Självmordet på Flashback

Hösten 2010 satte Marcus Jannes på sin dator och började skriva om sina självmordstankar på hemsidan “Flashback”. Bara minuter senare får han sin första kommentar: Lycka till då. Fler liknande kommentarer fortsätter sedan att dyka upp i tråden som Marcus skapat, Hängning.

I dokumentären så får man höra om det första svenska självmordet som sändes på nätet. Marcus Jannes som var 21 år hade högfungerande autism det var alltså svårt för honom att förstå hur man umgås, de sociala koder som finns. Man får höra mer om Marcus och hans familj men man får också höra experter prata om självmord och vad självmord kan handla om generellt.

Marcus Jannes är en utav de få som valt att skriva om sitt självmord och sedan visa när han hänger sig själv på nätet. Han hade haft mycket ångest och starka självmordstankar i runt 6 månader, och han var rädd för hur starka hans känslor var. Innan sitt självmord så skrev Marcus ett brev till sin familj som han postade på Facebook. Efter hans självmord så skrev Marcus mamma till Flashback för att hon ville att man skulle ta ner den tråden som Marcus skapat, men hon fick inget svar. Familjen valde också att vara med i tidningar som skrev om Marcus, de säger att de inte ville att Marcus bara skulle vara en till nyhet utan att han faktiskt var en människa, så de blev inte glada när en del tidningar bara skrev om själva självmordet utan att nämna Marcus namn. De säger att det nästan kändes kränkande att man inte skrev att det var han, då det inte blev personligt och det var lätt för andra att glömma av att det faktiskt var en människa som hade haft ett liv och familj. De blev också arga när folk gjorde skämt filmer om Marcus och lade upp dem på nätet vilket familjen tyckte var otroligt respektlöst.  

Det är inte ofta som självmordsbenägna människor vill dö, det handlar ofta mer om att man inte står ut med att leva. Många har sagt att man bara vill försvinna inte direkt dö. Detta är något som Mikael Westerlund berättar om då han forskar inom just självmord, speciellt självmord på nätet. Westerlund pratar om hans forskning och om flera fall som liknar Marcus. Han säger att man inte får tänka på självmord som den enda lösningen. Westerlund säger också att en utav anledningarna till att många känner att de kan prata mer om självmord på nätet än i verkligheten är att man är anonym. Han påpekar att det är viktigt att man vågar prata mer om självmord och inte dölja det som man ofta gör. Han pratar om både fördelar och nackdelar med Flashback och man får även höra om hur polisen försökte rädda Marcus och vad familjen gick igenom under de timmar som Marcus var aktiv i tråden.  

Jag tycker att dokumentären var väldigt bra. Den var väldigt känslosam och man får höra om vad många olika människor tänkte och gjorde under tiden som Marcus var aktiv i sin tråd på Flashback. Familjen deltog i intervjuer om Marcus och hans liv men också om vad de kände och hur de fortfarande mår. En kvinna som bad Marcus att skriva ett brev pratar också om vad hon gick igenom när hon var inne på Flashback och såg när Marcus tråd kom upp. Familjen pratar om hur de var tacksamma mot Eva, som kvinnan heter, eftersom att hon hade försökt att hjälpa Marcus vilket inte många gjorde. Jag tycker att detta gör dokumentären bra, man förstår mer om vad som hände när man fick synvinklar från många olika personer och det var intressant att få höra polisens syn på det hela. Men det som gjorde dokumentären ännu bättre var att de mitt i allt hade med fakta om psykisk ohälsa och anledningar till självmord. Det var forskare som pratade om sådant och jag tycker att det var en väldigt bra sak som de hade med i dokumentären. Jag hade dock gärna velat höra fler synvinklar på hur de som bevittnade Marcus självmord upplevde det. De hade med en person men det hade varit intressant och få höra det ur andras perspektiv också. Annars tyckte jag att de hade med många olika personer och man fick en bra helhetsbild.

Om jag hade fått välja att dokumentera något så hade jag nog valt att berätta om modebranschen. Hur man kommer på idéer till nya kollektioner och hur man arbetar för att få den ut på catwalks och senare ut i butiker och på nätet. Men även hur kläderna är tillverkade, varifrån man köper typ och hur de personerna som tillverkar kläder har det. Ofta där stora företag tillverkar kläder så kan de använda sig utav barnarbete eller personer som har hemska förutsättningar utan att företaget vet om det eller så bryr de sig inte. Jag hade velat ta reda på hur företag ser på den saken och vad de eventuellt gör för att förhindra det. Man får höra om företag som låter dessa personer tillverka kläderna men det är inte så ofta som man får höra företagets syn på det och vad de gör för att undvika det. Kanske är det inte så lätt? Och hur ställer sig företagen till klimatet? Tänker de på hur mycket utsläpp de gör eller tillverkar de sina kläder på ett miljövänligt sätt? Detta är bara några av de frågor som jag har, och jag vill gärna ta reda på svaren.

Julia 8:1

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *