Ångest i kollektivtrafiken

Varför väljer man två tomma säten eller att hellre stå upp på bussen istället för att sätta sig på ett tomt säte bredvid någon annan? Varför väljer man att sitta längst ut för att ingen annan ska kunna sätta sig bredvid en, eller varför lägger man sin väska på platsen bredvid? Är det ett sätt att signalera att man vill sitta själv?

Varje morgon åker jag buss till skolan och varje dag är det samma sak. Så fort jag ser bussen försöker jag avgöra ifall det finns lediga platser eller ifall jag ska behöva stå upp. Det är alltid lika ångestfyllt att gå på bussen för att jag inte vet vilka som ska sitta där. Jag sveper snabbt med blicken efter två tomma säten och om jag inte ser några lediga så bestämmer jag mig direkt  för att stå upp.

Jag tycker att det blir extremt obekvämt ifall jag eller en person som kliver på bussen skulle välja att sitta bredvid mig. Min lösning på det brukar vara att lägga min väska på sätet bredvid mig eller att sätta mig längst ut så att personen som kliver på bussen förhoppningsvis förstår att jag vill sitta själv. För det är väl de det signalerar till folk? Att man inte vill att någon ska sitta där. Sen så är jag ju tvungen att hoppa in ifall någon vill sitta bredvid mig och då kommer det bli obekvämt när jag behöver be om att få komma förbi när jag ska av, ifall personen mot förmodan inte gått av före mig.  

Vissa kanske tycker att det bara är att sätta sig på en ledig plats, trots att någon sitter bredvid. Men på något sätt klarar jag inte av det, jag får en typ av panik när jag inte ser två lediga säten och står hellre upp hela resan, som oftast inte är så lång. Jag vet egentligen inte varför det är så, men det är väl så vi gör här i Sverige. Vi gillar helt enkelt inte när det blir obekvämt. För det är vad jag anser att det blir ifall man skulle sätta sig bredvid en person man inte känner eller ställa sig bredvid en annan person som väntar på bussen.

Hur kommer det sig att vi är så rädda för sociala situationer?  Jag har faktiskt inget riktigt svar på det, ändå beter jag mig likadant.

Lina Lindqvist