och kollade diskret på den. Jag satte mig sedan ner i en av de svarta saccosäckarna som var placerade i det vänstra hörnet av rummet .Jag orkade inte resa mig upp, jag ville bara stanna kvar där. Jag tog ner mina ögonlock och satt och tog några djupa andetag . Jag öppnade sedan ögonen snabbt och flög nästan upp ur saccosäcken.

Det var då jag hörde ett konstant ljud som en väckarklocka fast skarpare och hördes med en låg ton. Jag tyckte att det kom från dörren. Jag tog korta långsamma steg mot dörren, mitt svarta hår sveptes över mitt seende öga. Jag svepte tillbaka det över mitt vänstra öga och fortsatte gå mot dörren.Ljudet blev starkare och skar igenom mina öron. Detta borde nog ha gjort väldigt ont och borde skadat mina trumhinnor fast det gjorde det inte.Jag höll mina händer över mina öron för att försöka dämpa ner ljudet lite.

Jag gick långsamt mot dörren till jag kom fram till den och tog bort mina händer från mina öron och tog tag i handtaget, ljudet skar fortfarande igenom mitt huvud. Ljudet blev starkare och det kändes som att det började blöda i öronen, fast att det inte gjorde det.
Jag började skrika från smärtan som skar igenom hela mitt huvud tills att jag började skratta lite och reste mig upp. Jag tog tag i handtaget på dörren och märkte att handtaget på dörren var gjort av silver och att det var någon slags kedja som hängde under den.
Det var tungt att öppna dörren så jag tog i med båda mina händer för att kunna öppna. Jag blundade när jag öppnade dörren. Det var ett starkt vitt ljus som sken och irriterade mitt öga tills det öppnades.

Jag såg en lång korridor utan dörrar och det såg ut som att det skulle aldrig ta slut. Jag tog några djupa andetag och gick långsamt framåt. Jag vände mig långsamt om och märkte att det var en dörr bakom mig. Jag föll ner till marken i chock eftersom dörren inte fanns där förut. Så jag ställde mig upp igen och vände mig om och såg ännu en dörr.
Nu stirrade jag rakt på dörren och vände mig långsamt om med öppna ögon och stirrade på den andra dörren med.

Jag satte mig sedan ner på golvet med mina händer över mitt ansikte, och började fundera över vad jag kunde göra. Jag ställde mig upp och hoppades att mitt val var korrekt. Jag gick långsamt mot den högra dörren. När jag kom fram till dörren blundade jag samtidigt som jag öppnade dörren.

Jag öppnade mina ögon och höll mig hårt i sängkanten och såg att jag var i ett sjukhus. Jag tog stöd av handtaget ovanför min säng och satte mig upp. Jag sedan märkte att det var en EKG vid sidan om mig och såg att jag hade elektroder som satt fast på min bröstkorg. Jag såg sedan att en av datorerna hade en graf från EKG som mäter Hjärtrytmen. Det stod också att denna patienten låg i en koma.

Dag drömmen


Jag vaknade med ett ryck.Det hördes ljud från undervåningen som jag inte kände. Där hög ljud som kommer från mitt vardagsrum  i undervåningen . Jag sätt tyst i säng kanten och lyssnade en minut . Där är tjej  och vuxen ljud men jag förstår inte en ord vad de säger det blir svagare  . Nu började tjejen gråta hög  snabbt håll nån  i munnen .Den vuxen person slår barnt och tjejen gråter hög ,jag blir jätte mycke rädd och löst dörren försiktig .Det blir högare ljud och barnat gråter mycke . Nu hörde jag ljudet det är min ståra  syster Maja .men vem slår henne ? Jag kände inte ljudet igen,men det var  en män ljud men vem då . Vi har inte pappa säger mamma och Maja säger också så . Jag skakade hela kroppen när jag hörde hur han slår maja. Jag hörde att han kommer up I trappan och maja skriker så hon. ”Öppan inte dörren ,skriker hon hög .jag gömmade mig under sängen .jag kunde inte andas .  jag blev stel hel kroppen , Han står framför dörren och skriker ”öppna dörren om du vill att din syster ska leva ,så han skrämmande röste .              Jag vill inte att min syster ska hända någon ,men jag kan inte röra hela min kropp ,jag darrade hela kroppen och jag Kunde inte öppna munnen . Han slåg  hårt dörren så att men  hörde hela staden .            ”Om du inte öppnar en minute ska jag gör sönder dörren ,så han                                  Jag kom ut sängen och till dörren Mina svettna kläder och min hjärta som jag tror att den komm ut i brösten .Öppnade jag dörren med stänga ögen väntade jag när jag blir slågen . Försiktig öppnade jag ögen ser jag majas gröna ögen och svårta hår framför mig  ,jag tittade henne , kramade hårt henne . Hon tittade på mig och frågade mig ”har du drömmed mördrömm ,så hon snällt.                            Jag svarde inte henne sitt tyst håll hennes hand .                                                           ”Vet du hur mycke timar sov du i vardagsrum ,frågade hon .                         ”Sovade jag vardagsrum ,frågade jag och tittade runt på mig ,Men jag märkade inte .       ”Upp och ducha vi ska till affären snart ,så hon .                                                             ”Vad då till affären jag orkar inte gå nu ,så jag .                                                           ”Du sov femtimer efter skolan nu och du säger att du inte orakar gå till affären,du måste gå eller ska jag säga mamma att du inte hjälpte städa idag sov fem timer efter skolan . Så hon .                                            ”Oh ok säg inte till mamma du, ska vi gå nu då.                                                                 ”Nej du ska inte hänga mig så här gå och duch och ta bra kläder  ,du är jätte mycke svetten och äcklig .så hon                         ”Det tar en time att duch och byta då,väntar du då ,så jag .                                     ”Ja ja väntar vi ska inte gå nu ,så hon

Läs mer

Ett okänt ljud

Jag vaknade med ett ryck. det hördes ljud från undervåningen som jag inte kände igen. försiktigt gick jag upp ur sängen och kikade ut igenom dörren. det lät som en inbrottstjuv som rotade runt där nere. jag hörde massa porslin som krossades mot golvet. jag gick fram till trappan och kollade ner till slut såg jag en ficklampa som lyste. så jag gick ner en bit för trappan för att se om jag såg vad det var som lät. och såg då att det  var någon  där nere och sprang och låste dörren. sedan hörde jag steg i trappan så jag drog snabbt ut nyckeln ur låset och kikade ut.då såg jag att det var en mördare han hade massa vapen på sig och en svart mask svart jacka och handskar på sig. då sprang jag snabbt in i min garderob som står längst in i rummet, jag sprang in och stängde dörrarna till garderoben. men tillslut tystnade stegen och jag kikade försiktigt ut men då tillslut bröt mördaren upp dörren och jag stängde snabbt garderobsdörrarna så att han inte skulle se mig och sedan såg att det fanns en liten springa som jag kunde kika ut igenom. då såg jag att han var inne i rummet. tillslut fick han syn på mig och han kom närmare och närmare och tillslut tog han mig. jag fösökte komma låst men tillslut slog han mig med något i huvudet så jag svimmade.

när jag vaknade upp var jag i ett mörkt rum. det ända jag såg var en lampa som bländade mig så det blev ännu svårare att se. jag satt fastbunden i en stol med tjocka rep, jag försökte koma låst men det gick inte. tillslut tyckte jag att jag hörde fotsteg, det lät som om mördaren kom in i det mörka rummet. men han gick där ifrån ganska fort. då hörde jag ett lågt tjutande ljud. då tänkte jag att det kanske var därför han gick i väg så fort. då kom polisen in i rummet de släppte låst mig från repen och jag kunde gå hem igen.

Ludvig g

Den mystiska natten.

Jag vaknade med ett ryck. Det hördes ljud från undervåningen som jag inte kände igen.

Det var en regnig och kall natt i september. Klockan tickade. Det var helt tyst i huset och det ända man kunde höra var, regndropparna som smätte mot fönsterrutorna. Konstiga skrammel och mystiska läten, hördes i mina öron.

Ännu ett donande ljud hördes från undervåningen. Jag blev stel i hela kroppen och jag kände hur svetten rann på min rygg. Jag låg i min säng, helt skräckslagen och undrade vad det var för ljud som lät så underligt och var dom kom ifrån.

Jag reste mig upp från sängen och gick till dörren. Med min iskalla,svettiga och skakande hand tog jag i dörrhandtaget och öppnade försiktigt. Jag blundade och öppnade dörren lite på glänt. Det var ingen där.

Jag tog mig ner till undervåningen med rädslan i halsen. Det jag kunde se i den bläcksvarta hallen var gatulamporna utifrån, som lyste in i det mörka,tysta huset. Ytterdörren stod öppen och med ett kast hade jag stängt den. De underliga ljuden fortsatte att låta högre och högre. Det lät nästan som ett skrapande ljud. Hur rädd jag än var, var jag tvungen att ta reda på vad det var. På mina tår trippade jag ner till undervåningen. Jag följde ljudet. Ljudet ledde mig till köket. I köket satt grannens hund och åt köttbullarna  som hade stått framme sen middagen. Jag klappade hunden och en tyngd åkte av mina axlar. Efter det gick jag över med honom till grannen och när jag kom tillbaka gick jag och lade mig igen.

Hur dörren öppnades, det vet ingen. Nästa gång du blir rädd för ett ljud, tänk på att det kanske är din grannes hund som äter dina köttbullar från gårdagens middag.

Varulven

Jag vaknade med ett ryck. Det hördes ljud från undervåningen som jag inte kände igen.

Det knarrade igen den här gången var jag säker på att jag kunde höra dova fotsteg. Jag gick ner från sängen och tog på mig min morgonrock. Min hund började morra, jag viskade att han skulle vara tyst. När jag sedan öppnade dörren så tyst som jag kunde och gick ner för trappan stannade jag ungefär halvvägs. Jag tittade rakt på figuren i mörkret. Figuren hade svart päls och långa klor med ett varg liknande huvud. Mycket mer kunde jag inte se i mörkret. Figuren eller vad det nu än var började gå mot trappan, jag som fortfarande stod där fick panik. Som tur var svängde varelsen till höger mot vardags rummet. jag smög upp för trappan och in på mitt rum igen. Jag började leta efter min mobil, men den var inte i mitt rum. Jag gick och lade mig i min säng alldeles kallsvettig och väntade på om något skulle komma upp för trappan. Men inget kom.

Jag hörde från mitt rum hur något från nedervåningen ramlade i golvet och sedan blev allt tyst. Jag höll andan och väntade på att något mer skulle hända.

Då kom det, ett morrande från undervåningen som blev högre och högre och till sist lät det som ett inåtvänt vrål. Jag var skräck slagen och för första gången undrade jag hur mamma och pappa inte hade vaknat. Men då kom jag på det, jag var hemma själv.

Min hund började helt plötsligt att skälla, då hörde jag ännu ett morrande och sedan det där vrålet igen.

Det började skrapa då varelsen började röra på sig, det lät som om den var på väg upp för trappan. Jag sa snabbt till min hund att vara tyst, sedan kröp han under sängen. Jag gömde mig snabbt under täcket och väntade.

Varelsen var utanför mitt rum. Den morrade men verkade inte märkt att det var någon i rummet. Den gick vidare och sedan stannade den helt plötsligt och gick tillbaka. Det var som om den hade känt eller hört något.

Dörren öppnades och varelsen kom försiktigt in i rummet. Jag lyfte lite på täcket och såg varelsen, nu när den var närmare såg det ut som en varulv. Den närmade sig sängen och började morra. Jag var skräck slagen och kunde inte röra mig.

Varulven stod som mest en meter ifrån mig. Jag kunde tydligt höra hur den flåsade. Den gav ifrån sig ett tjut och sedan hördes det ett ylande från fjärran. Varulven svarade med ett likadant ylande och sprang sedan ner för trappan och ut. Jag reste mig och såg den utanför mitt fönster. Den sprang in i skogen och försvann.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Det ända jag visste var att om  jag skulle berätta vad som precis hänt skulle ingen tro mig.