Den försvunna biljetten

Åh nej! Min biljett. Vad ska jag göra? Jag måste köpa en ny, jag springer till biljett maskinen för att köpa en biljett. Ur funktion, står det på maskinen. Jag stod där en stund och med snabba, rusande fotsteg gick jag fram till en arbetande på stationen.

– Jag har tappat min biljett och biljett maskinen är ur funktion. Hur ska jag kunna åka med då?

-Tyvärr, utan biljett kan du inte åka någonstans. Jag sätter mig ner och tänker. Jag kommer missa tåget. Jag kommer missa första dagen på jobbet. Det får inte hända. Jag tar min väska och mina grejer, och jag sätter mig vid en busshållsplats. Om 5 min kommer en buss som jag kan ta. Hur kunde jag tappa min biljett? 10, 20 min går och ingen buss.

-Ursäkta? säger en gubbe till mig, alla bussar är inställda idag. Med gråten i halsen, säger jag tack till gubben för att han berättade om inställningen. Det började regna och jag blir helt dyngsur. Mina skor och min väska blir tyngre och tyngre av vattnet. Jag kollar telefonen, klockan var 11. Jag ringer en taxi och den kommer på en gång. Vi åker en stund och jag känner mig lättad. Bilen saktar ner och ett stort vägarbete sprider ut sig längs hela vägen. Vi kommer aldrig att komma hem, tänker jag. 1 timme går och vi står fortfarande stilla. Med ett gnisslande börjar vi rulla igen och sedan är vi på motorvägen. Äntligen, mumlade jag mot fönsterrutan på bilen. Nu är vi snart framme och jag börjar känna igen mig. Där är den smutsiga, vidriga kiosken som har stått där i 100 miljarder år. Den kan inte ha många kunder, tänker jag lite skrattretande. “Nu tänker jag inte köra dig längre”, säger chauffören högt och tydligt”. Va? skriker jag från baksätet. Jag ger han mina pengar, och smäller igen dörren argsint. Med mina dyngsura skor och min tunga väska börjar jag sakta gå hem. Jag tittar på de ruttna träden som står längs vägen. Svetten rinner, jag har skoskav, och min väska har gett mig ett rött, svidande sträck på axeln. Jag pustar ut när jag ser dörren till lägenheten. Jag kramar om den och börjar leta efter nyckeln. Mina fingrar är iskalla men jag kan ändå känna lite grann. Jag letar ivrigt i mina fickor, min jacka, min väska, min tröja, överallt. Men jag kan inte hitta dom. Jag känner mig helt hjälplös, och gråten i halsen kryper upp mot ögonen. Jag letar flera gånger om, men jag kan inte hitta den. Nyckeln är borta.

Jag sätter mig ner mot dörren, och tårarna väller ut. Kan det gå mer fel än så här? tänker jag för mig själv. Jag tittar bort mot min grannes ytterdörr och jag ser en kratta. Det plingar till i huvudet, och jag får en ide. Jag smyger över till dörren och tar tag i krattan. Med handtaget på krattan försöker jag få upp den låsta dörren till min lägenhet. Med en smäll gick låset upp och jag rusar in. Jag blir så glad att jag skriker. Jag ställer mig i vardagsrummet och ler. Jag sätter händerna i bakfickorna och blir helt förskräckt. På några millisekunder går så många tankar genom mitt huvud. Det kan inte vara sant?

Där i den högra bakfickan låg biljetten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *