En dag vi aldrig kommer att glömma

Jag vaknade med ett ryck. Det hördes ljud från undervåningen som jag inte kände igen. Mamma ropade högt men jag hörde inte vad hon sa. Pappa ropade ännu högre och då hörde jag snabba steg nerför trappan från min storasyster. Jag undrade vad det var som hände så även jag sprang ner för trappan, hela min kropp skakade utav rädslan som spred sig. Jag kände hur det blev varmare ju närmre jag kom.

De orangeröda lågorna vid spisen fångade mitt öga. Kallsvetten började komma fram, i samma stund skakade kroppen ännu mer okontrollerat. Luften var tjock utav rök blandat med skummet från brandsläckarna. Både mamma och pappa hade fått fram varsin och kämpade med att släcka elden, men den slocknade aldrig.

Min storasyster ringde larmcentralen. Tanken som slog mig var att det inte är bra att andas in röken, så vi sprang ut. Sedan över till våra grannar och frågade om vi fick vara inne hos dem tills brandmännen kom. Våra grannar svarade självklart, men man kunde se skräcken och rädslan i deras blickar. De frågade vad det var som hade hänt. Till svar sa mamma att hon lagade fläsk som vi skulle äta till lunch senare. Tillagningen skedde i ugnen som förmodligen hade blivit överhettad, eftersom när hon hade öppnat ugnen så kom det in syre och då såg hon hur det började slå lågor. Det var i den stunden som vi andra också fick veta vad det var som hade hänt.

När vi alla precis hade kunnat ta vårt första lite djupare andetag så hörde vi svaga sirener som bara blev högre och högre. Det kändes som en evighet innan vi såg brandbilen köra in på vår infart, men egentligen var det bara ett par minuter. Vi sprang ut till brandmännen som tagit sig ut ur bilen. Någon hade börjat gå igenom vad de skulle göra, samtidigt som några andra sprang in för att påbörja släckningsarbetet.

Det var kallt ute så jag och min storasyster fick sätta oss i bilen medans mamma och pappa fortsatte och prata med räddningstjänstledaren. När jag satt i brandbilen tänkte jag på hur varmt det måste vara att ha på sig så mycket kläder som de har. Efter en stund när brandmännen hade släckt branden så meddelade de att branden inte hade utvecklats så mycket, som tur var, och att vi endast var tvungna att byta spisen och ugnen. Vi fick gå in en jättekort stund för att se hur det såg ut i vårt eget kök. Man kände den vassa lukten utav rök stickandes i näsan och vidare ner i munnen. Det såg väldigt annorlunda ut där vår ugn och spis en gång hade stått. När vi kom ut igen så sa de att vi inte fick bo i vårt hus tills dagen efter för att det var tvunget att vädras ut och de skulle göra rent efter sig. Vi fick gå in igen för att packa det vi behövde. När vi hade skyndat oss att packa det allra nödvändigaste så pratade vi det sista med brandmännen, sen åkte vi till min mormor och morfar men brandmännen stannade kvar och gjorde iordning.

Vi kom fram till mormor och morfar ett par minuter senare och berättade om allt som hade hänt. Mormor som alltid vill hjälpa till började bädda alla sängar hemma hos dem och sa att vi får sova där så länge som det behövs och så länge vi vill.

Tillslut så fick vi fick sova där tre nätter istället för en natt och vi kunde inte laga mat på minst en vecka innan vi fick en ny spis och ugn.

Den vita bilen

Jag vaknar med ett ryck. Det hörs ljud från undervåningen som jag inte känner igen.

Jag sätter mig upp i sängen tyst och lyssnar. Det låter som viskningar. Jag går sakta fram till min dörr och öppnar den försiktigt. Nere i hallen ser jag bruna leriga fotspår på det vita stengolvet.

Väl borta vid fönstret ser jag en vit firmabil, utan registreringsskylt. Rädslan kommer och jag känner mig svettig, jag lägger handen på bröstet och känner att min puls har gått upp.

Mammas och Pappas sovrumsdörr står vidöppen och jag kikar in, de är inte där. I handen känner jag hur mobilen vibrerar av att jag får ett sms, de står ”God morgon, jag och pappa är ute och går”

Jag öppnar min storebrors dörr försiktigt och hör snarkningar av att han sover. Jag går fram till hans säng och väcker honom. Han undrar varför jag väcker honom och jag säger:

– Det hörs konstiga ljud ifrån undervåningen, mamma och pappa är inte hemma.

Vi går ut till trappan och tittar ner, jag hör svaga röster, vi tittar på varandra samtidigt som jag säger,

– Känner du igen språket?

Jag tar min bror i armen och vi går in till mitt rum.

Några få minuter senare hoppar jag till av rädsla när jag hör ytterdörren stängas. Vi springer ut till fönstret och ser den vita firmabilen åka iväg.

Vi går ner och tittar på undervåningen, de ser ut som de inte har tagit någonting. Jag tar upp hemtelefonen och ringer 112, berättar vad som har hänt. Samma stund som polisen parkerar på gården kommer mamma och pappa hem. De springer in och frågar vad som har hänt, jag berättar allt medans poliserna går runt och skriver i sina anteckningsblock. Poliserna säger:

– Vi har fått in andra anmälningar ifrån det här området.

– Men det är ingen fara för nu vet vi vilka de två personerna är, vi har andra kollegor som är ute och letar efter den vita bilen nu.

Veckan efter får vi reda på att de två männen är tagna. De visade sig att bilen var stulen i Malmö. Både bilen och de två männen har de nu kopplats till många inbrott.

 

Kampen mot ondskan

Jag vaknar med ett ryck. Det hörs ljud från undervåningen som jag inte känner igen. Jag smyger försiktigt fram till trappan och kikar ner, men jag ser ingenting. Jag tänker att jag bara drömde någonting och är precis på väg att vända mig om när jag hör ett nytt ljud. Det låter som om någon viskar mitt namn.

– Mira, viskar någon. Det låter som en mansröst.

Jag smyger försiktigt ner för den breda, vita trappan utan att väcka resten av familjen i huset. När jag kommer ner ser jag en mörk, lång gestalt stå i ett hörn av den lilla hallen.

-Ta på dig skor och jacka så går vi ut.

Jag letar förvirrat reda på mina skor i mörkret och hittar vinterjackan. När allting är på öppnar han dörren och vi går ut i den bitande vinden. Det är november, så det är inte direkt någon frid och fröjd att gå ut mitt i natten. När den kalla vinden slår mot mitt ansikte är det som att jag vaknar på riktigt. Vad gör jag här?

-Vem är du och varför har du kommit hit mitt i natten? Hur kom du in? Hur visste du vad jag heter? Var ska vi? Frågorna väller fram ur min mun.

-Du ska få svar på alla din frågor snart, vi ska bara komma fram först, säger han lugnt.

-Var ska vi då? frågar jag frustrerat.

-Vi ska till platsen där tiden står stilla, en magisk plats.

– Är du magisk? skrattar jag. Mest för att stilla skräcken som väller upp inom mig.

-Japp. Jag heter Orvar föresten. Häng med, säger Orvar och börjar springa.

 

Efter att ha spurtat i en kvart stannar vi plötsligt utanför en mörk, fyrkantig byggnad. Jag känner inte igen mig.

-Hah, flämtar jag.

-Vad är det? frågar han och ler.

-Jag är inte ens trött.

-Jag sa ju att jag är magisk, och nu är du också det. Kom med in.

Orvar sätter handflatan mot den hårda plåtdörren och dörren öppnas förvånansvärt lätt. När vi går in i byggnaden får jag en så stor chock att jag nästan ramlar baklänges. Det är som en annan värld där inne. Byggnaden som såg så liten ut utanför kan jag inte se slutet på inifrån. Vi har kommit ut på en äng. Men blommorna blommar inte och gräset är inte grönt. Jag hör inga fågelkvitter och i skogen runtom ängen har träden inga löv. På ängen har gräset gulnat och ligger i stora högar, blommorna har vissnat och krasar under fötterna där vi går. Bakom ängen skulle det runnit en flod, men jag ser bara lite vatten på botten. Det luktar konstigt, som om någon dött här. Jag tittar upp mot Orvar och får ännu en chock, nu när jag ser honom i dagsljus. Hans huvud är avlångt och har en slags grå färg. Kroppen är lång och smal, han är säkert över två meter lång och han har en slags klänning på sig. Hans fötter är enorma och han går barfota. Han luktar lite som det gör runt honom, alltså dött men ändå mycket fräschare.

-Berätta nu allting, säger jag och tittar upp på honom.

-Din mamma var drottning över Trenko. Trenko är allt det du ser här. Det är vårt land. Drottningen styrde landet och var god mot alla. Men för ett år sedan dödades hon av den onde Laurio. Han är den ondaste av de ondaste och bor däruppe i Dödens borg, säger han och pekar till höger om oss. Det är han som har gjort att allt här har vissnat och dött. Allt han rör vid dör. Snart kommer folket här att dö på grund av honom och du är den enda som kan rädda oss genom att döda honom.

-Så jag är adopterad? är det första som kommer upp ur munnen.

-Ja, säger Orvar och nickar allvarligt.

-Men varför kan ingen annan göra slut på honom?

-Många har försökt, men det är bara du som kan göra det. Du har det i blodet.

Jag tänker på att jag har tränat kampsport i snart tio år.

-Okej, jag gör det, säger jag bestämt.

 

En halvtimme senare är jag påväg. Orvar sa åt mig att jag, vad som än händer inte får röra honom. För då dör jag. Jag känner efter i fickan efter repet jag fick av Orvar. Han sa att repet kunde vara viktigt, men jag tror inte jag kommer använda det. Jag har gått i en halvtimme när jag börjar känna att marken vibrerar. Jag sätter mig på huk och lägger handen på stigen. Handen hoppar med jämna mellanrum. Sedan hör jag en röst ovanför mig.

-Jag har hittat någon! Vi tar med henne till chefen.

Jag tittar upp och ser en enorm gestalt med vårtor på de stora fötterna och håriga ben. Helt naken förutom ett skynke på höfterna, som en kjol. Håret är tovigt och ansiktsuttrycket grymt, han luktar som en soptipp och jag kan höra hans djupa, rosliga andetag. En jätte är det första jag hinner tänka innan innan jag börjar springa. Sedan blir allt svart.

Jag vaknar av att mitt huvud dunkar rejält. Någon måste ha slagit mig i huvudet med något hårt. Jag försöker sätta mig upp men det är nästan omöjligt. Men alla krafter jag har lyckas jag komma upp i sittande ställning. Jag är i ett runt kalt rum, antagligen ett torn. Plötsligt öppnas dörren med ett ryck och en mörk, kraftig varelse kommer in i rummet. Varelsen är ganska lik Orvar, men det finns något ont över honom. Kanske är det hans röda ögon, eller hans svarta kläder. Han går barfota och på huvudet har han en slags hatt som täcker nästan hela hans ansikte. Han luktar som något dött. Jag antar att detta är Laurio.

-Jaså, har du kommit på besök, dotter av drottning Salamin, hånskrattar han.

-Jag tänker inte vara kvar här så länge om du trodde det, säger jag och kastar mig fram mot honom, men stoppas av kedjorna runt mina vrister och handleder.

Jag försöker slita mig loss men det är omöjligt, jag börjar gråta. Jag har kommit så här långt för att stoppas av några kedjor. Då händer något magiskt. Repet i min ficka flyger iväg och ringlar sig runt Laurio. Han skriker av skräck och försöker slingra sig loss, men det är redan försent. Laurio, härskare över Dödens borg är död. Jag ser hans kropp ligga lealös på golvet men jag känner inget medlidande alls.

Påväg tillbaka till ängen och Orvar ser jag hur löv växer ut på träden och hur vatten fylls i floden. Jag ser hur smutsen på Trenkos invånare försvinner och hur glada alla är. När jag kommer fram till ängen är gräset grönt, blommorna blommar, humlorna surrar och fåglarna kvittrar. Jag möts av jubel från folk som jag aldrig sett innan och ett gnistrande slott står mitt på ängen. Jag går upp för trappan. Detta är mitt nya liv är det sista jag tänker innan jag går in genom glasdörrarna.

Thea Westh, 7:1

 

 

Dom försvunna kakorna

Jag vaknade med ett ryck. Det hördes ljud från undervåningen som jag inte kände igen. Jag gick ner till källaren och kollade vad det var som lät, inget syntes. Sedan gick jag till garaget och skulle kolla vad det var.

Där stod grannen med morgonrock och käkade mina favorit kakor! Jag gick till han och slog han i magen så jag fick tillbaka mina favoritkakor.

Då kom mamma i rusande fart och skrek…

-Va fan håller ni på med?

-Grannen käkar fån mina favorit kakor! utbrast jag.

Då jävlar tog grannen och käkade upp mamma och denna gången gick det inta att slå han i magen. Så jag käkade upp grannen i en tugga.

Jag var på väg tillbaka för att sova men plötsligt öppnades garagedörren. Jag tittade snabbt dit, det var grannens mamma. Hon luktar giraff så att man känner smaken. Hon stampar in och då käkar jag upp hon ,hon känns ganska seg.

Men då kom grannens pappa in. Han var stor och stark men luktar gammal. Han tar väldigt stora och snabba steg. Han har svart krulligt hår och stora vita tänder. Han äter upp mig hel! Nu är jag död så det blir inget lyckligt förutom att mina kakor är oskadda.

Sen så vaknade jag av att allt var en dröm…  ja lever, mamma lever, grannen och hanns föräldrar lever men… mina kakor är borta…

Det luktar giraff i huset. Det är mörkt  och kallt så man såg nästan ingenting, det ända jag såg var två röda ögon. Jag blev så rädd att jag gömde mig under täcket och somnade igen.

Dagen efter luktade det fortfarande giraff med blandning av elefant och apa. Men ögonen var borta, jag hittade kaksmulor på golvet. Det ledde upp till vinden men jag vågade inte gå upp dit själv så jag väntade tills mamma kommit hem från jobbet.

Medans jag var hemma själv så bankade det massa gånger från vinden. Vi gick upp dit tillsammans och när vi kom fram såg vi giraffen, den kunde prata,

-Jag är Albert, berättade giraffen

-Detta är Albert, ditt nya husdjur, sa mamma

-Vi har köpt zoo i vinden.

-LYCKLIG SLUT!!!

Alex Jarlegren

Mitt i natten

Jag vaknade med ett ryck. Det hördes underliga ljud från undervåningen som jag inte kände igen. Det lät som om någon ryckte i ytterdörren flertal gånger. Sedan mindes jag att jag var hemma själv och att mamma inte skulle komma hem förrän imorgon bitti. Paniken stiger inom mig.

Varför skulle mamma rycka i handtaget ifall hon har en nyckel? Plötsligt hör jag hur dörren slås upp med en smäll och någon tar tre tunga steg in i hallen. Jag fryser till is där jag ligger i sängen. Sedan hör jag hur dörren stängs igen långsamt. Jag undrar om personen är kvar eller om hen gick. Jag tänker att det kanske är mamma ändå, men jag är inte helt säker. Så för att kunna försäkra mig kliver jag ur sängen och tassar fram till dörren och lyssnar efter ljud. Men jag hör ingenting, förutom klockan som tickar och en bil som åker förbi utanför. Försiktigt öppnar jag dörren när jag känner att kusten är klar, det är nästan helt kolsvart. Det ända ljuset kommer ifrån gatlycktorna utanför fönstret på undervåningen. Jag smyger försiktigt fram till den vita trappan som leder neråt. När jag med rädslan i kroppen försiktigt tittar ner från trappan, ser jag en svartklädd man.

Han tittar upp mot mig, och jag backar snabbt tillbaka utan synhåll. Plötsligt hör jag hur mannen med tunga steg kliver upp för trappstegen, upp för trappan. Jag rusar snabbt in på mitt rum och låser dörren. Tusen tankar far omkring i mitt huvud. Vem är han? Vad vill han mig?

Jag springer fram till min säng, och lägger mig under täcket. Stegen kommer närmare och närmare min dörr. När stegen når fram till min dörr så tystnar dom. Jag kan känna blodsmaken i min mun sen efter jag bet mig i tungan, när jag blev rädd. Det är fortfarande knäpptyst utanför min dörr. Jag ligger och lyssnar i flera minuter tills jag somnar.

Nästa morgon vaknar jag av att mamma kommer hem. Hon går upp för trappan, fram till min dörr och knackar på, och försiktigt sticker in huvudet och frågar om jag är vaken. Jag mumlar ett ja till svar. Hon ber mig komma ner och äta frukost med henne. Jag klär på mig min rosa morgonrock och tofflor och går ner till köket. Väl nere känner jag lukten av nybryggt kaffe, varm chocklad och nybakta frallor.

Inne i köket har mamma dukat upp me frallor, frukt, pannkakor och nutella. Hon ställer ner två svarta muggar på köksbordet. Plötsligt slog det mig att jag måste ju berätta om det som hände inatt.  Jag berättar om händelsen, att det var en man som ryckte i handtaget och sen gick in och upp för trappan och fram till min dörr. Mamma bara skrattade. Jag frågade varför hon skrattar, och då berättade hon att det var henne kollega som hade vägarna förbi och att hon hade bett honom kolla till mig lite snabbt, så att läget var okej. Då började jag också skratta, jag berättade att jag hade trott att det var en tjuv eller mördare. Men det var det absolut inte, sa mamma.

Vi fortsatte att äta våran frukost i lugn och ro. Efter vi dukat undan efter frukosten, gick vi och borstade tänderna. Sedan valde vi en film och satte oss i soffan och kollade på den, tills vi båda somnade till smattret från regnet mot fönsterrutorna.

Inbrottet

Jag vaknar med ett ryck. av ett ljud som jag inte känner igen.

Jag kikar ut genom den lilla springan i min dörr som står på glänt. där ute ser jag tjuvar! Jag kollar genom mitt fönster och ner på parkeringen och där ser jag en svart skåpbil. jag gömmer mig i garderoben och efter en stund hör jag en kraftig smäll, jag väntar lite och sedan hör jag bilen köra iväg. jag vågar mig ut ur garderoben och går ner för att ringa 112, när jag kommer ner ser jag att hela köket brinner. jag springer ut och ringer till larmcentralen, medans jag pratar med dem börjar man känna rökdoften, det ar en liten stund sedan kommer både brandkåren och polisen, när dem väl har kommit så står hela huset i lågor polisen förhör mig medans att brandmännen försöker släcka huset. när polisen ställt alla frågor så kommer brandchefen fram och säger att dem inte kan släcka huset.

jag blir ledsen och börjar ringa runt och kolla om jag kan bo hos någon. när farmor svarar så säger hon att jag gärna får bo hos hon. jag ringer en taxi och åker hem till farmor. när jag kommer fram så kom jag på att alla mina kläder och allting annat också är borta. sedan sätter vi oss i soffan och pratar om vad som hänt.

när vi pratat klart så ringer jag till mitt försäkringsbolag. efter ett tag så säger dem att jag kommer få tillbaka värdet av både bilen och huset, jag känner mig glad.

efter som att det är sent på kvällen så går jag och lägger mig med ett leende på läpparna.

Jag vaknar och ser att pengarna från försäkrings bolaget har kommit in, så jag och farmor tar bilen in till stan för att köpa kläder och kolla på en ny bil. efter att vi köpt kläder så åker vi till Volvo för att beställa en ny bil till mig. när jag kommer in i affären så ser jag en jättefin Volvo S 60 som jag köper. sedan åker jag hem till farmor igen. jag öppnar dörren och känner den goda doften av maten farmor lagat. jag kommer in i köket och ser att det är dukat för tre personer. jag går ut till köket och där sitter min syster, när vi sätter oss i köket så pratar vi lite om vad som har hänt och kom fram till att det var bra att jag kom ut.

För evigt

För evigt

Jag vaknade med ett ryck. Det hördes ljud från undervåningen som jag inte kände igen. Min radioklocka visade 01:23, och jag såg att det var kolsvart ute genom mitt fönster som satt alldeles ovanför sängen. Månens starka sken lös in i mitt kala rum från en molnfri natthimmel. Där var ljudet igen, starkare denna gången. Håret i nacken reste sig, och en ilning for genom kroppen som en blixt. Jag vågade inte röra mig, utan satt invirad i mitt täcke och stirrade på dörren hela tiden. Som att försöka förhindra den att öppnas, om den nu skulle göra det av någon anledning…

Det var ett riktigt ruskväder nästa morgon. Det spöregnade och vinden ven. Dessutom var det iskallt ute, enligt termometern i alla fall. Väckarklockan hade precis ringt, och jag satt yrvaken på min sängkant. Jag hade glömt bort det, tack ock lov, men det dröjde inte alls länge innan jag kom på det. Jag frös till is bara att tänka på det. Igår natt. Jag hade somnat av att stirra på dörren. Eller jag tror det i alla fall, för jag minns inget mer än att jag vaknade nu. Det var tisdag, och den dagen hade jag namnsdag, 29 januari. Eller rättare sagt så har de tagit bort min namnsdag. Men innan så har jag haft det den dagen. Mamma och pappa hade gått till jobbet. Mamma går alltid till jobbet tidigt, men pappa brukar gå efter jag har gått till skolan. Men just idag var han tvungen att gå samma tid som mamma. Så jag var ensam hemma denna morgonen.                                    

Jag måste stiga upp nu, tänkte jag för mig själv. Men rädslan från igår var alldeles för stark. Aldrig, aldrig att jag går ner till undervåningen själv! Och verkligen inte när jag är ensam hemma! Men vad hade jag för val…jag måste ju till skolan…

 Sakta, sakta trevade jag mig ner från trappan. Steg för steg. Andetag för andetag.  Min puls ökade, att det kändes som att jag sprungit ett marathon. Och hela kroppen darrade av rädsla. Minsta lilla ljud kunde säkert få mig att svimma. Men tillslut var jag nere.

Det var en aning lugnande att mamma och pappa hade varit på undervåningen före mig tidigare i morse men ändå kände jag mig rädd.
Men efter en vandring på undervåningen kändes det bättre. Inget var konstigt alls. Nu fanns inget av rädslan kvar. Jag fortsatte som att ingenting hade hänt. Morgonen rullade på. Jag var inte ett dugg rädd längre. Ja, tills jag skulle gå i alla fall. Jag skulle precis låsa upp dörren och gå ut, när jag slängde ett öga på köksbordet och märkte att något låg på det. Jag trodde först att det var någon slags synvilla, men när jag hade gått fram till bordet, märkte jag att jag hade fel. På bordet låg faktiskt en sak. Ett kuvert.
Rädslan kom tillbaka. Jag hade inte märkt något brev här inte. Men det kanske inte är så konstigt, jag åt ju frukost i vardagsrummet och kuvertet låg på köksbordet… Men jag hämtade ju frukosten i köket? Hur kunde jag inte märka något då? Men jag kanske inte slängde blicken på köksbordet? Jag beslöt mig för sista tanken. Det har legat där hela morgonen utan jag har märkt något. Ja, så måste det vara. Hur hade det annars kommit dit liksom…

Rädslan hade försvunnit. Eller rättare sagt så han jag inte tänka på den. Spänningen om att öppna brevet var alldeles för stor att jag inte kunde tänka på något annat. Försiktigt, försiktigt tog jag upp kuvertet. Och efter en stunds granskning av det, märkte jag att kuvertet var gulnat av ålder. Och till min förvåning, stod det en grej på kuvertet. Det gjorde mig inte rädd, men ändå lite konstig till mods. Med en snirklig jättegammal handstil stod det Daisy på. Mitt namn. Inget annat. Bara Daisy.

Nu var spänningen för stor. Jag kunde inte vänta med att öppna kuvertet. Försiktigt öppnade jag det och i det låg ett brev som jag tog upp. Brevet granskade jag noga. Precis som kuvertet, var brevet gulnat av ålder. Jag trodde först att brevet var blankt. Att det inte stod någonting på det. Eller att texten hade på något sätt försvunnit bort med tiden. Men efter en stunds studering av det, märkte jag att det faktiskt stod någonting på det. Längst upp till vänster stod det, För evigt med samma gamla snirkliga handstil som hade skrivit Daisy.

Där slutar alltid drömmen.
Jag drömmer exakt samma dröm en gång om året. Alltid natten den 5 december. Och när jag vaknar minns jag den klart och tydligt. Som att det har hänt i verkligheten. Det är alltid exakt samma dröm. Inga förändringar. Exakt samma. Jag började drömma den för kanske 4 år sedan, vet inte varför. Och exakt samma datum drömmer jag den igen. Fast ett år senare. Så när jag lägger mig den 5 december, så vet jag att jag kommer drömma den drömmen igen. Men jag har aldrig berättat det för någon. Och kommer aldrig göra heller.
I natt drömde jag den igen. För att igår var det den femte. Inga som helst ändringar i den. Alltid exakt samma.
Alltid.

Jennifer G

Det konstiga ljudet

Jag vaknade med ett ryck. Det hördes ljud från undervåningen som jag inte kände igen. Jag går upp ur sängen trött med ett stort gäsp. Jag tänker på vad det kan vara, det hördes som olike djur på en och samma ljud. Min mage kurrar, jag går till köket och tar en skål, sen häller jag i mjölk och så häller jag i lite flingor. Med det högra handen tar jag skålen, och den vänstra handen har jag en sked. Jag tar med det ut till vardagsrummet och lägger det på bordet. Samtidigt som jag tittar på teven äter jag frukost. Man kan känna lukten av tvättmedel i huset. Det är kallt i vardagsrummet, som gör så att jag pirrar över hela kroppen. Efter att jag har ätit går jag till mitt rum igen, jag går till mitt skrivbord som ligger i det vänstra hörnet. Samtidigt känner jag massa kläder som jag trampar på. Med mitt syn ser jag bilder på väggen, som visar på när jag var mindre, och min garderob som ligger bredvid min säng i det högra hörnet. Jag tänker på ljudet från undervåningen igen, så jag tar på mig kläder på golvet och går ner med en ficklampa, men fortfarande rädd. När jag var nere kände jag smaken av flingorna jag åt på morgonen. Jag tänder min ficklampa, jag går fram och vänder ficklampan bak och fram. Sen släcker jag den. Nu ser jag någonting. Jag ser två djur, båda djuren har en svans, den ena är stor och den andra är liten. Deras tänder är vassa. Jag tänder ficklampan på de två djuren. Nu så ser jag min katt, min hund och så ser jag en leksak med djur bilder på. Hunden trycker på alla knappar, då hör jag ljudet igen.

-Så det var ni som gjorde ljudet, haha. Nu blir jag trött igen, och går upp till min säng och sover med ett stort gäsp på vägen tillbaka.

Av Phu Ly ☃

Mannen i svart

Jag vaknade med ett ryck. Det hördes ljud från undervåningen som jag inte kände igen. Jag smög ut från rummet och gick sakta ner. Trappstegen knarrade och jag stannade automatiskt. Ljudet kom närmare trappan och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Fram kom en hund springandes med en leksak i munnen. En leksak som släppte ifrån sig konstiga ljud.

Jag gick in i det stora vita köket och möttes av en doft av ägg och bacon. Magen började kurra. Jag satte mig vid matbordet och väntade på frukosten. Min mobil vibrerade till. Ett sms från min bästa vän visades.

-HJÄLP! skrev Lisa.

-Vad är det? svarade jag och blev helt förskräckt.

Vill du att jag ska komma till dig?

-Ja, men var försiktig! skickade Lisa. Vad hon menade med det fattade jag inte riktigt.

Det var helt mörkt ute. Det var bara gatlamporna som lyste. Lisa bodde bara 5 minuter ifrån mig. Medans jag gick tänkte jag på vad Lisa menade med att vara försiktig.

Lisa kom snabbt till dörren när jag knackade. Hon drog in mig snabbt och sa att jag skulle skynda mig.

-Vad är det som händer? sa jag med en fundersam röst.

-Bara kom, svarade hon. Hon sprang upp och tog mig i handen. Hennes hand var svettig.

Det hade gått en bra stund sedan jag hade kommit till Lisa. Helt plötsligt ringde hemtelefonen. Lisa sprang ner och jag kom efter henne.

-Hej, sa Lisa med en tyst röst. Jag visste inte vad de pratade om men Lisa såg väldigt rädd ut. Hon gick mot fönstret och kollade ut. Där ute stod en man som var välklädd i svart. Det var mörkt ute så man kunde inte se hans ansikte. Men det man kunde se var att han höll något vid örat, förmodligen en mobil. I sin andra hand höll han en yxa. När vi såg det blev vi rädda och visste inte vad vi skulle göra. Han sprang mot fönstret där vi stod och vi sprang snabbt där ifrån. Jag sprang till dörren för att se att den var låst, det var den.

In i Lisas rum kom jag men såg henne inte någonstans.

-LISA! skrek jag. En tyst röst hördes Jag bad henne att säga något igen så att jag kunde hitta henne. I ett litet rum fanns en garderob gömd, där inne ifrån hördes en röst som ropade på mig.

-Bella, Bella, sa Lisa med en svag röst. Jag öppnade dörrarna hastigt och där satt en ihop kurad Lisa. Snyftningar hördes. Jag kramade om Lisa och sade att allt snart kommer bli bra. Då hördes bankningar på ytterdörren. Vi blev rädda och jag letade efter den närmaste telefonen. Lisa fick panik och började skrika av rädsla. Jag sa till henne att hon skulle försöka vara lugn. Jag hittade en telefon på Lisas säng och upp ur fönstret dök ett huvud upp. Jag tog mobilen och sprang till Lisa medans jag slog 112.

En oförglömlig dröm

Jag vaknar kallsvettig med ett ryck. Det hörs ljud från undervåningen som jag inte känner igen. Långsamt reser jag mig upp och känner hur huvudet värker och dunkar. Jag blir påmind om de främmande ljuden när jag hör en stor duns. Med min skakiga kropp lyckas jag ta mig fram till dörren. Jag öppnar den så ljudlöst som jag kan. En strimma av ljus lyser upp det mörka rummet.

Jag kikar ut och får syn på någonting nedanför trappan. Det glittrar. Jag öppnar dörren helt och tar ett steg ut ur mitt rum. Min blick är fastlimmad på det glittriga. Långsamt närmar jag mig det, ett trappsteg i taget. Halvvägs ner knakar ett av dem. Jag stelnar till. Då hörs det där ljudet igen, och det kommer närmare. Mitt hjärta dunkar hårt i bröstet. Jag får syn på en skimrande varelse och all min oro släpper, jag blir lugn. En varelse jag aldrig sett förut.

Jag går nerför trappan för att komma närmare. Den liknar en varg i formen, men har snälla bruna ögon, silverskimrande päls och stor man. Jag tittar den i ögonen. Min hand närmar sig den stora manen. Försiktigt stryker jag över pälsen, den är varm.

När jag tar bort min hand ser jag att den blivit alldeles glittrig. Jag tittar upp på varelsen igen.

– Kom, jag vill visa dig något, säger han.

Mina ögon spärras upp. Han kan prata. Chockad följer jag efter varelsen. Jag vet inte varför, men någonting inuti mig vill följa efter honom.

Han leder mig till ytterdörren. Jag kollar konstigt på den och sedan ner på varelsen.

– Öppna den, säger han och viftar på sin silvriga svans.

Jag öppnar dörren och ser något jag inte hade väntat mig. Ett stort landskap breder ut sig framför mina ögon. Hundratals varelser som ser likadana ut som den som tog mig hit, höga träd med frukt och en klarblå sjö. Längst bort i horisonten finns det några höga kullar. Solen lyser ner på landskapet som kryllar av blommor i alla olika färger.

Yiki går ut genom dörren och in i landskapet. Han vänder sig om och tittar mig i ögonen. Försiktigt stäcker jag ner en fot. Det gröna gräset tränger sig upp mellan tårna. Långsamt sträcker jag ner den andra. Jag vänder mig om. Dörren är borta.

– Yiki!, utbrister en varelse lite längre bort.

– Heter du Yiki?, frågar jag.

Han nickar. Yiki går bort till varelsen som ropat på honom. Jag vågar inte följa efter. Istället går jag fram till ett träd. Det har små ljusrosa frukter. Jag tar en frukt och luktar på den. Doften påminner om lime. En tugga och min mun fylls av syrlig saft.

Efter någon minut kommer Yiki gående ifrån skogsbrynet. Jag slutar äta av frukten.

– Hoppa upp på min rygg, säger han.

Jag gör som han säger och hoppar upp på Yikis rygg utan att fråga vart vi ska. Mina händer greppar tag i hans man.

Innan jag hinner blinka är vi på väg i full fart. Jag känner vinden i mitt långa hår. Allting susar förbi och plötsligt är vi på en äng. Det höga gräset går upp till min midja. Jag ser ett bergstup några hundra meter bort, men Yiki verkar inte se det.

– Yiki stanna!, ropar jag för full hals.

Men Yiki bara ökar farten. Vi kommer närmare och närmare, och tillslut inser jag att han inte kommer stanna. Paniken uppstår, men jag kan inte göra någonting. Jag blundar och håller fast så hårt jag kan i Yikis man. Tårar tränger sig fram och blöter ner den silvriga manen.

Jag vaknar med ett ryck. Det är mörkt i rummet. Jag sätter mig upp i sängen och förstår att allt bara var en dröm. Mitt hår faller ner över ögonen. Jag tar min hand för att stryka bort det. Då ser jag någonting på handen. Det är glitter.