Terrordåden i Paris

Jag har lyssnat på P3:s dokumentär Terrordåden i Paris.

Det var fredag kväll, den 13 november 2016, när alla var ute på Paris gator för att fira att det var helg. Det vimlade av folk. Människor satt på olika uteserveringar och åt, skrattade och hade kul. Vissa satt på fotbollsstadion för att kolla på Tyskland-Frankrike. Frankrike skulle nämligen vara värdnation för EM i herrfotboll framåt sommaren. Man festade, och det var liv överallt.

Det var då det började. Det värsta som hänt Frankrike sedan 1900-talet. Kl 21.00 hördes en explosion. Folket i arenan tittade förvirrat på varandra, ingen förstod riktigt vad som hade hänt. Louie Bernard, som var en av de många åskådarna, trodde att det var fotbollshuliganer som höll på utanför, även fast det var en vänskapsmatch. Man fortsatte spela, tills ännu en explosion hördes. Louie sa också att man inte fick gå ut under pausen, alla skulle sitta på sina platser. Ingen förstod fortfarande vad som hade hänt. Nu smäller det en tredje gång. Och det var nu man började få panik. Det kom ut att det skett en skottlossning.

I ren panik, flydde man ut ur arenan. Människorna köade, knuffades och trängde sig fram. När man väl kommit ut, och samlade sig, var det plötsligt någon som skrek: Lägg er ner! Folkmassan la sig genast ner på marken tills det skreks: Alla in i arenan! Man ställde sig upp och rusade in igen och dörrarna låstes.

Andrea och hennes vänner, var på en shoppingweekend i Paris och satt och åt på en restaurang när det kördes upp en svart van mot ett gathörn. Den rullade sakta upp på gatan tills vindrutorna vevades ner och svart maskerade män började skjuta på folket. Personer föll, och 15 människor dog. Restaurangen där Andrea och hennes vänner satt och åt på, tömdes på folk. Vad var det som lät? Alla fransmän samlades i klungor ute på gatan och hade förvirrade miner som spred sig över deras ansikten. 

 “ De tittade ner i sina mobiler “, sa Andrea, som intervjuats.

Hon säger också att hon frågade en man vad som hänt och att han svarade att det skett en skottlossning bara 100 meter ifrån där de stod just nu. Kompisarna väljer att gå raka vägen hem men när de är runt Bastiljen är det fullt av polisbilar. Det visade sig att de är i centrum av alla skottlossningar som hänt där strax innan.

Inte långt ifrån Bastiljen, finns det en konserthus där det uppträder artister då och då. Just den kvällen, var det en grupp som skulle uppträda. Lokalen var fullproppad av människor som spänt väntade på att se artisterna. Då var det alltså ingen som märkte att maskerade män kom in och gav ifrån ett skott. Man trodde att det var något av effekterna, men efter ännu ett skott förstod man att det sker en skottlossning. Folkmassan kastades mot golvet men många träffades. Folk som överlevde, intervjuades, och sa att det inte gick att beskriva hur hemskt det var. Det låg blödande människor på golvet, som kämpade för livet, och personer som förgäves försökte rädda dem. Vissa personer låg redan döda. Denna konserten som man länge hade sett fram emot, hade nu förvandlats till ett blodbad. Inne i konserthuset var det kaos. Gärningsmännen slutade inte att skjuta med sina automatvapen, och allt fler blev träffade. Människorna gömde sig i vrår i huset medans gärningsmännen gick runt i byggnaden och jagade efter fler personer.

Daniel Seli, som bodde inte alls långt därifrån, fick händelsen med på film. Det han filmade från sin balkong visar hur livrädda människor hoppar ut genom fönster och dörrar i ren panik. Man hör skrik och rop från konserthuset. Gärningsmännen hade tagit människorna som gisslan.

20 minuter efter midnatt, kommer polisen. De flesta av gärningsmännen skjuts, medans andra av dem flyr.

Nu är allt stilla. Många livlösa kroppar ligger på golvet, och polisen letar efter folk som överlevt. Om det finns någon som överlevt. Polisen hittade flera skakande människor i skrymslen och vrår. Det fanns till och men några som hade lagt sig bland de döda för att låtsas att de själva var döda. Människorna som överlevde trodde först inte att det ens var polisen som sa att de kunde komma ut igen, utan trodde att det var något knep från gärningsmännen. 120 människor hade mist livet i denna händelse.  

Några timmar efter attackerna, stängdes Frankrikes gränser. Ingen kunde längre komma in eller ut i landet. Nu hade det än så länge skett tre explosioner och 6 skottlossningar med automatvapen. Det hade också inträffat sex olika attacker runt omkring i Paris. Sammanlagt hade ungefär 130 människor dött, och 100 människor hade allvarliga skador, däribland 80 med livshotande skador.

Fredagskvällen hade varit en skräckfylld kväll för fransmännen. Händelsen på det sättet som hände i Paris hade aldrig hänt i Europa förut och alla länderna var villiga att hjälpa Frankrike.

Nu efterlyses 28 årige Abdel Hamid över hela världen. Han sägs vara hjärnan till dådet. Han hade växt upp i Bryssel, med ursprung från Marocko. Man sökte också efter gärningsmän som hjälpt till. Tre dagar efter terrordådet skjuter polisen tre misstänkta, och en av de var Abdel Hamid.

Dagar gick, och man var fortfarande rädda om det skulle bli någon mer attack.
Några gärningsmän gick fortfarande lösa, och landet förbjöd stora folkmassor. Det går poliser på gator och torg, och det var inte alls ovanligt att man visiterade vem som helst, eller besökte en persons hem, helt utan att få rätt till det av domstolen. 4 månader efter attentatet grips Sala Ab Lishman, ännu en gärningsman till dådet.

Som sagt så skulle Frankrike vara värdnation i herrfotboll i juni. Man var rädda för om det skulle ske något mer terrordåd, så på plats fanns flera polisbilar och polishundar.

Den 10 juli tog EM slut, helt utan några nya dåd. Nu försvann poliserna, militärerna och bevakningen. Alla var glada, men glädjen varade inte länge. 14 juli var det Frankrikes nationaldag. Då kom det en körande lastbil i staden Nice som i full fart som körde över människor. Männen i bilen vevade ner rutorna och började skjuta på folket på gatan. Lastbilen slutade inte köra, utan körde på allt fler personer. Polisen kom därefter till platsen och gärningsmännen sköts eller greps.

Ett år efter terrordåden har restauranger och uteserveringar öppnat igen. Det är fullt liv utomhus, även fast händelsen från året därpå fortfarande finns långt ner i bakhuvudet. Konserthuset öppnar igen och nya artister uppträder. Detta hade varit Frankrikes värsta terrorattack sedan andra världskriget.

 

Denna dokumentären tyckte jag väldigt mycket om. Jag gillar att höra berättelser om brott, och dåd fast det är väldigt hemskt. Jag tycker att det är spännande och denna händelsen var extra speciell, då händelsen var så stor. Redaktören hade vinklat händelsen från både människors synvinkel och haft en grundläggande faktabas om vad som hände. På så sett, är dokumentären så sann som möjlig. Man får också höra upplevelsen från personerna som var med.

Några andra vinklar kan vara från personerna ute på landsbygden, hur de upplevde händelsen. De var inte med, men ändå kom det säkert som en chock för de att det har hänt en terrorattack i deras huvudstad. Ett annat exempel är från polisens synvinkel. Hur de tog detta, hur de reagerade när det första larmet kom och hur de var tvungna att komma på en snabb plan till hur de skulle så snabbt som möjligt kunna ta fast gärningsmän utan att många skadas.

Om jag skulle göra en dokumentär om någonting, så skulle det vara skjutningen i Las Vegas. Som jag sa, jag tycker att det är spännande att höra om attacker och sedan se vad polisen gjorde för insats mot attacken. Skjutningen i Las Vegas var ändå lite speciell, därför att en människa, som stod på det taket, kunde skapa så mycket förödelse.

Jennifer Gustavsson 8.1

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *