Vilse i skogen

Det är mörkt. Inte ett sådant mörker där man kan se var man går, utan det är kolsvart. Jag är i skogen. Jag tror att jag står på en stig, men är inte riktigt säker. Runt omkring mig hör jag ugglor hoa och små nattdjur springa omkring på marken. Min mobil har dött för länge sedan och jag vet inte var jag ska ta vägen. Hur kunde det bli såhär?

Jag och tre kompisar skulle ha en kul kväll i skogen med marshmallow-grillning och läskiga historier. Vi hade allihop haft varsin ryggsäck fullproppade med filtar, mat och roliga spel. Men redan när vi hade börjat gå bort från den stora parkeringen och in i skogen som mina kompisar sa att de hittade i som “i sina egna fickor” kändes det konstigt. Jag hade inte sett en enda människa ute och i vanliga fall brukade det krylla med vandrare och löpare på en sensommarkväll i augusti. Vi hade gått bara gått i tjugo minuter när mina kompisar bestämde sig för att vi hade kommit till den bästa platsen att grilla på.     Efter att vi hade ätit upp all mat och skrattat så att tårarna rann behövde jag gå toa. Jag hade inte tänkt så mycket på det men när jag gick från den varma elden märkte jag hur kallt och mörkt det hade blivit, inga fåglar kvittrade längre. Det var då jag började få den konstiga känslan igen och gick snabbt på toa för att sedan springa tillbaka till elden. Jag kom in i gläntan och skulle precis säga till mina kompisar att vi nog borde gå nu, men de var inte där. Allting låg kvar där det hade legat när jag gick. Eldens sista glöd brann fortfarande, filtarna på marken med saften på som jag hade råkat spilla ut fanns kvar och våra ryggsäckar stod fortfarande lutade mot träden. Allt låg kvar, allt var som vanligt. Förutom att jag var själv. Jag ropade att om det var ett skämt så var det inte kul, men jag fick aldrig något svar.

Nu står jag här efter att ha irrat runt som en höna i vad som känns som en evighet men säkert bara är tjugo minuter. Min mobil har dött och efter som det var mina kompisar som valde platsen har jag ingen aning om hur man tar sig tillbaka till parkeringen. Jag börjar försiktigt treva mig fram på den leriga stigen och undrar hur i hela världen jag ska ta mig hem. Mitt blonda hår är blött av svett och dagg från träden och det piskar mig i ansiktet hela tiden. Jag tänker på valet av kläder och kommer fram till att det helt klart kunde varit både bättre och sämre – ett par jeansshorts och en blå tjocktröja. Just som jag tänker att jag kommer frysa ihjäl här ute, för även om det fortfarande är sommar blir det väldigt kallt på kvällarna, hör jag något. En gren som knakar, en svag hostning. Jag står blickstilla och försöker att inte andas så högt. Men när jag börjar känna mig säker på att det bara var inbillning känner jag något hårt och svalt vid tinningen och en röst som viskar i mitt öra: ”Rör du dig är du dödens.”

Det är en pistol och jag kommer dö när som helst tänker jag darrande. Jag hör på rösten att det är en man och med tanke på hur långt bort rösten är, är han väldigt lång. Om den här mannen härjar i skogen förstår jag iallafall varför mina kompisar och alla andra har försvunnit. Nu när jag tänker efter har jag läst i tidningen över pappas axel någongång vid frukosten om en man som kidnappar folk i skogen. Det är därför det inte är några ute i skogen, för han har tagit dem. Jag börjar känna adrenalinet pumpa i kroppen och tänker att han absolut inte ska få ta med mig, så jag börjar sparka och riva allt jag känner. Jag lyckas göra mig fri men kommer just då på att han sa att jag dör om jag rör mig och vänder mig sakta om. Jag tittar rakt in i pistolmynningen. Precis när han ska skjuta hoppar jag undan men känner en otrolig smärta i armen, kulan träffade där i stället. Men jag är snabbt uppe på benen igen och springer för allt jag är värd. Jag hör honom flåsa bakom mig, hack i häl. I farten och mörkret släpper jag handen som jag omedvetet har hållit på min arm och känner blodet rinna ner för min arm i en väldig fart. Jag känner hur smärtan börjar bli outhärdlig och svarta fläckar skymmer min sikt.

Jag sätter mig ner bakom ett träd och tar några djupa andetag, in, ut, in ,ut. När jag sprang rev jag upp min tröja så jag tar tag i flärpen och drar loss den för att sätta runt min arm. Jag drar åt hårt och känner hur smärtan upphör för en kort stund medan jag sitter där och hämtar andan.

Just när jag börjar undra var den mystiska mannen har tagit vägen ser jag ett ljus till höger om mig. Äntligen, tänker jag och reser mig mödosamt upp. Jag börjar gå mot ljuset och kommer fram till ett rött hus med stora fönster i. Först tror jag inte mina ögon, men när jag tittar efter ser jag hundratals ögon stirra på mig och händer som bankar på rutorna. Jag har kommit till mannens högkvarter, där han håller människorna fångna. Jag går runt huset för att hitta en dörr men det finns ingen. Konstigt, tänker jag och undrar för mig själv hur de kom in. När jag går runt det sista hörnet av huset krockar jag med den långa mannen och vi faller båda ihop i en hög. Han är snabb som en vessla och sätter pistolen mot mitt huvud igen och just som han gör det börjar det ringa i mitt huvud som ett alarm, och jag vaknar med ett ryck.

Thea Westh, 8:1

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *