Novell

 

Jag vaknade upp sent på morgonen, med solen i mina ögon. Det såg ut att bli ett vackert väder den dagen. jag gick upp,klädde på mig och gick ner för trappan och kollade på klockan och såg att jag hade försovit mig.

Jag skyndade mig med att äta frukost och sedan sprang jag snabbt till hallen för att klä på mig ytterkläderna och gick ut genom ytterdörren. Jag började att springa mot bussen men så kom jag på att jag glömde att ge hunden vatten så att jag fick springa tillbaka och snabbt in och gav han vatten så sprang jag ut och mot bussen.

Så kom jag på att jag glömt att låsa ytterdörren så jag sprang tillbaka och när jag öppnade dörren så sprang hunden ut så jag jagade honom och fick tillslut in honom jag låste dörren och kollade på klockan och såg att bussen skulle komma om 3 minuter.

Så jag sprang så fort så att halvvägs till busshållplatsen så ramlade jag och så hörde jag ljudet av bussen, jag reste mig upp och började springa.

Jag hann precis upp till bussen.

när jag hade kommit in på bussen så kollade jag på klockan och såg att jag hade tagit en för sen buss men  när jag hade hoppat av bussen i kinna så kollade jag på klockan igen och såg att det var 5 minuter kvar tills jag började jag sprang så fort jag kunde och hann precis i tid.

 

Han som var min

Jag tittade upp i himlen och såg snöflingorna falla ner på den frusna marken. Jag följde snöflingornas väg ner mot marken, en efter en, tills jag såg honom. Där stod han bara några meter ifrån, men ändå kändes det som att jag aldrig hade varit längre ifrån honom. Jag tittade på honom och kände ilska medans jag samtidigt försökte leta efter ett tecken på att han faktiskt ville säga förlåt. Men armarna som brukade skydda mig, skyddade nu någon annan och munnen som fick mig att känna kärlek fick nu någon annan att känna kärlek. Jag bara stod där och tittade på hur glad han blev när han såg henne. Tårarna började rinna ner på mina kinder och det kändes som att jag vilken sekund som helst skulle bryta ihop. Jag kände hur knäna började bli svaga och hur jag lätt började bli yr. Innan jag hann gå till bänken bakom mig ramlade jag ner på marken.

När jag vaknade upp såg jag ett vitt tak med lampor som lyste i en ful gul färg. Jag satte mig fort upp och tittade mig omkring. Där satt han. Han bara satt där och tittade på mig. Jag tog kudden som låg bakom mig och la ansiktet i kudden så att han inte skulle se att jag grät. Han satte sig på sängen och la sin hand på mitt lår. Jag ryckte till och han tog bort handen.

–  Josefine. började han.

Bara av att höra hans röst fick mig att börja gråta ännu mer.

–  Hur mår du? frågade han försiktig.

Jag svarade inte utan gav honom bara en arg blick. Han såg faktiskt ledsen ut vilket gjorde att jag kände mig ganska taskig.

–  Varför är du här? frågade jag tillslut.

–  Du ramlade ju ihop i parken, så jag ringde ambulansen och då sa dom att det var bäst om jag följde med dig. svarade han.

–  Jaha. Vad tyckte din tjej om det då? Att du bryr dig så här mycket om ditt ex? Va? sa jag argt.

–  Josefine, förlåt för vad jag gjorde mot dig. Verkligen. sa han ledsamt.

Där var det. “ Förlåt Josefine för vad jag gjorde mot dig”. Det jag hade väntat på. Jag trodde att jag skulle kunna förlåta honom efter han hade sagt förlåt men nej. Jag kommer aldrig någonsin kunna förlåta honom för vad han gjorde mot mig. Varför skulle jag göra det? Han var med en annan tjej bakom min rygg.

Efter en stund kände hur trött jag var, så jag stängde ögonen och somnade snabbt.

Jag reste mig snabbt upp ur sängen och tog mina saker som låg på ett bord i rummet, och sedan gick jag fort ut därifrån. Det var mörkt ute och jag var rädd. Jag har nästan alltid varit rädd för mörkret. Jag gick förbi ett gäng med killar som stod utanför en mataffär, och när jag hade gått förbi affären hörde jag att de följde efter mig. Jag började gå fortare men dom började springa efter mig och de kom snabbt ikapp mig. De puttade ner mig på marken med hjälp av en knuff i ryggen. Precis när jag landade på marken med huvudet först, vaknade jag upp med ett ryck i en sjukhussäng. Jag satte mig fort upp och tittade mig omkring. Jag blev så lättad när jag kom på att det bara var en dröm.

Där satt han fortfarande. Han bara satt där och tittade på mig.

 

Den försvunna biljetten

Åh nej! Min biljett. Vad ska jag göra? Jag måste köpa en ny, jag springer till biljett maskinen för att köpa en biljett. Ur funktion, står det på maskinen. Jag stod där en stund och med snabba, rusande fotsteg gick jag fram till en arbetande på stationen.

– Jag har tappat min biljett och biljett maskinen är ur funktion. Hur ska jag kunna åka med då?

-Tyvärr, utan biljett kan du inte åka någonstans. Jag sätter mig ner och tänker. Jag kommer missa tåget. Jag kommer missa första dagen på jobbet. Det får inte hända. Jag tar min väska och mina grejer, och jag sätter mig vid en busshållsplats. Om 5 min kommer en buss som jag kan ta. Hur kunde jag tappa min biljett? 10, 20 min går och ingen buss.

-Ursäkta? säger en gubbe till mig, alla bussar är inställda idag. Med gråten i halsen, säger jag tack till gubben för att han berättade om inställningen. Det började regna och jag blir helt dyngsur. Mina skor och min väska blir tyngre och tyngre av vattnet. Jag kollar telefonen, klockan var 11. Jag ringer en taxi och den kommer på en gång. Vi åker en stund och jag känner mig lättad. Bilen saktar ner och ett stort vägarbete sprider ut sig längs hela vägen. Vi kommer aldrig att komma hem, tänker jag. 1 timme går och vi står fortfarande stilla. Med ett gnisslande börjar vi rulla igen och sedan är vi på motorvägen. Äntligen, mumlade jag mot fönsterrutan på bilen. Nu är vi snart framme och jag börjar känna igen mig. Där är den smutsiga, vidriga kiosken som har stått där i 100 miljarder år. Den kan inte ha många kunder, tänker jag lite skrattretande. “Nu tänker jag inte köra dig längre”, säger chauffören högt och tydligt”. Va? skriker jag från baksätet. Jag ger han mina pengar, och smäller igen dörren argsint. Med mina dyngsura skor och min tunga väska börjar jag sakta gå hem. Jag tittar på de ruttna träden som står längs vägen. Svetten rinner, jag har skoskav, och min väska har gett mig ett rött, svidande sträck på axeln. Jag pustar ut när jag ser dörren till lägenheten. Jag kramar om den och börjar leta efter nyckeln. Mina fingrar är iskalla men jag kan ändå känna lite grann. Jag letar ivrigt i mina fickor, min jacka, min väska, min tröja, överallt. Men jag kan inte hitta dom. Jag känner mig helt hjälplös, och gråten i halsen kryper upp mot ögonen. Jag letar flera gånger om, men jag kan inte hitta den. Nyckeln är borta.

Jag sätter mig ner mot dörren, och tårarna väller ut. Kan det gå mer fel än så här? tänker jag för mig själv. Jag tittar bort mot min grannes ytterdörr och jag ser en kratta. Det plingar till i huvudet, och jag får en ide. Jag smyger över till dörren och tar tag i krattan. Med handtaget på krattan försöker jag få upp den låsta dörren till min lägenhet. Med en smäll gick låset upp och jag rusar in. Jag blir så glad att jag skriker. Jag ställer mig i vardagsrummet och ler. Jag sätter händerna i bakfickorna och blir helt förskräckt. På några millisekunder går så många tankar genom mitt huvud. Det kan inte vara sant?

Där i den högra bakfickan låg biljetten.

Honom

 

 

                     

Hur kan man vara så dum? Hur kan man ens gå vilse på en tågcentral, det finns skyltar överallt men ändå har jag gått vilse. Såklart har jag åkt tåg förut men då skötte mamma alla grejerna, vart vi skulle, vilken vagn vi skulle åka och hur mycket mat man skulle ha med sig. Men nu är jag 20 år och måste klara mig själv.

 

Det är vinter och jag ska till Stockholm, men jag måste hitta mitt tåg i tid. Klockan är 5 över 3 och tåget går 10 över, jag vet inte vart mitt tåg är.Jag trodde att åka tåg var snabbt och lätt inte komplicerat och svårt.Tillslut hittar jag mitt tåg och jag springer så fort jag kan dit, om mamma hade varit med hade detta aldrig hänt, jag blir varm av springandet men ändå är det 10 minusgrader, jag springer så fort jag kan men i ögonvrån ser jag en kille, jag stannar till och tittar på honom. Han har fint brunt hår, fina bruna ögon, ganska lång och har ett fint leende, han tittar på mig rätt in i ögonen. Jag är ingen person som tror på kärlek vid första ögonkastet men det var något speciellt med den här killen jag blev liksom fnittrig och kunde inte sluta le, jag kände en varm känsla i kroppen och alla människor försvann, det var bara han och jag ingen som kunde förstöra denna underbara stund, förutom den jobbiga tanten med stockholmsdialekten och säger att mitt tåg går om 2 minuter och då kommer verkligheten igen. Jag springer snabbt upp i vagn 5 och letar upp min plats. När jag sätter mig på min plats tittar jag ut genom fönstret i hopp om att få se honom igen, men han är helt borta, på något sätt blir jag ledsen, jag vet att jag inte känner honom men ändå känns det som att jag har förlorat en väldigt nära vän.

 

Undra vad som hade hänt om jag stannade kvar och började prata med honom, antingen skulle det gå åt helvete för att han kanske inte tittade på mig eller så skulle det bli perfekt som att det var menat att hända. Med alla tankar i huvudet glömmer jag helt bort vad jag ska göra när jag sitter på tåget, jag skulle jobba på mitt CV och fundera på mitt nya liv i Stockholm men jag kan inte få bort mina tankar om honom.

 

Efter ett tag känner jag hur hungern blir större och större och magen börjar göra onormala ljud, det låter lite som att en demon försöker ta sig ut från min mage.

Jag går och köper mat på tåget eftersom jag såklart ska glömma det, men då ser jag honom, han sitter och kollar ut genom fönstret, hans ögon glänser och jag får den varma känslan igen, hur kan en människa vara så fint skapad egentligen?Jag står och kollar på honom ett tag, min blick fastnade och jag kunde stå och kolla på honom hela dagen, leendet försvinner inte från min mun. Det kändes som att det bara var han och jag på tåget, allt ljud från alla som snackar försvann, det var knäpptyst och jag bara stod och kollade på det perfekta ansiktet. Vad händer egentligen, varför är jag sån här över en kille jag inte ens känner? Jag har aldrig känt så här för någon innan, jag trodde att jag var en sån person som är hjärtlös och inte kände kärlek men jag hade nog lite fel om det.

Sen hör jag någon prata bakom mig. Jag vet inte om jag inbillar mig eller om det är verkligt men allt jag kan fokusera på är han. Ljuden börjar låta igen och stör min fina stund.

– Hallå, hallå?

Ljuden blir mer och mer högljudda och då inser jag att det är en stor kö bakom mig som också väntar på att köpa mat. Jag känner mig ganska dum, jag vet inte hur länge jag har stått där som en idiot men det stod minst 5 personer bakom mig, dom såg väldigt irriterade ut, jag förstår dom eftersom jag har stått och dragit ut på deras tid. Jag köper en macka med ost och skinka, Jag känner hur alla ögon stirrar argt på mig. Jag bestämmer mig för att kolla på honom en gång till men då är han borta, jag börjar gå från vagn till vagn men jag hittar honom inte, jag kan inte ha inbillat mig att han var där, eller?

Jag ger upp letandet och går tillbaka till min plats, men när jag kommer in till min vagn hamnar jag i chock, där är han, han står där i andra sidan av vagnen,  jag känner hur glädjen sprider sig i min kropp och hur leendet kommer fram till mina läppar igen. Jag börjar gå mot honom men all den här inbillningen får mig att kolla runt och se om det var verkligt eller inte. Jag ser att folk kollar på mig och sedan på han så detta måste vara sant  , äntligen hittar jag honom men då ser jag att min väska är borta, jag börjar kolla runt och ser genom dom små fönsterna på vagn dörrarna en gubbe som går iväg med min väska, paniken väcks om jag ska gå till honom eller ta min väska.

Äntligen när jag hittar honom igen måste jag springa därifrån, tänk om jag inte hittar honom igen, om detta var min enda chans, men jag måste välja.

 

Jag springer ikapp gubben som har min väska. Såklart nekar han att han har snott den och kom på massa usla ursäkter, men jag fick tillslut tillbaka väskan.

Jag springer så fort jag kan tillbaka till min plats, jag såg antagligen ut som en idiot men just nu bryr jag mig inte, så länge han är där så är jag nöjd.

Men han är borta, hur kan jag ens tappa bort en person på ett tåg?

Resan fortsätter, detta måste vara den längsta tågresan jag har gjort. Alla tankar går runt honom, jag vet inte ens vad han heter. Jag går till toan, den här känslan får mig att vilja stänga in mig själv, slippa allt och alla.

Jag sitter inne på toan och tänker på honom. Varför tänker jag på han så mycket varför kan jag inte bara glömma honom? Jag har suttit här i snart 20 minuter, jag känner en lätt tår komma från mitt öga som sedan långsamt åker ner på min kind, när tåren faller i golvet inser jag att jag sitter och gråter över en kille jag inte ens känner. Jag torkar ögonen med en bit papper, detta är ju töntigt. Jag öppnar dörren och när jag går ut får jag en smäll i magen, jag landar på golvet och känner hur det värker i ryggen från smällen på golvet. Jag kollar upp och ser en hand framför mig som erbjuder och hjälpa mig upp. Jag tar tag i handen och ställer mig upp.

-Är du okej? hör jag från personen framför mig.

Jag kollar upp och får inte ut ett enda ord ur min mun, där står han med sina vackra bruna ögon och sitt fina leende.

Jag får fortfarande inte ut något ord men han startar en konversation och följer mig  till min plats. I början kunde jag bara nicka och skaka på huvudet, men efter ett tag kommer det fler ord ur min mun.

Han satte sig bredvid min plats och vi pratar hela vägen till Stockholm och han är väldigt snäll och omtänksam.

Tillslut var tåget framme i Stockholm och vi är tvungna att lämna varandra. Det var jobbigare än vad jag trodde att lämna honom. Men jag fick bara leva med det och gå därifrån, denna känslan gillar inte jag,det känns som att något saknas.

Nu har jag gått här i fem minuter och tänker bara på att vända för jag vill verkligen träffa honom igen. Jag fick iallafall reda på vad han hette och det var det finaste namnet jag hört.

Alessandro passar han perfekt.Jag bestämmer mig för att gå tillbaka och hitta honom. Jag skriker hans namn, jag har aldrig skrikit så högt som jag gör nu men det bryr jag mig inte om så länge som jag hittar honom. Jag letar och letar men hittar honom inte.

Efter ett tag hör jag någon skrika mitt namn, jag följer rösten och där står han.Vi går närmare varandra tills vår tår nästan nuddar varandra, vi kollar varandra djupt in i ögonen och jag känner hur hans kropp närmar sig min.

Tillslut når hans läppar mina och jag känner hans mjuka läppar tryckta mot mina.

Det är en stund jag vill ska vara för evigt, läpparna åker sakta ifrån varandra och jag känner att han är den rätta.