Mitt i ingenstans

Mitt i ingenstans

 

Jag sitter i taxin på väg till min farbror som jag ska vara hos i helgen. Det är en och en halvtimme dit, och det enda jag ser när jag kollar ut genom rutan är djupt svart mörker eftersom det är sent på hösten och kväll. Konturerna av slätter och skog tränger sig fram genom mörkret.   

Min farbror bor mitt ute i ingenstans. Jag gillar att vara på sådana ställen. Att man kommer bort från världen lite och bara får vara. Det är roligt när jag är med min farbror John då. Det är bara han och jag.

Jag lutade mig tillbaka i sätet och kollade ut även fast det som sagt inte var mycket att se, ögonen slöts och regnet smattrade mot rutan. Jag gillar regnet. Det är på något sätt lugnande. Det guppade en del eftersom att vägen vi körde på inte var någon asfaltsväg, utan en trång grusväg som är svår att komma fram på. Jag öppnade ena ögat för att se vad klockan var. Tjugo över åtta. En halvtimme kvar. Läxorna vi fick över helgen låg bredvid mig. En tjock hög med böcker, inlämningar och prov som jag egentligen borde ta itu med. Men ögonen gick inte längre att hålla uppe. De var alldeles för tunga.  

 

Jag vaknade av hur vått gräs trängde sig in genom kläderna. För ett ögonblick trodde jag att jag drömde, så jag låg där i det fuktiga gräset och log som ett fån innan jag förstod att det inte var en dröm. Jag öppnade ögonen hastigt och märkte att jag var bredvid grusvägen. Jag reste mig upp och började förstå vad som hade hänt. En bilolycka. Taxin låg omkullvält en bit bort från mig. Jag sprang dit för att se om chauffören överhuvudtaget levde efter att ha sett ett träd som var instucket i bilen. I detta fallet kunde bilen vara som själva kycklingen på ett spett. Jag saktade in farten när jag närmade mig taxin, förberedd på det jag skulle tänkas se. Mina ögon var gömda bakom min arm när jag försiktigt gick fram till förarsätet. Eller rättare sagt det som var som var kvar av det. Jag stod där framme nu och skulle ta bort handen från ögonen och beredd på att skrika, men skriket kom aldrig, för att det var ingen i sätet.

Jag kollade mig omkring. Chauffören låg inte någonstans i närheten, så jag drog upp den hala mobilen ur fickan som faktiskt var i behåll och försökte ringa John men det fanns ingen täckning. Det är nog det enda som var dåligt när man är mitt ute i ingenstans – man kommer inte åt någon om något allvarligt händer. Jag höll mobilen i vädret för att försöka få täckning. Även fast jag vet att det inte blir någon skillnad.  

Eftersom att jag höll mobilen mot himlen och inte såg vart jag gick, hade jag mycket snart tappat bort mig i skogen. Jag märkte att jag gick runt i cirklar. Det var jobbigt att hitta en väg för att alla träden såg likadana ut. Det var dessutom iskallt att jag kunde se imman från min andedräkt. Jag hukade mig på en obekväm, kall sten för att försöka tänka på hur jag skulle ta mig till John när jag hörde något prassla bakom träden. Jag la ögat på en punkt strax bakom trädet. Det var en skugga.  

 

Mina rädslor är inte många. Jag tror inte på att vi lever i en värld vi inte känner till. Människor föds, de blir gamla och dör. Det är världen vi lever i. Det finns ingen magi, inget mystiskt. Men hur kan jag förneka vad som nu står rakt framför mig? Någon som har flera bläckfiskarmar utstuckna ur munnen. Vita ögon som inte går att förklara.  

 

Under någon minut stirrade bara jag och denna varelse på varandra. Tillslut kom varelsen  närmare och som en ren reflex började jag springa. Jag hade nog aldrig sprungit så mycket i hela mitt liv. Jag kollade bakåt hela tiden tills jag slog huvudet i något hårt. Jag ramlade bakåt och medans jag masserade huvudet fick jag en chock över att jag hade sprungit så mycket att jag hade sprungit rakt in i Johns grindar som är ingången till hans herrgård. Herrgården är en mycket fin plats. Här har jag mina vackraste och allra käraste barndomsminnen. Det är ett stort hus vitt hus med den finaste trädgården man kan tänka sig. Det har stått där sedan 1700-talet.

Hade jag sprungit så långt? Tydligen ja. Flåsande vände jag mig snabbt om för att se om skuggan hade förföljt mig. Den var inte bakom mig. Sen förstod jag. Det fanns ingen skugga. Den fanns bara i min fantasi. Jag vet inte vad som hade flugit i mig. Kanske var det för olyckan. Jag gick fram mot den stora rostiga grinden, som en gång i tiden hade varit fin guldfärgad, och skulle öppna den när det inte gick. Jag ryckte i den några gånger tills jag blev sur. Den är alltid öppen annars. Jag har varit med om en bilolycka, tappat bort mig, frusit ihjäl, sprungit som en galning för någonting som inte ens fanns, och vill inte ens veta vad klockan är, och så kan jag inte få upp en dum grind! Jag ryckte och ryckte. Ropade på John, ryckte igen. Tog fram mobilen, som såklart slank ur fingrarna på mig så den sprack. Dumma mobil. Den klarar en olycka men inte när man tappar den. Får väl köpa en sådan Nokia som farmor har. Jag log för mig själv. Sen beslöt jag mig för att klättra över grinden. Jag klättrade samtidigt som jag kollade var jag satte fötterna tills jag stack mig på en rosenbuske som omslöt sina grenar runt grinden. Jag föll mot marken. Skrapade armen och slog i huvudet. Dumma rosenbuske. Rosor är vackra. Otroligt vackra. Men inte taggarna.

Alla mina krafter hade tagit slut i kroppen så jag orkade inte resa mig upp och låg där flåsande, efter språngmarschen, blödande efter törnrosen och platt som en pannkaka. Som pricken över iet kom regnet. Toppen.

Tänk om jag aldrig kommer in, tänk om jag förblöder mitt ute i ingenstans i lera. Tänk om jag aldrig kommer kunna röra på mig. Om jag aldrig kommer kunna röra på mig igen kanske jag kommer svälta eller dö av törst. Jag fick lite panik, och lyfte huvudet för att se om jag kunde röra på mig. Det kunde jag. Tur. Jag la mitt huvud pladask på marken igen och fortsatte tänka. Tänk vilken rubrik det hade varit.

“ Fjortonårig pojke hittades förlamad i skogen. Orsak, en rosenbuske “.

 

Tänk om ingen hittar mig. Då kommer jag med tiden begravas här med jord och vatten. Jag är i samma situation som dinosaurierna var. Och se hur det gick för dem.   

Jag överdriver mycket. Väldigt mycket. Det vet jag. Men detta är allvarligt. Jag kommer kanske inte ens överleva på grund av att få för mycket regn på mig… Finns det sådana dödsorsaker? Jag letade i huvudet om jag någon gång hade läst om ett sånt olycksfall. Sen började jag tänka på om jag ens lever. Jag kanske inte klarade fallet och inte lever just nu. Fick åter panik och lyfte huvudet upp igen och såg säkert ut som en nyvaken höna eller struts, som många säger att jag brukar se ut som när jag är förvirrad.

Så kom det till mig. Nu visste jag varför jag inte hade fått upp grinden. Jag hade glömt att ta bort haspen. Hoppsan… Jag reste mig upp så som man brukar resa sig upp från en pinsam situation. Halvsprang fram mot grinden och öppnade den.

Jennifer Gustavsson 8.1

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *