Dansen på 80-90 talet

Jag är väldigt intresserad av dans och dansar ca. fem gånger i veckan. Jag vet hur det är när jag dansar men jag vill ta reda på hur det var när Gunilla Jönsson dansade för ca 25 år sedan. Gunilla började dansa i tonåren och fick uppleva väldigt mycket under tiden hon höll på. Hon fick bla. uppträda på sten line båtarna och även vara danslärare.

Gunilla ville börja dansa tidigt men fick inte med sig några kompisar. Detta gjorde att hon inte började att dansa när hon först ville det utan det tog ett tag. Det fanns ingen dansskola i Kinna som hon bodde i så hon fick åka till Skene för att dansa. Där fanns det inte så många hon kände. Efter flera år när hon var trött på att tjata bestämde hon sig för att åka dit själv. Gunilla berättar att hennes mamma som heter Kerstin stöttade henne mycket i det och körde henne fram och tillbaka.

Hon berättar att hon kände sig välkommen från början när hon åkte dit och hittade nya kompisar på vägen. Gunilla påstår att det aldrig har varit hennes bästa kompisar men att de har haft kul på dansen. Alltså trivdes hon jättebra och kände sig välkommen.

I början dansade hon 1 gång i veckan men det ökade snabbt. Detta gjorde att hon fick sluta i sitt andra intresse som var basket eftersom att hon ville satsa på dansen mer. Det blev då att hon började dansa 3 gånger i veckan. Hon är först lite osäker på när hon började dansa men kom fram till att det var i sjuan. Det var först i åttan hon märkte att hon ville satsa på det och slutade i basket.

Hon berättar att på den tiden hon dansa var det mycket jazz dans som de jobbade med. Hon berättar att det var lite balett träning med för att få styrka, stabilitet och kroppskontroll. Jazzen hade de för att det skulle bli en showdans och så provade de även på steppdans för att kunna ha det i shower.

Hon berättade att de hade event för företag och så fick de även dansa på Stena line båtarna i en månad med två dansshower. De hade även shower hemma, Gothia cup och Liseberg. De var även inbjudna till ungdomsevenemang för att dansa. På deras shower dansade de ofta till lite större mängder av människor, när de hade fått ett namn runt om kring sig “Jazz for fun”. Hon berättar att det alltid var lite nervigt innan en föreställning men så tillägger Gunilla att det alltid ska vara lite så för att man ska skärpa sig. Det var nya ställen som de var på, så ibland var de tvungna att ändra platser och positioner, för att de var mindre eller större scener. Ibland stod de i mitten så då var de tvungna att koreografera om för att folket skulle se ifrån alla håll. Det gjorde att det blev lite mer nervöst.

På träningarna när de dansade körde de även mycket uppvärmning med stretching och givetvis styrka som tex. armhävningar och situps. Framförallt kroppskontroll alltså core övningar, för styrka, balans och kroppskontroll som sagt säger hon.

Gunilla Jönsson berättar att ett danspass vanligtvis höll på i ca. en till en och en halv timma. Men när de tränade till shower berättar hon att de höll på i flera timmar för att få ihop allt, då kunde de bli upp till fem timmar till och med.

På deras shower hade alla samma kläder och så sydde de upp nya kläder till nya föreställningar. De hade även flera olika ombyten till olika danser så de fick vara snabba på att byta om mellan numrena. 

Deras danslåtar va blandat men när det skulle ha fest ville de ha lite mer upptempo låtar. Men på andra uppvisningar hade de även mer lugna låtar som gick till balett hållet. Gunilla berättar att de fokuserade på att det skulle vara mer elegant då.

När de hade upptempo låtar gjorde de väldigt snabba steg och inte samma steg hela tiden för att det skulle hända mycket. De strävade efter att få danserna så olika som möjligt om de hade en show på flera danser, för att inte göra publiken uttråkat.

Gunilla berättar att hon alltid har tyckt om dans och rytm, hon känner även att det alltid har funkat , att hon inte var den som vill fightas i närkamper utan jobba med kroppen på ett annat sätt. När hon insåg att det funkade med rytm och rörelser och fick cred för de ville hon fortsätta. Gunilla tillägger även att musik alltid gör en glad. Hon berättar att det var hennes grej från början men efter ett tag blev de ännu bättre. När dansfilmerna kom blev dansen en grej. Det blev väldigt populärt och det var det som var ropet. Man fick även fixa med roliga färgglada kläder som man inte vågade ha på sig i vardagen berättar Gunilla. Man fick alltså sticka ut lite som blev en cool effekt på scenen.

Gunilla berättar att hon först började i en nybörjargrupp och efter ett tag var det läraren som sa till om man behövde höja sin nivå eller va med i en lättare grupp så då fick man byta och lära känna nya människor. Ibland tyckte man det var roligt att vara med i sin gamla grupp för att det var roligt och ibland var det kul att utmana sig. Läraren kom fram till en person och pratade med en om hon ville höja sig och berättade att den trodde att hon skulle klara av det. Dansläraren var den som pushade dem till att våga utmana sig, detta tyckte Gunilla var bra annars hade hon inte kommit lika långt inom dansen påstod hon. När man skulle börja i nya grupper var det alltid lite nervöst men det blev bättre med tiden för när man hängde så mycket där lärde man känna de flesta. Gruppen var väldigt välkomnande berättar Gunilla även om hon inte var med i de gängen annars. Hon upprepar sig om att hon fortfarande inte hade någon bästis men att de hade kul ihop tillsammans på dansen. Det var en väldigt stor gemenskap där.

Åldrarna var spridda på 2-3 år. Det fanns olika nivåer i varje årskurs också så att alla hade chansen att vara med på sin egna nivå.

Hon berättar även att hon blev danslärare vilket inte hade varit något hon hade tänkt på tidigare. Utan när hon var på dansstudion så mycket så blev det lite kris där ett tag på grund av att en danslärare hoppade av. Så de frågade Gunilla om hon kunde tänka sig att ta över, eftersom att hon hade gjort samma utbildning och träning som de tidigare danslärarna. Så de tyckte att Gunilla skulle klara av det eftersom att hon låg på samma nivå av den kunskapen hon hade. Hon tog chansen och tog över en grupp i något år. Detta tyckte hon både var positivt och negativt, eftersom att det var så mycket jobb med att man skulle koreografera, alltså hitta på steg och få det att passa in till musiken. Hon kände att det var roligare att bli lärd än att lära ut i dans. Hon kände inte själv att hon var så duktig i att koreografera som hon hade önskat berättar Gunilla. Man skulle alltid ha en färdig koreografi till varje danslektion och den dansen som hon själv dansade var för svår att lära ut så man fick hitta en balans så att det inte blev för lätt eller för svårt. Det skulle även vara roligt. Det säger hon att hon tyckte var lite svårt med att även musiken skulle passa. Hon försökte hitta sin egen musik och utgick ifrån något som hette nybörjar kurserna som hon även fick beröm för. Hon försökte använda lugnare låtar så att det inte skulle bli för svårt utan mer tänka på tekniken, detta kände även Gunilla att hon hade gjort bra. I vissa tillfällen blev de även tilldelade vissa låtar som de skulle dansa till. Hon berättar även att hon kunde ta hjälp av de andra danslärarna och danssteg som hon hade haft tidigare. Under ett år var Gunilla danslärare för då sa hon till om att hon inte ville det längre. För de på dansskolan ville att alla ledare skulle höja nivån med att ta mer kurder och åka till andra dansskolor och utveckla sig. Under den tiden jobbade Gunilla på heltid så hon kände att hon inte hade tid för det och hon började även bilda familj.

Gunilla höll på med dansen tills de sa utanför dansstudion att “det är hon den gamla” och då var hon 25 år. Alltså höll hon på i mer än 10 år. När hon slutade på dansstudion kände hon att det räckte för hennes del. Det gjorde att hon inte kände att tiden räckte till. Istället började hon gympa på Friskis och Svettis och göra egna aktiviteter som tex. springa vilket hon alltid gjort lite vid sidan av dansen. När hon var på Friskis och gympa var det ingen dans inblandad i passen men en del koordination som hon lätt tog till sig.

