Han som var min

Jag tittade upp i himlen och såg snöflingorna falla ner på den frusna marken. Jag följde snöflingornas väg ner mot marken, en efter en, tills jag såg honom. Där stod han bara några meter ifrån, men ändå kändes det som att jag aldrig hade varit längre ifrån honom. Jag tittade på honom och kände ilska medans jag samtidigt försökte leta efter ett tecken på att han faktiskt ville säga förlåt. Men armarna som brukade skydda mig, skyddade nu någon annan och munnen som fick mig att känna kärlek fick nu någon annan att känna kärlek. Jag bara stod där och tittade på hur glad han blev när han såg henne. Tårarna började rinna ner på mina kinder och det kändes som att jag vilken sekund som helst skulle bryta ihop. Jag kände hur knäna började bli svaga och hur jag lätt började bli yr. Innan jag hann gå till bänken bakom mig ramlade jag ner på marken.

När jag vaknade upp såg jag ett vitt tak med lampor som lyste i en ful gul färg. Jag satte mig fort upp och tittade mig omkring. Där satt han. Han bara satt där och tittade på mig. Jag tog kudden som låg bakom mig och la ansiktet i kudden så att han inte skulle se att jag grät. Han satte sig på sängen och la sin hand på mitt lår. Jag ryckte till och han tog bort handen.

–  Josefine. började han.

Bara av att höra hans röst fick mig att börja gråta ännu mer.

–  Hur mår du? frågade han försiktig.

Jag svarade inte utan gav honom bara en arg blick. Han såg faktiskt ledsen ut vilket gjorde att jag kände mig ganska taskig.

–  Varför är du här? frågade jag tillslut.

–  Du ramlade ju ihop i parken, så jag ringde ambulansen och då sa dom att det var bäst om jag följde med dig. svarade han.

–  Jaha. Vad tyckte din tjej om det då? Att du bryr dig så här mycket om ditt ex? Va? sa jag argt.

–  Josefine, förlåt för vad jag gjorde mot dig. Verkligen. sa han ledsamt.

Där var det. “ Förlåt Josefine för vad jag gjorde mot dig”. Det jag hade väntat på. Jag trodde att jag skulle kunna förlåta honom efter han hade sagt förlåt men nej. Jag kommer aldrig någonsin kunna förlåta honom för vad han gjorde mot mig. Varför skulle jag göra det? Han var med en annan tjej bakom min rygg.

Efter en stund kände hur trött jag var, så jag stängde ögonen och somnade snabbt.

Jag reste mig snabbt upp ur sängen och tog mina saker som låg på ett bord i rummet, och sedan gick jag fort ut därifrån. Det var mörkt ute och jag var rädd. Jag har nästan alltid varit rädd för mörkret. Jag gick förbi ett gäng med killar som stod utanför en mataffär, och när jag hade gått förbi affären hörde jag att de följde efter mig. Jag började gå fortare men dom började springa efter mig och de kom snabbt ikapp mig. De puttade ner mig på marken med hjälp av en knuff i ryggen. Precis när jag landade på marken med huvudet först, vaknade jag upp med ett ryck i en sjukhussäng. Jag satte mig fort upp och tittade mig omkring. Jag blev så lättad när jag kom på att det bara var en dröm.

Där satt han fortfarande. Han bara satt där och tittade på mig.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *