Springer för livet, men står ändå still

Klockan hade nyss slått över midnatt. Vi hade precis bäddat ner oss på våra madrasser som låg utspridda här och var på golvet. Det hade varit en kul kväll tillsammans med mina polare och nu var det dags att sova. Jag och tre kompisar hade fått hänga med Gabbe och hans familj ut till deras sommarstuga. Dante, en av de tre kompisarna, sträckte sig för att släcka lampan, så rummet nu blev kolsvart. Tusan också, tänkte jag och kramade hårt om mitt täcke. Det var det här jag var rädd för. Kunde dem inte bara glömma av att släcka lampan? Låta den vara tänd? Jag är inte direkt mörkrädd, men jag är riktigt rädd för vad som kan vara i mörkret, mer eller mindre livrädd. Jag kände hur mina kompisar började somna, en efter en. Själv låg jag med vidöppna ögon, rullandes med huvudet från sida till sida för att konstant kontrollera att det inte kommer något slags monster. Kanske skulle monstret ha stora, spetsiga huggtänder som den kan bita i min hals med så blodet bara sprutar åt alla håll. Eller kanske långa vassa naglar, precis som 10 livsfarliga knivar, som han river mig med så jag får stora, röda märken. Jag tog ett ännu hårdare grepp om mitt täcke, försökte stänga ögonlocken för att somna men öppnade genast upp dom igen. Kanske skulle jag bara hålla mig vaken?

Jag kisade med ögonen i ett försök att se någonting, men allt jag kunde se var silhuetter av den stora byrån och den gamla trästolen i ena hörnet av rummet. Jag kunde alltså inte se nåt monster, men det gjorde mig bara ännu räddare, han kan vara exakt var som helst.

Med en nu lite småsvettig panna, djupa, tunga och få andetag låg jag med näsan upp mot taket. Kom igen nu, lyckas somna tänkte jag. Men i samma veva så hörde jag ett stort högt krasch. Fönstret i rummet gick sönder i tusen bitar. Skit, monstret är här. Det var allt jag hann tänka innan jag i ren panik hoppade upp från min madrass, la en sista blick över mina vänner som konstigt nog fortfarande låg sovande, men nu fulla med glas, rinnande blod och äckliga sår. Jag sprang ner för trappan i stugan, jag tror jag hörde någon efter mig, men var alldeles för skraj för att vända mig om och kolla, istället öppnade jag ytterdörren och sprang ut till den lilla grusvägen som låg precis utanför stugan.

De glesa och halvtrasiga gatulamporna var allt jag hade som lyste upp min väg. Med andan uppe i halsen flåsade jag samtidigt som jag sprang allt jag kunde. Precis som jag trodde så var han efter mig. Monstret. Han var stor, nästan som ett helt hus. Hans tänder var lika vassa som jag hade föreställt mig, om inte ännu vassare. Några knivar till naglar hade han inte dock. Faktum med att han inte hade några händer överhuvudtaget. Men från hans överkropp stack inte bara ett huvud upp, utan två. Vilket innebar dubbelt så många livsfarliga tänder.

Jag undrade hur mina kompisar inte kunde ha vaknat. Kanske hade monstret redan dödat dom, eller dragit ut deras själar så det bara var ett par bara livlösa kroppar. Jag hann inte tänka mer på det då jag plötsligt snubblade över en sten, jag tappade helt balansen och föll rätt ner på den grusiga lilla vägen. Jag hade sett sådana här scener flera gånger i film, att man springer på liv eller död, snubblar och ramlar. Jag brukade alltid fnysa och komma med en småkaxig kommentar om att man är helt dum i huvudet om man ramlar i en sådan situation. Men nu låg jag där på marken med skrapsår över hela knäna och ena armen. Jag såg hur monstret kom närmre och närmre.

Men inte en chans att jag, Helmer Sören Eriksson, ska ge upp nu. Jag var snabbt uppe på fötter igen och fortsatte min flykt ifrån det kusligt stora monstret, som nu hade kommit riktigt, riktigt nära efter min vistelse nere på marken. Jag sprang och sprang. Det var bara några få meters avstånd mellan oss nu. Jag kollade bak varannan millisekund. Varför kom han plötsligt så nära? Då märkte jag det. Jag kom inte längre framåt. Mina fötter och ben jobbade allt dom kunde men jag sprang bara på stället, jag kommer ingen vart.  Det var som att springa i en rulltrappa åt motsatta håll. Meningslöst. Jag kunde nu känna monstrets hetsiga andetag i nacken och det dröjde inte länge till han fick tag i min axel. Jag stängde hårt igen ögonlocken och skrek, allt jag kunde. Men inget hördes. Försiktigt och långsamt öppnade jag smått upp ögonen. Vart var monstret? Han var inte där, och likaså inte jag heller. Jag satt i en bil. Gabbes bil. Bakom ratten satt Gabbes morsa, Åsa, och bredvid satt Gabbes lillasyrra Lotta. I baksätet satt jag, Gabbe och Julius trångt ihopklämda med lite väskor här och var.

– Vakna för tusan!

Hörde jag Gabbe säga och skakade mig med sin hand på min axel. Han vände sig därefter med en blick i syfte av att få någon slags bekräftelse av Julius, och precis som han ville så la Julius till ett slags retligt fnys ljud. Åsa gav Gabbe en sträng blick men kollade snabbt ut på vägen igen. Jag gnuggade i mina trötta ögon och kollade ut genom bilrutan. Vi körde förbi en skylt, Gruvsby 12 kilometer, stod det. Jag visste precis vad det var för ställe. Det är där stugan ligger. Vi har alltså aldrig kommit dit. Hela dagen har varit en dröm. Jag tog ett djupt andetag och Åsa svängde in på en liten grusväg. Jag kunde inte låta bli att ge den lilla vägen en allvarlig min. Men denna gången åkte vi i alla fall framåt, vi var på rätt rulltrappa och inte på den åt motsatta håll. Bakom träden som omringade grusvägen kunde man se hur solen sken. Det här skulle bli en bra dag. En bra dag utan monster.

Elvira 8:1

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *