Skolan på 50-talet tills nu

Skolan är ständigt ett aktuellt ämne. När ska man få betyg? Hur är skolmaten? Hur är själva undervisningen och har man tillräckligt med lärare? Jag har intervjuat Lena, 70 år och tagit redan på hur det kunde se ut förr i skolan. Lena har även jobbat som lärare i ungefär 40 år och har då verkligen fått se hur skolan utvecklats genom åren.

Vi slog oss ner vid köksbordet och jag började med att ställa lite personliga frågor, såsom hur hon själv trivdes i skolan och om hon såg sin skolgång som bra eller dålig. Jag la även till frågan om hon minns vad hon tyckte var bäst samt sämst med sin skola.

Lena berättar att hon tyckte om att gå i skolan, hon trivdes bra och hade bra vänner. Hon berättar att hon gick i skolan i Holsljunga vilket var en liten skola ute på landet. Det hon tyckte var bäst var just att det var en liten skola med små klasser. Hon tyckte även att hon hade en mycket bra ung lärare under hennes första år i skolan.

Då skolan var liten var klasserna i B form. Det innebär att två årskurser, som t.ex andra klass och tredje klass slog ihop sig och bildade en klass tillsammans istället för två separata. Det var mycket vanligt ute på landet. I första klass var det dock A form, alltså endast en årskurs.

Det blir tyst en stund och Lena funderar för fullt om vad som var värst med skolan. Efter ett tag säger hon att hon inte kan komma på något som hon tyckte var riktigt dåligt.

Förr så var det tillåtet att slå barnen i skolan om de inte skötte sig. Det är något som vi idag kan tycka låter helt vansinnigt. Jag frågade Lena om hon hade något minne av att bli slagen.

– Jag blev aldrig slagen. Jag skulle nog aldrig våga göra något bus. Alla i klassen satt tysta, ingen vågade störa.

Hennes sambo Rolf som också befinner sig i köket tillägger att Lena var en snäll flicka och vi alla tre flinar lite smått år hans kommentar.

Lena berättar att till skillnad från många andra skolor så behövde de inte ställa sig upp när de fick ordet och skulle säga något. De var dock mycket noggranna med handuppräckning.

Hur kunde en skoldag egentligen se ut? Var de längre eller kortare skoldagar i jämförelse med skolan idag? Jag bad henne att berätta lite om hur en skoldag kunde se ut.

-Vi började skolan med en psalm på morgonen.

Hon berättar kort att skolan på den tiden var väldigt kristen. Om hon inte mindes fel så bad de även en bordsbön före maten och fick bland annat en psalm i läxa.

En dag var runt 5-6 timmar lång. Ämnena de hade ifrån lågstadiet var svenska, matte, välskrivning, musik, kristendom, gymnastik och hembygdskunskap vilket motsvarar So och No.  Under senare år tillkom slöjd, historia, geografi, naturkunskap och teckning. På slöjden var det uppdelat så tjejerna endast hade syslöjd medans killarna endast hade träslöjd. Idrott hade de dock blandat med både tjejer och killar.

Skolmaten får mycket kritik i dagens samhälle, inte minst ifrån eleverna. Jag frågade Lena hur skolmaten var under hennes skolgång.

-Skolmat fick vi. Vi hade en ny matsal och även idrottshall. Mattanten var snål och man var tvungen att äta upp allt. Minns jag inte helt fel så tror jag lärarna fick lite bättre mat och satt vid ett eget bord.

Nu går det runt mycket snack om betygsättningen på medier och mellan våra politiker. För tillfället får man sina första betyg i årskurs 6 men det är mycket snack om ändra det så man får betyg i tidigare ålder. Under 50-talet fick man betyg redan i första klass. Betygen har ändrats flera gånger med åren. Lena förklarar hu betygen såg ut under hennes första skolår.

-Man kunde få stora A, lilla a, Ab, Ba, B och C. Utöver det fanns det även minus, plus och frågetecken.

Vi konstaterar att det låter krångligt och rätt oklart. Men går snabbt vidare i intervjun och tar istället upp raster.

 

Idag sitter man ofta i grupp men pratar inte så värst mycket på rasterna då man gärna kopplar ifrån och kollar på sin mobil istället. Förr när det inte fanns mobiler på samma sätt som det finns idag brukade man leka mer på rasterna får jag förklarat för mig.

-Vi hoppade rep, lekte med bollar, bytte bokmärken och små kort med filmstjärnor. Byggde kojor gjorde vi också.

Lena berättar att det fanns en skog precis bredvid skolan, där byggde de två kojor och var uppdelade i två lag. Det var väldigt skoj.

Det fanns inga rastvakter säger hon. Det var inte så bra då lärarna inte såg om någon blev dåligt behandlad. Vi kommer tillbaka lite till vårat första ämne och hon säger då att det värsta med skolan kanske var just det att lärarna inte upptäckte om det var någon som råkade illa till på rasterna.

 

Jobba som lärare

Under många år har Lena jobbat som lärare. År 1969 började hon med jobbet som lärare och slutade sedan 2012 när hon blev pensionär. Hon har dock blivit inkallad som vikarie ett flertal gånger och jobbat en hel del till efter det. Hon har fått vara med om många förändringar i skolan och fått se hur den utvecklats.

-Hur kommer det sig att du ville bli lärare? Du sa innan att du trivdes bra i skolan, var det just därför eller fanns det något annat som lockade dig till just det yrket? Frågar jag.

-Mina mamma ville bli lärare så jag antar att det var hon som drog in mig på det spåret.

Hon fortsätter och säger att det var runt gymnasietiden som tankarna började komma fram om att bli lärare. Hon berättar även att hon älskade barn och började då jobba som småskollärare.

Det har hänt mycket med skolan under åren. Både på gott och ont. En förändring som Lena inte var särskilt förtjust i var när det kom en ny läroplan vilket följde mycket dokumentation något som tog både tid och kraft. Eleverna skulle ha skriftliga omdömen två gånger per läsår.

-Den tiden och kraften skulle jag hellre velat lägga på planering till själva undervisningen, säger hon.

En annan sak som infördes var arbetsplatsförlagd planering som schemalades. Det innebar att man behövde jobba längre arbetsdagar. Innan kunde man gå hem när skolan var slut och jobba med planeringen hemma. Det kunde man alltså inte längre då de antagligen ville få lärarna att jobba mer gemensamt.  De ville skapa ett bättre samarbete mellan kollegorna.

Sedan ställer jag en stor fråga som får Lena att tänka över en lång stund. Jag frågar om hon tror skolan blivit bättre eller sämre under åren, jämfört med skolan då hon var ung. Efter en lång tids tänkande säger hon att hon tror att eleverna fick med sig bättre baskunskaper förr. De hade få ämnen och det var en mycket lugn arbetsro i klassrummen. Men självklart så har vissa saker blivit bättre på senare år också.

Vi börjar freebasa lite och kommer in på spåret med tekniken som kommit in som läromedel i skolan.

-Skolan måste hänga med i utvecklingen därför har tekniken tagit plats. Kan va på gott och ont. Kan leda till konflikt.

Efter en lång tid av sittande och diskuterande tar vi en fika paus och låter våra hjärnor vila en stund innan vi återigen slår oss ner och fortsätter med samtalet.

Det känns som att det är ofta att man får höra att skolan var hårdare förr och även att eleverna var mer lugna, tysta och skötte sig mycket bra. Lena påstår att hon har sett mest skillnad de sista 10-15 åren.

-Jag upplevde att antalet elever som var oroliga, utåtagerande, ovilliga och okoncentrerade ökade under de senaste åren. Det kan bero på min ålder, jag hade ju inte samma kraft. Jag tror det beror på samhället.

Vi kommer in djupt på samtalsämnet. Barn har inte samma kunskaper om hur man ska bete sig när de börjar skolan längre. Dels för all elektronik som kommit och som det kommer nytt av hela tiden. Det får barnen att hellre vilja hålla på med en surfplatta. Men även dels för att föräldrarna lite tänker att det är skolans och lärarnas ansvar att lära barnen om ett bra uppförande. Samhället vi lever i är en mycket stressig miljö. Det är nya intryck hela tiden vilket inte människohjärnan klarar av. Det är inte konstigt att barnen blir okoncentrerade så lätt om de är vana att alltid få nya intryck som de får i sina spel och så vidare.

Vi avbryter diskussionen innan vi kommer alldeles ifrån ämnet. Jag tackar Lena för hennes medverkan och vi säger hejdå.

Skolan på 50-talet

Idag har barnen och ungdomarna tekniska hjälpmedel i skolan, de pluggar inför prov och läser på inför glosorna med hjälp av datorer och telefoner. På 50-talet fanns inte dessa tekniska hjälpmedel, man kunde inte googla fram information och man kunde inte få hjälp av en miniräknare.

Det är kallt och slaskigt ute, jag har gått till Stommen där jag intervjuat Kerstin Johansson, 76 år som gick på skolan i Berghem på 50-talet.

Kerstin berättar hur klimatet var i hennes skola jämfört med idag.

– Det var mycket lugnare förr, skolorna är så stökiga idag men annars är väll läroplanen bättre, säger Kerstin.

Idag är skolornas elever stökigare men det är samtidigt bättre lärare som har bättre utbildning vilket skapar bättre förutsättningar för eleverna.

En vanlig dag

Kerstin berättar hur en vanlig dag såg ut för henne i skolan.

– De första två åren gick jag i småskola, förklarar Kerstin.

Men i tredje klass gick jag varannan dag, i fjärde klass fick vi en ny skola, då gick jag varje dag igen och då fick vi mat i skolan vilket vi inte fått innan.

Skoldagarna var ungefär lika långa som idag.

Kerstin säger att de inte hade så många prov, bara mindre matte och svenska prov. Hon hade läxor också, men inte så många.

– Det var mest läsa på inför prov och lite matte och svenska läxor.

Vi fick betyg utifrån hur man presterade som individ och inte efter hur klassen var.

– När det var vinter fick vi värma oss med kamin och ute på gården stod en vattenpump som frös på vintern, säger Kerstin.

Till skillnad från Kerstin börjar man idag skolan i förskoleklass och sedan är det skolplikt fram till nian. I dagens skola har man mer resurser och bättre arbetsmiljö, det är även en självklarhet att man får mat i skolan.

På 50-talet när Kerstin gick i skolan fick hon aldrig stryk, men om någon annan i hennes klass eller på skolan fick det kan hon inte svara på.

Sedan 1979 är all misshandel/aga mot barn förbjuden.

Skolans gång

Hon förklarar att man gick sju år och sedan kunde man söka till Realskola där man gick fyra år.

– Jag gick i skolan tills sjuan sedan skaffade jag jobb, säger Kerstin.

Hon förklarar att anledningen till att hon inte sökte till Realskola var att hon hade tröttnat på skolan, dessutom var det ganska långt till  stationen för att kunna ta sig till Realskolan i Kinna.

Kerstin fick jobb direkt efter sjuan.

– Det var inte så svårt att skaffa jobb efter skolan, säger hon.

Man behövde inte ha så stor utbildning förr, så det fanns gott om jobb. Idag är det stor skillnad mot förr. I dagens samhälle måste man som minst ha gått ur gymnasiet och efter det helst läst på högskola för att få ett bra jobb och kunna försörja sig.

Skolan på 1940-talet

Idag är det mycket diskussioner runt den svenska skolan. Om vi borde ha idrott fler dagar i veckan, om rasterna borde vara längre, hur mycket pengar vi borde lägga på skolmaten och ifall vi ska införa ordningsbetyg. Många pratar om att skolan var bättre förr, och jag har tagit reda på om det verkligen är sant. Vi får följa med Ruth Sjöberg, 83 år gammal, under en vanlig dag i skolan på 1940-talet.

Färden till skolan

För Ruth Sjöberg, 83 år gammal, som gick i skolan under 1940-talet fanns det inga andra alternativ än att kliva upp klockan halv sju varje morgon för att ta sig till skolan. Hon började klockan åtta på morgonen och hon och hennes syskon åkte med den kommunala bussen, som gick varannan dag. Eftersom att andra världskriget var i full gång när hon gick i skolan, fick man inte frakta olja från andra länder in till Sverige. De använde sig istället av gengas, som var ett alternativt bränsle byggt på att man eldade ved och träflisor i motorer. Om det var vinter och bussen inte gick, eftersom att den bara gick varannan dag, åkte de släde bakom en häst. Det kunde bli väldigt kallt, men de fick plädar och filtar för att hålla sig varma. På sommaren åkte de häst och vagn. Det skulle tagit för lång tid för dem att gå eftersom att de hade 8 kilometer till skolan.

Vanliga ämnen och betyg

När hon kommit fram till skolan var det dags för morgonsången. De sjöng nämligen psalmer i skolan, eftersom att Sveriges skolor fortfarande var präglade av den kristna tron på den tiden. Kristendomen var då ett ämne och man lärde sig inte om någon annan religion. Nu för tiden är det en självklarhet att vi ska lära oss om andra religioner och om deras kulturer i skolan. “Vi sjöng alltid Din klara sol går åter opp”, berättar Ruth med ett leende. “På lördagarna delade läraren ut biblar som vi läste ur, och varje morgon bad vi.” På den tiden gick man i skolan även på lördagar, men bara fram till lunch. Senare togs skolan på lördagar bort, men det var efter hennes skoltid.

Efter morgonbönen kunde Ruth till exempel ha matematik. “När vi hade prov gick vi ut där vi hängde kläderna, fick något A4-ark och så skulle de prova vad vi kunde.” Det som vi idag kallar för matematikprov, kallades då för provräkning. Deras betygssystem var väldigt krångligt. De hade bland annat stora A och B, lilla A, AB+ och BA. Det låter väldigt komplicerat och det var nog därför som de ändrade betygssystemet. När lärarna skulle sätta betyg, skrev de i en bok som eleverna sedan behövde ta med sig hem för att få en målsmans underskrift.

Andra vanliga ämnen var läsning, kristendom och gymnastik. De hade ingen gymnastiksal på Ruths skola så istället fick de vända på de långa bänkarna som stod utefter klassrummet för att kunna gå balansgång. De hade alltså gymnastik i klassrummet. Idag är engelskan ett av våra viktigaste ämnen, men Ruth har aldrig lärt sig engelska. “Min syster som är fyra år yngre fick lära sig engelska, men inte jag”, berättar hon.

Rasten

När det blev rast sprang alla eleverna ut på gården. Ruth berättar att de hoppade hage, spelade brännboll eller var uppe i skogen och lekte. De gjorde alltså något fysiskt och satt inte bara inne med mobilen som majoriteten av dagens ungdomar gör. När de lekte i skogen på berget bredvid skolan hände det att ett flygplan flög förbi. “När man var ute på berget och det kom en flygmaskin så nära tänkte man, är det tysken? Men nej, då såg man de tre kronorna och blev så glad, så glad”, berättar Ruth. Detta var Ruths vardag, att ständigt vara rädd för en flygattack. Men som tur var, var inte Sverige med i kriget och svenskarna kunde känna sig ganska trygga. Medan barnen var ute på rast, öppnade läraren fönstren för att vädra. “Nu för tiden bygger de så dåligt så att det blir dålig ventilation, men då hade vi vanliga fönster som man öppnade”, berättar Ruth. “Vi eldade med ved i en kamin för att hålla oss varma i klassrummet.”

Egen lunch

Nu för tiden klagar många elever på maten man får i skolan. Men vi i Sverige är lyckligt lottade eftersom att vi får gratis skolmat. Så har det inte alltid varit, för när Ruth gick i skolan behövde man ta med sig egen mat. “Ja, vi hade matsäck med oss. Smörgåsar och mjölk. Men mjölken fick ju inte frysa, så efter några år fick vi chokladmjölk som de kokade upp åt oss.” De åt alltså samma sak varje dag, och i dagens skolor finns det oftast två eller tre rätter att välja mellan, men barnen klagar ändå.

Trångt i klassrummet

I Ruths klass gick det bara fem personer. Det var hon, hennes bästa tjejkompis och tre pojkar. På den tiden hade man inte tillräckligt med resurser för att varje klass skulle kunna få en lärare var. Man hade inte heller pengarna för att bygga en stor skola, eftersom att det var ute på landsbygden. Alla klasser, från trean till sjuan gick i samma sal. Jag frågade hur det gick ihop när alla behövde lära sig olika saker. “Alla hade ju sina egna läroböcker” svarade hon då. Idag skulle det bli kaos om alla årskurser gick tillsammans eftersom att alla lär sig om så olika saker.

En annan annorlunda sak var också att man bara gick i grundskolan till sjuan. Ruth och barnen i hennes ålder var de första som fick börja i sjuan, förut hade man bara gått till sexan. Men hon tyckte inte att man lärde sig så mycket nytt det året, utan att det mesta var repetition.

Pengar spelade roll efter grundskolan

Ruth berättar att det inte var någon skillnad mellan de som hade mer pengar och mindre i grundskolan. Efter att man hade gått ut grundskolan kunde man fortsätta och ta realexamen och studenten. Men det gjorde man i stan och det kostade mycket pengar. För Ruth som hade sju syskon och bodde på en bondgård gick det inte att ta studenten. Pennor och läroböcker kostade och man behövde ta med sig egen mat till skolan. Men Ruth klagade inte: “Vi hade det ganska bra för att vi hade lantbruk, så vi fick mat.”

Skolan på 1940-talet går nästan inte att jämföra med skolan idag eftersom att så mycket har förändrats och tekniken har rusat iväg.

                                   Fotograf: Magister Stig Sundling

Ruth i rutig väst med kamrater på klassresa till Gränna.

Thea Westh, 8:1

Skolan förr

Idag pratar man om hur skolbyggnaderna ska se ut, att man ska lägga mer pengar på dem. Kring alla ungdomar pratar man om att man vill lägga mer pengar på skolmat för att den ska bli godare så att säga. Men hur var de för de som gick i skolan förr? Klagade dem på de dem hade?

Bo och Lisbeth Carlsson har bott i sitt hus i 50 år. Jag kliver in i huset och sköljs över av en hemtrevlig stämning. Vi sätter oss vid matsalsbordet och jag ställer min första fråga till Bo Carlsson, 72 år. Första frågan lyder, vilka ämnen hade ni i skolan? Och till svars får jag ämnen som jag själv har i skolan men några utav de han berättar tycker jag är spännande,
-Vi hade kristendom, nu heter det religion va? säger Bo.
-Ja, så ni hade inte några andra religioner?
-De nämnde ju andra, exempel judendom, men vi fördjupade oss inte väldigt i det.
Att få en uppfattning om hur andra runt om i världen lever efter sin religion kan vara viktigt men det fick dem inte en stor koll på.
En självklarhet för oss idag är att vem som helst kunde ha textilslöjd och metall- och trä slöjd, men så var det inte för Bo och hans kompisar. Det var nämligen så att tjejerna fick bara ha textilslöjd och killarna fick ha metall- och träslöjd, underligt.

Man hör historier om att barn som gick i skolan förr blev slagna och fick stå i skamvrån. Nu blir man bara tillsagt om man pratar för mycket men så var det inte för Bo.
-Man kunde bli luggad i håret! I nacken ville de gärna ta, dom tog tag i nacken när man hade kort hår och så drog dom där.
Jag frågade även om vad de var man gjorde för att de skulle hända.
-Prata mycket, satt inte still, man kastade lappar ibland, skrev ett meddelande och sen kastade iväg den lappen när läraren vände sig om, och inte tittade, men ibland så såg han den och gjorde man de några gånger kunde man få en örfil eller också blev man utvisad då fick man gå ifrån rummet och sätta sig i korridoren eller sitta kvar när alla gick hem på eftermiddagen. Han berättar inte att något har hänt honom.
Rasterna idag är inte så uppspelta, man går mest runt eller sitter i korridorerna eller spelar pingis. För Bo var de putta kula som gällde från andra klass till sjunde klass. En lek där man ställer upp ett antal kulor på varandra för att sedan kasta på de och sedan får man dem som man har puttat ner, de sprang även runt och små busade med tjejerna, eller så spelade man fotboll.
I skolan åt han inte så mycket för han var väldigt kräsen, men smaka på maten det var ett krav vare sig man gillade det eller inte. Han sa till den som delade ut maten att han ville ha lite mat så att han skulle kunna springa ut och leka med sina kompisar. Maten man kunde få var blodpudding, ärtsoppa med pannkakor kålpudding bland annat. Han klagade aldrig på maten han fick.
Genom hela skolgången förvarade man sitt material i skolbänken vilket vi också fick göra fast bara i 3 årstid. Men när de hade större projekt fick de förvara materialet i ett skåp.

Foto: Bo Carlsson.

Skoldagarna började kring klockan 8 och ibland kunde man till och med börja kl 10 för att man var indelad i grupper, grupp 1 och 2. När ena gruppen hade exempel musik fick den andra gruppen ha sovmorgon, men då hade dem musik på eftermiddagen så de fick sluta senare än dem som började tidigt. Då slutade den första gruppen runt 1 eller 2 och den andra gruppen 2 timmar senare. De längsta dagarna dem hade var till klockan 4. skol dagarnas tider från förr till idag skiljer inte mycket från hur det är idag.
-Behövde du gå i skolan på lördagar?
-Ja, men de slutade vi att göra när vi gick i fyran eller femman, jag är inte riktigt säker, jag kommer inte ihåg, men vi gick på lördagar under många år, säger Bo.

Idag är betygssystemet A-F, där A är de bästa och om man får F är man inte godkänd.
-Vi hade så att i ämnena hade vi stora A, B och C. Man ville ha A för då var man duktig, inte C för då var man mindre bra, man hade även betyg i uppförande då satte man lilla a, b och c. Man kunde även få ett plus bakom om man varit extra duktig, säger Bo.
Ett klurigt betygssystem och de kan ha berott på de att dem bytte.

Läxor idag är inte så uppskattat, glosor och matteläxa. De är inget om man jämför med vad man hade förr. Läxor i de flesta ämnena, svenska, So, matte, engelska. Inte så kul att sitta hemma och göra dem.

 

 

Skolan runt 80-talet

Att gå i en vietnamesiskt skola runt 80 talet var som en dålig mardröm. Att gå i en skola där det finns tekniska inlärningsmedel, bra lärare och mer ämnen är bra. Men hur är det i den vietnamesiska skolan under 1980-talet?

Jag har intervjuat Lam Cay Phong om hur skolan var förr i hennes tid och då bodde hon i Vietnam. Lam Cay Phong är född  i 1974 och gick i skolan under 1980 talet, hon började i skolan när hon var 7 år. Skolan under 80-talet är inte som skolan idag. Idag har vi massor av tekniska inlärnings medel som gör det lättare för eleverna att förstå. Och vi har sammanlagt 12 ämnen med Nolab. Hur stor skillnad är det från den svenska skolan idag och det vietnamesiska skolan under 80-talet?

 

Jo I det vietnamesiska skolan som Lam Cay Phong gick i Luktade det äckligt.

-Det var jätte smutsigt och det luktade äckligt konstant, kommunen var även fattig. När vi hade rast så fick vi bara gå inom skolgården och inte utanför. Om man var ute ur skolgården så slog läraren barnen på handen eller rumpan och det fick man inte välja själv. Det blev 20 slag sammanlagt på handen men 10 på båda handen. Och på rumpan var det 20 slag, man hade en 1 meter lång pinne som man skulle slå med.

 

Man hade det väldigt dåligt i den vietnamesiska skolan, eftersom att vietnam vid denna tiden var väldigt fattig. i denna kommun som Lam Cay Phong bodde i hatade hon det.

-Jag gillade inte området vi bodde i, allt var fattigt och allt jag kunde göra på fritiden var att hjälpa mina föräldrar med deras jobb.

I Lam Cay Phongs skola så hade man inte gratis mat från skolan, ungdomarna skulle ta med egna mat till skolan till och med vatten för att kommunen var fattig.

 

Idag har vi 10-15 min rast från lektion till lektion eller 1-2 timmar rast.

-Vi hade bara 30 minuters rast per dag och dagen var endast 3 timmar lång. I idrotten så stretchade vi bara och inget mer inga lek och spel. Eftersom att skolan bara hade 3 timmars lång dag så hade vi bara 4 ämnen, det var matte, vietnamesiska, musik och idrott. Det var svårt för oss för att vi hade inga inlärnings medel eller apparater, lärarna kunde även inte förklara bra.

Prov har vi 1-2 gånger per månad idag i årskurs 8. Och betygsskalan är A,B,C,D,E och 5

-Jag hade prov 1 gång per två månader, det var matte prov och vietnamesiskt prov. Betygsskalan då var 1,2,3,4 och 5 som Sverige.

Dansen på 80-90 talet

Jag är väldigt intresserad av dans och dansar ca. fem gånger i veckan. Jag vet hur det är när jag dansar men jag vill ta reda på hur det var när Gunilla Jönsson dansade för ca 25 år sedan. Gunilla började dansa i tonåren och fick uppleva väldigt mycket under tiden hon höll på. Hon fick bla. uppträda på sten line båtarna och även vara danslärare.

Gunilla ville börja dansa tidigt men fick inte med sig några kompisar. Detta gjorde att hon inte började att dansa när hon först ville det utan det tog ett tag. Det fanns ingen dansskola i Kinna som hon bodde i så hon fick åka till Skene för att dansa. Där fanns det inte så många hon kände. Efter flera år när hon var trött på att tjata bestämde hon sig för att åka dit själv. Gunilla berättar att hennes mamma som heter Kerstin stöttade henne mycket i det och körde henne fram och tillbaka.

Hon berättar att hon kände sig välkommen från början när hon åkte dit och hittade nya kompisar på vägen. Gunilla påstår att det aldrig har varit hennes bästa kompisar men att de har haft kul på dansen. Alltså trivdes hon jättebra och kände sig välkommen.

I början dansade hon 1 gång i veckan men det ökade snabbt. Detta gjorde att hon fick sluta i sitt andra intresse som var basket eftersom att hon ville satsa på dansen mer. Det blev då att hon började dansa 3 gånger i veckan. Hon är först lite osäker på när hon började dansa men kom fram till att det var i sjuan. Det var först i åttan hon märkte att hon ville satsa på det och slutade i basket.

Hon berättar att på den tiden hon dansa var det mycket jazz dans som de jobbade med. Hon berättar att det var lite balett träning med för att få styrka, stabilitet och kroppskontroll. Jazzen hade de för att det skulle bli en showdans och så provade de även på steppdans för att kunna ha det i shower.

Hon berättade att de hade event för företag och så fick de även dansa på Stena line båtarna i en månad med två dansshower. De hade även shower hemma, Gothia cup och Liseberg. De var även inbjudna till ungdomsevenemang för att dansa. På deras shower dansade de ofta till lite större mängder av människor, när de hade fått ett namn runt om kring sig “Jazz for fun”. Hon berättar att det alltid var lite nervigt innan en föreställning men så tillägger Gunilla att det alltid ska vara lite så för att man ska skärpa sig. Det var nya ställen som de var på, så ibland var de tvungna att ändra platser och positioner, för att de var mindre eller större scener. Ibland stod de i mitten så då var de tvungna att koreografera om för att folket skulle se ifrån alla håll. Det gjorde att det blev lite mer nervöst.

På träningarna när de dansade körde de även mycket uppvärmning med stretching och givetvis styrka som tex. armhävningar och situps. Framförallt kroppskontroll alltså core övningar, för styrka, balans och kroppskontroll som sagt säger hon.

Gunilla Jönsson berättar att ett danspass vanligtvis höll på i ca. en till en och en halv timma. Men när de tränade till shower berättar hon att de höll på i flera timmar för att få ihop allt, då kunde de bli upp till fem timmar till och med.

På deras shower hade alla samma kläder och så sydde de upp nya kläder till nya föreställningar. De hade även flera olika ombyten till olika danser så de fick vara snabba på att byta om mellan numrena. 

Deras danslåtar va blandat men när det skulle ha fest ville de ha lite mer upptempo låtar. Men på andra uppvisningar hade de även mer lugna låtar som gick till balett hållet. Gunilla berättar att de fokuserade på att det skulle vara mer elegant då.

När de hade upptempo låtar gjorde de väldigt snabba steg och inte samma steg hela tiden för att det skulle hända mycket. De strävade efter att få danserna så olika som möjligt om de hade en show på flera danser, för att inte göra publiken uttråkat.

Gunilla berättar att hon alltid har tyckt om dans och rytm, hon känner även att det alltid har funkat , att hon inte var den som vill fightas i närkamper utan jobba med kroppen på ett annat sätt. När hon insåg att det funkade med rytm och rörelser och fick cred för de ville hon fortsätta. Gunilla tillägger även att musik alltid gör en glad. Hon berättar att det var hennes grej från början men efter ett tag blev de ännu bättre. När dansfilmerna kom blev dansen en grej. Det blev väldigt populärt och det var det som var ropet. Man fick även fixa med roliga färgglada kläder som man inte vågade ha på sig i vardagen berättar Gunilla. Man fick alltså sticka ut lite som blev en cool effekt på scenen.

Gunilla berättar att hon först började i en nybörjargrupp och efter ett tag var det läraren som sa till om man behövde höja sin nivå eller va med i en lättare grupp så då fick man byta och lära känna nya människor. Ibland tyckte man det var roligt att vara med i sin gamla grupp för att det var roligt och ibland var det kul att utmana sig. Läraren kom fram till en person och pratade med en om hon ville höja sig och berättade att den trodde att hon skulle klara av det. Dansläraren var den som pushade dem till att våga utmana sig, detta tyckte Gunilla var bra annars hade hon inte kommit lika långt inom dansen påstod hon. När man skulle börja i nya grupper var det alltid lite nervöst men det blev bättre med tiden för när man hängde så mycket där lärde man känna de flesta. Gruppen var väldigt välkomnande berättar Gunilla även om hon inte var med i de gängen annars. Hon upprepar sig om att hon fortfarande inte hade någon bästis men att de hade kul ihop tillsammans på dansen. Det var en väldigt stor gemenskap där.

Åldrarna var spridda på 2-3 år. Det fanns olika nivåer i varje årskurs också så att alla hade chansen att vara med på sin egna nivå.

Hon berättar även att hon blev danslärare vilket inte hade varit något hon hade tänkt på tidigare. Utan när hon var på dansstudion så mycket så blev det lite kris där ett tag på grund av att en danslärare hoppade av. Så de frågade Gunilla om hon kunde tänka sig att ta över, eftersom att hon hade gjort samma utbildning och träning som de tidigare danslärarna. Så de tyckte att Gunilla skulle klara av det eftersom att hon låg på samma nivå av den kunskapen hon hade. Hon tog chansen och tog över en grupp i något år. Detta tyckte hon både var positivt och negativt, eftersom att det var så mycket jobb med att man skulle koreografera, alltså hitta på steg och få det att passa in till musiken. Hon kände att det var roligare att bli lärd än att lära ut i dans. Hon kände inte själv att hon var så duktig i att koreografera som hon hade önskat berättar Gunilla. Man skulle alltid ha en färdig koreografi till varje danslektion och den dansen som hon själv dansade var för svår att lära ut så man fick hitta en balans så att det inte blev för lätt eller för svårt. Det skulle även vara roligt. Det säger hon att hon tyckte var lite svårt med att även musiken skulle passa. Hon försökte hitta sin egen musik och utgick ifrån något som hette nybörjar kurserna som hon även fick beröm för. Hon försökte använda lugnare låtar så att det inte skulle bli för svårt utan mer tänka på tekniken, detta kände även Gunilla att hon hade gjort bra. I vissa tillfällen blev de även tilldelade vissa låtar som de skulle dansa till. Hon berättar även att hon kunde ta hjälp av de andra danslärarna och danssteg som hon hade haft tidigare. Under ett år var Gunilla danslärare för då sa hon till om att hon inte ville det längre. För de på dansskolan ville att alla ledare skulle höja nivån med att ta mer kurder och åka till andra dansskolor och utveckla sig. Under den tiden jobbade Gunilla på heltid så hon kände att hon inte hade tid för det och hon började även bilda familj.

Gunilla höll på med dansen tills de sa utanför dansstudion att “det är hon den gamla” och då var hon 25 år. Alltså höll hon på i mer än 10 år. När hon slutade på dansstudion kände hon att det räckte för hennes del. Det gjorde att hon inte kände att tiden räckte till. Istället började hon gympa på Friskis och Svettis och göra egna aktiviteter som tex. springa vilket hon alltid gjort lite vid sidan av dansen. När hon var på Friskis och gympa var det ingen dans inblandad i passen men en del koordination som hon lätt tog till sig.

Hon känner att hon gjorde sitt där och då när hon höll på med det och kände sig färdig med det. Gunilla säger även att hon fortfarande tycker det är jätteroligt att dansa när man får tid till det men att hon inte skulle vilja börja med det igen. Hon känner att det är på en helt annan nivå och att hon skulle hålla på med dansen mer eftersom att man kommer ur det efter ett tag. Hon berättar även att så som deras dans såg ut då att det inte är samma grej idag. Hon berättar att hon blev tillfrågad för ett tag sedan att vara med i  före detta dansare, i en ny grupp med de äldre som dansade förr men det tackade hon nej till och kände att hon inte ville det.

Takten känner hon fortfarande att hon har kvar och hon kan inte förstå andra som inte har takt. Hon berättar även att när det kommer på en låt så tänker hon på lite steg ibland och att det kommer naturligt. Om hon är med på ett pass när hon tränar och det är lite dans inblandat känner hon att hon hänger med och när det är något hon inte hänger med på tycker hon att det är lite konstigt eftersom att hon har dansat så mycket. Nu känner hon att hon måste tänka lite mer till skillnad mot förr då det var  mer naturligt att träna in ett steg. Gunilla erkänner att hon har tappat det lite med dansen.

Gunilla berättar att hon inte hade samma danslärare hela tiden, men att det var en som hette Marianne som gjorde att hon fick lite självförtroende, inspirerade och stöttade Gunilla i början. Gunilla säger stolt att hon även dansade med en tjej som brukar vara med och dansa på tv:en.

När hon gick på skola i Linköping och Mjölby provade hon även å något som kallades för showdans. Gunilla säger att det är rätt likvärdigt jazz men inte riktigt. Hon säger även att det är som dagens Street men lite snällare och inte lika tufft hela tiden.

Gunilla säger att hon har väldigt många bra minnen men de bästa är när de fick uppträda på Stena line båtarna. Då fick de ta tjänstledigt från sina jobb för att dansa och få betalt för det som man tyckte var roligt. Hon berättar även att Gothia var väldigt häftigt med så mycket folk och även Liseberg. Hon berättar att hon kunde vara minst lika nervös för en mindre publik på hemmaplan när hon kände de flesta. Hon säger återigen att Stena line ändå var det häftigaste med kläder och hårfix. De hade även med sig en tjej och en kille från Helsingborg, en utav de har blivit en stor artist idag och varit med i Melodifestivalen.

Kläderna berättar hon att det var väldigt blandat med mycket trikåer och paljetter. Det var även väldigt mycket disco kläder. Axelvaddar, korta kjolar och mycket tyll var väldigt populärt. Ibland skulle de ha svart kläder med skinnjackor för att de skulle vara coola tjejer. Paljetterna var oftast i guld eller silver men så hade de även väldigt färgglada kläder ibland. De hade även kängor och klackar som de dansade i. Eftersom att hon dansade på 80- talet var det väldigt mycket neon färger och höga tofsar, band runt huvudet. Hon säger att när de skulle ha kängor och klackar att dansa i fick de träna väldigt mycket med skorna på. I början tyckte hon att det var väldigt svårt men efter ett tag lärde man sig och blev bättre på det. Man fick en fin hållning på  kroppen då man måste sträcka på hela kroppen.

När jag frågar om hon har gjort bort sig någon gång säger hon att hon säker har gjort det men förträngt det isåfall och skratta. Hon säger att de positiva minnena finns mer av så det är inget hon kommer ihåg.

Gunilla tillägger även, ställ dig längst fram och inte där bak för det misstaget gjorde hon innan de drog fram henne. För när man vågar ställa sig längst fram öppnas något nytt som man inte får uppleva annars.

Gunilla avslutar samtalet fint med att säga “vill man så måste man våga”. Man kan inte leva på gamla meriter så man måste kämpa hela livet och utveckla sig hela tiden på nya sätt som kan upplevas stimulerande.

 

Skolan i Holland, 1978

Jag har intervjuat min pappa, Rob Elzer, för att få reda på hur det var i skolan förr, i  Holland.

Varje dag kl halv 7 ungefär, gick Rob upp och gjorde sig redo för skolan. Han hade 6 km till skolan och han började kl 8 varje dag. Dagarna såg inte så annorlunda ut i skolan i Holland år 1978, från vad dagarna för oss elever ser ut idag. Men lite skillnad var det.

Stämningen i klassrummet och barnaga

De gick i skolan 5 dagar varje vecka, precis som man gör nu, och började runt 8 och slutade runt 3 varje dag. I klassrummet var det ordning hela tiden. Stämningen i klassrummet var bra och väldigt tyst. Om barnen inte uppförde sig kunde det hända att lärarna slog barnen på till exempel fingrarna med en linjal.

-Det hände att man kunde få något över fingrarna, ja. Men jag vet inte riktigt om de fick göra så, men
det kunde hända ibland ändå. berättade han.
-Eller så fick man stå i ett hörn med ryggen mot klassen. sa han med ett litet skratt.

Skolmaten och rasterna

Man hade ingen skolmat. Man fick antingen ta med sig en matlåda hemifrån, men oftast så gick man hem och åt på rasterna. När man inte var hemma och åt på rasterna så lekte man ute på skolgården. Man spelade till exempel fotboll, sprang runt och hoppade runt. De hade ungefär 3 raster. 1 lite längre och två som var lite kortare.

-Man fick sysselsätta sig själv med det som fanns. sa han.

Var skolan bättre förr?

Skolan idag och då är ganska likvärdiga, tycker han. Så det var inte bättre förr, men det är heller inte så bättre idag.
-Det är samma känsla i skolan idag, som det var då. Jag tror att det är, inte lättare, men det var ju väldigt strängt förr så jag tror att det är lite slappare idag än vad det var förr. förklarade han.
De satt på sina stolar och gjorde det de skulle under hela lektionen. De hade ju inte mobiler på den tiden, allt de hade i skolan var egentligen bara papper och penna. Det var verkligen strängt förr, och barnen hade mycket diciplin. De fick också mycket läxor berättade han.
-Ja vi hade massa läxor, varje dag. Och ju äldre man blev desto mer läxor fick vi. Precis som det är idag. sa han.

Ämnena och skoluniformer

De hade ungefär samma ämnen som man har idag, men de hade tre eller fyra språk. Tre av de språken var obligatoriska, men det fjärde språket fick man själv välja. Det var engelska, tyska, franska och holländska de läste. De hade också samma lärare i alla ämnena, men i idrott hade de en annan lärare. De hade idrott hela 3 gånger per vecka.
De fick ha på sig vad de själva ville, så det fanns inga skoluniformer. Rob tyckte att det var skönt att de inte behövde ha skoluniformer.
-Men det var inget man gick runt och tänkte på. Alltså man tänkte inte så mycket på att man inte hade de. sa han.

Slutsats 

Om man skulle sammanfatta hela intervjun, så skulle jag säga att Rob tyckte det var ganska bra i skolan. De rörde på sig mycket både på rasterna och på idrotten, och det verkade vara en bra arbetsro i klassrummet. Det enda som kanske var lite jobbigt var läxorna, men han kämpade sig igenom dom och gjorde alla sina läxor.

Skolan på 50-talet

Idag pratas det mycket om den svenska skolan. Vilken mat som ska serveras, hur långa skoldagarna ska vara eller hur mycket pengar man ska lägga på skolan. Men hur var egentligen skolan förr?

Om man jämför skolan idag från hur den var förr, märker man snart att det finns en stor skillnad. Ur någons perspektiv kunde  skolan vara mycket sämre förr, medans ur någon annans perspektiv kunde den varit mycket bättre.

 

Skolan under 50-talet var eleverna till exempel tvungen till att tvättas var 14:de dag, vilket gjorde väldigt ont om man fick oturen att bli tvättad med en ny skurborste. Som skollunch fick man tre deciliter mjölk i en flaska, som man var tvungen att dricka upp vare sig man gillade det eller inte. Varje morgon hälsade läraren på eleverna, som skulle vara artiga och hälsa tillbaka. När man kom in i klassrummet började man dagen med att sjunga en sång, oftast en psalm, medan fröken spelade på piano. Efteråt fick man inte sätta sig ner förrän fröken hade tillåtit det. Det var också så att om man inte löd, fick man stryk. Vanligast kunde det vara smäll på fingrarna men det kunde lika gärna vara att man fick pisk på ryggen. För oss idag, känns det som om de sakerna man gjorde i skolorna förr var  konstiga.  Men så kände förstås inte barnen på den tiden. Det var ju det enda alternativet dem hade. Det man gjorde var ju så man gjorde, det fanns inget annat att jämföra med.

Hur en vanlig skoldag kunde se ut

Kerstin Gustavsson, 77 år gammal, gick i skolan på 50-talet. Hon har berättat om hur en vanlig skoldag kunde se ut.

“ Man började skoldagen kl 08.00 varje dag, och slutade runt kl 15.00 “,  säger Kerstin.

Skoldagen började med att läraren hälsar barnen välkomna. Sedan stod man bredvid sin bänk och skulle var raka i ryggen och sjunga en sång, oftast en psalm, medan fröken spelade på sitt piano, som fanns i varje klassrum.

Sedan började man sitt arbete. De vanligaste ämnena man hade var skrivning och räkning. Men barnen hade inte bara det, de hade till exempel geografi och historia också.

Sedan efter kanske 4 timmar var det rast som låg på 20-30 minuter. Man hade bara en rast. “ Det man gjorde var att kasta en liten boll till varandra ute på skolgården “, säger Kerstin och ler. “ Målet var att man skulle kunna göra så många trix som möjligt. “

Det var ofta så att på den tiden hade man inte många pauser för att eleverna skulle lära sig så mycket som möjligt. Detta var dåligt, då barn behöver pauser för att prestera bättre.

 

Fotograf: Jennifer Gustavsson

 

Och så gick man och åt. “ Vi åt i en kyrka “ säger Kerstin. Man gick i ett led två och två. Som lunch fick man ofta mjölk, som man var tvungen att dricka upp. Tillsammans med mjölken fick man till exempel gröt eller soppa. Ibland kunde man få en frukt till maten. Detta var dock sällsynt.

Någon gång under skoldagen, när man satt och arbetade, kunde det ibland hända att det var någon av eleverna som gick fram till katedern där fröken satt, och la ett skinande rött äpple på den. Detta var ett knep man hade som kunde ge en elev bättre betyg. Men det behövde bara inte vara att lägga ett rött äpple på katedern, som gjorde att man fick bättre betyg, det kunde vara andra saker också. Som att säga komplimanger till fröken.

Sedan runt 15.00 tiden, slutade man för dagen. Man avslutade dagen med att klassen sjöng en avslutningssång, och sedan tackade fröken adjö för dagen.

Men hur tog man sig hem sen? Tänk om man bodde mitt ute på landet? Detta var en stor fråga under 50-talet. Skulle skolan erbjuda skolskjuts, eller skulle barnen ta sig hem på egen hand? Kerstin Gustavsson bodde mitt ute på landet men hon tog bussen. “ Jag tog bussen hem. Men det var krångligt, man fick vänta ett tag på att bussen skulle komma. “ Bussarna förr, var långt ifrån den kvalité på bussar vi har idag. Förr, kunde det finnas några få bussar i byn, vilket gjorde att man fick vänta.  

På många sätt tycker inte vi som går i skolan nu att skolan var bättre förr. Men vi kanske tycker så eftersom att vi är allt för bekväma. Vi är bortskämda jämfört med barnen då. Vi kan till exempel klaga på att vi har mycket läxor och prov nu, men tänk att barnen på 50-talet, hade minst ett prov i veckan med dubbelt så mycket läxor.

 

Jennifer Gustavsson 8.1

Upp och ner, ett bipolärt liv

“Imperfection is beauty, madness is genius and it’s better to be

absolutely ridiculous than absolutely boring.” -Marilyn Monroe

Jag vill uppmärksamma och förmedla hur det är att leva med bipolär sjukdom och hur en vardag för en bipolär kan se ut. Hur man mår, känner och tänker. Är det annorlunda på många sätt?

Det är inte många som vet vad bipolär sjukdom är för något. Många hör talas om folk som är bipolära och kopplar det till något helt annat än vad det är, eftersom de inte har någon kunskap.

Jag ville veta mer än den informationen Wikipedia ger och intervjuade därför Jenny Sjödahl, 40 år.

-Alla människor är glada ibland, men är man bipolär är man mycket mer uppåt och mycket mer nedåt när man är sjuk, berättar Jenny. 

Men det är inte alltid man är uppåt eller nedåt utan man kan också vara i ett mellanläge där man är så kallad normal. Jenny upplever det som att när man är som gladast blir det alldeles för mycket energi vilket gör att man sedan faller ner och hamnar i depression. När man är uppåt kallas det för att man är i mani, då vet man inte riktigt vem man är eller vad man gör, men är man i hypomani är man fortfarande medveten. Hypomani är en annan variant av att vara uppåt, det betyder med andra ord under-mani.

Mani, hypomani och depression

När man är manisk kan man vara euforisk. Det betyder att man är överdrivet glad. Man gör allting i ett snabbt tempo, pratar väldigt mycket, slutar sova och kanske till och med slutar äta, men framförallt blir man mycket kreativ. Till slut förlorar man verklighetskontakten och man kan då få vanföreställningar. När man får vanföreställningar kan man tro tex att man är gud eller att man kan flyga, båda två är väldigt vanliga och förekommer ofta. När detta händer har man hamnat i en så kallad psykos.

Som hypoman har man inte tappat verklighetskontakten men man är fortfarande väldigt energisk och kreativ, pratar fort och tar en del för snabba beslut. Det är vanligt att man spenderar väldigt mycket pengar, blir översexuell, kör för fort och knyter många kontakter. Egentligen gör man allt som går fort, men man blir inte så galen som man blir som manisk.

Jenny berättar om sina bipolära kompisar som tagit snabba beslut som de sedan ångrat. De har tex tatuerat ansiktet, piercat sig och köpt en massa hästar och sedan ångrat det. Hon har också haft kompisar som stött på helt fel människor, som tex deras chefer. Man går helt enkelt över gränser. Jenny har inte gått över några strikta gränser utan har mest blivit väldigt sprallig med sina elever, vilket kanske inte är så som en vuxen ska bete sig i en jobbsituation.

När man är i en depression har man inte någon energi alls, man sover mycket och är man i en djup depression känner man bara hopplöshet och vill inte längre leva. Tyvärr är de flesta som begår självmord bipolära.

Olika former

Bipolär sjukdom finns i olika typer. De vanligaste är typ 1 och 2. I typ 1 får man manier och har också fått psykos någon gång. Efter en mani hamnar man i en depression. Typ 2 är när man inte haft en mani eller psykos, utan man har bara haft hypomanier. Det kan vara minst lika påfrestande för hjärnan och då går man ner i depression.

Sedan finns det fler, men de är inte alls lika vanliga. Det finns en typ där man nästan bara har depressioner. Sedan finns det de som har både hypomani och mani samtidigt och de som växlar väldigt fort emellan. Jenny är typ 2 men har också blandtillstånd.

“Man lever lite ensammare”

Jenny kan bara svara för sig för vad som är jobbigast med sjukdomen eftersom det är så olika för alla, men för henne är det att hon får ångest ganska lätt. Det får henne att avstå från saker som hon gjorde innan, som att träffa människor och sjunga på ställen, för hon vet att hon kan få ångest av det. Jenny måste anpassa sitt liv för det finns så många saker som kan trigga att man blir hypoman eller manisk och sedan hamnar i depression. Sömn och mat är viktigt, därför är rutiner så bra. När saker börjar bli roligt måste man hejda sig och ta pauser för att det inte ska trigga igång någonting.

-Man lever lite ensammare kanske man kan säga, berättar Jenny och tittar ut genom fönstret.

När man är i mani eller depression är man i ett så kallat skov, en tidsperiod, och för varje skov man har kan det lämna spår i hjärnan vilket gör att man blir långsammare i tänket. Jenny kan tex inte längre räkna lika bra matte som förut. Andra hinder i vardagen är att hon ofta blir trött. Man blir trött av mycket intryck, därför är det jobbigt att gå och handla. Hon kan inte heller jobba.

Många saker Jenny nämner kan hon inte skilja på om det är ADD eller bipolär sjukdom. Skoven har gjort att hennes ADD försämrats. Med båda hennes diagnoser har hon svårt att ta tag i saker men också att avsluta det som är roligt, man fastnar i saker.

Det är väldigt vanligt att man har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, dvs ADD, ADHD och alla autismdiagnoser när man är bipolär.

Behandling

Jenny hade sina första mildare depressioner som 14-åring och upplevde sin första riktiga hypomaniska period som 17-åring. Inte förräns hon var 34 år gammal blev hon diagnostiserad.

Medicineringen fungerar just nu rätt bra, även fast hon har tvingats ta bort sina ADD-mediciner. Det var något läkarna valde att göra eftersom de medicinerna triggar igång manier och hypomanier.

Jenny har ändrat sina mediciner förut och kan få göra det senare i livet om kroppen inte mår bra.

Bipolär sjukdom är en livsfarlig sjukdom om man inte medicineras. Vissa klarar sig utan medicin, men det är de som inte har så mycket depressioner. Samtalsterapi är också något som hjälper mycket.

“Vi är inte konstiga”

-Har du något mer du vill säga till alla dem som inte vet vad bipolär sjukdom är för något?, frågar jag Jenny. 

Hon tar ett andetag och tänker i några sekunder.

-Att vi är inte konstiga, en del är det, men det är en del bland alla människor, svarar hon och skrattar.

Hon berättar senare att bipolära kan upplevas som konstiga när de är i tex en psykos, men i övrigt är de som vem som helst. De är precis som alla andra, bara att de blir sjuka och deprimerade ibland.

Bipolär sjukdom kan vara något väldigt jobbigt, men det för också många bra saker till världen. Några av de allra mest framgångsrika var bipolära. Isaac Newton, Mozart, Beethoven och Van Gogh är bara några och listan kan göras mycket längre.

Bland de bipolära är det en överrepresentation av forskare, framgångsrika handelsfolk, konstnärer, musiker, kompositörer och artister. Allt som är kreativt och som man behöver tänka “outside the box” är bipolära väldigt bra på.

Vi har lärt oss och fått så mycket av de bipolära. Tack.

Skolan förr

Skolan idag är på många sätt väldigt olik hur den var förr i tiden. Men på samma sätt väldigt lik. Skolan på 1950-talet var inte alltid rolig men heller inte så sträng och tuff som man ibland kan tro.  

Jag har intervjuat min mormor Barbro helgesson 78 år och min morfar Stellan helgesson 78 år som gick i skolan på 50-talet för att ta reda på lite bättre om hur det faktiskt var.

Idag finns ju lågstadiet, högstadiet och gymnasiet. På 50-talet gick man i något som kallades realskola där man gick från årskurs 1-6 och sedan på realskola i fyra år. Från måndag till lördag gick man i skolan. Min intervju består av frågor om enbart realskolan förr i tiden.

Fördomar finns det mycket av när det kommer till hur skolan var förr. Man har hört historier om hur barnen blev slagna i skolan och hur man helt livrädd gick och satte sig i skolbänken i klassrummet. Historier som dessa är tyvärr för de flesta som gick i skolan på 30/40-talet sanna. Men precis så där var det inte för alla.

Jag frågade min morfar om hur förhållandet med sina lärare var och om dom var stränga eller inte. Han svarade så här:

-Jag tycker att relationen med min lärare var bra. I vissa stunder var det lättsamt och man kunde slappna av lite men i vissa stunder var man lite räddare, säger morfar.

-Jag skulle inte säga att lärarna var extremt stränga men man hade en enorm respekt för dom och det fanns en enorm disciplin bland eleverna.

Fotograf: Nora Kristensson

Såklart finns det disciplin i skolan idag men inte alls på samma sätt som då. Pratar du i klassrummet händer inte så mycket utan du blir bara tillsagd och du får kanske en arg blick, men inte mer än så, förr i tiden var det strängare. Påverkades undervisningen av denna enorma disciplin kan man ju undra? Lärde man sig mer? Min mormor och morfar svarade så här:

-Nej det tror jag absolut inte. Jag tror att man lär sig precis lika mycket nu som då. Jag tror dock att ens beteende i klassrummen kan har ändrats på vissa sätt.

Förr i tiden när läraren kom in i klassrummet då var det tyst och det var ingen som hävde ur sig dumma saker eller skrattade åt någon. Nu kanske det är mer vanligt, säger dom båda.

De olika ämnena

Dom hade ämnena idrott, matte, historia, svenska, geografi, fysik, kemi, biologi, musik och språk. De hade olika lärare från ämne till ämne. Ett favoritämne i skolan tror jag att alla har, jag frågade vilket deras var.

-Svenska var roligast, sa morfar.

-Tyska är mitt favoritämne, sa mormor.

På tal om ämnen så hade man idrott i skolan precis som idag. Idag har vi en massa redskap, bollar, stora hallar osv. På den tiden var man oftast ute och spelade tex brännboll med enkla material och på en grusplan. När de började realskolan fick de ha idrott i större hallar och det fick redskap så som ribbstolar, lianer, trampets, bock osv. Detta kunde vara ganska skrämmande eftersom de aldrig hade haft sådan slags idrott innan. Eftersom de fick nya redskap osv så höjdes ju kraven lite eftersom man var tvungen att vara lite modig. Oavsett detta så sänktes också kraven eftersom att de aldrig hade använt sig av redskap innan. På den tiden fanns det kanske inte riktigt likadana krav som nu, utan kraven på just idrott är lite annorlunda idag.

Det avgörande slutprovet

Som sagt så gick man i realskola de senare åren av sin skolgång och på precis samma sätt som vi tar studenten nu efter tredje året på gymnasiet gjorde man efter sista året på realskolan då. När realskolans elever gick ur sista året, är det samma som när dagens nior slutar högstadiet. Lite svårt att förklara men så var det. En negativ sak med realskolan var att sista dagen av sin skolgång kunde man bli kuggad på ett slutprov som man hade på sista dagen av det som vi idag kallar för årskurs nio och på så sätt förlora alla sina betyg. Om man tex hade jättebra betyg hela terminen kunde man bli kuggad på ett slutprov som man hade allra sista dagen på realskolan. Det skulle man nog inte ha i dagens skola och jag tycker att det är ett väldigt orättvist sätt att bli bedömd på.

Hade man svårt i skolan kunde man betala och få gå hem till lärarna på sommarlovet och bli undervisad i dom ämnena man hade svårt för. Alla hade ju såklart inte råd med detta så alla fick inte den extrahjälpen som man kanske behövde.

En intressant sak som jag fick reda på var att man inte hade miniräknare på matten på 50-talet. Detta kan jag inte riktigt förstå eftersom att vi nästan alltid har miniräknare på lektionerna, men miniräknaren fanns inte då. Det var huvudräkning som gällde oavsett hur stort talet var.

Rasterna var roliga och man kunde hitta på en massa roliga saker så som fotboll, gungor, hopprep, hoppa hage, klätterträd osv, idag sitter man kanske på en bänk i skolan med sin telefon i handen och gör inte så mycket. Det är nog en ganska stor skillnad från då till nu.

Skolan är inte alltid så rolig nu för tiden med läxor, prov, tidiga morgonlektioner mm, men det kan också vara väldigt roligt och man får lära sig mycket och man får vara med sina kompisar osv och så tycker också min mormor och morfar.