Fredag den 13:de

Jag har precis vaknat av alarmet som ringer klockan 6 varje morgon. Jag ligger i sängen och tänker på hur trött jag är, sen somnar jag om och vaknade tio i åtta.

Jag har alltså tio minuter på mig att göra iordning mig för att sedan gå ner till Tindra, eftersom jag ska åka med henne till skolan idag.

När jag väl har kommit ner till Tindra helt flåsande av att jag sprungit hela vägen, så är bilen inte där. Jag ser ett tänt ljus i huset så jag går fram och knackar på. Jag brukar oftast höra stegen när någon är på väg till dörren för att öppna men jag hör inte det idag. Jag känner i dörrhandtaget och dörren var upplåst så jag går in.

Jag tänkte nämligen att Tindra skulle stå runt hörnet och skrämma mig. Jag ropar hej, men får inget svar. Hon kanske inte hörde mig tänkte jag, så jag går vidare ner för trappan till Tindras rum.

Hennes rum ligger i källaren det är läskigt och gå ner där helt ensam. I hennes rum ligger hennes vita lilla kattunge. Det plingar från min telefon som ligger uppe i hallen så jag rusar upp för trappan. När jag springer i trappan känns det som att det är någon som jagar mig så jag springer ännu snabbare. När jag väl har kommit upp för trappan går jag bort mot dörren och min väska. Dörren står vidöppen så jag blir jätterädd och tar min väska och springer ut till vägen.

Det är ett SMS från Tindra, hon skrev för 10 minuter sedan att hon redan har kommit till skolan. Vi börjar om 10 minuter och det tar ungefär 30 minuter om jag går i ett bra tempo, så jag inser ju direkt att det inte är någon bra lösning.

Jag går till Tindras cykelställ, och ska hoppa på hennes cykel men den är låst. Jag minns att hon har sagt ett hemligt ställe där hon brukar lägga sina nycklar. Men det ligger ingen där. Jag springer fort in i huset och ner till hennes rum, jag kollar runt och ser nycklarna på bänken längre in i rummet. Jag tar med mig dem och springer upp för trappan och ut till cykelstället.

Jag sätter in nyckeln i låset och låser upp. Nu tänkte jag på hur mycket otur jag har haft idag, så kom jag på att det kan bero på att det är fredag den 13, vilket är otursdagen.

Det tar ungefär en kvart att cykla så därför köttar jag uppför första backen. När jag kommit upp är jag helt slut. Det är så pass tidigt på morgonen och långt in på vintern så det är ganska mörkt ute. Jag stannar för att sätta på lampan på cykeln, men den var ju såklart sönder just idag.

Det sticker i fingrarna när jag åker ner för den långa branta backen, eftersom att det har varit minusgrader i natt. Så marken har frusit och det är inte många ute. När jag försöker bromsa så biter däcket inte i marken utan jag bara slirar. Jag kör i full fart och ser inte om det kommer någon bil efter svängen. Jag trycker in både handbromsen och fotbromsen men inget hjälper. Jag hoppas på det bästa och fortsätter nerför. Jag kollar upp och ser en stor lastbil i svängen. Bara den kör lite snabbare så det är fritt i svängen när jag kommer så ska det nog funka tänker jag. Som tur är så ska den inte uppför backen så jag kan köra i svängen utan att krocka in i lastbilen. Svängen var väldigt skarp men jag klarade den som tur var.

Nu är det bara en liten bit kvar till skolan men jag tror inte att jag kommer hinna ändå. Nu ser jag de två sista uppförsbackarna framför mig, jag är fortfarande trött från den förra backen men kör ändå riktigt fort uppför dessa två backarna. Nu ser jag skolan ungefär 200 meter framför mig. Vi började för 10 minuter sen så det är redan försent. Jag ställer cykeln i cykelstället och låser fast den. Det känns väldigt konstigt att gå från cykelstället och fram till skolan helt själv. När jag är framme vid trappan ser jag några från min klass som står vid skåpen så jag undrar vad de gör där. Vi började ju för ett antal minuter sen. Jag går uppför trappan och hör ännu mer människor från skåphallen. När jag kommer upp flåsande från trappan ser jag några av mina kompisar som sitter på bänken utanför klassrummet. De säger att lektionen är inställd och vi har 1 timma hål. Det blev trots allt bra och jag hann till nästa lektion som tur var. Fortsättningsvis kommer jag att sätta fler alarm så att jag inte försover mig igen, för det var ingen skön känsla att vara så stressad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *