Ensamheten är inte värd att leva för.

Jag tar tag i dörrhandtaget och drar igen toadörren efter mig. Händerna darrar när jag tar tag i låset och vrider om. Det är mörkt i badrummet, men jag låter det vara så. Mobilen halkar ur mina händer och landar på toalocket. Jag blundar och försöker att sluta skaka. Mina lungor fylls med luft från ett djupt andetag. Jag släpper inte ut den utan låter smärtan stråla genom kroppen. Hjärtat dunkar hårt i bröstet och hjärnan skriker efter syre. Jag andas ut och drar häftigt efter luft.

När jag slår upp ögonen möter jag min egen blick i spegeln. Det är inte jag som står där, det är tjejen som är ensam. Tjejen som gråter sig till sömns varje kväll. Tjejen som skadar sig själv. Jag vet inte vart jag tog vägen, för det är inte jag.

Jag kan inte hjälpa att tänka på Thilda. Jag fylls med ilska och sorg och vet inte vad jag ska göra. Automatiskt höjer jag näven. I ett snabbt slag slår jag sönder spegeln. Kraset ekar i hela rummet. Glasskärvorna faller ner i handfatet.

Jag tänker tillbaka på alla stunder med Thilda. Vi hade så roligt tillsammans, men sedan vi började i åttan har hon inte pratat med mig. Hon fick nya vänner och nu har hon blivit en av dem, en riktigt brat. Nu är det som om hon inte ser mig, som om jag inte finns. Kanske skulle det vara bäst så, om jag inte fanns.

Handen söker sig ner mot skärvorna och jag lyckas hitta en stor och vass glasbit. Jag tar upp den i handen och kollar på den, speglar mig i den, ser mitt fula ansikte. Frestelsen att pressa den mot huden är stor. Jag har gjort det förr, jag kan göra det igen. Mina ögon sluts och jag känner den kalla kanten mot min arm. Håret reser sig. Det här gör jag för att jag kan. Jag har kontrollen och det är bara för nu.

Innan jag hinner trycka till hör jag dörren smälla igen där nere. Mamma är hemma.

“Ida? Var är du?”

Jag hör hennes steg närma sig toan. Låste jag dörren? Min blick är fäst på handtaget. Hon rycker i den och jag hoppar till. Det blir ett litet snitt från glasskärvan. Jag fryser till i en sekund innan jag släpper glasbiten och sätter på kranen till badkaret.

“Jag tar ett bad!”, säger jag och hoppas på att mamma ska gå därifrån. Hon svarar inte. Det är tyst, knäpptyst. Jag trycker örat mot dörren för att se om hon är kvar utanför.

Det tar en lång stund innan jag vågar mig tillbaka till mitt egenskapade kaos. Jag andas ut och ser mig själv i det som är kvar av spegeln. Vad har jag att leva för? Inget. Jag spenderar mina dagar på ett ställe där ingen vet vem jag är. Innan hade jag någon som brydde sig om mig och det togs ifrån mig på en dag. Varför? Jag vet inte. Kanske var jag inte cool nog för Thilda.

“Du är ensam.”, säger jag till mig själv i den krossade spegeln.

Jag känner hur en tår rinner nerför kinden. Den rinner ner till min öppna mun. Jag tar handen och torkar bort den innan saltsmaken hinner tränga sig in i min mun.

Badkaret har hunnit fyllas med vatten. Jag stänger av kranen och känner på det varma vattnet. En rysning sprider sig över min kropp. Jag tittar bort mot den krossade spegeln igen. Mina ögon söker på golvet efter glasskärvan jag tappade. Den ligger under handfatet. Jag plockar upp den. Det är mitt val om jag vill fortsätta leva. Jag kan avsluta det här och nu, om jag vill. Jag sluter handen runt glasbiten och lägger mig i badkaret med kläderna på. Två snitt och allt är över. Allt lidande, all ensamhet. Ensamheten är inte värd att leva för.

Hjärtat dunkar hårt i bröstet, nästan som om det vill hoppa ut och springa härifrån. Kanske är det den gamla Ida som vill springa härifrån, skrika och gråta. Men nu är det nya Ida som bestämmer och hon vill göra det här.

Jag lyfter upp armarna över vattenytan och försöker se venerna i handleden. Händerna darrar när jag för glasskärvan mot armen. Tårarna rinner nerför kinderna. Jag kan inte hjälpa det.

Det svider till en kort stund men övergår sedan i en behaglig känsla. Jag sänker ner armen jag skurit i. Vattnet runt omkring mig blir snabbt blodfärgat. Jag tar ett andetag och samlar mig. Snart är det över. Jag lyfter upp den skurna armen igen för att göra likadant på andra, men hindras när min mobil lyser upp. Med darriga händer sträcker jag mig efter den. På displayen står det att jag fått ett nytt meddelande. Jag måste trycka flera gånger på knappen för att styrkan ska vara tillräcklig för att det ska öppnas. Texten är suddig. Jag blinkar till några gånger för att se klarare.

“Vill du träffas idag? Saknar dig. Förlåt för allt.

Thilda.”

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *