Hennes bara fötter

Jag vaknade med ett ryck. Det hördes ljud från undervåningen som jag inte kände igen. Jag satte mig upp i min sjukhussäng, och kollade runt i det kalla tomma rummet. Då hörde jag det mystiska ljudet igen… och igen. Mitt långa blonda hår strök sig mot mina bara axlar ner mot ryggen, när jag vände mig om mot dörren. Den var öppen. Konstigt. I samma stund kände jag en kall vindpust i nacken. Jag vände mig om med ett ryck, även fast jag kanske inte riktigt ville det. Det var ingen där. Fönsterna var stänga så det kan omöjligt vara blåsten, dessutom så var det alldeles vindstilla ute. Det var då jag hörde en svag men ändå kraftfull röst säga ”Moa” Rösten lät frågande. Jag kollade panikartat runt i sjukhusrummet. Jag var i chock, vem var det som pratade och hur kunde den mitt namn? Då såg jag henne. Hon stod vid dörren men kom sakta närmre och närmre sängen. Hon hade långt mörkt hår och en sliten smutsig vit trasa som klänning. Hennes bara, likvita ben ledde henne framåt, och helt plötsligt var hennes iskalla hand på min kind. Hon började mumla nånting. Jag kunde inte höra vad hon sa. Men då och då sa hon till mig att inte vara orolig. Jag vågade inte säga emot, så jag löd henne. Vad hade jag att förlora liksom? Efter ett tag tog hon bort den kalla handen från min kind, kollade mig djupt i ögonen och ryckte tag i min högra hand. För en kort sekund så trodde jag att mitt hjärta stannade, men det visade sig att hon bara ville hälsa.

– Stephanie. Sa hon och skakade på hela min arm.

Till en början vågade jag inte svara, så Stephanie fick lov att svara sig själv.

– Det är du som är Moa va?

Det var så allting började. Nu är det sju veckor senare och jag är kvar på sjukhuset. Ärligt talat så tror jag att jag aldrig kommer få åka här ifrån. Jag har bott här sedan jag var sju år och innan dess var jag ofta här på kontroller och annat. Nu är jag 14.

Dörren till mitt rum öppnades. Det var Veronica. Veronica är en ljushårig, glad, liten dam som jobbar med maten här på sjukhuset. Hon har ett hjärta av guld och har blivit lite som en extra mamma för mig.

– Är du vaken? Sa hon glatt och fnittrade lite.

– Ja! Och jag är helt utsvulten, vad har du för gott att bjuda på idag? Svarade jag med ett flin och la min ena hand på magen.

– Din favorit, lasagne!

Veronica lämnade vagnen med mat och gick ut igen. Det dröjde inte många sekunder innan Stephanie kom gående in i rummet efter att Veronica hade lämnat det.

Nu kanske ni läsare är helt förvirrade, eftersom att jag var helt livrädd för Stephanie för bara några veckor sedan, men så är det inte. I nuläget så är jag och Veronica vänner, riktigt bra vänner faktiskt. Hon har vart här och hälsat på mig varje dag sedan vi för första gången träffades här för sju veckor sedan. Man kan nästan säga vi har blivit bästa vänner.

– Hej! sa jag glatt.

– Hejsan

Jag såg på henne att det var nånting som var fel, nånting som tyngde henne. Vi hade inte känt varandra särskilt länge men jag kunde redan nu läsa av henne om nånting var fel genom att kolla på hennes kroppsspråk. Jag frågade om nånting hade hänt, samtidigt som jag lastade in en rejäl bit lasagne.

– Jag hade en dröm. Började hon med att säga. Den handlade om oss, eller… mest om dig faktiskt. Sa Stephanie och kollade sakta ner i golvet.

– Okej vad gjorde vi då? Svarade jag med ett stort, brett, kladdigt leende.

Stephanie svarade inte. Det blev alldeles tyst i rummet. Det ända man kunde höra var den halvtrasiga taklampan. Men helt plötsligt började hon prata igen, hon svarade dock inte på min fråga. Hon ställde i stället en fråga till mig, en fråga som jag nästan väntat på att hon skulle ställa.

– Varför är du här? Varför är du sjuk? Vad är det för fel på dig? Hon såg rädd ut när hon sa det.

Jag ställde undan min mat och kollade på henne. ”Vad är det för fel på mig.” Vad skulle man svara på det? Tänkte jag. Frågan upprepades i tanken, jag var tvungen att komma på ett svar.

– Det är inget fel på mig. Började jag tveksamt. Jag började tänka igen. Om det nu inte var något fel på mig, varför är jag då här? Varför har jag tillbringat halva mitt liv på sjukhus? SJUKhus. Jag fastnade i mina tankar, men Stephanie skakade liv på mig igen.

– Vad gör du här då? Upprepade hon.

– Jag har en sjukdom, och ett antal diagnoser…och en hel del symtom.

Jag började berätta om allting. Om min barndom, om min sjukdom. Om de elaka barnen som retade mig på förskolan, om den gången då jag svimmade på skolgården, om den gången alla barnen låste in mig på skoltoaletten. Vi satt där tillsammans en lång stund. Tiden gick och solen gick ner, tillslut blev det alldeles mörkt utanför.

– Kommer du bli frisk? Frågade Stephanie.

Jag ville svara ja, men jag visste att det bara var en lögn.

– Antagligen inte. Mitt liv var menat att bli så här. Jag fick inget val. Jag föddes sjuk och kommer dö sjuk. Det är orättvist, men det finns inget att göra åt det. Sånt är livet.

– Mitt liv var inte så! avbröt hon mig. Jag hade en trygg och kärleksfull familj, många vänliga vänner, allt var perfekt, tills dagen då allt förstördes…

– Vad hände? Viskade jag fram.

– Jag drunknade.

Ännu en gång så blev det alldeles tyst i rummet.

– Men du, varför dör du inte? Sa Stephanie

– Jag vet faktiskt inte. Sa jag och försökte min bästa för att få fram ett leende.

– Jag bör nog gå nu, sa hon tyst och reste sig upp från trästolen hon satt på.

Eftermiddagen och kvällen hade runnit iväg och det var dags för mig att sova. Men det gick verkligen inte. Varje gång jag slöt mina ögonlock såg jag massa läskiga monster och varelser komma fram framför mig. Jag vaknade med andan i halsen flera gånger. Det var inte direkt något nytt för mig att drömma mardrömmar, det gör jag ofta. Men det var nånting som var annorlunda den här natten. Jag kunde inte släppa det samtalet som jag hade haft med Stephanie tidigare idag. Frågorna som hon hade ställt satt fortfarande kvar i bakhuvudet. ”Vad är det för fel på dig?” ”Varför dör du inte?” Man kan väl inte bara dö? tänkte jag. Men kanske så var det ett tecken? Världen kanske inte vill ha mig här? Jag var helt enkelt inte menad att finnas. Jag satte mig upp i mörkret och kollade på klockan, 03.28. Jag öppnade det översta facket på mitt nattduksbord som stod tätt intill min säng. Där låg alla mina mediciner och tabletter i en fin och prydlig ordning. Jag tog fram några olika tabletter och kollade fundersamt på dem. Jag tog ett djupt andetag och kastade till sist in hela högen i munnen. Allt var över.

Morgen där på vart helt galen. Det var läkare och sjuksköterskor överallt. Stephanie förstod snabbt att nånting var fel, och hon förstod exakt vad det var. Med hennes vitbleka skinn gled hon ner med ryggen mot en vägg. Hennes bara fötter och ben följde med längs det kalla, glansiga sjukhus golvet och från hennes högra öga rann det ner en tår. Hon var borta.

 

/Elvira

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *