Kidnappad

Jag vaknade med ett ryck. Det hördes ljud från undervåningen som jag inte kände igen. Jag drog försiktigt på mig de ljusrosa, lurviga tofflorna och smög över trägolvet i mitt mörka rum. Dörren stod på glänt och jag såg ett svagt flimrande ljus från köket nedanför trappan. Jag funderade på om jag skulle gå ner, det kanske bara var pappa som gjorde frukost och hade tappat ett glas. Men någonting sa mig att det inte var pappa, han brukade klampa mer och personen där nere smög fram. Plötsligt hade ljuset kommit närmre och personen stod nu nedanför trappan, jag började andas snabbare och kände mig helt svag. På svaga ben gick jag tillbaka in i mitt rum och hoppade in i garderoben och hängde kläder framför mig som skydd om personen, som nu var på övervåningen skulle komma. Plötsligt slutade fotstegen och jag började slappna av och öppnade garderobsdörren på glänt. Sedan gick allt jättesnabbt, hela dörren flög upp och jag trillade ut på golvet innan jag kände ett slag mot huvudet och det blev svart.

Mördosamt öppnade jag ögonen, allting var svart runt mig och jag kunde inte höra någonting, men där jag låg vibrerade underlaget. Var jag i en bil? Antagligen. Bilen tvärnitade plötsligt och när bildörrarna slogs igen kunde jag höra röster.

– Hon måste ha vaknat nu, jag slog henne inte så hårt, en man med mörk röst svarade kvinnan.

– Det har du rätt i, vi får söva henne. Men bara svagt.

Paniken bubblade upp i mig och jag hann inte tänka länge innan bakluckan öppnades. I ren panik sparkade jag med mina ihopbundna ben och av att döma efter skriket som följde träffade jag kvinnan. Två starka händer tog tag i mig och bar ut mig. Han satte mig ner på marken lutad mot bilen.

När ögonen vant sig vid ljuset såg jag mannen en bit bort stod böjd över en kvinna med ljusa böljande lockar uppsatt i en tofs och helt svarta kläder och läderjacka, mannen hade samma kläder, men var mörkhyad och svart kort hår. Samtidigt som jag såg att de pratade lågt med varandra lyckades jag lirka loss benen med hjälp av händerna, som de av någon anledning inte bundit. Runt omkring mig såg jag bara skog. Vart skulle jag springa? Det var ju ingen tät skog där jag kunde gömma mig utan en gles massa utan buskar och det luktade en konstigt blandning av fisk och motorolja. När jag vände tillbaka huvudet såg jag till min förskräckelse att mannen vände sig mot mig och kvinnan reste sig upp. Benen började springa utan att jag tänkte på det och jag hörde hur de båda två skrek att jag skulle stanna. Men jag sprang, sprang förbi träd, hoppade över buskar och rötter. Nattlinnet revs sönder och tofflorna hade jag redan tappat. När jag sprungit en bit till tog skogen plötsligt slut och jag stod istället på en klippa kanske 10 meter över sjön där nere. Jag hörde mannens lätta steg komma närmre och i nästa sekund stod han någon meter ifrån mig.

– Vad vill du? min röst lät mycket räddare än jag hoppats.

-Vi ska hämta hem dig, mannen svarade helt lugnt.

– Jag var hemma, svarade jag och rösten lät nu lite stadigare.

-Nej. De var inte din riktiga familj, mannen såg granskande på mig med bruna ögon.

Det kanske bara var rädslan som gjorde att jag reagerade annorlunda och mer känsligt men det blev för mycket och jag hörde mig själv säga:

-Jag hoppar.

Mannens ögon såg plötsligt rädda ut.

-Nej, det kan du inte. Din pappa kommer döda mig!

Min kropp vände sig om och jag såg ner på den iskalla vattenytan. Det var väldigt vackert med en granskog som inhängnade den lilla sjön. Klippan jag stod på gick ut över sjön och skapade en osymetrisk triangel som skugga över sjön. Jag kunde redan känna att benen skulle domna bort i vattnet och att jag skulle dö. Ändå fanns det ett svagt hopp inom mig att jag skulle klara det. Den okända mannen som luktade rök tog ett steg närmre mig och sträckte ut armen och då hoppade jag. Vinden gjorde så att det söndriga nattlinnet fladdrade och jag sträckte ut armar och ben innan jag träffade den iskalla ytan. Chocken var så stark att jag slutade andas och jag sparkade med både benen och armarna för att komma upp till ytan, samtidigt som en massa känslor och tankar flög runt i huvudet. Var jag adopterad? Vilka var isåfall mina riktiga föräldrar? Varför sa han på klippan att han skulle ta mig hem? Så många tankar under det som kändes som en evighet att komma upp ur vattnet.

När jag suttit lutad mot en gran i den magiska lilla gläntan och tänkt på allt som hänt denna morgonen kände jag att fötterna värkte och att jag skakade av köld. Jag vände upp vänster fot och såg att den var helt blodig och full med smuts precis som höger. Kidnapparna hade väl inte tänkt tanken att jag skulle behöva jacka eller skor. Jag visste inte ens om de fattat att jag skulle försöka fly. När jag försökte resa mig upp kände jag inte längre fötterna eller att jag var helt nedfrusen. Kroppen föll ihop och jag fattade att jag skulle dö här. Jag orkade egentligen inte stå emot, men överlevnads instinkten hade tagit över och kroppen reste sig utan att jag behövde tänka och benen började gå igenom den mörka granskogen. Allt jag såg var granar, små buskar med bär och den mjuka gröna mossan jag gick på.

Jag hade ingen uppfattning om hur långt jag gått när jag tillslut såg byggnader i slutet av skogen. Kroppen ökade takten och jag sprang och jag fick hoppet om att jag skulle överleva igen.

När jag väl kommit in i staden såg jag att den var väldigt gammal och mysig. Husen hade en stengrund med mörka träplankor och under fönstret på varje hus satt en blomlåda med färgglada blommor och utefter kullerstensgatorna med små stånd som barn i byn satt upp där de sålde blombuketter eller egen gjord citronsaft. Mellan kunderna hoppade barnen runt och lekte ta eller kurragömma. Barnen utstrålade en sådan glädje att det högg till i hjärtat, där jag stod i trasigt nattlinne och utan skor. Sakta började jag gå in i staden och jag tyckte mer och mer om den ju längre jag gick. Det luktade nybakt bröd från ett konditori och en familj kom ut därifrån, barnen med varsin bulle i handen. Alla var så upptagna med sig själva att de inte märkte mig där jag gick. Jag såg en liten affär i ett gatuhörn, där inne såg de ut att ha kläder men också mat. Med tunga, trötta steg och jag mot affären.

Väl där inne, när jag plockat på mig en vanlig T-shirt och ett par två storlekar för stora jeans, ställde jag mig i kön som bestod av en äldre kvinna som klagade på att priset för smör gått upp och en medelålders man klädd i vita kostymaktiga byxor och en svart regnjacka. Båda två stod med ryggen mot mig så jag tittade runt i affären ytterligare. Det var två rader med bröd närmast kassan och andra torrvaror i rader. Bakre väggen var täckt av en stor kyl med mjölk och yogurt i. Alla rader låg till vänster om ingången som låg på en kant och kassan var rakt fram. Den gamla kvinnan och mannen gick nu ut genom butiken och jag tittade snabbt efter dem innan jag lade fram kläderna. Mannen bakom kassan tittade på mig. Han och jag såg så otroligt lika ut. Båda hade rött hår och mörkbruna ögon, lika smal näsa och mun. Det ända som skiljde oss åt var bara åldern och att jag hade fräknar. Han hade på sig en grön skjorta och en svart uppknäppt jacka på det.

-Det blir 75 kr, sa han efter att vi betraktat varandra en stund.

I den stunden insåg jag att jag stod i affären utan ordentliga kläder eller pengar och hade ingen aning om var jag var. Jag började storgråta och mannen gick onaturligt lugnt fram till mig där jag sjunkit ihop på golvet.

-Jag kör dig till ett motell, sa han.

Jag orkade inte ens nicka, ännu mindre säga emot. Utan följde bara med honom ut på parkeringen där hans blå bil stod parkerad.

När vi åkt en stund i fullständig tystnad stannade han bilen vid en sjö omringad av skog. Det såg nästan ut som stället där jag hoppat ifrån men här fanns det ingen klippa.

-Det är något du måste veta och jag vill inte att du avbryter mig.

Jag nickade som svar.

-Allting började för 16 år sedan när du föddes. Jag och din biologiska mamma jobbade med att döda människor.

Han pausade, jag svalde.

– Det var inte planerat att vi skulle få dig, så både Sally och jag tyckte att de skulle vara bättre om du fick ett normalt liv. Nu i efterhand inser jag hur fel vi hade, vi borde ha tagit hand om dig och kämpat för att vi skulle bli en normal familj.

Jag antar att jag såg ut som ett frågetecken för han fortsatte:

-Tidigare i veckan sa jag upp mig från mitt jobb för att hitta dig. Mina vänner, Emma och Josh skulle kört dig till mig så att jag hade kunnat prata med dig ordentligt. Men det hände en liten incident på vägen.

Jag öppnade munnen för att försvara mig men blev avbruten av ett skott som krossade bakrutan. Jag skrek till och pappa, om jag nu kan kalla honom det, öppnade dörren på sin sida och klev ut innan han drog mig ut på grusvägen. Där satt jag nu satt på knä tryckt mot bilen och blundade. Skott efter skott avfyrades och fler rutor krossades. Längre ner på vägen kom en bil körande och tvärnitade bakom bilen vi stod bakom. Ur bilen kom mannen och kvinnan från tidigare under dagen ut. Kvinnan gick till bakluckan medan mannen gick fram till oss.

-Ta henne med er, jag kommer sen, ropade min nyfunna pappa.

-Vart? svarade mannen, som jag antog var Josh.

-Bakom butiken, in i skjulet, ner igenom luckan och stanna i bunkern.

-Okej, Josh frågade inte utan lyfte bara upp mig och satte mig i baksätet på deras bil, som luktade vanilj och metall. Kvinnan, eller Emma som hon hette, hade dragit upp fler vapen när Josh och pappa stått och pratat. Nu kastade hon vapen och ammunition till pappa, hoppade in i bilen tätt följd av Josh. Emma räckte mig en flaska med vatten som jag drack. Efter två minuter av oro och förvrring somnade jag.

Jag vaknade igen av att Emma grät och såg att Josh höll om henne.

-Kim, det är lika bra att du också kommer hit, Josh mörka stämma ekade i det tomma utrymmet.

Jag reste mig och kröp fram mot dem. Josh sa åt mig att sätta mig ner. Sakta förklarade han att min pappa dött av ett skott som kom bakifrån och gått rätt igenom huvudet. Tårarna och skriket som följde är inte något jag vill återberätta förklarade jag där jag såg ut på de människor som kommit på begravningen. Även fast jag inte kände honom så väl som er, eller så länge, återigen en blick på människorna längst fram, kommer han alltid vara min pappa.

Jag avslutade mitt väldigt långa tal med att lägga en röd ros på den vita kistan. Sedan gick jag för att sätta mig brevid Emma och då började tårarna forsa. Det kändes konstigt att ha så här mycket känslor för någon jag bara känt i mindre än 12 timmar.

/Julia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *