Kan inte andas

Jag  går hem från jobbet. När den har svarta bilen saktar in bredvid mig. Sakta åker ner bilrutan och en man röst  frågar  om vägen till närmast till bensinstation, när jag hör rösten vänder jag blicken till bilen det mörkt så jag kan inte se mannens ansikte.

“ fortsätta rakt fram och ta  sen vänster, du kan se efter det. så jag till mannen ,mannen tackar och går sin väg. Och jag går min väg. det kallt ut, efter lite stund kom jag hem. jag öppnade dörren med mina nycklar och sen går rakt till mitt rum på andra våningen, när jag kom till mitt rum ringer min telefon jag tar och ser att det min bror som ringer jag svarar.

“ Hej, ”

“ Hej, jag ringade att du skulle veta att jag ska sova hos min kompis.

”okej, ha rolig” svarar jag tillbaka snabbt.

Jag lägger ner telefonen och går till skrivbordet och sätter igång min laptop. jag tittar ner fönstret som är öppet, jag ser bilen som jag sett vägen hem står framför min hus efter en stund hörde jag någon som öppnar dörren. Jag blir jätte rädd för att mamma och pappa åkte idag till annan stad, de kommer om två dagar och min bror kommer inte kväll. Den stunden hörde jag också att fotsteg som kommer upp. Jag blir jätterädd och kan inte tänka vad jag ska gör så jag tar telefonen från sägen och gömmer mig bakom dörren.

Min dörrhandtaget tryckas sakta och ljudlöst ner samtidigt som jag håller andan. jag vågar inte röra eller andas och mina händer skakar och jag är rädd att tappa telefonen, En man kommer in och går rakt fram min skrivbordet. jag kan inte ansikten. Den stunden ser jag att mannen har kniv i handen, snabbt tar jag min chansa  att spring till dörren. Jag vet inte när jag kom så snabbt ner i köket. Det mörkt men jag kan se matbordet så jag gömmer mig under den. jag är så rädd  att jag tror min hjärta kommer  ut  vilken stund som helst, jag tar upp telefonen och slår in 112.Medan signalerna går, tittar jag efter mannen, jag ser inte honom men jag hör fotsteg i trappan. han kommer sakta och sakta ner på trappan.

“sos 112, vad har inträffar”.

“det mitt hus, ni måste hjälpa mig.

“okej vi ska hjälpa dig, kan du berätta vad som händer i ditt hus.

“en man med kniv är in i mitt hus,

okej vilken adress befinner du dig.

“ näsetvägen A4, snälla skynda.

“okej. var där du är, vet du var han är.

nej, jag tror han är i trappan, jag hör inget, jag ska titta.

nej, gör inte så, du måste vara där du är.

jag kom ut från bordet och tittar upp trappan när plötsligt någon tag min hand och jag blev upptryckt mot väggen och.

“ lägg på samtalet. säger mannen. det samma man som jag visade vägen, jag kan känna från  rösten.

Jag trycker röda knappen. den stunden kommer någon in i dörren. när jag hörde min bror röst. mannen trycker  hårt kniven mot min  hals och hans så om jag gör ett ljuda så  dör jag. han så viskning men jag kunde hör jättebra. Min bror kom snabbt in i köket  och tända lamporna och när han ser mig blir han jätte rädd. kniven trycktes hårdare mot min hals.

“ ett steg och hon dör.  mannens röst var lite höger den har gången.

Min bror tar lite steg sen stannar. när jag ser att mannen är nervös, tar jag chansen och biter hans hand och kniven ramlar ner hans hand och han lossnar  greppet .och jag springer till min bror; snabbt tar min bror kniven . jag vet inte vad som hände efter min bror tar kniv. men när jag tittar efter ser jag att mannen ligger golvet och blöder.  min bror kommer snabbt fram och frågar om jag är okej och kram mig. sen vi går ut från köket, den stunden kommer polisbilen och två polis kommer och frågar vad som hänt.

Glömsk

Jag var hemma hos min kompis Isak, och jag skulle hem. Klockan var 18.30 och bussen kommer om 20 minuter,  och det tar 10 min att gå till busstationen. Jag kammade mitt hår och gjorde en backslick, sen packade alla mina saker i Isaks rum som var rött med en dubbelsäng, bord och garderob i hörnet, och sen checkade av att jag hade allt i min väska, på vägen till busstationen kände jag i min ficka för att kolla om jag hade med mig busskortet. Jag fick panik! jag glömde buss kortet hos Isak, jag sprang så fort jag kunde tillbaka till Isaks hus. Jag knackade och bara på några sekunder öppnade Isak med hans krulliga hår, han undrade varför jag var så stressad. Jag hade ingen tid att förklara så jag la min hand på hans axel och sa “mitt busskort!”. “du tog med dig busskortet och lade den i din väska” sa Isak, jag checkade min väska och såg att jag hade busskortet där i, jag tog ut den och la den i min ficka. Jag blev arg på mig själv, och slog min hand på mitt panna men inte hårt. ‘’Tack så mycket Isak’’ sa jag, sen rusade jag till stationen igen. När jag var ungefär 100 meter till stationen ramlade jag och fick ett sår, jag hade inte mycket energi kvar så jag kunde inte resa mig upp. Efter ett tag fick jag lite energi tillbaka och jag reste mig upp i en slow motion rörelse. Jag såg min buss åka förbi mig när jag reste mig, och såg registreringsskylten ”PCY 486” samtidigt som att allt gick i slow motion. Jag skrek till busschauffören att stoppa, men han hörde mig inte. Jag la ner handen i min ficka för att ta fram min mobil, men där var den inte. Jag försökte komma ihåg vart jag la min mobil. Jag hade lagt min mobil i min väska också tänkte jag, så jag checkade min väska. Jag hade tur och såg mobilen, det luktade starkt parfym. Då såg jag att parfymen hade spillt över hela min väska, jag stressade och tog ut allt från min väska, speciellt mobilen så att den inte gick sönder. När jag hade tagit ut allt var det som en pyramid av blöta kläder som luktade jätte starkt. Jag tog fram mobilen och ringde till min mamma, men hon svarade inte. Nu tänkte jag att mitt liv var förstört av denna dagen. Men plötsligt hörde jag en bil tuta, jag såg en kvinna som liknade min mamma och jag trodde att det var henne. Men när bilen kom närmare och närmare så såg jag att det inte var mamma. Men sen tutades det en gång till, men en buss denna gången. Jag såg mamma bredvid busschauffören och det hade samma registreringsskylt som bussen innan, PCY 486. När bussen var nära stannade den och mammas röst ‘’kan du vänta 4 min?’’. Hon sprang ut till trottoaren och hjälpte mig att packa mina kläder i väskan och drog med mig in i bussen, hon frågade om mitt busskort och tog den från min ficka sen hörde man ljudet när man stämplar kortet. 

Några timmar senare….

var vi hemma och jag såg min blommiga trädgård, min lilla syster och pappa som väntade på oss. Det var en av den värsta dagen och turligaste dagen i mitt liv.

Kan en dröm vara verklighet

Jag hörde att glaset nerifrån krossades, jag var kall och trött. När något nerifrån rörde sig, tyst och smidigt satte jag mig upp i sängen och gnuggade mig i ögonen. När jag tog upp min telefon och kollade vad klockan var hörde jag att något klöste på väggen vid källartrappan. Jag stelnade till, jag kunde inte röra mig, jag försökte men på något sätt ville inte min kropp. När jag satt som förstenad i min säng och hörde hur något med tunga steg gick upp för trappan, insåg jag att ”saken” som var på väg upp för trappan snart skulle vara framme vid min dörr. Jag bröt mig loss från min förstening och slängde mig under sängen. Den öppnade dörren och jag såg till min förskräckelse två pälsklädda stora fötter med vassa klor. Den gick in i mitt rum och bort från dörren. Jag tittade fram och kunde se ett stort huvud klätt av päls, stora öron och en stor käft fyllda med stora gula tänder. Varelsen såg sagolik ut. Kroppen var lång och stor, den såg muskulös ut. Den gick med lite framåtböjd överkropp och hade långa armar och ben. Pälsen var lurvig och fläckad av smuts. Jag såg min chans att komma ut härifrån, men insåg snabbt att varelsen i mitt rum skulle springa efter. Jag såg mig själv ligga halvt död på marken medans varelsen stod över mig helt blodig runt munnen. Jag hann inte tänka klart tanken innan varelsen vrålade, ett öronbedövande ljud som gav mig panik. Jag ville egentligen bara ligga här och vänta men jag förstod att jag måste ut härifrån, NU!. Jag väntade, sekunderna gick och jag fylldes mer och mer av skräck. När jag kröp mot kanten av sängen tittade jag fram, varelsen gick till fönstret. När den stod där kröp jag så snabbt jag kunde ut från sängen och sprang, ut ur rummet och ner för trappan. Jag hade inte tid att ta på mig något. Jag vände mig och såg varelsen titta på mig, den stod vid foten av trappan. Den morrade och jag sprang, ut i snön och mot baksidan av huset. Det var kallt att springa i snön i bara pyjamas, men jag hade inte tid att tänka på det. Varelsen var på framsidan av huset. Jag var vid vägen när jag hörde varelsens vrål igen. Jag sprang över vägen och upp i skogen, smaken av blod spred sig i munnen och det kändes som jag skulle spy. Varelsen kom lunkande några meter bakom mig. Var det här verkligt? Hände det på riktigt… Jag hann inte tänka klart tanken varelsen var nära nu! Jag sprang så fort jag kunde tills jag inte såg eller hörde varelsen längre.

 

Jag gick upp mot en kulle och blickade ut över skogen, helt kritvit av all snö. Jag såg en älg, men det var något konstigt med den. Den stod där, helt stilla och tittade mot en stor gran. Jag blinkade, för en sekund och sedan hörde jag en duns och ett vrål. Vrålet var fyllt av ilska och hat. Jag såg sedan hur den mystiska varelsen stod vid det livlösa liket av älgen. Blodet droppade från klorna och färgade den vita snön röd. Jag såg hur samma sak kunde hända med mig om jag inte sprang. Jag vände mig om och den stod där. Det stod där! De gula ögonen tycktes se in i min själ. Jag fick panik, varelsen höjde armen, jag förstod att det var över…

 

Jag vaknade med ett skrik, svettig och iskall. Jag låg på golvet, jag hörde min faster komma springandes från sitt rum. Hon öppnade dörren och överöste mig med frågor.

– Vad har hänt, varför ligger du på golvet, mår du bra!?

– Jag mår bra, det var bara en dröm.

 

De springande korna

Jag och Matilda cyklar hem från en mysig picknick vid stranden. Solen skiner och det är sommarlov. Det är varmt, vi börjar närma oss en hage som ligger jämte vattnet. Hagen som vi tidigare cyklade igenom har nu invaderats av kor vilket det inte var innan. Jag cyklar på och känner hur korna kommer närmare och närmare mig. Jag känner hur rädd jag blir och börjar sakta in för att korna täcker vägen. Min första tanke är att jag bara ska cykla så fort jag kan genom hagen men sedan inser jag att jag inte vågar. Det virvlar massa tankar i min hjärna och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag börjar cykla tillbaka eftersom att jag inte kan ta mig framåt. När jag vänder mig om känns det som att det tar en evighet medans det bara tar ett par sekunder. Jag står vid min cykel på ena sidan av stängslet och funderar jag på vad jag ska göra.

En del av korna som har sprungit efter mig står nu och kollar på mig medans resten av korna springer efter Matilda. Matilda bara cyklar och plötsligt står hon på andra sidan stängslet. Hon ropar att jag också ska cykla men jag tvekar.

Det kommer en silvrig liten bil bakifrån som jag försöker cykla efter. Korna kommer mot både bilen och mig men bilen fortsätter köra så jag fortsätter också att cykla eftersom att de känns som den enda utvägen. Jag hör hur korna råmar och känner hur de nosar när de är som närmast. Eftersom att jag cyklar i samma fart som bilen kör kan jag ta mig ut ur grinden samtidigt som bilen. När jag äntligen kommer ut ur hagen känner jag hur lättad jag blir men ändå sitter rädslan kvar. Jag känner hur hårt hjärtat slår hårdare slag än vanligtvis.

Vi fortsätter att cykla med skakiga händer och ben mot stugan. Medans vi cyklar pratar vi om hur rädda vi blev och att vi skulle fika på något annat ställe nästa gång. Vi pratar också om att vi inte ska ta med några kokostoppar för det känns fortfarande som att de sitter längst uppe i halsen.

Man känner hur lukten av koskit avtar. Medans vi cyklar pratar vi om vad som egentligen hände.

När vi väl kommit fram till stugan berättar vi allt för mormor. Hon skrattar åt oss och säger att det inte är någon fara och att de inte hade gjort något mot oss. Sedan cyklar vi vidare och berättar allt för Matildas farmor och hon säger precis samma sak.

Jag sitter i mormor och morfars soffa och läser i tidningen att det är en man som har råkat ut för samma sak som vi gjorde tidigare idag fast värre. Han har nämligen också blivit jagad och nedtrampad av kor. Det hände i närheten och det stod att han tom. dog. Jag tänker på vad som verkligen hade kunnat hända och ringer till Matilda och berättar om mannen. Hon blir rädd och säger att de är tur att det gick så bra som det gjorde.

Jag ligger i sängen och håller på att somna. Min sista tanke är om den händelsefulla  dagen.   

 

Springer för livet, men står ändå still

Klockan hade nyss slått över midnatt. Vi hade precis bäddat ner oss på våra madrasser som låg utspridda här och var på golvet. Det hade varit en kul kväll tillsammans med mina polare och nu var det dags att sova. Jag och tre kompisar hade fått hänga med Gabbe och hans familj ut till deras sommarstuga. Dante, en av de tre kompisarna, sträckte sig för att släcka lampan, så rummet nu blev kolsvart. Tusan också, tänkte jag och kramade hårt om mitt täcke. Det var det här jag var rädd för. Kunde dem inte bara glömma av att släcka lampan? Låta den vara tänd? Jag är inte direkt mörkrädd, men jag är riktigt rädd för vad som kan vara i mörkret, mer eller mindre livrädd. Jag kände hur mina kompisar började somna, en efter en. Själv låg jag med vidöppna ögon, rullandes med huvudet från sida till sida för att konstant kontrollera att det inte kommer något slags monster. Kanske skulle monstret ha stora, spetsiga huggtänder som den kan bita i min hals med så blodet bara sprutar åt alla håll. Eller kanske långa vassa naglar, precis som 10 livsfarliga knivar, som han river mig med så jag får stora, röda märken. Jag tog ett ännu hårdare grepp om mitt täcke, försökte stänga ögonlocken för att somna men öppnade genast upp dom igen. Kanske skulle jag bara hålla mig vaken?

Jag kisade med ögonen i ett försök att se någonting, men allt jag kunde se var silhuetter av den stora byrån och den gamla trästolen i ena hörnet av rummet. Jag kunde alltså inte se nåt monster, men det gjorde mig bara ännu räddare, han kan vara exakt var som helst.

Med en nu lite småsvettig panna, djupa, tunga och få andetag låg jag med näsan upp mot taket. Kom igen nu, lyckas somna tänkte jag. Men i samma veva så hörde jag ett stort högt krasch. Fönstret i rummet gick sönder i tusen bitar. Skit, monstret är här. Det var allt jag hann tänka innan jag i ren panik hoppade upp från min madrass, la en sista blick över mina vänner som konstigt nog fortfarande låg sovande, men nu fulla med glas, rinnande blod och äckliga sår. Jag sprang ner för trappan i stugan, jag tror jag hörde någon efter mig, men var alldeles för skraj för att vända mig om och kolla, istället öppnade jag ytterdörren och sprang ut till den lilla grusvägen som låg precis utanför stugan.

De glesa och halvtrasiga gatulamporna var allt jag hade som lyste upp min väg. Med andan uppe i halsen flåsade jag samtidigt som jag sprang allt jag kunde. Precis som jag trodde så var han efter mig. Monstret. Han var stor, nästan som ett helt hus. Hans tänder var lika vassa som jag hade föreställt mig, om inte ännu vassare. Några knivar till naglar hade han inte dock. Faktum med att han inte hade några händer överhuvudtaget. Men från hans överkropp stack inte bara ett huvud upp, utan två. Vilket innebar dubbelt så många livsfarliga tänder.

Jag undrade hur mina kompisar inte kunde ha vaknat. Kanske hade monstret redan dödat dom, eller dragit ut deras själar så det bara var ett par bara livlösa kroppar. Jag hann inte tänka mer på det då jag plötsligt snubblade över en sten, jag tappade helt balansen och föll rätt ner på den grusiga lilla vägen. Jag hade sett sådana här scener flera gånger i film, att man springer på liv eller död, snubblar och ramlar. Jag brukade alltid fnysa och komma med en småkaxig kommentar om att man är helt dum i huvudet om man ramlar i en sådan situation. Men nu låg jag där på marken med skrapsår över hela knäna och ena armen. Jag såg hur monstret kom närmre och närmre.

Men inte en chans att jag, Helmer Sören Eriksson, ska ge upp nu. Jag var snabbt uppe på fötter igen och fortsatte min flykt ifrån det kusligt stora monstret, som nu hade kommit riktigt, riktigt nära efter min vistelse nere på marken. Jag sprang och sprang. Det var bara några få meters avstånd mellan oss nu. Jag kollade bak varannan millisekund. Varför kom han plötsligt så nära? Då märkte jag det. Jag kom inte längre framåt. Mina fötter och ben jobbade allt dom kunde men jag sprang bara på stället, jag kommer ingen vart.  Det var som att springa i en rulltrappa åt motsatta håll. Meningslöst. Jag kunde nu känna monstrets hetsiga andetag i nacken och det dröjde inte länge till han fick tag i min axel. Jag stängde hårt igen ögonlocken och skrek, allt jag kunde. Men inget hördes. Försiktigt och långsamt öppnade jag smått upp ögonen. Vart var monstret? Han var inte där, och likaså inte jag heller. Jag satt i en bil. Gabbes bil. Bakom ratten satt Gabbes morsa, Åsa, och bredvid satt Gabbes lillasyrra Lotta. I baksätet satt jag, Gabbe och Julius trångt ihopklämda med lite väskor här och var.

– Vakna för tusan!

Hörde jag Gabbe säga och skakade mig med sin hand på min axel. Han vände sig därefter med en blick i syfte av att få någon slags bekräftelse av Julius, och precis som han ville så la Julius till ett slags retligt fnys ljud. Åsa gav Gabbe en sträng blick men kollade snabbt ut på vägen igen. Jag gnuggade i mina trötta ögon och kollade ut genom bilrutan. Vi körde förbi en skylt, Gruvsby 12 kilometer, stod det. Jag visste precis vad det var för ställe. Det är där stugan ligger. Vi har alltså aldrig kommit dit. Hela dagen har varit en dröm. Jag tog ett djupt andetag och Åsa svängde in på en liten grusväg. Jag kunde inte låta bli att ge den lilla vägen en allvarlig min. Men denna gången åkte vi i alla fall framåt, vi var på rätt rulltrappa och inte på den åt motsatta håll. Bakom träden som omringade grusvägen kunde man se hur solen sken. Det här skulle bli en bra dag. En bra dag utan monster.

Elvira 8:1

 

Blåa gummistövlar och en kniv

Hennes kropp var helt lealös i mina armar och jag kämpade för att orka bära henne genom skogen. Jag tyckte hela tiden att jag hörde fotstegen komma närmre och min puls började skena. Ett steg, två steg, tre steg. Jag tittade över axeln och snubblade i leran, jag landade på henne och fallet tryckte luften ur mina lungor. Steg, snabba steg. Jag ryckte till och reste mig upp, snubblade igen på hennes klänning och föll med ansiktet först tillbaka i leran. Jag vred på huvudet och såg rätt in i hennes ögon. Ögon som brukade vara fulla av liv men nu var blodsprängda och hennes ansikte var lerigt. Jag började skaka, allt var mitt fel, om jag inte hade tagit med henne hit skulle inget av det här hänt.

Bilen hade susat fram genom staden på väg från Luleå. Vi hade skrattat, dansat till musiken som varit på högsta volym och vi hade inte brytt oss om alla arga blickar när jag kört som en dåre genom stan. Alla visste redan att det var vi, jag och Anna. Det perfekta paret. Eller par och par, vi var inte ihop men folk hade trott det ända sedan vi båda hade totalt nekat våra dejter till vårbalen för att vi skulle gå tillsammans. Varken jag eller Anna hade brytt oss och vi hade helt klart haft roligast på hela festen. Nu var vi de som mest människor ville vara runt, alla som ville ha kul. Jag hade tittat på Anna där hon suttit med halsduken virad flera varv runt halsen och med vantar men hon hade ändå sett lycklig ut. Skrattande, med smilgropar och ögon som glittrade när hon sett på mig. Hon började sjunga, högt och falskt och jag hade skrattat åt henne men stämt in. Vi hade suttit skrikande och skrattande med rutorna nerdragna och musiken som skrålade i högtalaren.

Nu i leran grät jag, tvingade mig själv att vända upp huvudet i leran för att sedan hosta upp kaskader av blod. Jag kände paniken när de tunga stegen kom närmre, en kvist bröts och händer tog ett hårt tag i mitt hår, slet mig upp från marken och jag skrek. Jag skrek som jag aldrig gjort förut, men jag visste att ingen skulle höra mig. Jag var ensam, ensam med en döende Anna och mannen som försökt döda oss. Paniken kom flödande och jag sparkade honom, jag tog i med allt jag hade. Jag rev, slet och sparkade. Han släppte mig när jag i ren panik rev honom över ögat och hans blod rann över hans ansikte och ner i mitt hår. Jag vände mig om och sparkade honom i magen, han föll till marken och jag drog upp Anna från marken och började springa igen. Jag såg mig desperat omkring, det måste finnas en väg någonstans. Allt jag behövde var en liten landsväg och en vänlig själ, någon som kunde hjälpa, kanske var inte Annas tid ute om hon fick komma till ett sjukhus. Minnen från resan kom som flashbacks medan jag kämpade mig genom skogen på flykt från mannen.

När vi väl hade kommit ut från stan och de små förorterna lugnade vi ner oss. Jag körde fortfarande snabbt men vi tonade ner musiken och Anna tittade längtande bakåt mot Luleå. Hon såg lite lätt anklagande på mig, en blick som sa att hon inte ville längre in i skogen utan att hon hade trott att vi som längst skulle till en villa i utkanten av stan, inte rätt ut i skogen till en förfallen enrumsstuga. Jag hade förklarat en miljon gånger vart vi skulle så jag orkade inte ta det igen utan jag tittade bara lika menade på henne och vi brast båda två ut i skratt. Jag drog upp volymen och sa att det bara var en halvtimme kvar till mormors stuga.

Mina ben värkte nu, jag hade alltid haft en spinkig kropp som jag varit stolt över men det var inte det bästa när man sprang från mördare med sin bästa väns liv, bokstavligt talat, i händerna. Jag vågade inte titta ner på hennes ansikte eller ens kolla om hon hade en puls, den enda tanken i mitt huvud var spring. Spring som aldrig förr. Jag visste att mannen hade kommit upp på fötter nu, att han var på väg mot mig igen. Jag stannade tvärt. Vad gjorde jag? Han hade försökt att döda oss, skulle jag låta honom komma undan med det? Anna skulle antagligen inte överleva det här och jag sprang ifrån hennes mördare istället för att få honom att betala. Jag fattade ett blixtsnabbt belut. Jag skulle inte fly, jag skulle slåss.

När vi tillslut kom in i den fallfärdiga stugan fick jag ännu en dömande blick av Anna. Stugan hade lätt gula tapeter med små rosa rosor på, små fönster som knappt lät något ljus komma in men möblerna var nog det värsta, riktigt gamla fåtöljer som dessutom var dammiga och den enda sängen i stugan var en enmans säng som det antagligen bodde råttor under. Dammråttor flög om våra fötter när vi inspekterade stugan ytterligare, en vedspis som vi nog kunde få igång utan större problem men det fanns ingen kyl vilket Anna påpekade. Det luktade unket, vilket var logiskt då ingen bott här sedan mormor dött. Vi satte ner våra väskor på golvet och gick ut för att se oss omkring i trädgården. Ett vitt, lite söndrigt staket ramade in den gamla stugan men inget mer. Det fanns bara träd så långt man kunde se. Jag log mot Anna som faktiskt inte såg lika skeptisk ut längre, men hon fick plötsligt en allvarlig min och hon sa:

“ Det är ingen som ser om jag dödar dig här.”

Jag såg lika allvarligt på henne.

“ Det är därför du är här, för att jag ska döda dig.”

Vi brast ut i gapskratt och trillade ihop i det höga höst gräset. Vi skrattade som aldrig förr och Anna vände sig mot mig, jag förstod hennes blick genom skratt tårarna, vi skulle alltid vara där för varandra.

I mörkret lade jag ner Anna bakom en buske, ville inte att han skulle hitta henne här. När jag bäddat ner henne under lite gula löv såg jag in i hennes ögon. Blå, kristallklara irisar men istället för att vara vita runt omkring så var de röda av blod. Mina ögon tårades återigen, varför Anna? Varför inte mig istället?

Vi hade suttit under filtar i den gamla soffan med varsin kopp med varm choklad. Vi hade suttit tysta och lyssnat på regnet som smattrat mot taket. Det var ofta vi satt så, tysta och bara tittade varandra i ögonen. Ingen förstod varför, men vi hade alltid haft en slags kontakt där vi inte behövde prata för att förstå varandra. Det började att bli mörkare ute medans vi bara satt där, vi hade lämnat spisen på för att värma upp den iskalla stugan.

Plötsligt hoppade Anna till och tittade skräckslaget ut genom det spindelvävs täckta fönstret. Sekunden efter bultade det på dörren och vi skrek till. Sakta smög jag fram till dörren och öppnade. Där ute stod en man med en svart regnrock och blå gummistövlar, han tittade på mig med en väldigt obehaglig blick och jag kände mig med ens väldigt illa till mods. Jag försökte att stänga igen dörren men han satte sin fot i dörröppningen och jag var inte så ouppfostrad att jag slog igen dörren på hans fot och han kanske behövde hjälp med sin bil eller var allvarligt skadad. Jag öppnade dörren och mannen stormade in med en kniv som han gömt bakom ryggen. Jag skrek till Anna att han hade en kniv men det var redan försent.

Jag såg mig omkring i skogen, jag skulle behöva något spetsigt. Något spetsigt att döda honom med. Det hade hunnit bli väldigt mörkt ute nu, vad kunde klockan va? Tio? Nej, klockan hade bara varit runt sju när jag flytt från stugan med Anna i armarna. Just här i skogen hatade jag hösten. Att det alltid skulle bli så mörkt, jag hade inte märkt det när jag hade haft en sådan panik att komma ifrån mannen.

Annas skrik var hjärtskärande i den lilla stugan, jag rusade mot henne och fångade henne innan hon föll ihop på marken med kniven fortfarande djupt i magen. Hennes pupiller vidgades och hon började hosta upp blod. Jag höll hennes hand och började gråta, gråta av rädsla och ilska. Jag satt som paralyserad vid hennes sida medans mannen såg på oss. Jag såg upp på honom, synen var nästan helt blockerad av tårar men jag kunde se att han kom närmre och jag släppte Anna och drog mig instinktivt tillbaka mot väggen. Han suckade och drog ur kniven från Annas kropp, torkade lätt av den innan han direkt tittade på mig med djävulska ögon och någonstans inom mig förstod jag att det var min tur. Han skulle döda oss båda två.

Jag bröt av en spetsig gren och gav Anna ett sista löfte om att jag skulle hämta henne senare, efter att jag dödat honom. Mina händer tog ett fastare tag om den blöta grenen och jag kunde riktigt ta på spänningen runt mig, det var inte längre en rolig resa till landet med min bästa vän det hade blivit en fråga om liv eller död.

I stugan hade han kommit mot mig, suckande och höjde kniven i ett ytterligare försök att hugga mig. Jag dök under soffbordet och kravlade bort mot dörren, tittade bakåt och såg Annas kropp som började skaka okontrollerat med blodet som fortfarande forsade ut hennes mun. Mannen stod nu över mig, höjde åter kniven men jag rullade undan igen och fick tag i något metallrör som jag slog till honom med. Han föll till marken och jag kröp fram till Anna i panik, jag förstod att hon försökte säga något men allt som hördes i den lilla stugan var hennes gurglande med blod fortfarande forsade ut genom munnen och mina häftiga andetag. Jag slet henne upp från golvet med alla krafter jag hade kvar och sprang så gott jag kunde ut från stugan och djupare in i skogen.

Nu var jag här, smygandes genom skogen i ett desperat försök att hämnas min bästa vän och skydda mig själv. De blöta grenarna knäcktes under fötterna och det var svårt att hålla balansen i den tysta svarta skogen. Mitt hjärta bultade och mina händer skakade. Kanske 30 meter framför mig såg jag en man i svart rock och blåa gummistövlar, jag började springa mot honom med grenen i ett stadigt tag. Mannen vände sig om och jag såg hans blänkande kniv och i den stunden insåg jag att det var ett fruktansvärt misstag att försöka döda honom. Han hade en kniv, vad hade jag? En stor blöt gren. När tanken träffade mig var det redan försent. Kniven borrade sig in i min mage genom min tröja och djupt ner i min kropp. Jag föll till marken och ångrade att jag valt att komma efter honom, inte ens ett slag hade jag fått in innan jag nu låg på marken med en kniv i magen. Jag började hosta upp mer blod precis som Anna hade gjort och jag såg mannen komma närmre men jag kunde inte röra mig. Han såg på mig bara några centimeter från mitt ansikte och jag spottade på honom, det enda jag kunde göra. Han skrattade och drog upp kniven innan han satte kniven mot min strupe och mumlade på någon sång. Jag kände hur kniven åter trycktes mot min hud och jag fick svårt att andas. Han fortsatte mumla och det var det sista jag hörde innan han helt skar upp min hals. Jag skulle aldrig få veta varför.

Julia 8:1

 

Vilse i skogen

Det är mörkt. Inte ett sådant mörker där man kan se var man går, utan det är kolsvart. Jag är i skogen. Jag tror att jag står på en stig, men är inte riktigt säker. Runt omkring mig hör jag ugglor hoa och små nattdjur springa omkring på marken. Min mobil har dött för länge sedan och jag vet inte var jag ska ta vägen. Hur kunde det bli såhär?

Jag och tre kompisar skulle ha en kul kväll i skogen med marshmallow-grillning och läskiga historier. Vi hade allihop haft varsin ryggsäck fullproppade med filtar, mat och roliga spel. Men redan när vi hade börjat gå bort från den stora parkeringen och in i skogen som mina kompisar sa att de hittade i som “i sina egna fickor” kändes det konstigt. Jag hade inte sett en enda människa ute och i vanliga fall brukade det krylla med vandrare och löpare på en sensommarkväll i augusti. Vi hade gått bara gått i tjugo minuter när mina kompisar bestämde sig för att vi hade kommit till den bästa platsen att grilla på.     Efter att vi hade ätit upp all mat och skrattat så att tårarna rann behövde jag gå toa. Jag hade inte tänkt så mycket på det men när jag gick från den varma elden märkte jag hur kallt och mörkt det hade blivit, inga fåglar kvittrade längre. Det var då jag började få den konstiga känslan igen och gick snabbt på toa för att sedan springa tillbaka till elden. Jag kom in i gläntan och skulle precis säga till mina kompisar att vi nog borde gå nu, men de var inte där. Allting låg kvar där det hade legat när jag gick. Eldens sista glöd brann fortfarande, filtarna på marken med saften på som jag hade råkat spilla ut fanns kvar och våra ryggsäckar stod fortfarande lutade mot träden. Allt låg kvar, allt var som vanligt. Förutom att jag var själv. Jag ropade att om det var ett skämt så var det inte kul, men jag fick aldrig något svar.

Nu står jag här efter att ha irrat runt som en höna i vad som känns som en evighet men säkert bara är tjugo minuter. Min mobil har dött och efter som det var mina kompisar som valde platsen har jag ingen aning om hur man tar sig tillbaka till parkeringen. Jag börjar försiktigt treva mig fram på den leriga stigen och undrar hur i hela världen jag ska ta mig hem. Mitt blonda hår är blött av svett och dagg från träden och det piskar mig i ansiktet hela tiden. Jag tänker på valet av kläder och kommer fram till att det helt klart kunde varit både bättre och sämre – ett par jeansshorts och en blå tjocktröja. Just som jag tänker att jag kommer frysa ihjäl här ute, för även om det fortfarande är sommar blir det väldigt kallt på kvällarna, hör jag något. En gren som knakar, en svag hostning. Jag står blickstilla och försöker att inte andas så högt. Men när jag börjar känna mig säker på att det bara var inbillning känner jag något hårt och svalt vid tinningen och en röst som viskar i mitt öra: ”Rör du dig är du dödens.”

Det är en pistol och jag kommer dö när som helst tänker jag darrande. Jag hör på rösten att det är en man och med tanke på hur långt bort rösten är, är han väldigt lång. Om den här mannen härjar i skogen förstår jag iallafall varför mina kompisar och alla andra har försvunnit. Nu när jag tänker efter har jag läst i tidningen över pappas axel någongång vid frukosten om en man som kidnappar folk i skogen. Det är därför det inte är några ute i skogen, för han har tagit dem. Jag börjar känna adrenalinet pumpa i kroppen och tänker att han absolut inte ska få ta med mig, så jag börjar sparka och riva allt jag känner. Jag lyckas göra mig fri men kommer just då på att han sa att jag dör om jag rör mig och vänder mig sakta om. Jag tittar rakt in i pistolmynningen. Precis när han ska skjuta hoppar jag undan men känner en otrolig smärta i armen, kulan träffade där i stället. Men jag är snabbt uppe på benen igen och springer för allt jag är värd. Jag hör honom flåsa bakom mig, hack i häl. I farten och mörkret släpper jag handen som jag omedvetet har hållit på min arm och känner blodet rinna ner för min arm i en väldig fart. Jag känner hur smärtan börjar bli outhärdlig och svarta fläckar skymmer min sikt.

Jag sätter mig ner bakom ett träd och tar några djupa andetag, in, ut, in ,ut. När jag sprang rev jag upp min tröja så jag tar tag i flärpen och drar loss den för att sätta runt min arm. Jag drar åt hårt och känner hur smärtan upphör för en kort stund medan jag sitter där och hämtar andan.

Just när jag börjar undra var den mystiska mannen har tagit vägen ser jag ett ljus till höger om mig. Äntligen, tänker jag och reser mig mödosamt upp. Jag börjar gå mot ljuset och kommer fram till ett rött hus med stora fönster i. Först tror jag inte mina ögon, men när jag tittar efter ser jag hundratals ögon stirra på mig och händer som bankar på rutorna. Jag har kommit till mannens högkvarter, där han håller människorna fångna. Jag går runt huset för att hitta en dörr men det finns ingen. Konstigt, tänker jag och undrar för mig själv hur de kom in. När jag går runt det sista hörnet av huset krockar jag med den långa mannen och vi faller båda ihop i en hög. Han är snabb som en vessla och sätter pistolen mot mitt huvud igen och just som han gör det börjar det ringa i mitt huvud som ett alarm, och jag vaknar med ett ryck.

Thea Westh, 8:1

Mitt i ingenstans

Mitt i ingenstans

 

Jag sitter i taxin på väg till min farbror som jag ska vara hos i helgen. Det är en och en halvtimme dit, och det enda jag ser när jag kollar ut genom rutan är djupt svart mörker eftersom det är sent på hösten och kväll. Konturerna av slätter och skog tränger sig fram genom mörkret.   

Min farbror bor mitt ute i ingenstans. Jag gillar att vara på sådana ställen. Att man kommer bort från världen lite och bara får vara. Det är roligt när jag är med min farbror John då. Det är bara han och jag.

Jag lutade mig tillbaka i sätet och kollade ut även fast det som sagt inte var mycket att se, ögonen slöts och regnet smattrade mot rutan. Jag gillar regnet. Det är på något sätt lugnande. Det guppade en del eftersom att vägen vi körde på inte var någon asfaltsväg, utan en trång grusväg som är svår att komma fram på. Jag öppnade ena ögat för att se vad klockan var. Tjugo över åtta. En halvtimme kvar. Läxorna vi fick över helgen låg bredvid mig. En tjock hög med böcker, inlämningar och prov som jag egentligen borde ta itu med. Men ögonen gick inte längre att hålla uppe. De var alldeles för tunga.  

 

Jag vaknade av hur vått gräs trängde sig in genom kläderna. För ett ögonblick trodde jag att jag drömde, så jag låg där i det fuktiga gräset och log som ett fån innan jag förstod att det inte var en dröm. Jag öppnade ögonen hastigt och märkte att jag var bredvid grusvägen. Jag reste mig upp och började förstå vad som hade hänt. En bilolycka. Taxin låg omkullvält en bit bort från mig. Jag sprang dit för att se om chauffören överhuvudtaget levde efter att ha sett ett träd som var instucket i bilen. I detta fallet kunde bilen vara som själva kycklingen på ett spett. Jag saktade in farten när jag närmade mig taxin, förberedd på det jag skulle tänkas se. Mina ögon var gömda bakom min arm när jag försiktigt gick fram till förarsätet. Eller rättare sagt det som var som var kvar av det. Jag stod där framme nu och skulle ta bort handen från ögonen och beredd på att skrika, men skriket kom aldrig, för att det var ingen i sätet.

Jag kollade mig omkring. Chauffören låg inte någonstans i närheten, så jag drog upp den hala mobilen ur fickan som faktiskt var i behåll och försökte ringa John men det fanns ingen täckning. Det är nog det enda som var dåligt när man är mitt ute i ingenstans – man kommer inte åt någon om något allvarligt händer. Jag höll mobilen i vädret för att försöka få täckning. Även fast jag vet att det inte blir någon skillnad.  

Eftersom att jag höll mobilen mot himlen och inte såg vart jag gick, hade jag mycket snart tappat bort mig i skogen. Jag märkte att jag gick runt i cirklar. Det var jobbigt att hitta en väg för att alla träden såg likadana ut. Det var dessutom iskallt att jag kunde se imman från min andedräkt. Jag hukade mig på en obekväm, kall sten för att försöka tänka på hur jag skulle ta mig till John när jag hörde något prassla bakom träden. Jag la ögat på en punkt strax bakom trädet. Det var en skugga.  

 

Mina rädslor är inte många. Jag tror inte på att vi lever i en värld vi inte känner till. Människor föds, de blir gamla och dör. Det är världen vi lever i. Det finns ingen magi, inget mystiskt. Men hur kan jag förneka vad som nu står rakt framför mig? Någon som har flera bläckfiskarmar utstuckna ur munnen. Vita ögon som inte går att förklara.  

 

Under någon minut stirrade bara jag och denna varelse på varandra. Tillslut kom varelsen  närmare och som en ren reflex började jag springa. Jag hade nog aldrig sprungit så mycket i hela mitt liv. Jag kollade bakåt hela tiden tills jag slog huvudet i något hårt. Jag ramlade bakåt och medans jag masserade huvudet fick jag en chock över att jag hade sprungit så mycket att jag hade sprungit rakt in i Johns grindar som är ingången till hans herrgård. Herrgården är en mycket fin plats. Här har jag mina vackraste och allra käraste barndomsminnen. Det är ett stort hus vitt hus med den finaste trädgården man kan tänka sig. Det har stått där sedan 1700-talet.

Hade jag sprungit så långt? Tydligen ja. Flåsande vände jag mig snabbt om för att se om skuggan hade förföljt mig. Den var inte bakom mig. Sen förstod jag. Det fanns ingen skugga. Den fanns bara i min fantasi. Jag vet inte vad som hade flugit i mig. Kanske var det för olyckan. Jag gick fram mot den stora rostiga grinden, som en gång i tiden hade varit fin guldfärgad, och skulle öppna den när det inte gick. Jag ryckte i den några gånger tills jag blev sur. Den är alltid öppen annars. Jag har varit med om en bilolycka, tappat bort mig, frusit ihjäl, sprungit som en galning för någonting som inte ens fanns, och vill inte ens veta vad klockan är, och så kan jag inte få upp en dum grind! Jag ryckte och ryckte. Ropade på John, ryckte igen. Tog fram mobilen, som såklart slank ur fingrarna på mig så den sprack. Dumma mobil. Den klarar en olycka men inte när man tappar den. Får väl köpa en sådan Nokia som farmor har. Jag log för mig själv. Sen beslöt jag mig för att klättra över grinden. Jag klättrade samtidigt som jag kollade var jag satte fötterna tills jag stack mig på en rosenbuske som omslöt sina grenar runt grinden. Jag föll mot marken. Skrapade armen och slog i huvudet. Dumma rosenbuske. Rosor är vackra. Otroligt vackra. Men inte taggarna.

Alla mina krafter hade tagit slut i kroppen så jag orkade inte resa mig upp och låg där flåsande, efter språngmarschen, blödande efter törnrosen och platt som en pannkaka. Som pricken över iet kom regnet. Toppen.

Tänk om jag aldrig kommer in, tänk om jag förblöder mitt ute i ingenstans i lera. Tänk om jag aldrig kommer kunna röra på mig. Om jag aldrig kommer kunna röra på mig igen kanske jag kommer svälta eller dö av törst. Jag fick lite panik, och lyfte huvudet för att se om jag kunde röra på mig. Det kunde jag. Tur. Jag la mitt huvud pladask på marken igen och fortsatte tänka. Tänk vilken rubrik det hade varit.

“ Fjortonårig pojke hittades förlamad i skogen. Orsak, en rosenbuske “.

 

Tänk om ingen hittar mig. Då kommer jag med tiden begravas här med jord och vatten. Jag är i samma situation som dinosaurierna var. Och se hur det gick för dem.   

Jag överdriver mycket. Väldigt mycket. Det vet jag. Men detta är allvarligt. Jag kommer kanske inte ens överleva på grund av att få för mycket regn på mig… Finns det sådana dödsorsaker? Jag letade i huvudet om jag någon gång hade läst om ett sånt olycksfall. Sen började jag tänka på om jag ens lever. Jag kanske inte klarade fallet och inte lever just nu. Fick åter panik och lyfte huvudet upp igen och såg säkert ut som en nyvaken höna eller struts, som många säger att jag brukar se ut som när jag är förvirrad.

Så kom det till mig. Nu visste jag varför jag inte hade fått upp grinden. Jag hade glömt att ta bort haspen. Hoppsan… Jag reste mig upp så som man brukar resa sig upp från en pinsam situation. Halvsprang fram mot grinden och öppnade den.

Jennifer Gustavsson 8.1

Mannen i svart

Jag sa till min syster att vi borde åka nu. Jag och Ebba brukar alltid vara tidigt i skolan och nu är det bara 20 minuter kvar tills våran första lektion. Vi går ut genom dörren och sedan ner för den flagnande trappan. Sedan går vi på en grusväg som leder till parkeringen där bilen finns. I början av grusvägen finns det ett trädgårdsland mot husväggen och bredvid ett med en buske. Vi sätter oss i bilen medan vi väntar på att min syster ska komma. Hon kommer gående mot oss medans hon pratar i telefon. Hon stannar utanför bilen och fortsätter att prata i telefonen. Jag säger till att henne att hon får skynda sig, för att det bara är en kvart kvar tills vi börjar. När hon lagt på berättar hon att bilnycklarna är försvunna. Det är 10 minuter kvar tills lektionen börjar, hur ska vi hinna? Det tar 20 minuter att cykla, så det kommer vi inte att hinna.

Jag och Ebba tar och cyklar ändå. Vi cyklar väldigt fort. Man känner hur vinden svischar förbi. Men när vi kommit en bit kommer jag på att jag har glömt min mobil. Jag får cykla tillbaka hem igen och Ebba fortsätter. När jag ska låsa upp dörren märker jag att den redan är öppen. Konstigt, det ska ju inte vara någon hemma för min syster gick ju ut och sprang. Jag ropar hej men ingen svarar. Jag går försiktigt in till vårt stora vardagsrum. Det är en stor öppning till rummet och precis när man kommer in ser man ett  stort träbord och sedan till höger om bordet finns det en gråaktig soffa med en TV framför. De sitter någon i soffan. Jag stelnar till för att jag blir så rädd. Jag kan inte se vem det kan vara, jag backar bakåt utan att göra ett ljud. Jag släpper inte blicken från personen. När jag inte mer kan se personen börjar jag springa. När jag börjar springa så gör personen det också. Av ren reflex så börjar jag springa med panik och tittar bakåt istället för framåt. Jag springer till husets baksida för att gömma mig.

Personen kommer ut och tittar sig omkring. Jag kan nu se att det är en kille och han ser mig inte. Han är klädd i svart. Jag har gömt mig bakom en buske som är en av de tre som står längst hästhagen. Det är sommar ute, och buskarna är klädda med löv. Jag sitter på huk och det börjar göra ont i benen. En utav hästarna gnäggar och killen tittar hitåt. Jag försöker göra mig så liten som möjligt så att han inte ska kunna se mig. Han kommer emot mig men det är inte mig hans blick har fastnat på, utan på hästens. Jag vet inte vad det är han ska göra med hästen men när han är vid den tänker jag springa. Jag börjar springa men han reagerar inte. Så här fort har jag nog aldrig sprungit. Jag kommer ut på grusvägen och man kan höra tydliga steg från mig. Jag saktar in för att kunna ta upp cykeln. Jag börjar cykla och kan se att killen springer efter, men det tar inte lång tid innan han stannar för att hämta andan. Jag fortsätter att cykla utan att titta bakåt och cyklar väldigt fort.

Jag kommer till skolan och ställer cykeln som vanligt vid cykelställen. Springandes mot mig kommer mina kompisar som ser väldigt oroliga ut. Alla börjar prata i mun på varandra. Allt från hur jag mår, vart jag var, att de var oroliga och varför jag inte svarade. Jag bara skrattar och säger att jag mår bra. Nu känns det bra att vara i skolan för en gångs skull. Jag berättar att jag har försovit mig och berättar att jag drömt en väldigt konstig dröm. Jag tar upp mobilen för att kolla alla sms jag fått.

Novell

 

Jag vaknade upp sent på morgonen, med solen i mina ögon. Det såg ut att bli ett vackert väder den dagen. jag gick upp,klädde på mig och gick ner för trappan och kollade på klockan och såg att jag hade försovit mig.

Jag skyndade mig med att äta frukost och sedan sprang jag snabbt till hallen för att klä på mig ytterkläderna och gick ut genom ytterdörren. Jag började att springa mot bussen men så kom jag på att jag glömde att ge hunden vatten så att jag fick springa tillbaka och snabbt in och gav han vatten så sprang jag ut och mot bussen.

Så kom jag på att jag glömt att låsa ytterdörren så jag sprang tillbaka och när jag öppnade dörren så sprang hunden ut så jag jagade honom och fick tillslut in honom jag låste dörren och kollade på klockan och såg att bussen skulle komma om 3 minuter.

Så jag sprang så fort så att halvvägs till busshållplatsen så ramlade jag och så hörde jag ljudet av bussen, jag reste mig upp och började springa.

Jag hann precis upp till bussen.

när jag hade kommit in på bussen så kollade jag på klockan och såg att jag hade tagit en för sen buss men  när jag hade hoppat av bussen i kinna så kollade jag på klockan igen och såg att det var 5 minuter kvar tills jag började jag sprang så fort jag kunde och hann precis i tid.