En oförglömlig dröm

Jag vaknar kallsvettig med ett ryck. Det hörs ljud från undervåningen som jag inte känner igen. Långsamt reser jag mig upp och känner hur huvudet värker och dunkar. Jag blir påmind om de främmande ljuden när jag hör en stor duns. Med min skakiga kropp lyckas jag ta mig fram till dörren. Jag öppnar den så ljudlöst som jag kan. En strimma av ljus lyser upp det mörka rummet.

Jag kikar ut och får syn på någonting nedanför trappan. Det glittrar. Jag öppnar dörren helt och tar ett steg ut ur mitt rum. Min blick är fastlimmad på det glittriga. Långsamt närmar jag mig det, ett trappsteg i taget. Halvvägs ner knakar ett av dem. Jag stelnar till. Då hörs det där ljudet igen, och det kommer närmare. Mitt hjärta dunkar hårt i bröstet. Jag får syn på en skimrande varelse och all min oro släpper, jag blir lugn. En varelse jag aldrig sett förut.

Jag går nerför trappan för att komma närmare. Den liknar en varg i formen, men har snälla bruna ögon, silverskimrande päls och stor man. Jag tittar den i ögonen. Min hand närmar sig den stora manen. Försiktigt stryker jag över pälsen, den är varm.

När jag tar bort min hand ser jag att den blivit alldeles glittrig. Jag tittar upp på varelsen igen.

– Kom, jag vill visa dig något, säger han.

Mina ögon spärras upp. Han kan prata. Chockad följer jag efter varelsen. Jag vet inte varför, men någonting inuti mig vill följa efter honom.

Han leder mig till ytterdörren. Jag kollar konstigt på den och sedan ner på varelsen.

– Öppna den, säger han och viftar på sin silvriga svans.

Jag öppnar dörren och ser något jag inte hade väntat mig. Ett stort landskap breder ut sig framför mina ögon. Hundratals varelser som ser likadana ut som den som tog mig hit, höga träd med frukt och en klarblå sjö. Längst bort i horisonten finns det några höga kullar. Solen lyser ner på landskapet som kryllar av blommor i alla olika färger.

Yiki går ut genom dörren och in i landskapet. Han vänder sig om och tittar mig i ögonen. Försiktigt stäcker jag ner en fot. Det gröna gräset tränger sig upp mellan tårna. Långsamt sträcker jag ner den andra. Jag vänder mig om. Dörren är borta.

– Yiki!, utbrister en varelse lite längre bort.

– Heter du Yiki?, frågar jag.

Han nickar. Yiki går bort till varelsen som ropat på honom. Jag vågar inte följa efter. Istället går jag fram till ett träd. Det har små ljusrosa frukter. Jag tar en frukt och luktar på den. Doften påminner om lime. En tugga och min mun fylls av syrlig saft.

Efter någon minut kommer Yiki gående ifrån skogsbrynet. Jag slutar äta av frukten.

– Hoppa upp på min rygg, säger han.

Jag gör som han säger och hoppar upp på Yikis rygg utan att fråga vart vi ska. Mina händer greppar tag i hans man.

Innan jag hinner blinka är vi på väg i full fart. Jag känner vinden i mitt långa hår. Allting susar förbi och plötsligt är vi på en äng. Det höga gräset går upp till min midja. Jag ser ett bergstup några hundra meter bort, men Yiki verkar inte se det.

– Yiki stanna!, ropar jag för full hals.

Men Yiki bara ökar farten. Vi kommer närmare och närmare, och tillslut inser jag att han inte kommer stanna. Paniken uppstår, men jag kan inte göra någonting. Jag blundar och håller fast så hårt jag kan i Yikis man. Tårar tränger sig fram och blöter ner den silvriga manen.

Jag vaknar med ett ryck. Det är mörkt i rummet. Jag sätter mig upp i sängen och förstår att allt bara var en dröm. Mitt hår faller ner över ögonen. Jag tar min hand för att stryka bort det. Då ser jag någonting på handen. Det är glitter.

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *