För evigt

För evigt

Jag vaknade med ett ryck. Det hördes ljud från undervåningen som jag inte kände igen. Min radioklocka visade 01:23, och jag såg att det var kolsvart ute genom mitt fönster som satt alldeles ovanför sängen. Månens starka sken lös in i mitt kala rum från en molnfri natthimmel. Där var ljudet igen, starkare denna gången. Håret i nacken reste sig, och en ilning for genom kroppen som en blixt. Jag vågade inte röra mig, utan satt invirad i mitt täcke och stirrade på dörren hela tiden. Som att försöka förhindra den att öppnas, om den nu skulle göra det av någon anledning…

Det var ett riktigt ruskväder nästa morgon. Det spöregnade och vinden ven. Dessutom var det iskallt ute, enligt termometern i alla fall. Väckarklockan hade precis ringt, och jag satt yrvaken på min sängkant. Jag hade glömt bort det, tack ock lov, men det dröjde inte alls länge innan jag kom på det. Jag frös till is bara att tänka på det. Igår natt. Jag hade somnat av att stirra på dörren. Eller jag tror det i alla fall, för jag minns inget mer än att jag vaknade nu. Det var tisdag, och den dagen hade jag namnsdag, 29 januari. Eller rättare sagt så har de tagit bort min namnsdag. Men innan så har jag haft det den dagen. Mamma och pappa hade gått till jobbet. Mamma går alltid till jobbet tidigt, men pappa brukar gå efter jag har gått till skolan. Men just idag var han tvungen att gå samma tid som mamma. Så jag var ensam hemma denna morgonen.                                    

Jag måste stiga upp nu, tänkte jag för mig själv. Men rädslan från igår var alldeles för stark. Aldrig, aldrig att jag går ner till undervåningen själv! Och verkligen inte när jag är ensam hemma! Men vad hade jag för val…jag måste ju till skolan…

 Sakta, sakta trevade jag mig ner från trappan. Steg för steg. Andetag för andetag.  Min puls ökade, att det kändes som att jag sprungit ett marathon. Och hela kroppen darrade av rädsla. Minsta lilla ljud kunde säkert få mig att svimma. Men tillslut var jag nere.

Det var en aning lugnande att mamma och pappa hade varit på undervåningen före mig tidigare i morse men ändå kände jag mig rädd.
Men efter en vandring på undervåningen kändes det bättre. Inget var konstigt alls. Nu fanns inget av rädslan kvar. Jag fortsatte som att ingenting hade hänt. Morgonen rullade på. Jag var inte ett dugg rädd längre. Ja, tills jag skulle gå i alla fall. Jag skulle precis låsa upp dörren och gå ut, när jag slängde ett öga på köksbordet och märkte att något låg på det. Jag trodde först att det var någon slags synvilla, men när jag hade gått fram till bordet, märkte jag att jag hade fel. På bordet låg faktiskt en sak. Ett kuvert.
Rädslan kom tillbaka. Jag hade inte märkt något brev här inte. Men det kanske inte är så konstigt, jag åt ju frukost i vardagsrummet och kuvertet låg på köksbordet… Men jag hämtade ju frukosten i köket? Hur kunde jag inte märka något då? Men jag kanske inte slängde blicken på köksbordet? Jag beslöt mig för sista tanken. Det har legat där hela morgonen utan jag har märkt något. Ja, så måste det vara. Hur hade det annars kommit dit liksom…

Rädslan hade försvunnit. Eller rättare sagt så han jag inte tänka på den. Spänningen om att öppna brevet var alldeles för stor att jag inte kunde tänka på något annat. Försiktigt, försiktigt tog jag upp kuvertet. Och efter en stunds granskning av det, märkte jag att kuvertet var gulnat av ålder. Och till min förvåning, stod det en grej på kuvertet. Det gjorde mig inte rädd, men ändå lite konstig till mods. Med en snirklig jättegammal handstil stod det Daisy på. Mitt namn. Inget annat. Bara Daisy.

Nu var spänningen för stor. Jag kunde inte vänta med att öppna kuvertet. Försiktigt öppnade jag det och i det låg ett brev som jag tog upp. Brevet granskade jag noga. Precis som kuvertet, var brevet gulnat av ålder. Jag trodde först att brevet var blankt. Att det inte stod någonting på det. Eller att texten hade på något sätt försvunnit bort med tiden. Men efter en stunds studering av det, märkte jag att det faktiskt stod någonting på det. Längst upp till vänster stod det, För evigt med samma gamla snirkliga handstil som hade skrivit Daisy.

Där slutar alltid drömmen.
Jag drömmer exakt samma dröm en gång om året. Alltid natten den 5 december. Och när jag vaknar minns jag den klart och tydligt. Som att det har hänt i verkligheten. Det är alltid exakt samma dröm. Inga förändringar. Exakt samma. Jag började drömma den för kanske 4 år sedan, vet inte varför. Och exakt samma datum drömmer jag den igen. Fast ett år senare. Så när jag lägger mig den 5 december, så vet jag att jag kommer drömma den drömmen igen. Men jag har aldrig berättat det för någon. Och kommer aldrig göra heller.
I natt drömde jag den igen. För att igår var det den femte. Inga som helst ändringar i den. Alltid exakt samma.
Alltid.

Jennifer G

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *