Columbine School shooting

Columbine school shooting

 

Av 64 skolmassaker under 90 talet var den i Columbine det den 61:a. Eric Harris och Dylan Klebold bestämde sig för att utföra 90-talets värsta skolmassaker där de dödade 12 elever och en lärare och skadade ytterligare 21 andra. Under 90 talet spred sig en “smitta” över U.S.A… school shootings. Vårarna under 1990 talet hade så många shootings att de brukade kallas “shooting season”.  Eric och Dylan bodde i förort till Denver i staten Colorado. De passade exakt den ramen som givits till school shooters de växer upp i mindre städer och är i tonåren och oftast är de vita, och med allt olagligt som de gjort under de tidigare åren borde de egentligen suttit i fängelse eller varit under uppvaktning, men istället ledde deras psykiska ohälsa och hemska tankar om medmänniskor till att de försökte utföra U.S.As värsta terrordåd.

 

Bakgrund på Eric och Dylan:

 

Eric och Dylan växte upp i en bra stadsdel av Denver. De hade båda syskon och en broder som själva gått på Columbine. Eric hade en hund som han älskade över allt annat och Dylan var älskad av de flesta. Eric var en kille som var mycket bra på att manipulera och “linda människor runt hans finger” men Dylan som var den blyga av de två var väldigt introvert och litade på mycket få människor men han var charmig. Han var även ett av dem barnen som  var livrädda för att göra fel. Han var ofta över och spelade spel hos Brooks Brown och Brooks mamma var en av de få som Dylan faktiskt litade på även ifall det tog tid innan han började prata. Eric som jag redan snabbt gått över var en extrovert och hade väldigt lätt för att prata med människor och få dom att göra som han vill. (en av de anledningarna till att Dylan valde att utföra massakern)  Så i grunden var de “polar opposites”. Året innan “CSS” (columbine school shooting) började både Eric och Dylan skriva dagbok där de skrev om lite allt möjligt men i Dylans var det mycket om hur mycket han hatade sitt liv och om hur han ville ta det. Men Eric skrev om lite grövre grejer som började på en hemsida där han hade en lista på människor han ville döda och även på beskrivningar om hur man bygger bomber. En morgon ringde Eric till Brooks och frågade vart han var eftersom han ofta skjutsade Eric till skolan men denna morgonen visade han aldrig upp sig då han hade försovit sig och sket i att gå till skolan. Eric blev rasande och skrek att han skulle döda Brooks och skrev upp hans namn på hemsidan. När Brooks mamma upptäckte detta anmälde hon Eric till polisen men de gjorde inget åt det även ifall det är nog med bevis för att han skulle bli gripen för olaga hot. (detta knyter in i Erics nästa brott) Året innan CSS bestämde de plats och tid för terrordådet och de började bygga bomber. Under året som leder till CSS bryter sig både Eric och Dylan in i en skåpbil som står parkerad längs med en väg, i bilen snor de elektrisk utrustning. När de blir tagna för brottet beslutas det att de ska få en period med samhällstjänst. Och grejen är den att ifall Eric hade blivit dömd för olaga hot så hade han nu blivit satt i fängelse och CSS hade aldrig blivit av. Men de dömdes som sagt till samhällstjänst. Erics meddelande till personen de stulit från var allt man kunde önska sig om han skrev till exempel om hur ledsen han var och att skämdes jättemycket över vad han gjorde, men i hans dagbok visade han sin mörka sida då han skrev att han tyckte att allt sög i hela världen och att den var korrupt, han skrev t.ex att han tyckte att ifall en bil stod olåst varför kan man inte bara ta vad man vill och att det då är den korkade ägarens fel. Eric sa i en av filmerna “Sorry mom, but good wombs have born bad sons” och rycker lite på axlarna, vilket återigen visar hur extremt egocentrisk han är då han säger förlåt men inte bryr sig utan vill bara “Go out with a bang”. Dylan är å andra hand mycket skeptisk under en viss tid då han ofta skriver i sin dagbok att han tänker ta sitt egna liv innan allt händer men känner ett visst tryck från Eric att ändå slutföra det. Under året innan CSS började de spela in “Basement tapes” (Bt) där de filmade hur långt de hade kommit i sina preparationer. Vid ett tillfälle (den ända av ett flertal Bts som är släppta så att alla kan se den) testar de sina vapen uppe i bergen då de skjuter ett hagelgevär med en “slug” som sätter sig i ett träd, Eric ropar till och säger skrattande “Imagine that in someones fucking brain”. Eric och Dylan fick tag på ett flertal olika vapen under året och några av dem köpte deras kompis på en “gunshow”. Vapnen de fick tag på var 1 semiautomatisk Tec-9, en annan onämnd 9mm pistol, 2 hagelgevär som de sågade av piporna på (för att gömma under rockarna) och ett 9mm automatiskt gevär närmare en “Hi-Point 995 Carbine”. De byggde även ihop 99 olika sprängladdningar.

 

 

Dagarna under våren var alltid stressiga för FBI och speciellt för Dwayne som specialiserade sig i gisslansituationer. Den 20de april skulle bli en av hans stressigaste dagar under de kommande åren. På förmiddagen fick han larm om att skott hade avlossats på Columbine high school utanför Denver. Innan Dwayne började jobba på FBI hade han jobbat som psykolog i 30 år. Det var därför han blev tilldelad jobbet att åka till Columbine då de trodde att det handlade om en gisslansituation. Han åkte direkt då hans egna son gick där. De första skotten hade hörts 20 över elva. När det börjar höras explosioner från skolan tillkallas polis från olika distrikt. Dwayne instinkter drog honom till att hitta hans son men hans plikt som polis tog över.

 

När barnen började strömma ut från skolans ingångar och blev intervjuade av polis och medier så fick de höra historier om allt från 6 skyttar till en prickskytt på taket, de som hördes mest var att det fanns 2 personer i trenchcoats 2 i t-shirts eller en i 1 trenchcoat och en i t-shirt, då olika elever hade sett Eric och Dylan före, efter eller under tiden de tog av sig sina stora kappor (trenchcoats) där de gömde sina vapen.

Enligt många av eleverna var de med i en grupp som hette “Trenchcoat Mafia”. Men i själva verket var de aldrig med i skolgruppen “Trenchcoat Mafia”.  

 

Eric och Dylans plan:

 

Eric och Dylans plan var från början att två enorma bensinbomber skulle sprängas i matsalen så att taket skulle ramla in och att de då skulle stå utanför och meja ner så många som möjligt innan de skulle dö i en skottlossning mot polisen. Och när allt verkade lugnt och de skadade sattes in i ambulanserna skulle deras bilar sprängas vid parkeringen. Innan detta hade Eric velat spränga byggnader i Denver, men skrev i sin dagbok “It’s too damn hard to build one bomb”.

 

 

Den 20 april 1999 satte de sin plan i verket, på morgonen skulle de åka och fylla på sina bilar och ansluta sprängladdningarna till tankarna. Efter de skulle de samlas hos Dylan där de skulle packa alla vapen och all ammunition och sedan åka mot skolan. Där de skulle “plantera” bomberna i cafeterian som sedan skulle sprängas 16 minuter över 11 på förmiddagen. När Eric kom till parkeringen var träffade han

Robin en av de få vännerna han hade, han sa åt Eric att han hade missat 3 timmar av skolan och Eric svarade att det inte längre skulle spela någon roll och sa sedan åt Brooks att dra från skolan. Klockan 11:17 på förmiddagen skulle bomberna sprängas när det var som flest personer i matsalen men de hördes ingen smäll så när Eric och Dylan träffats bestämde de sig helt enkelt att gå in i skolan och bara börja skjuta personerna i deras väg. Under ett 10 tals minuter gick de i korridorerna och sköt, de hade lyckats skjuta ihjäl 2 elever och en lärare som hjälpt elever att fly in i klassrum. Han blev skjuten i ryggen två gånger och avled innan ambulansen kom. Efter dessa tio minuter och 2 döda gick de in i biblioteket där sammanlagt 56 personer gömde sig varav 52 var elver. När de kom in i biblioteket skrek Eric att alla med vit keps skulle ställa sig upp och när ingen ställde sig upp skrek han alla “jocks” ställ er upp men ingen löd så då skrek han “okay i’ll just start then”. Under den nästan 4 timmar långa skolmassakern var det i biblioteket de skadade flest och inte minst dödade flest. Under bibloiteksmassakerns gång dödade de 10 personer och skadade runt 30. De gick och sköt under borden med sina hagelgevär och avrättade andra med sina 9mm gevär/pistoler. Vid ett tillfälle ungefär halvvägs igenom massakern stannade de i mitten av biblioteket för att ladda om då de träffade på en av deras kompisar som hette John Savage, när John frågade Dylan vad de höll på med sa lite nonchalant “Just killing people”, och då frågade John ifall de skulle döda honom med och då sa Dylan till slut nej då kan gå. Och sedan fortsatte de att döda. De stannade ofta och hånade sina offer varav vissa var svarta och andra “jocks”. Deras massaker slutade i  en “shootout” mellan dem och poliserna där de till slut tog sina egna liv genom att Eric sköt sig själv under hakan med sitt hagelgevär och Dylan sköt sig själv i tinningen med sin Tec-9.

 

 

Deras sista farväl:

 

I deras sista film sa de farväl, det som uppmärksammats mest var hur nonchalant Eric sa förlåt till sina föräldrar då han sa på ett ungefär “förlåt, det var inte erat fel” och skakade sedan på axlarna. Vad man även vet är att vid ungefär detta tillfället fick Eric reda på att dylan var en jude och då Eric var nazist borde det antagligen hänt något men Eric bara skakade på axlarna och sa “well that’s to bad”.

 

Många har anklagat deras destruktiva musiksmak som t.ex Marilyn Manson eller spelet Doom som de ofta spelade. Detta skulle då ha varit avtrubbande för våldet. Men detta är inget som de vet utan det är bara spekulationer.

Andra har anklagat mobbningen och att de då ville få sin hämnd.

Vad man vet är att i Dylans fall var han så grovt deprimerad och mådde skit och ville med detta visa hur han mådde genom att få andra att må skit. Och för Eric var det framför allt att han ville bli ökänd och skrivas ner i historieböcker som USAs värsta terrorist.

Egna åsikter:

Redaktören har vinklat dokumentären ur Eric och Dylans vinkel men även från människor runt omkring. Detta kan man se genom att titta på hur han har skrivit om deras egna tankar och åsikter men även genom att titta i början när han skrev om hur Dwayne skötte situationen.

Enligt mig var dokumentären mycket bra den hade många olika vinklar, den var faktarik och hade många ingångspunkter till ämnet. Vad jag menar med det är att de visade tragedin ur många olika punkter man kan se hur Eric känner och hur arg han konstant är eller hur deprimerad Dylan är. Men framför allt tyckte jag att den var mycket svårsmält så att säga då det är ett så seriöst ämne som man kommer så nära till, det känns nästan lite overkligt.

Man hade kunnat skriva från offrens håll eller från polisens men jag tycker ändå att det var bäst att den är vinklad från Eric och Dylans håll.

Ifall jag skulle dokumentera något själv skulle jag välja att göra det med något som behöver lyftas upp till ytan, t.ex som hur barnarbete ofta används vid tillverkning av många kända märken eller liknande. Alltså något som är halvkänt och som fler behöver känna till.

 

 

dokumentär

Dokumentären handlar om att bygga upp en atombomb innan tyskland hinner bygga en före Amerika. Om tyskland bygger upp en atombomb före Amerika så kommer det vara i dåliga händer. Nazityskland erövrar europa och senare kommer till att gå mot sovjetunionen. Nazityskland var allierad med Japan delvis för att båda var rasistiska, de såg ner på kineser som nazityskland såg ner på europeer. 1939 skickades ett brev till den Amerikanska presidenten från alber einstein. I brevet stod det att nazityskland höll på att bygga en atombomb, men presidenten vägrade att gå i krig. Ett tag efter attackerades Hawaii av Japan, flera människor dog och skadades. Presidenten Roosevelt förklarade då krig mot Japan och nazityskland som var allierad med Japan tyckte att Japan gjorde ett bra jobb, och bestämde sig för att ge Japan stöd. Soldaterna i Amerika seglade över till Portugal och Leslie Groves var en av dem. Leslie Groves var en Amerikansk officer. När Leslie Groves var påväg till sitt skepp stoppades han av presidenten och fick ett uppdrag. Uppdraget var att bygga upp en atombomb före nazityskland men de låg långt efter nazityskland. Kodnamnet för det hemliga projektet var manhattan. Leslie Groves skulle inte kunna göra detta själv så många forskare hjälpte Leslie groves med uppdraget. Men dem behövde en forskare som hade mycket respekt mot andra forskare och dem hittade Oppenheimer som blev den andra ledaren för manhattan uppdraget. Både ledarna visste att de behövde en hemlig plats för detta projektet. De hittade en plats vid Mexico. En av Tysklands forskare hotade sin lärare Niels Bohr som var en nobelpristagare till att hjälpa Tyskland med att bygga atombomben. Men Niels Bohr flydde till USA för att hjälpa Amerika med manhattan projektet, nu har manhattan projektet en ny medlem. Uran 235 var ett isotop som var mycket speciell, den användes för att bygga upp atombomben. Manhattan projektet skulle ha två olika bomber little boy och fat man skulle de två bomberna heta. För att ingen skulle upptäcka något transporterades material med ambulans. Edward Teller som var en av forskarna sade att det fanns en risk att atombomben kunde bomba hela världen. Manhattan projektet fick nya fysiker varje vecka vilket gjorde det lättare för Amerikanerna. Runt basen där man hade det hemliga projektet byggdes sjukhus och flera hus. Leslie Groves frågade OSS (Office of Strategic Services) om hjälp, den som blev anställd var Morris Moe Berg. Uppdraget var att döda hjärnan till atombomben i nazityskland med en revolver. han hette Heisenberg, Amerika fick nyheten att Heisenberg skulle hålla ett tal i schweiz. Så man skickade Moe från OSS till schweiz för att döda Heisenberg när han strax pratar om atombomben. Men tyvärr sade han inget om atombomben och Moe fick ta ner revolvern. Leslie Groves hörde detta och Leslie tyckte inte att forskarna inte skulle veta detta, då skulle forskarna bara blivit arga och besvikna. Amerika har nu krig mot både Japan och Frankrike. Japan låg redan i krig med många länder. Japan bombade den Amerikanska flottan och Amerikanerna svarade med att släppa bomber i Japans 60 största städer. Många människor dog och skadades, människor i småstäderna i Japan tänkte att det var deras tur nästa gång. Det kom nyheter om att hitler var död och alla i världen visste om det till och med Amerika, men de fortsatte ändå med att bygga atombomben. Den nya presidenten Harry Truman gav Japan ett chans om att kapitulera men Japan vägrade. Men Han nämnde inget om atombomben. Genom att visa sin makt mot sovjetunionen så släppte han atombomben little-boy i Hiroshima i Japan, och presidenten ger Japan ännu en chans att kapitulera fast Japan vägrar igen. Amerika släppte nu Atombomben Fat-man ner mot Japan och massa människor dog och skadades, detta gjorde att vissa barn som föds av de skadade gjorde barnen missbildade.

 

  1. Författaren pratar om saker som inte vinklas av en vittne
  2. Jag tycker att denna dokumentären var bra eftersom det ger mig lite författning om varför jag hörde om folk som pratade om att det fanns mycket missbildade barn i Japan. Och dokumentären ger mig kunskap om andra världskriget.
  3. Man skulle kunna intervjua några andra personer som har varit i denna händelsen.
  4. Om Paul Walkers död, för att jag var en av hans fans och jag gillar verkligen hans filmer. Jag vill också veta om han hade några syskon som också är aktörer.

Dokumentär ”fallet Sofie”

Dokumentären berättar om “fallet Sofie” som utspelas under år 2008-2009. 14-åriga Sofie Lohede utsätts för sexuella övergrepp och våldtas flera gånger av en 42-årig man. Samma morgon som hon ska vittna mot sin misstänkta våldtäktsman tar hon livet av sig, bara 15 år gammal.

Mannen erkände att han har haft sex med Sofie och gett henne amfetamin. Trots det lades fallet ner när hon gick bort. I vrede startar en av Sofies kompisars mamma en namninsamling för att rättegången ska återupptas.

12 år gammal förlorar Sofie sin pappa. Nu vänder hennes liv helt och hållet. Hon börjar hänga med äldre, skolka och bråkar mycket med sin mamma. Sofie utvecklar ett självskadebeteende och berättar om det för sin kompis Hannah. Hannah är den enda hon kan öppna upp sig för.

Bråken mellan Sofie och hennes mamma fortsätter och tillslut ringer de till socialen. För att Sofies mående ska bli bättre hamnar hon på ett hvb-hem, men där blev det bara sämre. Personalen där hade ingen koll och de kunde smyga ut utan att någon märkte. Sofie och en annan tjej som bodde där, Natasha, smög ut och hängde i Jönköping på nätterna. Tjejerna börjar träffa Sofies våldtäktsman för att köpa amfetamin av honom. Natasha beskriver honom som gammal, sliten och nerknarkad. Hon säger också att han brukade gå omkring med knivar och yxor.

Efter ett antal självmordsförsök beslutar socialen att Sofie ska sättas på Lövängstorp. Mötena med mannen fortsätter och det är nu de sexuella övergreppen börjar. I förhören berättar Sofie att hon sa nej flera gånger men vågade inte fortsätta säga nej när han grep tag i bröst. Sexuellt umgänge tvingades sedan på.

En person har sett Sofie och Natasha gå in till mannens lägenhet några gånger och ringer till polisen. Civilpoliser väntar utanför mannens lägenhet och när tjejerna kommer ut tar de med de till stationen. Där drogtestas de och testen visar positivt. Eftersom Sofie är 14 år skjutsas hon till Lövängstorp. Ingen frågar vad tjejerna gjorde hemma hos mannen.

Sofies mamma kontaktar hennes son och får honom att åka och kolla till Sofie. Han kommer dit och ser henne i ett skick som han aldrig sett henne i förut. Hon hade djupa skärsår och utsmetad maskara. Hela rummet stank sprit. Samma kväll hamnar Sofie på akuten för sina skärsår.

Hannah träffar Sofie och mannen på en badplats. De satt och grillade. Hannah berättar att Sofie går iväg med henne. Sofie börjar berätta om alla övergrepp och hot.

Efter 6 månader av sexuellt utnyttjande får Sofie flytta hem. Hon har fått en ny bästa vän, Emelie. De pratar aldrig om någonting, men en dag berättar Sofie för både Emelie och hennes mamma om övergreppen. De pratade länge om de skulle anmäla eller inte och fortsätter vela när skolan börjar.

Sofie bestämmer sig för att anmäla våldtäkt och i december 2008 börjar förhören. Det är kriminalinspektör Anders Jonsson som håller i de flesta förhören. Sara Landström forskar om sexuella övergrepp bland barn och unga och hon har fått lyssna på förhören. Hon säger att Sofie förmodligen inte kände sig trygg med polisen och utelämnade mycket detaljer. Förhören har kritiserats. Totalt sex gånger frågar Anders om Sofie fått knark i utbyte mot sex och lägger då ett ansvar för våldtäkterna hos Sofie.

I februari skriver Sofies mamma till Anders och säger att de inte vill fortsätta med förhören för att Sofies psykiska hälsa försämrats. De sista förhören hålls trots detta och rättegången närmar sig. Sofie ville inte att det skulle komma ut vad som hänt, men på något sätt har det hamnat i tidningen.

Det är april 2009, natten innan rättegången. Sofie sover över med en kompis och tidigt på morgonen går hon in på toaletten. Där hänger hon sig.

Fallet läggs nu ned. Folk börjar demonstrera på gatorna och på en natt har det spridits som ett kedjebrev. Man tar med sig bekanta ut för att demonstrera.

Anna, mamma till Veronica som bodde på samma hem som Sofie, startar en namninsamling om att fallet inte ska läggas ned. Hon fick ihop 9200 underskrifter.

Åklagaren begär omprövning av sitt eget beslut och åtalet tas upp igen. Hannah vittnar. Under rättegången spelas också sju timmar av förhören upp. Mannen döms för både våldtäkt av Sofies vän och utnyttjande av Sofie. Han får 1 år och 4 månaders fängelse.

Efter att all information kommit ut får Sofies behandlingshem mycket kritik och läggs ner.

Redaktören har vinklat det ifrån Sofies familjs perspektiv, vänner och polis. Tex Natasha, Hannah, hennes mamma och han som höll i förhören. Jag tyckte dokumentären var bra. Den var mycket detaljerad och man fick en tydlig bild av händelsen. Ibland var den dock lite långtråkig, men det var bara när det hände ungefär samma saker hela tiden. Om man skulle vinkla händelsen på något annat sätt skulle det vara ifrån den utsattes perspektiv, i detta fall Sofies. Nu skulle detta vara lite svårt eftersom Sofie gått bort.

Jag skulle vilja dokumentera bussolyckan utanför Sveg. Det finns många teorier om vad som hände och det skulle vara spännande att dokumentera och kanske till och med reda ut. Jag skulle sättas in mer i situationen och förstå bättre vad som hände, känslor de inblandade fick osv.

dokumentär- Kumlafallet

  Kumlafallet

Den 8 mars 2013 ställer sig 13 åriga Linn sig framför ett tåg i Kumla. Hennes mamma och hennes kompisar har vetat sen innan att hon fått många hatkommentarer på hennes youtubekanal, som fortfarande finns kvar att kolla på.

Men det ingen visste var att Linn chattat med en kille som utgett sig för att vara 15 år. Han hade börjat skriva med henne och tillslut frågat efter nakenbilder, hon hade sagt till hennes kompisar att hon kände sig hotad men hon berättade aldrig varför. Hon hade då skickat det till honom och efter det hotade han med att skicka bilden till hennes tränare och lärare om hon inte fortsatte och visade mer framför kameran, detta tror man har varit en stor del av varför hon begick självmord.

Linns mamma märkte att Linn började betè sig annorlunda och en dag efter att hon hade kört Linn och hennes kompis på fotbollsträning, gick hon in på Linns dator och kollade alla chattar i hennes facebook.

Hon såg allt hat hon fått skrivet till sig och personer som hennes mamma trodde var hennes kompisar, var de som hade skickat elaka meddelanden.

Linns mamma såg även att hon chattade med en kille, men hon såg aldrig att hon skickat nakenbilder.

Linn fick snart reda på att mamman gått in på hennes dator och kände mycket skam.

Dagen efteråt ringde hennes mamma till hennes lärare och berättade att Linn kände sig nedstämd och de skulle vara extra varsamma och vaka över henne.

Senare under dagen ringer Linns idrottslärare och säger att hon inte kommit till simlektionen och hennes mamma blir direkt förskräckt och sätter sig i bilen och ringer Linns pappa och frågar om hon är hos honom eller hos hennes faster.

Hon får reda på att hon inte är där och ringer BUP.

Efter en stund ringer Linns pappa och berättar att det skett en tågolycka i staden och hennes mamma åker direkt dit, hon åker förbi avspärrningen och där ser hon brandkåren spola av tåget.

Hon ser sedan en svart påse med en kropp i. Hon springer fram till järnvägen och frågar om det är Linn. Det är Linn.

Polisen börjar efteråt titta igenom Linns dator och hittar konversationen mellan henne och killen som utgett sig för att vara 15.

KIllen har haft ett psykiskt övertag över Linn och fått henne att göra saker hon inte vill. Chatten hade pågått i 5 dagar och börjat en vecka före Linns död.

Helt plötsligt är det två unga tjejer som anmäler kontot som skrivit med Linn och man får tillslut fram killens IP- adress. Det är en 44 årig man som ligger bakom aliaset.

Tillslut finns det 23 anmälningar på honom, men mannen säger att hans dator blivit stulen och någon annan skrivit från kontot.

Men den 2 april är två barn ute och leker och de hittar då en dator invirad i en handduk, 20 meter från mannens hus.

Mannen hävdade ändå att han var oskyldig och sa att hans dator blivit fjärrstyrd av någon annan.

Efter någon vecka berättar en 14 årig flicka, alltså en minderårig, att hon haft sex med mannen 15 ggr.

Ett åtal väcks tillslut och Linns mamma sitter som åhörare.

Tillslut får mannen som straff bara 5 års fängelse, trots att han haft sex med minderårig och vart en av anledningarna till att Linn begått självmord, Linns mamma tycker verkligen inte att det var tillräckligt länge.

 

Redaktören har vinklat händelsen så att man får höra det mesta, nästan allt, från Linns mammas perspektiv när hon blir intervjuad och berättar om allt som hänt. Man får även höra från polisernas perspektiv.

Man får t.ex. inte höra någonting från Linns kompisars perspektiv eller hur Linn var som person.

 

Jag tycker att dokumentären var väldigt intressant men såklart väldigt känsloväckande. Jag tycker också att det var bra att man fick höra lite från polisen eftersom att då fick man reda på mer om mannen som chattat med Linn.

 

Man hade kunnat vinkla händelsen så att man får höra mer från mannens perspektiv och vad som verkligen hänt, eller från linns kompisar, för att få höra mer om hur hon var som person.

 

Jag hade velat dokumentera terrorattacken 9/11 eftersom att det är en händelse som skakat hela världen och jag skulle vilja veta exakt vad som hände och hur allt började, för att det är väldigt intressant samtidigt som det är väldigt hemskt.

 

Flygkraschen i Ishavet

Jag har lyssnat på många dokumentärer tidigare, både från P1, P2 och P3. Dokumentärerna från de olika kanalerna skiljer sig lite åt, P1 skildrar berättelser från verkligheten och P2 gör dokumentärer med fokus på människor bakom musiken, avslutningsvis P3 blickar bakåt och gräver i arkiven samt pratar med de som var med när det hände.

Innan jag valde letade jag lite grann mellan de olika kanalerna, jag fastande för P1 och deras ganska nya berättelse från Flygkraschen i ishavet.

Den handlar om en kille som heter Troels Hansen och hans 20 år yngre kompis Oliver som ska flyga ett litet propellerplan från USA och hem till Sverige. Troels arbetar sen många år tillbaka som pilot och flyger turister till Kanarieöarna. Han är också flygplanstekniker och älskar motorer och att renovera gamla flygplan. Just nu hade han inget flygplan och han hittade de han ville ha i USA. Planet var av modell Cessna 337, ett litet plan med två propellrar.

Resan skulle ha skett i Augusti men det dröjde ända till december eftersom han renoverade planet.

Det var planerat att starta från Wabush i norra Kanada, därefter över Huddsonsundet via Iqaluit och rakt öster ut över öppet hav mot Grönland. De vill ju pricka in dagsljuset. Men på morgonen den 7 december 2008 hade det snöat så de blir lite sena till start.

I och med att de ska flyga över öppet hav tar de på sig sina överlevnadsdräkter, detta var en verklig livräddare.

Det har precis slutat snöa och de flyger nu i klar blå himmel. Norra Kanada är ett enormt område med ingenting, bara lite kalfjäll, så det är rätt så öde mark.

Troels och Oliver stiger till 11 tusen fot, de har flugit i ungefär 3,5 h, då är det första gången det inte känns helt normalt. Man kan höra motorerna, det är som ett instrument som spelar samma takt hela tiden och du kan höra om något går ur synkronisering, just detta händer och Troels vaknar till. Han tänker inte så mycket på det just då.

Solen går ner och det är fantastiskt vackert, de tar varsin kopp kaffe till solnedgången, sen blir det mörkt.

Oliver säger till Troels att temperaturen på den främre motorn sjunker, Troels kollar lite och sedan sjunker även oljetrycket, då är det illa. Troels ska precis stänga av den motorn eftersom han vet att det går att köra ett flygplan med en motor. Men den stänger av sig själv, den skär och tjuter, sedan står den still.

Troels skruvar in nödfrekvensen i hans radio och transporterar ut en nödsignal, han får svar direkt av ett KLM flygplan att gå högre.

Det går bara några få minuter sen händer samma sak med den andra motorn. Troels och Oliver glider nu tyst i mörkret, det enda som hörs nu är vinden utanför det lilla cessna planet. Rakt under de är Huddsonsundets öppna vatten. Det gäller att få flygplanet att glida så bra som möjligt.

De är såpass högt upp i luften så de har ungefär 10 minuter på sig  innan de träffar marken.

Troels ropar på nödfrekvensen igen att den andra motorn också har stannat och att de är påväg ner.

Nu tar de på sig sina överlevnadsdräkter, och bakom sätena ligger all deras nödutrustning som t.ex livflotten och nödraketer.

Det kommer en ny radio som säger att trafikledningen nu vet om hur det står till, han frågar även vad Troels behöver, han säger bara att de ska skicka någon som kan rädda oss.

Nu har de kommit halvvägs ned när de är klara med dräkterna och utrustningen och ligger nu på 5 tusen fot alltså ungefär 1,5 km upp i luften.

Troels försöker en sista gång att starta motorerna, då går all ström från batteriet till det och han tömmer sitt batteri, nu kan han inte se fartmätaren på instrumentbrädan och den är väldigt viktig för att veta vilken hastighet de ligger i.

Men som tur är så är det månljus ute så han ser till så att han kan hålla vingarna på planet raka.

Troels svänger mot iskanten så att de har så kort väg som möjligt in till isen. De kraschar i vattnet, helt fantastiskt att de klarar sig oskadda. Planet och all räddningsutrustning går till botten och killarna kommer upp på ett isflak. Här får de stanna i nästan 24 timmar. Vid flera tillfällen hör de plan och helikoptrar men de är alldeles för långt bort för att upptäcka de.

Under tiden killarna är på isflaket får anhöriga hemma i sverige beskedet att planet har kraschat och att killarna troligtvis omkommit i kraschen.

Men efter många kalla timmar på isen ser de ett ljus långt bort, efter ett tag förstår de att det är en båt som närmar sig. Båten har en stark sökarlampa som lyser omkring, först höger sen vänster och efter ett tag så är lampan rakt mot Troels och Oliver. Och då förstår de att de är hittade.

Det visar sig vara en fiskebåt som hört deras nödrop i radion. Kaptenen valde att omedelbart avsluta fisket och bege sig till platsen. Efter att de kommit ombord på båten och fått på sig varma kläder så ringer de hem till Sverige och får prata med familjen. Och då rinner tårarna på alla t.o.m skepparen på fiskebåten.

Jag tycker att dokumentären har varit jättebra. Eftersom att det är Troels själv som berättar så förstår man från början att de ska överleva men den är fortfarande spännande.

Händelsen är vinklad på de sättet att huvudpersonen Troels berättar och då blir dokumentären mer intressant än om någon som inte var med om händelsen hade berättat. Jag tycker inte att det går att vinkla den på något annat sätt, eftersom han berättar själv om sina egna upplevelser om händelsen.

Om jag skulle få välja att en händelse blev en dokumentär så skulle det vara förra årets bussolycka i Sveg. Det finns så många frågor som man vill ha svar på.

 

Terrordåden i Paris

Den trettonde november 2015 skedde något som förändrade Paris, och världen, för alltid. Händelsen kom till att påverka hundratals-om inte tusentals människor, och inte till det bättre.

Vad som kom till att bli en väldigt lång och händelsefull kväll började utanför en fotbollsmatch på Stade de France. Det var en stor höjdpunkt som många hade väntat på då Frankrikes och Tysklands herrlandslag skulle mötas i en vänskapsmatch i fotboll. Nästan hela arenan var full och folket jublade och klappade med glädje under matchen. Men mitt i allt jublande hörde publiken plötsligt en smäll. Till en början var det ingen som lade märke till det och matchen fortsatte. Men bara minuter senare hördes ännu en smäll och senare ytterligare en till. Den gången lade publiken märke till vad de hörde och blev oroliga. När de sedan var tvungna att avsluta matchen blev åskådarna ännu mer förvirrade och rädda. När det sedan gick rykten om att Frankrikes president hade blivit evakuerad från matchen ville åskådarna ta sig ut ur arenan. Men de kom inte långt eftersom att polisen stängt utgångarna till arenan då alla åskådare var tvungna att stanna kvar inuti byggnaden. Ingen på arenan visste vad som pågick men de skulle senare få reda på att de varit med om den värsta terrorattacken sedan andra världskriget.

Paniken spred sig på fotbollsmatchen men de var inte längre ensamma. Det fanns panikslagna människor som kämpade för sitt liv på de två restaurangerna Le Petit Cambodge och Le Carillon. Där hade människor kastat sig på golvet och försökt gömma sig för att några gärningsmän hade börjat skjuta från en bil utanför restaurangerna. Gärningsmännen lyckades döda 15 människor och lämnade 10 svårt skadade människor efter sig. Men det var inte slut än.

Inne i konsertlokalen le Bataclan spelade rockbandet Eagles of Death Metal inför en fullsatt publik. Bara minuter efter skjutningen på restaurangerna trängde sig tre, beväpnade män in i konsertlokalen och öppnade eld. Då hade flera människor sprungit och gömt sig bakom och under scenen, inuti förråd, inne i logen och andra ställen som människorna hittade för att söka skydd. Många av åskådarna slängde sig på golvet, medans en stor del föll ner. Gärningsmännen lyckades ta livet av 89 människor medans 300 fick svåra skador, både fysiskt och psykiskt.                                                        Många av människorna som kom ut ur lokalen vid liv var de som hade lyckats gömma sig. Men gärningsmännen tänkte inte låta dem komma undan så lätt. De höll de överlevande konsertbesökarna som gisslan i flera timmar. Efter människorna suttit livrädda en lång stund kom äntligen deras hjältar. En insatsstyrka hade tillslut lyckats ta sig in i lokalen och kunde äntligen fria gisslan.

Den kvällen skedde ytterligare tre attacker. En utav attackerna skedde utanför en McDonalds då några attentatsmän öppnade eld och dödade åtta personer. Den andra attacken tog plats utanför en restaurang, där dödades ytterligare 19 oskyldiga människor. Utanför ett cafe befann sig ännu en självmordsbombare som tog livet av sig själv och en till person.                                                                                                                      Senare visade det sig att gärningsmännen var med i terroristgruppen IS (islamiska staten) och de gick ut med att det var de som var ansvariga för dåden.

Detta var en hemsk kväll för många, men speciellt för parisarna. Deras liv skulle aldrig bli detsamma efter alla hemska upplevelser från den kvällen. Men för många såg det ännu värre ut. De skulle vakna upp till ett telefonsamtal om att någon nära till dem gått bort i den värsta attacken sedan andra världskriget.                                                                          Den kvällen handlade också om orättvisa. 130 oskyldiga människor dog den kvällen och över 300 personer lämnades med allvarliga skador. Men det värsta är att det kommer hända igen, det har det redan gjort.

Jag tyckte att detta var en jättebra och spännande dokumentär. Den var så bra eftersom att man fick lyssna på människor som var med i attacken. De berättade om hur de kände och vad de gjorde under den hemska kvällen. Jag tror att det är omöjligt att förstå människornas rädsla i denna situationen men berättarna gjorde att man fick en förståelse av hur hemskt det måste ha varit. Eftersom att man fick höra om verkliga upplevelser så gjorde det att alla ens känslor förstärktes eftersom att man visste att människor faktiskt hade varit med om attacken. Man fick också lyssna på videos som människorna spelade in när attackerna skedde. Man fick till exempel höra när männen började skjuta inne på rockkonserten. Man hörde hur alla skrek och greps av panik och det gjorde att allt blev så verkligt, nästan som om man var där.                                                              Dokumentären var också jätteintressant. Man fick inte bara höra om människors upplevelser men också om vad polisen gjorde för att skydda folket. De träffade många oroliga människor och man fick veta vad de gjorde för att lugna dem och se till så att de var säkra. Det var inte bara människorna som behövde vara modiga, men även polisen och militären. Det var dem som var tvungna att rycka in för att rädda människorna mot terroristerna. Där riskerade de deras liv eftersom att terroristerna var beväpnade. Jag tycker att det var bra att de berättade vad poliserna gick igenom också eftersom att de hade så stor betydelse den kvällen. Tack vare dem så blev terroristerna stoppade och folket kunde känna sig lite tryggare på grund av deras stora insatser.

Jag tycker att de valde att berätta dokumentären ur rätt perspektiv då man fick mer detaljerad information eftersom människorna var med om attacken. Det gjorde också att man fick mer förståelse för vad som hände, men det blev också mer intressant.            Jag tycker dock att de borde intervjuat mer poliser eftersom att de spelade en sån stor del inom attacken. Utan dem hade det blivit kaos och man hade inte kunnat stoppa gärningsmännen. Jag hade velat veta vad som gick på inom deras huvud och vad de tänkte, var de rädda? Jag hade velat veta vad deras första reaktion var när de hörde om attacken. Vad gjorde de för att få kontroll över läget och hur höll de sig lugna? Men framförallt tycker jag att de borde ha fått mer uppmärksamhet eftersom att de visade sådan styrka i en sådan läskig och riskabel situation.                                                        Alla gärningsmän är döda, några bombade sig själva medans andra blev skjutna. Men om de levt idag hade jag velat veta varför de attackerade massvis av oskyldiga människor? Jag hade velat att de skulle sättas dit för de hemska sakerna de gjorde och att de inte kommit undan utan en förklaring. Men oavsett deras skäl så hade inte det räckt. Massvis av människor förlorade sina liv den kvällen på grund av dem och det kommer aldrig vara okej.

Jag skulle vilja göra en dokumentär om då Donald Trump blev Amerikas president. Denna händelsen har haft stor betydelse för de senaste åren. Det har inte funnits en enda vecka, eller en dag då man har gått in på nyheterna och inte sett en bild på Donald Trump. Han har tagit många olika beslut och gjort förändringar som oftast gett ett negativt resultat. Han har t.ex dragit sig ut ur Parisavtalet vilket är väldigt dåligt för vår del. Usa är ett av de länder som bidrar mest till växthuseffekten och därför är det nödvändigt att de är med på detta avtal. Men presidenten ansåg att det skulle vara dåligt för Amerikas ekonomi så han drog sig ut ut avtalet. Detta var själviskt gjort eftersom han inte tänkte på hela världen, utan bara på Amerika. Han har tagit flera beslut som nödvändigtvis inte gett några negativa följder för Amerika, men för omvärlden. Därför skulle jag vilja intervjua människor som röstade på honom och veta varför de röstade på honom och vad de tänkte? Jag skulle vilja veta varför de bestämde sig för att rösta på en oansvarig ledare och om de visste vilka följder det skulle ha. Om människorna visste att deras röst skulle leda till så mycket problem, skulle de fortfarande rösta på honom? Det återstår att se.

Fallet Marina Johansson

                Fallet Marina Johansson.

Jag lyssnade fallet Marina Johansson. Polisen misstänker mord och den misstänkta  är hennes ex sambo.

 28 Julia 2010 Marina och hennes lilla syster planerat att åka   wakeboard men marina kom inte. Senare den dagen  fick lillasyster  sms som skickas från Marins telefon sms säger att marina är på väga till Linköping men lilla syster raderade sms eftersom hon var arg, sen efter några minuter kom en till sms från marins telefon och säger “ jag älskar dig” med ett smeknamn som familjen kallar en av systrarna, I faktum finns marins telefon närheten i hennes bostad när sms skickas. Efter några dag försöker lilla syster att få tag i marina och frågar om marins vänner men ingen vet och lilla syster åkte till familj hem för hitta Marin, men ingen var där. Söndag ringade familjen polisen och lilla syster uppge förhöret, och polisen förhörde ex sambo också.

Polis mannen som förhörde ex sambo sa att han inte bete sig  någon som saknar någon. När polisen kom och sökte marins hus var  huset  städ och det var inte likt Marina. Samma dag när marina telefon skickade sms plockas pengar från hennes bankkort. polisen tar slutsätts om att marin är inte försvann frivillig.  När man förhörde ex sambo har han pengar och polisen misstänkte att det var han som ta ut pengarna i marins bankkort. Familjen hoppas att hitta marina i liv.

Marina och hennes ex sambo slutade men han bodde kvar  marins källaren tills han hittar annan bostad. polisen håller ex sambo som misstänkte och polisen börjar söka marina med polishundar men polisen hittar inget.  Marina har skrivit brev till ex sambo som säger att  hennes familj är orolig om hur han höjer rösten på henne framför familjen och publiken och att hon hatar honom.  

Ex sambo skulle fira hans födelsedag med Marina men när de kom tillbaka har de bråkat och var ovänner. Polisen tänker att ex sambo har dött marina hans födelsedagen. När en nära familj flyttar marins hus efter att år hittar de att marins säng är full av blod och men förstår inte hur polisen kunde missa detta. Polisen misstänker att marina blev dött i hennes säng.Polisen griper ex sambo som mord misstänkt. ex sambo fortsätter förneka och säger  sista natten han har sett marina sa hon till honom att hålla sig bort  från henne. Tingsrätten vågade inte besluta att marina är död utan att hitta  kroppen och man friar ex sambo. 2 år sedan söker man marins kropp och man hittade skuggan att stor paket som man har gömde kroppen. Man identifierar med tandkort och kroppen är marins kropp. Tillslut pekar allting ex sambo och när man hittar sms som skickade  och säger marina är död  och polisen tänker att han har använde någon för att döda marina och andra bevisar. och man dömer honom 16 år fängelse.

producent: Maria Hansson 

Jag tyckte dokumentären  var jätte bra och producent gjord jätte bra för att berätta den och hur allting hände. dokument  ska man höra hennes syster och mamma och polisen som jobbade marins fall och det var jätte lång fall, man blir chock när man hör att man har hittat hennes kropp 2 år senare. Man ska känna hur familj känd. jag hade hörde inte om detta fallet det var intressant att höra om den och hur ex sambo planer att allting men tillslut kom det ut. Och det bra att man hörde polisens perspektiv och familjens. Man blir lite rädd om när man lyssnar någon som blivit mördad men för mig blev jag inte så rädd.

Om jag skulle göra en dokument skulle jag vilja berätta något som hände som den här fallet eller händelse som har hände i ett land ex, 1991 inbördeskrig i Somalia den händelse var stor. Jag tycker när man berättar historia.

Utøya

Utøya

Fredag 22 Juli 2011 skedde en fruktansvärd händelse på den norska ön Utöya, strax utanför huvudstaden Oslo. Det var ett terrordåd, något som det fredliga landet Norge inte alls kunde arna skulle ske. Gärningsmannen hette Anders Behring Breivik och var 32 år gammal. Tidigare samma dag som terrordådet var sprängde han även en hemmagjord bomb vid regeringen i centrala Oslo.

Anders satt hemma hos sin mamma framför datorn. Han skrev om sina planer och tog därefter bilder på sig själv när han poserade med sina mordvapen som polisen sedan skulle kunna använda sig av. Efter det körde han in till centrala Oslo i sin vita skåpbil. Det var mitt på eftermiddagen när han sprängde bomben vid regeringen. Direkt efter det körde han ut till Utöya, där ett politiskt sommarläger var i full gång.

Utöya är en liten ö, 500×300 meter. På ön befann sig drygt 560 personer, där av var nästan alla tonåringar och unga vuxna. Den yngsta som befann sig på ön var endast 13 år gammal.

I dokumentären får man höra några av de drabbade som var med på utöya under terrordådet. De berättar att de fick reda på att det hade varit skottlossning i Oslo och deras ledare hade då sagt att Utöya var de tryggaste stället de kunde vara vid.

Anders hade klätt ut sig till polis. Han gick i land på ön med målet att alla personer på ön skulle vara döda när han gav sig av igen. De han inte sköt skulle han skrämma ut i vattnet. Första dödsoffret var en lägervakt. Andra offret var husmorn. Efter det var det bara att fortsätta med mördandet. Personerna på ön sprang för sina liv och gömde sig överallt. Efter 10 minuter var 25 personer redan döda. De vapnen Anders använde sig av var en pistol och ett gevär.

Anders hade innan verkat vara en helt vanlig människa. Han hade ett intresse för basket och brukade även måla. Men under utredningen av brottet fick polisen reda på att han hade planerat terrordådet i flera år. Anders var fascism, vilket är en politisk ideologi. Kortfattat kan man säga att man har många dumma tankar om samhället och hur folket borde vara fördelade. Han tyckte att kvinnor skulle “veta sin plats” och att muslimer var en egen ras.

Skottlossningen fortsatte. Ön täcktes av blod och döda kroppar, tårar och panik. Ljudet av skotten hörde man konstant. Vissa gömde sig bland träden, vissa under stenar och vissa kastade sig i vattnet och försökte simma till fastlandet. Vatten var mycket djupt på sina ställen, ungefär 300 meter. Avståndet mellan Utöya och Oslo var runt 600-700 meter.

En halvtimma efter första larmsamtalet dök första polisen upp. Det hade det redan kommit helikoptrar med reportrar från olika tidningar. Även Anders hade ringt in till polisen. Han sa att han ville överlämna sig. Samtalet avbröts och Anders fortsatte sitt mördande.

När Anders var klar var det totalt 77 döda på ön. Över 100 personer var skadade. Man bekräftade även minst ett dödsfall från bomben vid regeringen. Den yngsta som miste sitt liv var 14 år.

Rättegången tog 10 veckor och slutligen fick Anders 21 år i fängelse, lagens hårdaste straff. Han ser sig idag som en hjälte och är mycket stolt över det han gjort.

Redaktören som gjort dokumentären har intervjuat personer som var med på ön. Några av de som man fick lyssna på var Ali, Marte och Lovisa. De berättade om deras tankar och hur de gjorde för att hålla sig i liv under skottlossningen. Man får även höra en annan person som pratar mer om fakta och vad som hände i helhet.

Egna tankar

Jag tycker dokumentären var mycket spännande. Den var väldigt intressant så man satt verkligen koncentrerad när man lyssnade på den. Till varje sak de sa så fick man upp tusentals tankar och frågor. De berättade verkligen i detalj vilket gjorde att det hela kändes väldigt verkligt. Det var även mycket intressant att få lyssna på några av de personerna som faktiskt var med i själva händelsen. De pratade mer om känslor och specifika situationer de hamnade i vilket ledde till att man själv kände olika känslor och kunde fördjupa sig mer i dokumentären och händelsen. Man fick upp bilder i huvudet, vilket kanske inte var så jätte mysigt då det var en väldigt hemsk händelse. Men det jag menar är helt enkelt att med hjälpa av de olika vinklar man fick och de detaljerade beskrivningarna så fick man en mycket klar bild av det hela.

Ett annat perspektiv som skulle vara intressant skulle vara polisens. De hade det antagligen otroligt stressigt. Självklart är det inte heller jättekul att få ett samtal om att det är en man som skjuter ihjäl ungdomar, men det gäller ändå att hålla sig lugn. Kanske var det någon polis som kände någon ute på ön? Då blir det extra svårt att vara lugn.

Att få höra ur gärningsmannens perspektiv skulle också vara intressant. Jag tycker inte det finns en enda vettig anledning till det han gjorde så det skulle vara intressant, eller kanske bara jobbigt att få lyssna på hans anledningar till dådet. Hur han kände i stunden då han såg helt oskyldiga ungdomar falla ner döda på marken på grund av ett skott han just skjutit iväg. Att han såg sig själv som en hjälte efter detta är helt ofattbart. Man blir verkligen äcklad av det. Av honom.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag skulle vilja dokumentera om. Jag är väldigt rädd av mig och är nog alldeles för nära mina känslor för att kunna dokumentera om någon sån här hemsk händelse. Jag skulle troligtvis börja storgråta, så något lite mildare får det nog bli. Jag har ett stort intresse för musik. Det finns många intressanta artister ute i världen. Kanske skulle jag intervjua någon av mina favorit artister.

Jag skulle även vilja dokumentera om något fattigt land. Det kanske låter hemskt men jag har länge drömt att få åka till något riktigt fattigt land och se hur de har det. Jag tror man skulle få en annan syn av livet om man hade sett hur folk kan ha det. Oftast jämför vi människor oss själva med folk som har det bättre än oss, vilket leder till att vi alltid är missnöjda. Det kan jag erkänna att jag själv gör i alla fall. Det skulle därför vara intressant att få åka till andra sidan jorden och få testa på livet där. Så om jag på något sätt skulle kunna lyfta upp det och visa den rikare delen av världen hur bra vi faktiskt har det här så skulle det vara riktigt kul. Då kanske vi skulle kunna hjälpa till på ett bra sätt också. Så jag skulle alltså valt att göra en dokumentär om musik eller fattigdom, gärna båda två!

Terrordåden i Paris

Jag har lyssnat på en dokumentär om terrorattacken i Paris som skedde den 13 till 14 november 2015. Det var en vanlig fredagskväll i Paris. På en fotbollsarena mötte Frankrikes- och Tysklands herrlandslag varandra, på Le Bataclan spelade ett rockband, och på en restauranggata var det fullt av hungriga och festsugna människor. Men för människorna i Paris blev inte kvällen som de hade tänkt sig.

Det började med att en smäll hördes utanför fotbollsarenan, följt av en till smäll. Ingen fattade riktigt vad som hände men sedan började svartklädda män springa in och skjuta på människorna med maskingevär. Folk fick panik och slängde sig på marken av rädslan att bli träffade. Samtidigt i en annan del av staden var människor på en restaurang- och bargata när en svart bil saktade in och började skjuta hejdlöst. Alla skrek och sprang längst in i restaurangerna och gömde sig. Några svenskar som de intervjuade berättade att alla kollade ner i sina mobiler för att få uppdateringar om vad som hände. Ingen fattade vad som pågick och svenskarna hade inget internet så de visste inte vad som hände.

I konsertlokalen Le Bataclan spelade ett rockband och det var över tusen människor som tittade. Men mitt i konserten började män skjuta och det blev kaos när alla slängde sig ner på golvet och försökte ta sig bort därifrån. Människor gömde sig överallt – bakom scenen, under scenen, i förråd och på toaletter. Terroristerna tog även människor som gisslan. De satt gömda i minst tre timmar innan militären och polisen kom. Men till och med när de ropade att det var säkert så vågade inte människorna komma ut, ifall att det var terroristerna som lurades.

Det var sammanlagt bombning och skjutning på sex olika platser runt om i Paris, 130 personer dödades och 300 personer skadades. Det är det största terrorattentatet sedan andra världskriget i Frankrike. Detta är helt nytt för Europa, och hela världen är i chock. Senare erkände sig IS – den Islamiska Staten – som skyldiga. I dokumentären berättar de att man såg militärer var nästan man än var i Paris i flera månader efteråt. De gick runt överallt och visiterade människor. Poliser gjorde även husrannsakan på människor som de trodde hade någonting med terrorattentatet att göra. Detta gjorde människorna både trygga men också rädda, eftersom att man ofta förknippar militärer och poliser med någonting otäckt. EM hölls ändå i Frankrike året efter, och ända sedan terrordåden var har man försökt göra allting normalt igen.

Mina tankar:

Jag tycker att dokumentären var väldigt spännande och bra. Detta hände för ungefär två år sedan och jag har inte hört så mycket om det. Därför var det intressant att få veta mer, vad som verkligen hände och vad som hände efteråt. Jag hängde verkligen med i dokumentären eftersom att det var så så spännande så att det aldrig blev tråkigt. Eftersom att de intervjuade människor som var med, fick man verkligen en känsla av hur det var. Dokumentären var alltså vinklad ur människornas (som var med) perspektiv. Man fick också en känsla av närvaro när man fick höra klipp från till exempel skjutningen på Le Bataclan. Det kändes som att man var där, vilket var både läskigt och spännande. Det blev en helt annan upplevelse mot när man bara får fakta av ett nyhetsankare, till exempel.

Jag tycker att de har vinklat händelsen väldigt bra, men en annan intressant synvinkel skulle kunna varit ur terroristernas perspektiv. Då skulle man få reda på bakgrunden till varför de gjorde det. Alla terrorister dödades efter eller under attentatet, eftersom att många bombade ihjäl sig själva. Självklart skulle det inte spelat någon roll vad än deras anledningar var, eftersom att det inte finns några ursäkter till att döda någon, men det skulle ändå vara intressant. Redaktören hade också kunnat vinkla händelsen ur polisens perspektiv. Hur deras reaktion var när de först fick reda på bombningen och hur de tänkte när de snabbt behövde ta fram en plan för att hitta gärningsmännen och rädda skräckslagna människor.

Om jag skulle dokumentera en händelse skulle det vara om terrorattentatet i Stockholm 2017. Det var då en lastbil körde in på Drottninggatan mitt i Stockholm i hög hastighet och dödade fem personer. Denna händelse skakade om hela Sverige. Jag tycker att det skulle vara intressant att höra tankar från människor som var med när det hände. Människor som kastade sig åt sidan när lastbilen kom och människor som var oroliga när de inte fick något svar från sina vänner och familjer. Det skulle även vara spännande att höra hur familjerna och vännerna till de som dog har tacklat sorgen. Om de till exempel har gått tillbaka till platsen där det hände och hur de mår idag.

Thea Westh, 8:1

Utöya, 22 juli 2011

Jag har lyssnat på Utöya, 22 juli 2011.

Den handlar om en man som heter Anders Behring Breivik som har som mål att döda alla på ön, Utöya. Han går omkring i över 1 timme och skjuter ungdomarna på Arbeiderpartiets sommarläger. Totalt dödas 69 personer på ön.

Klockan 15.26 sprängs en bomb vid regeringskvarteret i Oslo. 8 personer dödas. Detta är bara början på ett av de värsta attentaten som hänt i Norge på väldigt lång tid. Ungefär 2 timmar senare anländer Anders på ön utklädd till polis, och han har en pistol, ett gevär och över 1000 patroner. Han börjar skjuta deltagarna på det norska socialdemokraternas ungdomsförbunds sommarläger. Deltagarna kan inte göra något annat än att simma eller gömma sig. De två yngsta som dog var bara 14 år.

Lovisa Nordin Pedersen var år 2011, 16 år gammal. Hon simmar för sitt liv med sin kompis, medans Marte Gustavsen Ödegården, 17 år, har blivit skjuten i ryggen två gånger. Hon kämpar för sitt liv i säkert 30 minuter. Och den svenska politikern Ali Esbati duckar och springer ifrån skotten.

Författaren/redaktören har vinklat händelsen mot personerna som var på ön, alltså deras upplevelse och deras tankar. I dokumentären är det 3 personer som var med i massakern som berättar vad som hände och om deras egna upplevelser på ön. Men när de inte pratade så var det en man som berättade om vad som hade hänt, vad Anders gjorde och hur han tänkte osv.

Jag tycker att den var jättebra, eftersom att de hade så mycket detaljer i dokumentären. Man fick till exempel höra skott från en video en person hade filmat på fastlandet. Det gör det så verkligt och det blir nästan som att man är där själv när man får höra skott och allas berättelser om hur de kände, hur stämningen var, hur alla reagerade och vad alla gjorde. Det som också var bra var att personer som var på ön när det hände berättar, för då blir det mer spännande. Då får man liksom höra hur det egentligen var och vad som egentligen hände. De berättade helt enkelt väldigt bra och detaljrikt.

Man skulle kunna vinkla händelsen så att personer som var på fastlandet fick berätta vad de såg och hörde. Man skulle också kunna vinkla den mot Anders Behring Breivik, så han kunde förklara varför han gjorde det han gjorde, hur han upplevde saker osv. Och vad som hände när poliserna tog honom och vad som hände därefter till exempel.

Om jag skulle få göra en dokumentär om något skulle det antagligen vara om dans. Det är min stora hobby och jag skulle gärna vilja veta mer om dansens historia, hur den har utvecklats från de första dansstegen till den dans man dansar idag.