Hon känner att hon gjorde sitt där och då när hon höll på med det och kände sig färdig med det. Gunilla säger även att hon fortfarande tycker det är jätteroligt att dansa när man får tid till det men att hon inte skulle vilja börja med det igen. Hon känner att det är på en helt annan nivå och att hon skulle hålla på med dansen mer eftersom att man kommer ur det efter ett tag. Hon berättar även att så som deras dans såg ut då att det inte är samma grej idag. Hon berättar att hon blev tillfrågad för ett tag sedan att vara med i  före detta dansare, i en ny grupp med de äldre som dansade förr men det tackade hon nej till och kände att hon inte ville det.

Takten känner hon fortfarande att hon har kvar och hon kan inte förstå andra som inte har takt. Hon berättar även att när det kommer på en låt så tänker hon på lite steg ibland och att det kommer naturligt. Om hon är med på ett pass när hon tränar och det är lite dans inblandat känner hon att hon hänger med och när det är något hon inte hänger med på tycker hon att det är lite konstigt eftersom att hon har dansat så mycket. Nu känner hon att hon måste tänka lite mer till skillnad mot förr då det var  mer naturligt att träna in ett steg. Gunilla erkänner att hon har tappat det lite med dansen.

Gunilla berättar att hon inte hade samma danslärare hela tiden, men att det var en som hette Marianne som gjorde att hon fick lite självförtroende, inspirerade och stöttade Gunilla i början. Gunilla säger stolt att hon även dansade med en tjej som brukar vara med och dansa på tv:en.

När hon gick på skola i Linköping och Mjölby provade hon även å något som kallades för showdans. Gunilla säger att det är rätt likvärdigt jazz men inte riktigt. Hon säger även att det är som dagens Street men lite snällare och inte lika tufft hela tiden.

Gunilla säger att hon har väldigt många bra minnen men de bästa är när de fick uppträda på Stena line båtarna. Då fick de ta tjänstledigt från sina jobb för att dansa och få betalt för det som man tyckte var roligt. Hon berättar även att Gothia var väldigt häftigt med så mycket folk och även Liseberg. Hon berättar att hon kunde vara minst lika nervös för en mindre publik på hemmaplan när hon kände de flesta. Hon säger återigen att Stena line ändå var det häftigaste med kläder och hårfix. De hade även med sig en tjej och en kille från Helsingborg, en utav de har blivit en stor artist idag och varit med i Melodifestivalen.

Kläderna berättar hon att det var väldigt blandat med mycket trikåer och paljetter. Det var även väldigt mycket disco kläder. Axelvaddar, korta kjolar och mycket tyll var väldigt populärt. Ibland skulle de ha svart kläder med skinnjackor för att de skulle vara coola tjejer. Paljetterna var oftast i guld eller silver men så hade de även väldigt färgglada kläder ibland. De hade även kängor och klackar som de dansade i. Eftersom att hon dansade på 80- talet var det väldigt mycket neon färger och höga tofsar, band runt huvudet. Hon säger att när de skulle ha kängor och klackar att dansa i fick de träna väldigt mycket med skorna på. I början tyckte hon att det var väldigt svårt men efter ett tag lärde man sig och blev bättre på det. Man fick en fin hållning på  kroppen då man måste sträcka på hela kroppen.

När jag frågar om hon har gjort bort sig någon gång säger hon att hon säker har gjort det men förträngt det isåfall och skratta. Hon säger att de positiva minnena finns mer av så det är inget hon kommer ihåg.

Gunilla tillägger även, ställ dig längst fram och inte där bak för det misstaget gjorde hon innan de drog fram henne. För när man vågar ställa sig längst fram öppnas något nytt som man inte får uppleva annars.

Gunilla avslutar samtalet fint med att säga “vill man så måste man våga”. Man kan inte leva på gamla meriter så man måste kämpa hela livet och utveckla sig hela tiden på nya sätt som kan upplevas stimulerande.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *